Centerpartiet – vad tror de på egentligen?

Jag läser i dagens Aftonbladet att Centerpartiet är i ett ”väldigt, väldigt allvarligt läge”. 

Artikeln ger en vink om det politiska klimatet. Avideologiserad och kalkylerande. Annie Lööfs mål som ny partiledare för Centern sägs ha varit att locka 20 % av väljarna år 2020. Jämna, runda siffror. Statsvetaren Svend Dahl menar att Centerpartiet inte har mycket att ”erbjuda väljarna”. Politiken som företagsekonomi. Tillväxtsiffror och utbudsstrategier. Medialiseringen av politiken ger en siffrornas dialektik. Väljarbarometrarna guppar i takt med spinndoktorernas trollstavsvispande. Det är förvisso inget nytt med röstmaximering men det börjar kännas fattigt när det ideologiska samtalet avstannat nästan helt.

Göran Greider skriver i sin ”Ingen kommer undan Olof Palme” om socialdemokratins tappade fotfäste. Företagarvänligheten svallar och för partiet allt längre ifrån Palmes demokratiska socialism. Folkpartiet säger sig företräda liberalism samtidigt som de ropar på förbud och ordning och reda. Moderaterna är högerpartiet nummer ett och samtidigt det nya arbetarepartiet. Centern kanske inte kan sägas ha varit så djupt ideologiskt förankrade men har ändå rört sig långt från landsbygden i riktning mot Stureplan där glada entreprenörer viskar att kärnkraften nog behövs ett tag till. Även Vänstern börjar vackla och darrar på rösten när Marx förs på tal. Har vi i Miljöpartiet den fasta övertygelsen kvar och modet att stå fast vid att tala om nedväxt istället för tillväxt och om det hållbara samhället istället för entreprenörsanda?

När politiken reduceras till sifferexercis och resultaträkning blir den tom och ointressant. De politiska partiernas medlemstapp kanske är en följd av ideologins frånvaro? Människor behöver och vill ha politiska idéer att tro på. Men partierna låter reklamfilmerna rulla och trollar med PR-trick. Kanske nån procent till...