S-ledaren
Stefan Löfven sommartalade förra veckan. Därefter bjöds han in till SvT:sAgenda för att utveckla sina tankar. Journalisten Anna Hedenmo försökte pressa
honom på frågan om vinster i välfärden. Pressad blev han också och slingrade
sig märkbart med hänvisningar till pågående interna utredningar och kommande
beslut och genom att betona att det är kvalitén
som är det viktiga. När Hedenmo testat olika ingångar för att klämma fram vad
Löfven egentligen tycker i frågan
hämtade s-ledaren andan för en liten utläggning.
Den gick ut
på att det visat sig att lärartätheten i vinstdrivande friskolor hade lägre
lärartäthet än kommunala och att ideella friskolor utan vinstkrav kanske ännu
högre lärartäthet.
Jag vet inte
om det bara var jag som studsade till och undrade vad han med detta lilla
exempel ville säga. Att det är viktigt med kvaliteten kanske?
Men det
han gjorde var ju att lyfta fram ett praktexempel på risken med vinstdrivande
bolag i de offentliga verksamheterna. Skolpengen går inte bara till det som
verksamheten syftar till, det vill säga att utbilda den kommande generationen,
utan till ägarvinster också.
Då
borde väl saken vara tämligen klar då, Löfven? Eller vad tycker du egentligen?
Andra bloggare om vinster i
välfärden:
Man behöver bättre analyser av hur vinstdrivande skolor och vårdföretag fungerar. Det går att sköta verksamheter mer effektivt än vad kommunerna gör. Mycket lätt, för övrigt.En viktig faktor är också medborgarnas valfrihet.
SvaraRaderaMan behöver gå ner på enskilda exempel ur verkligheten. Där finns mycket att hämta.
Hej Börje,
SvaraRaderaTack för din kommentar. Här är ett lite senkommet men långt svar.
Det är helt sant att det behövs mer forskning. Det är egentligen förvånande hur lite det finns om valfrihet och vinstdrivande företag i välfärden.
Det är dock intressant hur valfriheten har blivit ett värde eller en kvalitet i sig trots att den ger en hel del baksidor som åtminstone borde problematiseras. I regeringens proposition Regeringens proposition 208/2009:29 Lag om valfrihetssystem uttrycker regeringen sin uppfattning att kvalitet och effektivitet ökar i verksamheten om externa utförare inbjuds att konkurrera med de som drivs i kommuners och landstings regi. Den enskildes valfrihet problematiseras inte, exempelvis enligt Riksrevisionens slutsats i RiR 2008:21 att det kan vara svårt för den äldre att värdera olika alternativ. Valfrihetssystemet ska också skapa en mångfald av aktörer att välja mellan. Här tas heller inte i beaktande den forskning som säger att små aktörer nästan alltid med tiden äts upp av de större och att aktörer försvinner, vilket också försvårar långsiktig planering. Men i propositionen framgår uppfattningen att det är mångfalden som ökar kvaliteten. Riktigt hur preciseras inte utan det är mycket allmän teori om marknadsprinciper och brukarens val som avses.
Det hela måste koka ner till en ren styrfråga. Vilka sektorer/branscher/verksamheter är lämpliga att konkurrensutsätta och vilka är det inte? Att privata vinstdrivande företag strävar efter vinst är tämligen elementärt. En intressant artikel i sammanhanget är Johan Alvehus (ek. doktor) i SvD 11nov2011) som bl.a. säger att vinsterna inom välfärdssektorn skapas genom att skära i kostnader och tillägger att man inte ska inbilla sig att detta inte går ut över kvaliteten.
Intressant är också Björn Schaerström (M) som går på tvärs med sitt parti när han säger just precis detta att ”företagande handlar om maximal vinst och överlevnad” (Aftonbladet Läsardebatt 10dec2011:s 6) och att naiva politiker bär skulden till vårdskandalen med Carema eftersom de brister i insikt om kapitalismens drivkrafter och konsekvenserna dessa ger. Han talar om en övertro på marknadskrafterna och att ”maximal vinst, bra upphandling och optimal vård är varandras motsatser”.
Det fria valet bygger på den perfekta informationen om alternativ som dessutom är helt neutral och som är tillgänglig för mottagaren som slutligen även har resurser (inte minst tid) att ta in den. En idealsituation som nästan aldrig inträffar utom i teorin. I verkligheten, menar jag, ser det alltså helt annorlunda ut och detta får man aldrig glömma när valfriheten förs på tal.
Det kan då vara värt att nämna Statskontorets rapport från december 2007 om informationen till enskilda beträffande individuella välfärdstjänster (”Vård, skola och omsorg. Vilken information behöver brukaren för att välja”, Statskontoret , 2007). Enligt denna finns det ”risk för bristande kunskap om hur ”marknaderna” fungerar beträffande utförare, utbud av tjänster och tjänsternas innehåll och kvalitet. Information är en kollektiv nyttighet vars värde inte alltid är känd för brukaren förrän brukaren har tillgång till den och därför kanske inte alltid efterfrågas. Vidare framhåller Statskontoret att dessa tjänster har karaktären av erfarenhetsvaror, dvs. att egenskap och kvalitet inte kan avgöras förrän de konsumerats ett tag. Detta innebär att den enskildes möjligheter att göra jämförelser mellan tjänsterna försvåras, vilket riskerar att inskränka valmöjligheten.
Jag menar till sist att hur man än ser på saken kan man inte blunda för att vinstuttag som görs i offentliga verksamheter är skattepengar som blir privata. Alltså, om förutsättningen för valfrihet är att skattepengar går till stora vinstuttag måste det ifrågasättas om det goda överväger det onda?
Slutligen undrar jag då vad Löfven egentligen tycker? Nu såg jag att LO tillsatt en välfärdspolitisk utredning som ska komma med resultat i december. Kanske är det den Löfven väntar på?