Behring Breivik är inte galen men är inte ensam om sina galna idéer

Så har domen då äntligen fallit i målet mot Behring Breivik. Det är i sig en lättnad, inte minst för anhöriga till offren och för överlevande som var med vid dåden.

Diskussionerna om Behring Breiviks terrordåd i Oslo och på Utöya har under stor del av rättegångstiden handlat om huruvida han var galen eller inte. Rättspsykiatriska undersökningar har avlöst varandra och kommenterats av andra experter som förstås har haft synpunkter på än det ena och än det andra. Till slut har det blivit lite tragikomiskt så det är skönt nu att en dom har fallit även om diskussionen knappast lär vara över för det. Just nu sitter folk i tv-sofforna och är lättade eftersom han då blir straffad med fängelse som tycks ge de flesta en betydligt större tillfredsställelse.

Vad man skulle kunna hoppas på är ju att folk inte glömmer bort vad han gjort på grund av denna lite bisarra diskussion. Klart att mannen på ett sätt måste betraktas som galen även om han inte är det i rättspsykiatrisk mening. Ingen helt stabil, normal människa gör det han gjort och sedan redogör för det utan att röra en min. Det hela är ju en definitionsfråga och vilken grad av normalitet man utgår ifrån.

Men vad man framför allt kan hoppas på är att polis och säkerhetspolis har lärt sig att islamofobin är en drivkraft för terrorism men också att politiker och andra debattörer lärt sig hur islamofobin ideologiserats och sakta kryper in i parlamenten, även vårt eget. När den första rättspsykiatriska undersökningen förklarar att Behring Breivik lider av paranoid schizofreni för att han tror att islam är på väg att ta över Europa så förstår man att kunskapen om extremhögern är tämligen skral. Det är en diskurs som florerat i många år och del av en ganska väl genomtänkt strategi från rasistiska organisationer. Det vill säga att vända sig bort ifrån de rasbiologiska förklaringsmodellerna för att framhäva den vite mannens överlägsenhet för att istället använda kulturella skillnader som bevisföring för sina teser. Att tillhöra civilisationen och försvara sig mot barbarerna är en uråldrig uppfattning som inte minst vi européer har erfarenhet av att använda i våra attityder mot främmande folk.

Det finns alltså anledning att skaffa sig kunskaper om den här diskursen om en hotfull omvärld som vi måste utestänga för att inte gå under som nation. Tidigare hette det ofta att den vita rasen var hotad och skulle försvinna om den blandades för mycket med andra. Nu är det alltså nationen som försvinner om den blandar in för många andra. Det är egentligen inte så stor skillnad på resonemangen som båda utgår ifrån att vi tillhör en överlägsen civilisation, antingen det beror på rasens överlägsna egenskaper eller den numer vanligare kulturella förklaringen. 

Detta är alltså inte några nya idéer. Antisemitismen i Europa har i tusentalet år varit uttryck för denna grundtanke om en främmande, obehaglig och allmänt opålitlig annanhet som hotar det normala och högre stående subjektet. Nu är det islamofobin som frodas och tagit över som klorofyllet för dessa tankar om hotet från utsidan mot insidans högre stående individer.

Frågan är då vad som kan göras åt detta? Är vi ens särskilt bekymrade? 

För om man upplever detta som bekymmersamma åsikter borde det skapa någon form av moteld som kan förändra diskursen och tränga ut dessa idéer mot en än mer perifer position. Tendensen är istället att de etablerade politiska partier som trängs i mittfåran av det politiska fältet går dessa idéer tillmötes på allt fler håll, även här i Sverige. Ali Esbati, en av dem som var med vid Uöya, tar upp detta i senaste numret av Arena. Etablerade politiker och andra samhällsdebattörer och medier väljer problemformuleringar och förklaringsmodeller som pekar ut en alldeles särskild grupp som problemet eller problemets orsak. Gruppen är naturligtvis invandrare och i synnerhet muslimer.

Det är ”självfallet” deras fel att antisemitism förekommer i Malmö, att skolans resultat blir allt sämre, att arbetslöshetssiffrorna är höga eller att fotbollslandslaget inte tar några medaljer längre. Det är i mycket förtäckta ordalag och i subtila lager av normal politisk retorik som dessa problemformuleringar och förklaringsmodeller träder fram. 

Det tycker jag är ett större problem än när aggressiva eller rent militanta rasister vrålar ut sin frustration och sparkar vilt omkring sig. Det finns lagar att ta till om det går över styr. Men den smygande förändringen av vårt sätt att tala om samhällsproblem, och vilka åtgärder vi överväger för att komma till rätta med dem, är ett mycket svårare problem att ta itu med. Det kräver att fler går ut och visar att det finns helt andra sätt att resonera och problematisera de uppfattningar som försöker göra arbetslöshet, bostadsbrist och försämrad välfärd till problem av kulturell art. 

Det är bara det att när socialdemokratin har slutat att vara demokratiska socialister och när Folkpartiet har slutat att vara liberaler så börjar de ideologiska argumenten tryta. Då bubblar de kulturella argumenten upp till ytan och det är den soppan Europa/USA nu simmar i. Det tycker jag är ett större problem än oberäkneliga terrorister. Sådana kan vi aldrig fullt ut skydda oss emot oavsett om de betraktas som psykiskt sjuka eller inte. Däremot har vi ett polisväsende och ett rättssystem som förhoppningsvis träder in när det är nödvändigt. 

Men hur vi talar om det som händer omkring oss måste vi själva ta ansvar för. Jag håller med Ali Esbati i det att de som befinner sig i samhällets topp har ett alldeles särskilt stort ansvar. Frågan är bara om dessa upplever samma problematik?

Läs gärna ett av mina tidigare inlägg i ämnet:  http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/04/behring-breivik-en-vanlig-manniska-som.html