Granskningen av Regeringskansliet kanske äntligen tar fart?

Jag efterlyste i mitt inlägg igår en hårdare granskning av regeringens kompetens avseende styrningen av myndigheter och av Regeringskansliets rutiner och arbetssätt. Är de effektiva? Är de resultatinriktade? Är de i överensstämmelse med den demokratiska styrform som regeringen är en avgörande del av?

Jag har efterlyst det länge i flera inlägg och just nu verkar det som om åtminstone DN har börjat uppmärksamma hur resurserna används på Regeringskansliet och, inte minst, hur slutet och dolt beslut fattas och undanhålls för allmän insyn. Trots den svenska vittgående offentlighetsprincipen. En del forskare menar förvisso att det kanske är på grund av just den sistnämna principen som Regeringskansliet har slutit sig alltmer från omvärldens insyn, vare sig det handlar om forskare, journalister eller nyfiken allmänhet.

Radions "God morgon världen" (P1) hade i morse en intressant paneldebatt som berörde de senaste turerna kring näringsdepartementets representationsnotor. Det intressantaste, enligt min mening, är det ämne som DN:s Peter Wolodarski tog upp. Nämligen att Regeringskansliet ser sig som en sluten organisation som kan ta sig frihet att välja hur och när material ska lämnas ut och lägger upp PR-strategier för hur det ska presenteras. Wolodarski sätter fingret på vad problemet handlar om:

”Hur Regeringskansliet försöker kontrollera information och hur registraturen på näringsdepartementet då verkar något slags direktiv från den politiska ledningen att man ska informera pressekreterare när någon begär ut handlingar från departementet och det är illa. Det strider mot andan i hela vår offentlighetsprincip att den politiska makten försöker kontrollera granskningar på det här sättet”.

Den här problematiken berör åtminstone två saker som jag gärna skulle se belysas oftare och djupare, nämligen politikens medialisering och förhållandet politiker/media samt den mer slutna och informella styrningen av landet. Det är tämligen komplexa frågor men de berör varandra i hög grad, anser jag.

Politikens medialisering

Medvetenheten om medias makt har gjort att alltmer av politikens styrning går ut på att styra informationsutbudet och ligga steget före media. Det har också uppmärksammats hur PR-byråer spelar en allt större roll i det politiska livet och hur de förser medierna med material som politiska partier och inte minst regeringar vill få ut.

Den nuvarande regeringen har anlitat privata konsultföretag för hundratals miljoner. Trots egen utredningskapacitet. Regeringskansliet spenderade 2009 2009 558 milj. kronor på PR jämfört med 305 milj. kronor 2007.  Tommy Möller, statsvetare vid Stockholms Universitet är mycket förvånad att regeringen inte istället i högre grad använder den egna utredningskapaciteten, kommittéväsendet. Men påpekar att då kan inte regeringen styra över utredningsresultaten, som dessutom blir offentliga. 

Politikens medialisering följer en cirkelrörelse som är svår att bryta. Politiker vet vad medierna vill ha för material och försöker styra flödet så mycket som möjligt. Strypa åt eller släppa igenom. Medierna uppmuntrar beteendet genom att efterfråga en viss typ av material och mediekonsumenterna uppmuntrar medierna genom att konsumera en viss typ av material. Krognotor är utmärkta säljare och allmänheten upprörs och kan skrocka över korrupta politiker och höga tjänstemän. 

Detta gynnar inte minst populistiska politiker som Sverigedemokraterna. Men även en viss typ av förenklat populistiskt politiskt samtal, som exempelvis KD ville föra med väljarna när de framställde sig som beskyddare av ”verklighetens folk” för vilka de skulle utgöra en ”politikens gränspolis”. Talet om verklighetens folk har tidigare använts av populistpartiet Ny Demokrati och antyder att politiker skulle vara världsfrånvända och prata över huvudet på de ”vanliga människorna”, vilket då blir en väldigt märklig självmotsägande devis när det kommer från politiker. 

Den som intresserar sig för frågor om politikens medialisering kan här ta del av ett intressant temanummer av Statsvetenskaplig tidskrift.

Styrningen av landet

Den ovanstående problematiken med medier som styr politiken eller tvärtom (det är en växelverkan som jag ser det) bör också få, och har fått, konsekvenser för hur regeringen organiserar styrningen. Därför är studier av Regeringskansliet intressanta. Problemet är förstås att forskare också säger sig uppleva svårighet att få relevant material från maktens korridorer. Den informella styrningen blir inte heller tillgänglig av det offentliga materialet utan måste studeras på nära håll. Genom att ta anställning vid Regeringskansliet exempelvis. Det tillhör ju inte vanligheterna att detta kan kombineras, men en som lyckats med detta är Anna Ullström som skrivit en ganska intressant avhandling, ”Styrning bakom kulisserna – Regeringskansliets politiska staber och regeringens styrningskapacitet” (2011). 

Hon framhåller också uppfattningen att samhället de senaste decennierna blivit alltmer svårstyrt. Hon menar att politikerna själva har avhänt sig verktyg de förr hade att tillgå för att påverka samhällsutvecklingen. ”Numera har politiker att formulera mål, snarare än att diskutera medel”, säger hon.

Hon säger också något viktigt, med anledning av hennes observation att RK numera tydligare än förut består av en politisk sfär och en tjänstemannasfär och att den politiska växer;

”Det finns även andra farhågor med att antalet politiskt anställda i Regeringskansliet ökar. En sådan är att insynen i det interna arbetet minskar, eftersom förhandlingar och styrning sker informellt.”

Jag kommer säkerligen att komma tillbaka till detta ämne i senare inlägg. Bland annat skulle det vara intressant att närmare granska de medel som jag råkar veta är avsatta för att användas under nästa valår. Alltså extra tillförsel av resurser till olika departement att användas som ”valfläsk”. Apropå hur skattepengar används alltså. För att genomföra demokratiskt fattade beslut eller krydda valrörelsen för den sittande regeringen?