När hyresbostäder säljs ut är tillväxten oviktig (?)

Enligt en kartläggning SvD gjort har var femte kommunal bostad i Stockholms län försvunnit sedan 2008.

Går man längre tillbaks i tiden, vilket bl.a. Hyresgästföreningen har gjort, blir siffran ännu mer alarmerande.

De boendes åsikter om utförsäljningarna, det kommunala uppdraget att stå för bostadsförsörjning och andra etiska synpunkter på att pengar tas från kommunala bostadsbolag för att finansiera andra kommunala verksamheter har ignorerats i åratal. 

Det finns också skäl att ifrågasätta om inte det är ett brott mot de sociala mänskliga rättigheter som vi undertecknat. Artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter finns till och med presenterad på regeringens egen webbplats.

 Där står bl.a. följande:

”Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard omfattar mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner liksom trygghet vid förlust av försörjning under omständigheter som man själv inte har kunnat råda över”.

Detta brukar inte ens nämnas som skäl för en ansvarsfull bostadspolitik.

Nu kommer dock Tillväxtverket - enligt SvD-artikeln ovan - med uttalandet att de allt färre kommunala bostäderna sänker farten på den ekonomiska tillväxten för regionen. Andreas Åström, kommunikationschef vid Stockholms handelskammare, håller med och tillägger:

”Bostadsmarknaden håller på att bli ett av våra största tillväxthinder. Det verkar delvis som att kommunerna börjat abdikera från sitt ansvar att bygga hyresrätter”.

Normalt sett brukar ju tillväxten betraktas som en helig ko så nu kanske allianspolitiker börjar hejda sig, kan man då tänka. Men de kommunala m-politiker SvD talat med anser att kommunen behöver pengarna från försäljningarna och förefaller obekymrade över Tillväxtverkets och Handelskammarens oro. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (kd) tycker i sin tur att fastigheter är fastighetsägarnas ansvar och inte regeringens. Det kan ju formellt vara korrekt i sak men däremot finns ju inget som hindrar att regeringen skjuter till pengar där det behövs. Att det finns ett behov av bostäder bör ju inte vara överraskande för bostadsministern? Enligt SABO har 85 % av Sveriges kommuner brist på hyreslägenheter. Det är alltså inte heller ett lokalt problem i Stockholm även om situationen är extrem där.

Ska vi då tolka detta som att tillväxten inte längre är helig? I så fall bör vi kunna förvänta oss en helt annan inställning till mängder av andra frågor där tillväxten anges som motiv för politiska initiativ eller avsaknad av sådana, som i miljöfrågor exempelvis.

Samtidigt kvarstår frågan: var ska människor bo?

 

Granskningen av Regeringskansliet kanske äntligen tar fart?

Jag efterlyste i mitt inlägg igår en hårdare granskning av regeringens kompetens avseende styrningen av myndigheter och av Regeringskansliets rutiner och arbetssätt. Är de effektiva? Är de resultatinriktade? Är de i överensstämmelse med den demokratiska styrform som regeringen är en avgörande del av?

Jag har efterlyst det länge i flera inlägg och just nu verkar det som om åtminstone DN har börjat uppmärksamma hur resurserna används på Regeringskansliet och, inte minst, hur slutet och dolt beslut fattas och undanhålls för allmän insyn. Trots den svenska vittgående offentlighetsprincipen. En del forskare menar förvisso att det kanske är på grund av just den sistnämna principen som Regeringskansliet har slutit sig alltmer från omvärldens insyn, vare sig det handlar om forskare, journalister eller nyfiken allmänhet.

Radions "God morgon världen" (P1) hade i morse en intressant paneldebatt som berörde de senaste turerna kring näringsdepartementets representationsnotor. Det intressantaste, enligt min mening, är det ämne som DN:s Peter Wolodarski tog upp. Nämligen att Regeringskansliet ser sig som en sluten organisation som kan ta sig frihet att välja hur och när material ska lämnas ut och lägger upp PR-strategier för hur det ska presenteras. Wolodarski sätter fingret på vad problemet handlar om:

”Hur Regeringskansliet försöker kontrollera information och hur registraturen på näringsdepartementet då verkar något slags direktiv från den politiska ledningen att man ska informera pressekreterare när någon begär ut handlingar från departementet och det är illa. Det strider mot andan i hela vår offentlighetsprincip att den politiska makten försöker kontrollera granskningar på det här sättet”.

Den här problematiken berör åtminstone två saker som jag gärna skulle se belysas oftare och djupare, nämligen politikens medialisering och förhållandet politiker/media samt den mer slutna och informella styrningen av landet. Det är tämligen komplexa frågor men de berör varandra i hög grad, anser jag.

Politikens medialisering

Medvetenheten om medias makt har gjort att alltmer av politikens styrning går ut på att styra informationsutbudet och ligga steget före media. Det har också uppmärksammats hur PR-byråer spelar en allt större roll i det politiska livet och hur de förser medierna med material som politiska partier och inte minst regeringar vill få ut.

Den nuvarande regeringen har anlitat privata konsultföretag för hundratals miljoner. Trots egen utredningskapacitet. Regeringskansliet spenderade 2009 2009 558 milj. kronor på PR jämfört med 305 milj. kronor 2007.  Tommy Möller, statsvetare vid Stockholms Universitet är mycket förvånad att regeringen inte istället i högre grad använder den egna utredningskapaciteten, kommittéväsendet. Men påpekar att då kan inte regeringen styra över utredningsresultaten, som dessutom blir offentliga. 

Politikens medialisering följer en cirkelrörelse som är svår att bryta. Politiker vet vad medierna vill ha för material och försöker styra flödet så mycket som möjligt. Strypa åt eller släppa igenom. Medierna uppmuntrar beteendet genom att efterfråga en viss typ av material och mediekonsumenterna uppmuntrar medierna genom att konsumera en viss typ av material. Krognotor är utmärkta säljare och allmänheten upprörs och kan skrocka över korrupta politiker och höga tjänstemän. 

Detta gynnar inte minst populistiska politiker som Sverigedemokraterna. Men även en viss typ av förenklat populistiskt politiskt samtal, som exempelvis KD ville föra med väljarna när de framställde sig som beskyddare av ”verklighetens folk” för vilka de skulle utgöra en ”politikens gränspolis”. Talet om verklighetens folk har tidigare använts av populistpartiet Ny Demokrati och antyder att politiker skulle vara världsfrånvända och prata över huvudet på de ”vanliga människorna”, vilket då blir en väldigt märklig självmotsägande devis när det kommer från politiker. 

Den som intresserar sig för frågor om politikens medialisering kan här ta del av ett intressant temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift.

Styrningen av landet

Den ovanstående problematiken med medier som styr politiken eller tvärtom (det är en växelverkan som jag ser det) bör också få, och har fått, konsekvenser för hur regeringen organiserar styrningen. Därför är studier av Regeringskansliet intressanta. Problemet är förstås att forskare också säger sig uppleva svårighet att få relevant material från maktens korridorer. Den informella styrningen blir inte heller tillgänglig av det offentliga materialet utan måste studeras på nära håll. Genom att ta anställning vid Regeringskansliet exempelvis. Det tillhör ju inte vanligheterna att detta kan kombineras, men en som lyckats med detta är Anna Ullström som skrivit en ganska intressant avhandling, ”Styrning bakom kulisserna – Regeringskansliets politiska staber och regeringens styrningskapacitet” (2011). 

Hon framhåller också uppfattningen att samhället de senaste decennierna blivit alltmer svårstyrt. Hon menar att politikerna själva har avhänt sig verktyg de förr hade att tillgå för att påverka samhällsutvecklingen. ”Numera har politiker att formulera mål, snarare än att diskutera medel”, säger hon.

Hon säger också något viktigt, med anledning av hennes observation att RK numera tydligare än förut består av en politisk sfär och en tjänstemannasfär och att den politiska växer;

”Det finns även andra farhågor med att antalet politiskt anställda i Regeringskansliet ökar. En sådan är att insynen i det interna arbetet minskar, eftersom förhandlingar och styrning sker informellt.”

Jag kommer säkerligen att komma tillbaka till detta ämne i senare inlägg. Bland annat skulle det vara intressant att närmare granska de medel som jag råkar veta är avsatta för att användas under nästa valår. Alltså extra tillförsel av resurser till olika departement att användas som ”valfläsk”. Apropå hur skattepengar används alltså. För att genomföra demokratiskt fattade beslut eller krydda valrörelsen för den sittande regeringen?

Vem granskar Regeringen?

Det har varit mycket mediabuller kring Tillväxtverket och myndighetschefer i allmänhet på sistone. Huruvida Christina Lugnet misskött sin uppgift eller inte framgår egentligen inte riktigt av alla artiklar. Det kan vara så. Onekligen har det interna trivselkontot och utbildningskontot varit tämligen vidlyftigt tilltagna. En intressantare diskussion är den som inte förs. Hur sköter regeringen sitt styrningsansvar?

Björn Hasselgren framhåller i dagens SvD oklara roller som orsak till oreda bland myndigheter. Han flyttar fokus ett snäpp mot regeringens ansvarsfråga. Det är bra. Därför är det är också bra att fokus vridits mot näringsministern och hennes departement, även om det blir mer av personjakt än granskning av politisk styrning, vilket jag återkommer till senare. 

För det är ju, som Hasselgren påpekar, så att regeringen egentligen har det yttersta ansvaret för myndigheterna. Myndigheter som sådana är ett sätt att styra. Myndigheter kommer och går och slås samman. Allt i enlighet med någon form av politisk vilja och idé om styrning av landet. Att Tillväxtverket tillkommit över huvud taget är ett politiskt beslut. Regeringen har också ytterst möjlighet och ansvar för vad myndigheten ska syssla med och vad verksamheten ska syfta till. Ministerstyre uppstår bara om det handlar om enskilda fall.

Det är också tänkt så att regering och riksdag ska kunna ta del av årsredovisningar från myndigheterna och därigenom skaffa sig en bild av verksamheten. Riksdagen kan kräva att regeringen ställs till svars för eventuella oklarheter och oegentligheter som uppmärksammas av Riksrevisionens revisorer. Såtillvida är det hela egentligen ganska klart att regeringen är ansvarig för sina myndigheter. 

Dessutom har de olika departementen myndighetsansvariga (ofta en statssekreterare) som kan och bör föra löpande myndighetsdialog med chefen för myndigheten. Det finns alltså där tillfälle att föra informella samtal om vad regeringen vill med verksamheten och eventuellt framföra synpunkter på hur den leds. De årliga regleringsbreven och instruktionerna som ligger i botten för varje myndighets verksamhet kan också ändras och krav på redovisningar av specifika åtgärder kan då framföras och tidsbestämmas.

Forskning på detta område visar att mål- och resultatstyrning är svårt. Målen är ofta oklara, motsägelsefulla och dessutom för många. Ibland är de felformulerade och i vissa fall odugliga som målangivelser. Det blir därför inte sällan en dryg uppgift för en myndighetschef att reda ut vad regeringen egentligen vill ha ut av verksamheten.

Detta är emellertid inget som medierna har intresse av. De ägnar sig istället åt lättköpt populism och förenklingar. Det är betydlig enklare och roligare att hänga ut enskilda myndighetschefer som får chavottera inför allmänheten och ta emot spott och spe för både verkliga och påstådda misstag. Till slut glömmer kanske journalisterna själva varför den ena eller andra före detta chefen är så hopplös. Det blir en ”sanning” som valsar runt och spär på allmänhetens generella misstro mot överheten och mot myndigheter. Som Björn Hasselgren påpekar i sin debattartikel i SvD så blir regeringens ägarstyrning ofta ”politiserad och kortsiktig” och regeringen går gärna in och ”detaljstyr när det passar och avstår från att agera när det passar”. Det vore intressantare att få granskat närmare. Men som regel citeras regeringskällor helt okritiskt, som vore de okränkbara sanningar. Mitt eget intryck är att departementen ofta antingen använder media i sin styrning eller, omvänt, låter sig väldigt lätt påverkas av media i sina beslut om myndigheternas verksamhet och chefsbyten.

En sund misstänksamhet mot myndigheter och dess chefer är förvisso bra. Men det vore ännu sundare att syna de som bär det yttersta ansvaret. Så vem synar regeringskansliet (RK)? Riksrevisionen har fått kritik för att inte vara tillräckligt granskande avseende denna myndighet (jo Regeringskansliet är de facto en sådan). Forskare vittnar om hur RK blivit alltmer slutet och att de verkliga besluten alltmer fattas på grunder som fastställts under former som inte kommuniceras i de offentliga materialen. Medierna verkar helt inriktade på att hitta krognotor eller annat komprometterande för att fälla en eller annan minister, men i övrigt nära nog ointresserade av själva styrningen. Eller är det okunnighet? 

Den fokus som medier riktar mot personer är ett tidstecken, tror jag. Jag har skrivit om det tidigare. Efter att ha jagat Tillväxtverkets chef på flykten är det nu Annie Lööfs huvud som krävs på ett fat. Ideologi och politiska åsiktsyttringar verkar allt mindre intressanta. En avintellektualisering av det politiska samtalet äter sakta men säkert av själva grunden för demokratin. Nämligen ett välinformerat folk som vart fjärde år kan fatta välgrundade beslut om vilka idéer som ska ligga till grund för styrningen av landet.

Därför undrar jag, för att komma tillbaka till själva frågan om myndighetsstyrningen; vem granskar regeringen och vad som egentligen sker i Regeringskansliet? 

Bloggare med mer sansade och intressanta kommentarer än mediernas:

http://essbeck.wordpress.com/2012/08/10/centerns-forlust-handlar-om-att-det-pratas-mer-om-festnotorna-an-om-politiken/

http://bjorndahl-moderat.blogspot.se/2012/08/det-racker-inte-med-malstyrning.html

http://kulturbloggen.com/?p=58787

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1749&blogg=56556

http://guuran.wordpress.com/2012/08/09/huruvida-en-generaldirektor-ska-fa-sparken/