Pussy Riot och London Riots inte så väsensskilda

Nu är det ungefär ett år sedan London skakades av kravaller och upplopp. De flesta minns säkert bilder av plundrande ungdomar i Tottenham och Croydon och andra stadsdelar. Att just denna bild frusit fast i människors minne är förmodligen David Cameron ganska nöjd med. Andres Lokko, den gode anglofilen och stundtals briljante SvD-Kulturkrönikören, uppmärksammar just detta i en mycket tänkvärd krönika i dagens SvD.

Han framhåller den mycket bortglömda dom som två av deltagarna i kravallerna fick, fyra års fängelse för att ha startat en facebook-grupp. Brottsrubriceringen: uppvigling. Inte så alldeles olikt Pussy Riots brottsrubrik; huliganism. Han fortsätter lite på den linje jag själv var inne på i ett inlägg om demokratidefinition nyligen. 

Andres Lokko får ordet:

”Där Pussy Riot använde konst och musik som sitt uttryck för att väcka världsopinionen och fortsatte med detta ända in i rättegångens slutskede så var allt vi hörde från deras brittiska bröder och systrar en komplett tystnad. De hade inga konstnärliga färdigheter att visa upp, inget annat än en desperation över att tillhöra en negligerad och marginaliserad underklass som i två generationer har sopats under mattan av sin regering. Oavsett om den har varit blå eller ljusröd”.

Det här är värt att uppmärksamma och fundera över. Jag har själv följt London-kravallernas efterspel en hel del och med stort intresse eftersom jag själv, liksom Andres Lokko, är en ohjälplig anglofil. Just Andres Lokko uppmärksammade också tidigare i sommar (8 juli 2012) en dokumentärfilm, ”Riot from wrong”, som visats på The East End Film Festival i Dalston i sommar. 

I filmen beskrivs upploppen under augusti 2011 för första gången ur de deltagandes perspektiv. Det kan vara nyttigt att få ta del av sådana perspektiv emellan alla upprörda röster som, med all rätt, uttrycker sin avsky för plundring och våld. Det kan vara lätt att tro att upploppen uppstod lite för skojs skull utan utlösande faktorer eller bakomliggande grogrund. Se klipp om filmen här:

 

Den som vill ha lite mer vetenskaplig analys av kravallerna bör kolla in studien ”Reading the riots” av Tim Newburn vid London School of Economics. Den första delen presenterades 14/12-2011. Den andra delen av studien släpptes tidigare i sommar vilket man kan läsa om här.

Den första rapporten visar att många av de intervjuade deltagarna i upploppen kommer från marginaliserade områden med hög arbetslöshet och fattigdom. Även i Storbritannien (eller kanske i synnerhet) har klyftan mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste ökat kraftigt på senare decennier. Denna fattigaste tiondel bär på en frustration som får ytterligare tändvätska av ständiga historier om rika som gör sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. 

Tim Newburn säger om de tänkbara sociala och ekonomiska konsekvenserna av samhällsgruppers utestängning från majoritetssamhällets möjligheter: ”Det kan stå samhället dyrt om vi inte hanterar de stora skillnaderna i människors levnadsstandard”.

Själv inflikar jag att det är skadligt för demokratin om vi slutar att se vad som egentligen händer och bara uppfattar krossade skyltfönster och brinnande butiker. Vad är det för orolig låga som brinner i dem som deltar i kravaller som dessa? Och vad skickar det för signal när bildandet av en facebookgrupp ska ge fyra års fängelse och hur ska vi sätta det i relation till domen mot Pussy Riot? Hur definierar vi egentligen demokrati och yttrandefrihet? Vad är skillnaden mellan Putin och Cameron, Ryssland och Storbritannien? 

PS) Satt igår klistrad vid tv:n och filmen ”Tyrannosaur”. En oerhört stark rulle som anknyter till just detta med frustration och att dålig självkänsla gör sträckan kortare för impulserna från hjärnan till knytnäven.