Diplomatin
vann igår en (ovanlig) delseger mot vapenmakten. Avtalet med Iran innebär att
USA knappast kan förväntas bomba Iran under en nära framtid och därmed orsaka
vedergällningsaktioner. Det känns som ett välkommet avbrott av välljud i
motsats till senare års vapenskrammel och hummande drönare.
Över världen
mottas också avtalet positivt. Men det finns ett par undantag. Det främsta är Israel.
Netanyahu rasar mot avtalet. Nu får han nämligen inte det stora nöjet att bomba
Iran. Åtminstone inte utan att begå politiskt självmord. Mer sansade bedömare i
Israel, som israeliska tidningen Haaretz skribent Barak Ravid, menar att detta
är att se som ett bra avtal som innebär klara restriktioner för Iran och ger
Västmakterna värdefull information om Irans nukleära program.
(Kan läsas
här för den som vill ”signa” upp sig på en prenumeration av deras nättidning)
Netanyahu däremot
spår att världen kommer att bli en osäkrare plats. – Vi tänker försvara oss,
dundrar han, som om avtalet istället vore en krigsförklaring från Iran. En lite
märklig tolkning kan ju tyckas.
Men Israel
har så gott som alltid haft filosofin att anfall är bästa försvar. Översatt
till sionistiska termer vill Israel upprätthålla en ”mur av järn” bakom vilken
de ostört ska kunna skapa och utöka det Eretz
Israel som de anser sig - med bibeln som stöd - ha rätt till. I synnerhet
nuvarande regering har en långvarig tradition att förvalta.
De har också
gång på gång visat sig ovilliga att finna sig i diplomatiska spelregler.
Fredsskapande närmanden hör till undantagen och bosättningspolitik,
murbyggande, bombningar, dödsskjutningar, husrivningar och andra trakasserier hör till
vardagen i en lågintensiv provokation som omöjliggör konstruktiva samtal.
Kanske är det själva tanken?
Så det är
kanske inget att förvånas över längre. Men däremot borde världssamfundet fundera
en gång till över vilka som bör räknas som de största hoten mot världsfreden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar