I dagens SvD
finns ett tungt inlägg i debatten om vinstdrivande skolor. En rad professorer,
universitetslektorer, skolexperter och pedagoger vid diverse Kungliga
Vetenskapsakademien samt ett antal universitet och kommuner kräver stopp för
vinstuttag i skolan.
Mette
Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund kommenterar också inlägget i SvD:
”Politiker vågar inte ta i
vinstfrågan”, säger
hon.
Antagligen
för att de flesta känner på sig att reformen som infördes för 25 år sedan är
ett misslyckande. Miljöpartiet ställde sig bakom friskolereformen och såg väl
framför sig små kollektiv och pedagogiska stiftelser och liknande medan de
stora skolföretagens förekomst tycks ha förbisetts eller undervärderats.
Tydligen har andra, som skolminister Jan Björklund, haft samma illusioner om
skolidkarna och tycks irriterad över att möjligheten att ta ut vinster ur
skattefinansierade verksamheter utnyttjas.
Det är
intressant att notera men samtidigt lite gåtfullt. Vad hade man förväntat sig?
Som framgår av vetenskapsmännens artikel är det svenska systemet unikt, så när
som på Pinochets Chile, och inte ens Thatcher vågade införa ett system med vinstuttag
ur skattefinansierade skolor. Brittiska forskare har tydligen, på ett symposium
arrangerat av KVA nyligen, betecknat det svenska systemet som ”till höger om
högern”.
Valfriheten, den valfriheten...
Den
enskildes valfrihet kan sannerligen problematiseras. Valfrihetssystemet ska skapa
en mångfald av aktörer att välja mellan. Här tas heller inte i beaktande den
forskning (eller vedertagna kunskap om kapitalismens mekanismer) som säger att
små aktörer nästan alltid med tiden äts upp av de större och att aktörer
försvinner i och med att upphandlingar förloras och omöjliggör långsiktig
planering för företagen. Kvar blir alltså endast de större utförarna. Men åtminstone
i allianspolitikers föreställningsvärld råder uppfattningen att det är
mångfalden som ökar kvaliteten. Riktigt hur preciseras inte utan det är mycket
allmän teori om marknadsprinciper och brukarens val som avses.
Det hela
måste koka ner till en ren styrfråga. Vilka sektorer/branscher/verksamheter är
lämpliga att konkurrensutsätta och släppa lös en privat marknad inom och vilka
är det inte? Att privata vinstdrivande företag strävar efter vinst är tämligen
elementärt. En intressant artikel i sammanhanget är Johan Alvehus (ekonomie
doktor) i SvD 11nov2011).
Han säger
där bl.a. att vinsterna inom välfärdssektorn skapas genom att skära i kostnader
och tillägger att man inte ska inbilla sig att detta inte går ut över
kvaliteten.
Intressant
är också Björn Schaerström (M) som går på tvärs med sitt parti när han säger
just precis detta att ”företagande handlar om maximal vinst och överlevnad”
(Aftonbladet Läsardebatt 10dec2011:s 6). Han menar att naiva politiker bär
skulden till vårdskandalen med Carema eftersom de brister i insikt om
kapitalismens drivkrafter och konsekvenserna dessa ger. Han talar om en övertro
på marknadskrafterna och att ”maximal vinst, bra upphandling och optimal vård
är varandras motsatser”. Samma resonemang kan förstås appliceras på skolan.
Det fria
valet bygger på den perfekta informationen om alternativ som dessutom är helt
neutral och som är tillgänglig för mottagaren som slutligen även har resurser
(inte minst tid) att ta in den. En idealsituation som nästan aldrig inträffar
utom i teorin. Den rationella människan, economic man, väljer alltid så här
rationellt när liberala politiker resonerar om valfrihet. I verkligheten, menar
jag, ser det alltså helt annorlunda ut och detta får man aldrig glömma när
valfriheten förs på tal.
Det kan då
vara värt att nämna Statskontorets rapport från december 2007 om informationen till
enskilda beträffande individuella välfärdstjänster (”Vård, skola och omsorg.
Vilken information behöver brukaren för att välja”, Statskontoret , 2007:19).
Enligt denna finns det ”risk för bristande kunskap om hur ”marknaderna”
fungerar beträffande utförare, utbud av tjänster och tjänsternas innehåll och
kvalitet. Information är en kollektiv nyttighet vars värde inte alltid är känd
för brukaren förrän brukaren har tillgång till den och därför kanske inte
alltid efterfrågas. Vidare framhåller Statskontoret att dessa tjänster har
karaktären av erfarenhetsvaror, dvs. att egenskap och kvalitet inte kan avgöras
förrän de konsumerats ett tag. Detta innebär att den enskildes möjligheter att
göra jämförelser mellan tjänsterna försvåras, vilket riskerar att inskränka
valmöjligheten.
Utvärdering påkallas härmed
Jag vet att
det finns en opinion mot vinster i välfärden i mitt eget parti Miljöpartiet och
jag hoppas att den kan få genomslag i det nya partiprogram som snart ska tas.
Det är hög tid att utvärdera ett system som nu kan uppvisa effekter över tid.
Tyvärr
skulle jag gissa att utvärderingshysterin av själva skolorna och annan
offentlig verksamhet istället kommer att eskalera i tron att en tätare sådan
ska kunna krama ur mer kvalitet ur skolor och annan skattefinansierad
verksamhet i privat regi. I själva verket är det hela systemet som borde
utvärderas. Och det illa snart.
Den
friskolekommitté som just nu knuffar sitt redovisningsdatum framför sig har fel
direktiv. De uttrycker en uppfattning att systemet kan reformeras eller förbättras.
Istället borde tillsättas en utredning med direktivet att utreda om vinst alls
ska tillåtas i skattefinansierade skolor. Den kunde för övrigt gärna titta på
vård och omsorg när den ändå höll på.
