Ukraina kyler ned medan Pentagon eldar på

 

Att världsläget är spänt just nu är väl ingen överdrift. Ryssland samlar trupper längs Ukrainas gräns och ställer krav på Nato att inte släppa in Ukraina som medlemmar. Det är enligt mitt sätt att se ett prov på aggressiv diplomati. Inte så angenämnt förstås och det finns mycket att säga om det. Det mesta som sägs är dock att kriget snart är här och att fler soldater och vapen behövs i området.

I USA:s försvarsborg Pentagon säger exempelvis generalen Mark A. Milley att Ryssland samlat tillräckliga styrkor för att ta hela Ukraina och tillägger att ”vi måste gå tillbaka till kalla kriget för att se någonting liknande den här magnituden”.

Då menar han väl avseende Ryssland antar jag eller har glömt bort uppladdningen inför invasionen av Irak 2003, då ungefär dubbelt så många soldater och mängder av tanks, hangarfartyg och stridsflyg samlades i Kuwait för att kuva Saddam Hussein och leta massförstörelsevapen som inte fanns.

Washington rapporterar, hänvisande till vad de kallar “anonyma källor”, att Ukraina flyttat känsliga arkivmaterial och utrustning från Kiev till västra Ukraina och Reuters talar om att Ryssland laddat med blodreserver nära ukrainska gränsen.

Den ukrainske vice försvarsministern däremot förnekar detta helt i ett fb-inlägg:

”Den här informationen är inte sann. Sådana ´nyheter´ är del av informationskrig och psykologisk krigföring. Syftet med sån här information är att sprida panik och skräck i vårt samhälle”.

Den ukrainske försvarsministern Oleksij Reznikov verkar också, åtminstone på ytan, ta det mer iskallt. De ryska truppernas antal är inte mycket större än de var våren 2021 säger han i ett tal till ukrainska parlamentet i fredags och fortsätter:

”Antalet då och nu är liknande, men [Västvärldens] reaktioner är oproportionerliga”.

På liknande vis går också ukrainske presidenten Zelenskij ut och manar omvärldens media att inte orsaka rädsla för rysk eskalering. Det skedde vid en presskonferens i fredags inför ett stort antal utländska journalister och är ett mycket intressant uttalande. Han säger, enligt Kyiv Independent, att situationen inte är mer pressande än i april och att USA överdriver när de hävdar att en invasion är nära förestående. Han menar också (lite kaxigt av den forne komikern) att han har bättre förståelse för situationen än andra världsledare. Förvisso är han ju ledare för Ukraina så det kan väl ligga något i att han vet lite om landets situation. Men han menar att det alltid finns risker för vad han kallar ”proxy war”. Men han delade också ut en hård passning till den samlade pressen:

”They’re saying ‘the war is tomorrow’ – this causes panic on the market and elsewhere”.

Hans största oro tycks gälla den ukrainska ekonomin och uteblivna investeringar i landet, orsakat av den enligt honom onödigt eskalerade krigsoron. Det kan man ju tycka är ett krasst tänkande men säger ju också något ganska tydligt. Den största oron i Ukrainas högsta ledning gäller nu ekonomin, inte invasionshot. Det här måste ju ändå media och politiska kommentatorer väga in i sin analys avseende läget just nu längs den ukrainsk-ryska gränsen. Men frågan är om någon sådan görs? Det verkar i Sverige mest gå på magkänsla än hjärnaktivitet tycker jag.

Foto: Den gamla "vänskapsbågen" Ukraina-Ryssland som uppfördes 1982-3 är numera försedd med en spricka. Kanske en kompromiss efter att ha diskuterat nedmontering helt för några år sedan? Men står där än som en ironisk kommentar till det samtida läget länderna emellan.

Den mesta energin går till att elda på med skräckscenarior, som Expressens rubriksättning den 17 januari: ”Teorin: Så kan Ryssland ta Gotland”. En artikel som innehöll en vittgående spekulation om vilka förband som skulle ingå och hur det hela var upplagt.

Om man la mer energi på att tala om alternativa fredliga lösningar vore det välgörande för det spända läget. Återigen är det ukrainske presidenten Zelenskij som manar till besinning. På presidentens hemsida säger han (ungefär) så här:

”Medan det är ett gynnsamt klimat för dialog måste vi fylla vår tid med möten och förhandlingar. Så länge som diplomatiska ansträngningar fortsätter så minskar risken för ytterligare eskalation”.

Han har haft telefonkontakt med sin franske kollega Emmanuel Macron som båda vill skynda på Normandie-samtalen om fred i östra Ukraina och samtalen mellan Ukraina, Ryssland, Frankrike och Tyskland.

Frågan är om Zelenskij tröttnat lite på den amerikanska aggressiva retoriken? Det är en spricka som åtminstone från amerikanskt håll diskuteras med rynkade pannor just nu. CNN talar om en från ukrainsk sida ”ökad frustration över den eskalerande amerikanska retoriken”. Zelenskij lär i ett telefonsamtal uppmanat Biden att ”tona ned sin retorik”. Amerikanarna är nu sura för att det ”underminerar Bidens hårda linje”. Det är förstås enklare att vara tuff när man sitter många hundra mil från det tänkta slagfältet kan man ju tycka.

Det allra bästa Sverige kunde göra i nuläget är att göra allt för att medla i konflikten. Det kunde göras tillsammans med Finland exempelvis, som har gott om erfarenhet av att handskas med grannen österut. Se till att dialog fortsätter istället för att göra fåfänga försök att stärka Gotlands försvar i brådrappet efter att han monterat ned det nästan helt (f.ö. på inrådan av bland andra amerikanska rådgivare som hellre ville vi skulle till Afghanistan och andra krigshärdar utanför Europa).

Men här finns förstås en annan agenda från vissa håll. Nämligen att elda på för ett svenskt medlemskap i Nato. Något som Jan Guillou ironiserar över i Aftonbladet i helgen. Alltid kul när han vässar pennan och denna gång skriver om ”bombliberalerna”.

Falska nyheter - vilka är det?

Det pågår en diskussion om falska nyheter som är intressant att följa. Anledningen är förstås det flöde av rena lögner och myter som sprids via sociala medier. Ett aktuellt exempel är den som handlade om vad som påstods vara en asylsökande rånare som sades ha gått fri från straff medan samtidigt en kund som skulle ha försökt ingripa hade fällts. En ren fejk som vann stor spridning tydligen. Liknande material har vi rätt länge sett valsa runt på olika sajter och delat på fb och twitter och det är naturligtvis bra att det förs en debatt om hur sådant ska bemötas. Det kräver att nyhetskonsumenten förses med verktyg att avslöja bluffnyheter och sådana finns. Metros "Viralgranskaren" är en. Det krävs dock också ett eget ansvar att kritiskt granska "nyheter" som sprids. Det är lätt att kasta sig över sådant som bekräftar den egna verklighetsuppfattningen eller politiska övertygelsen. Ett känt exempel är förstås vänsterpartisten Kakabavehs delande av nazistiskt material. En utbildad person med en hög politisk befattning visade sig helt sakna urskillningsförmåga vilket pekar på svårigheten med att hejda spridning av bluffmaterial av det här slaget.

En annan aspekt som ofta tas upp är "främmande makt" som av olika skäl vill sprida material på nätet. Detta är mer svårbedömt då det ofta handlar om verkliga, men i olika hög grad vinklade, nyheter. Här spelar etablerade mediers nyhetsrapportering stor roll för vår motståndskraft och förförståelse. Det är en mindre debatterad del av problemet. Hur påverkas vi av att redaktioner drar ned på dyrbar utrikesrapportering och undersökande journalistik? Ofta snappas nyheter upp från nyhetsbyråer som i sin tur får sina från olika källor, inte sällan företag eller organisationer, statliga såväl som privata. Vilket värde ska material som härrör från exempelvis CIA tillskrivas? Det påstådda intrånget mot Demokraterna för att påverka det amerikanska presidentvalet är ett exempel på ett sådant material. Än så länge har åtminstone inte jag kunnat hitta något som verkligen verifierar påståendets sanningshalt och till och med den amerikanska kongressen har förgäves efterfrågat det hemligstämplade material som CIA säger sig grunda sin anklagelse på. Bara alltför ofta har i efterhand kunnat konstateras att hemligstämplar använts för att dölja sanningen snarare än för att skydda källor eller för "rikets säkerhet".

En annan aktuell fråga är hur väl informerade vi i västvärlden har varit när det gäller utvecklingen i Syrien. Frågan formulerades av Aktuellt nyligen (27dec16). Har vi "fått en falsk bild av kriget"? undrade nyhetsankaret Lotta Bouvin och ställde frågan till Svt:s egna korrespondent Claes JB Löfgren. Svaret blev inte rakt men Löfgren medgav att det förutom bomber över östra Aleppo även regnat granater över västra delen av staden från den östra och att vi i väst tenderat att fastna i en bild av kriget som gällde för flera år sedan men som nu är betydligt mer komplicerad. Det kommer nu också uppgifter om hur de kristna i Aleppo jublande uppger att de kan fira jul igen och välkomnar regeringsstyrkorna. Reportrar världen över förvånas. Var det inte Assad som var skurken i den här blodiga historien? Svaret är naturligtvis inte enkelt ja eller nej men det framgår tydligt att även journalister verkar tagna på sängen av detta. Resultatet av ensidig och selektiv rapportering under lång tid ger nu förvirring i leden. Vad är sant och vad är falskt?

Svaret är sannolikt att sanninge sällan är svart eller vit utan innehåller delar som är svåra att bena ut. Alla enkla förklaringar och påståenden kräver kritisk granskning. Det visar också att bekämpning av "falska nyheter" är betydligt svårare än det kanske verkar. Att en nyhet är sann utesluter ju inte att det finns andra, motsägande, sanningar. Om dessa ständigt utelämnas i den breda rapporteringen blir en enda bild av läget etablerad som den enda sanna vilket ställer till det för oss. Det är illa och bäddar också för misstänksamhet mot media generellt och försvårar för "vanligt folk" att sortera bland allt som florerar på sociala medier. Rena fejknyheter slipper då lättare igenom, menar jag.

På liknande sätt som med Syrien förhåller det sig med rapporteringen från Ukraina. Den verkar förvisso nästan ha upphört för tillfället men har tidigare nära nog helt handlat om den ryska annekteringen av Krim och stödet till separatisterna i de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk. Den allmänna uppfattningen om Ukrainakonflikten tycks vara att den helt och hållet är och har varit driven av ryska intressen. Att det verkligen finns och framför allt från början fanns ett missnöje i dessa regioner med den nya regimen efter Euromajdan och det sätt på vilket den kom till makten är något som närapå helt har förbigåtts med tystnad från medier i Väst. Inte heller får vi veta mycket om att folk som bor i dessa områden i östra Ukraina utsatts för bombardemang från sin egen regering och för en ekonomisk blockad som strider mot folkrätten. Uteblivna pensionsutbetalningar och stoppade varuleveranser till folket i Donetsk och Luhansk är något som vi vet skrämmande lite om men som är en tuff realitet för de som drabbats. Missnöjet med Kiev-regeringen är en väsentlig aspekt av konflikten som kommit bort nästa helt i Västvärldens mediefokus på Putin och ryska geopolitiska intressen. Kanske är nya yrvakna Aktuellt-inslag att vänta nästa år?

Vad är sant och vad är falskt? Inte alltid lätt att avgöra men en vaksamhet mot ensidiga överord och en kritisk hållning till all rapportering är en grundinställning som härmed rekommenderas. Och då inte enbart gällande material som härrör från Russia Today...

Lycka till på Axess, PJ Anders Linder – en ny linje att vänta?

SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder tar idag farväl till SvD med sin sista ledare för tidningen. Han ska istället bli ny vd för Axess Publishing och därigenom bl.a. Axess TV och Axess Magasin. Ett näringslivsägt bolag som brukar agera språkrör för näringslivsintressen.

Den allra sista SvD-ledaren är intressant såtillvida att den går ut på att regeringen är tröttkörd och att det behövs något nytt. Han ser inte heller att sossarna har mycket att komma med i den vägen utan istället månar om att ligga tätt intill Moderaterna i nästan alla frågor.

Han kommer aldrig fram till vad han mer specifikt efterlyser, men uttrycker sin önskan om den politiska utvecklingen så här:

”Ska politiken bli både kreativ och klok måste den samspela med en bred samhällsdebatt där man ser längre än till nästa riksdagsvotering. Alla kan inte låta sig begränsas av vad som är politiskt möjligt för stunden, det måste också finnas röster som försöker göra det politiskt omöjliga möjligt”.

Följaktligen kan vi se fram emot en helt ny linje i Axess utbud. Vi bör kunna se fram emot tillväxtkritik, diskussion om medborgarlön, kärnkraftsnedläggning, satsning på förnybar energi, vinstförbud i offentlig verksamhet etc etc.

Sådant som (nästan) inga partier vågar göra stora ord om för att ögonen hela tiden fixeras vid senaste väljarundersökningen.

Det blir spännande att ta del av Axess utbud i fortsättningen.

Lycka till PJ och Glad Midsommar!!

 

PK = Publicistklubben = Politiskt korrekt = ?

Jag läste just en intressant artikel om PK. Publicistklubben alltså. Inte politiskt korrekt... fast ändå lite. Den högerextrema konspirationsteorin om elitens åsiktsförtryck börjar kanske krypa in i de stora institutionerna och bli just... politiskt korrekt?

Alldeles nyss avslutades också en debatt på Publicistklubben med Ali Esbati, Åsa Linderborg, Lena Andersson, Jasenko Selimovic och Janne Josefsson som deltagare. Där diskuterades just detta; ”Vem får säga vad till vem och varför?” Möjligen går den att se i efterhand på denna länk.

  

Det mest slående med denna debatt var hur Janne Josefsson räknade upp ett otal exempel ur sin egen produktion som exempel på vad man inte fick säga trots att han ju fått göra det och på bästa sändningstid i tv. Nu fick han dessutom tillfälle att säga det igen i denna debatt. Det var inget som hindrade honom från att göra det och ingen försökte tysta honom. Att han däremot fått kritik för sina program och det han framfört med dem föreföll vara det allra värsta problemet för honom och kring detta kretsade mycket av debatten. På samma sätt försökte Jasenko Selimovic framstå som en martyr för att hans artikel om Jonas Hassen Khemiri kritiserats av så många.

Men ingen har hindrat herrarna från att säga sitt och ingen bör heller hindras från att kritisera dem. Så problemet med detta föreföll snarare vara kränkta egon.

Det som framför allt Ali Esbati försökte föra in debatten på är dock den stora frågan. Tyvärr hamnade den i bakvattnet. Måste det vara OK att debattera allt med alla? Varför är det inte OK att debattera om judar har samma värde som kristna? Jo för att vi en gång har avfärdat den debatten som befängd och finner det motbjudande och stötande intellektuellt att ens föra en debatt om saken. 

Att Stina Dabrowski tycker att det är svårt att hitta gränsen för just vad som är motbjudande och intellektuellt stötande är måhända mer ett problem för publicistklubben.