Debatten om huruvida de afghanska tolkar som tjänsgjort hos den svenska ISAF-styrkan ska ges asyl i Sverige eller ej tar sig ibland en del märkliga åkturer in i argumentationssnåren.
Bl.a. ger sig Thomas Gür i dagens SvD in i den debatten med en kolumn betitlad "Asyl till tolkar ett nationellt intresse". Den kan ses som en liten sammanfattning av argumentationen för denna riktade asylrätts självklarhet. Det finns två huvudspår i argumentationen; ett etiskt-humanitärt och ett realpolitiskt som ser till "nationens bästa".
Thomas Gür uppehåller sig mestadels vid det sistnämnda spåret. Exempel från USA och Storbritannien radas upp för att visa, med Gürs ord, hur länder med "politiskt engagemang i omvärlden" skyddat "personer ur lokalbefolkningen som tagit parti för den utländska makten".
Jag uppfattar det som att han vill mena att Sverige borde tillämpa denna princip som är en gammal kolonial strategi (härska och söndra) som fått en nykolonial språkdräkt i terroristjaktens tidevarv. Thomas Gür efterfrågar en "tydlig och systematisk princip om hur utlänningar som bidragit till att skydda vårt lands nationella intressen ska kunna erbjudas skydd i Sverige". Våra lagar som fastställer principer för migrationspolitiken räcker alltså inte till för att täcka upp konsekvenserna av våra utländska militära engagemang? Detta är något ganska nytt i svensk säkerhetspolitik och lite intressant att notera.
I detta resonemang blandar han in Raoul Wallenbergs initiativ att utfärda skyddspass till judar i Budapest under andra världskriget och diverse exempel på konsulära ekonomiska bistånd som kan eller har kunnat delas ut till vissa grupper.Den etiskt-humanitära argumentationen blir svävande runtom den realpolitiska. Ett sorts alibiresonemang.
Det borde väl ändå fungera så här, menar jag, att antingen finns skäl till asyl eller också finns det inte (?).
En lite vidare fråga är ju vad Sverige ansåg sig ha för uppgift i Afghanistan från början? Etiskt-humanitärt skulle nog de flesta officiella förklaringar börja med. Det gör också regeringen i sin officiella förklaring som först och främst framhäver att vi är där för "det afghanska folkets säkerhet" och för övertygelsen att "respekt för mänskliga fri- och rättigheter är en universell mänsklig rättighet". Men har förstås med det realpolitiska skälet lite längre ned i ordningen. Enligt den uppfattningen har Sverige engagerat sig i Afghanistan för att förhindra att terrorism och knark inte kommer hit. Det kan diskuteras huruvida en sådan säkerhetspolitisk strategi ger önskat resultat.
Men när vi nu lämnar landet Afghanistan bör det således vara av ett av två skäl, får man förmoda. Antingen för att; a) uppdraget kan anses avklarat och det militära/polisiära våldsmonopolet tryggt kan överlämnas till afghanerna själva, eller b) uppdraget är hopplöst och landet lär falla sönder i krig och kaos oavsett vår militära närvaro.
Om läget är a så kommer tolkarna kunna fortsätta bo i sitt land och kanske fortsätta sitt yrke med civila uppdragsgivare istället och delta i uppbyggandet av sitt sönderslitna samhälle.
Om läget är (eller bedöms bli) b så borde rimligen afghaner generellt sett ha goda möjligheter till asyl i Sverige oavsett om de varit tolkar åt ISAF-styrkan eller inte.
Jag får dock den bestämda känslan och uppfattningen av att Thomas Gürs etiska bekymmer är mycket selektiva och gör halt vid den lilla kontingenten afghanska tolkar. Den mest etiskt riktiga inställningen borde väl istället vara en som överträder den avgränsningen och inkluderar alla afghaner. Eller var det kanske så (som en del av oss misstänkt) att vårt engagemang där enbart motiverades av det realpolitiska skälet och att det etisk-humanitära bara fanns med där som en täckmantel för att ge den militära närvaron ett demokratiskt och humanitärt alibi?
Det vore olyckligt om denna tämligen nya svenska säkerhetspolitiska insatsstrategi får fotfäste och ger upphov till särlagar av Gürs förespråkade modell. Det vore (ytterligare) ett avsteg från just den universella syn på mänskliga fri- och rättigheter som den svenska regeringen anför som skäl för att göra sin militära strövtåg i främmande land från början.
Komplicerat? Jo. Dubbelmoral? Jo. Bra så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar