Det har
varit mycket mediabuller kring Tillväxtverket och myndighetschefer i allmänhet
på sistone. Huruvida Christina Lugnet misskött sin uppgift eller inte framgår
egentligen inte riktigt av alla artiklar. Det kan vara så. Onekligen har det
interna trivselkontot och utbildningskontot varit tämligen vidlyftigt tilltagna.
En intressantare diskussion är den som inte förs. Hur sköter regeringen sitt
styrningsansvar?
Björn
Hasselgren framhåller i dagens SvD oklara roller som orsak till oreda bland
myndigheter. Han flyttar fokus ett snäpp mot regeringens ansvarsfråga. Det är
bra. Därför är det är också bra att fokus vridits mot näringsministern och
hennes departement, även om det blir mer av personjakt än granskning av
politisk styrning, vilket jag återkommer till senare.
För det är
ju, som Hasselgren påpekar, så att regeringen egentligen har det yttersta
ansvaret för myndigheterna. Myndigheter som sådana är ett sätt att styra.
Myndigheter kommer och går och slås samman. Allt i enlighet med någon form av
politisk vilja och idé om styrning av landet. Att Tillväxtverket tillkommit
över huvud taget är ett politiskt beslut. Regeringen har också ytterst
möjlighet och ansvar för vad myndigheten ska syssla med och vad verksamheten
ska syfta till. Ministerstyre uppstår bara om det handlar om enskilda fall.
Det är också
tänkt så att regering och riksdag ska kunna ta del av årsredovisningar från
myndigheterna och därigenom skaffa sig en bild av verksamheten. Riksdagen kan
kräva att regeringen ställs till svars för eventuella oklarheter och
oegentligheter som uppmärksammas av Riksrevisionens revisorer. Såtillvida är
det hela egentligen ganska klart att regeringen är ansvarig för sina
myndigheter.
Dessutom har
de olika departementen myndighetsansvariga (ofta en statssekreterare) som kan
och bör föra löpande myndighetsdialog med chefen för myndigheten. Det finns
alltså där tillfälle att föra informella samtal om vad regeringen vill med
verksamheten och eventuellt framföra synpunkter på hur den leds. De årliga
regleringsbreven och instruktionerna som ligger i botten för varje myndighets
verksamhet kan också ändras och krav på redovisningar av specifika åtgärder kan
då framföras och tidsbestämmas.
Forskning på
detta område visar att mål- och resultatstyrning är svårt. Målen är ofta
oklara, motsägelsefulla och dessutom för många. Ibland är de felformulerade och
i vissa fall odugliga som målangivelser. Det blir därför inte sällan en dryg
uppgift för en myndighetschef att reda ut vad regeringen egentligen vill ha ut
av verksamheten.
Detta är
emellertid inget som medierna har intresse av. De ägnar sig istället åt
lättköpt populism och förenklingar. Det är betydlig enklare och roligare att
hänga ut enskilda myndighetschefer som får chavottera inför allmänheten och ta
emot spott och spe för både verkliga och påstådda misstag. Till slut glömmer
kanske journalisterna själva varför den ena eller andra före detta chefen är så
hopplös. Det blir en ”sanning” som valsar runt och spär på allmänhetens
generella misstro mot överheten och mot myndigheter. Som Björn Hasselgren
påpekar i sin debattartikel i SvD så blir regeringens ägarstyrning ofta ”politiserad
och kortsiktig” och regeringen går gärna in och ”detaljstyr när det passar och
avstår från att agera när det passar”. Det vore intressantare att få granskat
närmare. Men som regel citeras regeringskällor helt okritiskt, som vore de
okränkbara sanningar. Mitt eget intryck är att departementen ofta antingen använder
media i sin styrning eller, omvänt, låter sig väldigt lätt påverkas av media i
sina beslut om myndigheternas verksamhet och chefsbyten.
Den fokus
som medier riktar mot personer är ett tidstecken, tror jag. Jag har skrivit om
det tidigare. Efter att ha jagat Tillväxtverkets chef på flykten är det
nu Annie Lööfs huvud som krävs på ett fat. Ideologi och politiska
åsiktsyttringar verkar allt mindre intressanta. En avintellektualisering av det
politiska samtalet äter sakta men säkert av själva grunden för demokratin.
Nämligen ett välinformerat folk som vart fjärde år kan fatta välgrundade beslut
om vilka idéer som ska ligga till grund för styrningen av landet.
Därför
undrar jag, för att komma tillbaka till själva frågan om myndighetsstyrningen;
vem granskar regeringen och vad som egentligen sker i Regeringskansliet?
Bloggare med mer sansade och
intressanta kommentarer än mediernas:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar