Solidaritet – det är rörelsen som är budskapet

Just hemkommen från den vackra staden Gdansk. Ur gruset som var kvar av den efter andra världskrigets bombningar har den gamla Hansa-staden rest sig, pietetsfullt renoverad, och utgör nu en förförisk turistmagnet. Det kan lätt glömmas bort när man strövar längs huvudgatan bland kaféer och bärnstensbutiker att staden också varit plats för ett mångårigt drama där en kraftfull folklig rörelse fick regimen att skälva. Den fria fackföreningen NSZZ, eller Solidarnosc som vi känner den som, blev en betydelsefull del av det folkliga motstånd som fick muren att slutligen falla.

Ett besök vid monumentet för de dödade hamnarbetarna 1970 och det intilliggande museet över Solidarnosc påminner om kraften i rörelsen och den rad av händelser som började med Lech Walesas avsked och återanställning vid dåvarande Lenin-varvet i Gdansk och slutade med att han blev Polens president.

Som reselitteratur hade jag med mig Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme”. Han skriver om arvet från Palme och om socialdemokratin som efter hans död tappat kompassen. Hans huvudtes är att det är rörelsen och den breda kollektiva kampen som är grunden för social och politisk förändring.

På ett märkligt sätt smälter hans text samman med mina intryck av Solidarnosc där jag går längs Ulica Robotnicza och de gamla slitna arbetarbostäderna i rött tegel som snart ska rivas för att ge plats åt det nya Gdansk. 

Själva Leninvarvet heter, sedan det privatiserades 1990, Gdanskvarvet, och sysselsätter numera endast en tiondel, ca 2000 personer, av vad det gjorde under glansdagarna. Stora delar av varvet är övergivet och föremål för restrukturering. En ny stadsdel kommer att byggas på dess mark och de intilliggande kvarteren. ”Den nya levnadsstandarden” förkunnar en reklamskylt i stadens centrum. Någon rotar bland sopor bakom ett staket av korrugerad plåt. 

Solidarnosc blev porten till frihet för hela Polens folk. I jubileumsskriften för fackföreningens 30-årsdag 2010 går att läsa:

”A struggle for freedom was not easy and sacrifices were unavoidable, but a new economic and political reality of the capitalist system also turned out to be hostile to human dignity and work. Therefore, NSZZ Solidarnosc must remain the “Gate of Freedom”, through which an impulse for protection of fundamental values and dignity of human work will keep flowing”.

Göran Greider skriver om det politiska klimatet i dagens Sverige, där Sverigedemokraterna tågat in i riksdagen, att problemet är ”frånvaron av en rörelse och en politik som ger hopp om ett annat samhälle”.

När jag ser bilderna från 80-talets kamp mot regimen som Solidarnosc förde tänker jag på hur dessa arbetare då måste ha känt och tänkt. De såg ett alternativ till enpartistatens maktfullkomlighet. Det viktigaste var, enligt delegaterna vid fackföreningens första kongress 1981, att alla människor var jämlika, hade samma rättigheter och att en känsla av samhörighet var väsentligt i byggandet av landets välfärd. Liberala ideal sipprade måhända genom muren och gav uttryck för vad det egentligen handlade om; att ta kontroll över sin arbetssituation.  

Vad blev det av dessa drömmar? Jag läser vidare i jubileumsskriften:

”A struggle for decent workplace in an independent country and free-market economy turned out to be as difficult as a struggle for freedom itself... Unfortunately, the Trade Union´s engagement in politics was used by many right-wing politicians, who did not regard workers problems as the most important, and Solidarnosc became a tool in their own political games.”

“Rörelsen är budskapet”, hävdar Göran Greider envist. Endast folkliga rörelser kan rubba den borgerliga grundsynen på väljarna ”som kundstock och partierna som företag som ska locka till sig konsumenter”. Denna folkliga rörelse måste, fortsätter han, drivas av något som rör sig om konkreta saker i människors tillvaro:

”En sådan praktisk-konkret och samtidigt nästan överväldigande utopisk fråga går att peka ut utan större ansträngningar: den dimension av individuell frigörelse och social jämlikhet som rör arbetets frihet... Arbetet är det centrala i de allra flesta människors liv. Även för dem som går arbetslösa visar den sig vara det när arbetsgemenskapen går förlorad. Det är vanmakten, auktoritetstron och lydnaden på Sveriges arbetsplatser som dagligen och under hela liv fortgående stympar människor”.

Denna vanmakt är ungefär densamma oavsett det är partieliter eller ekonomiska eliter som styr företagen och bestämmer över de anställdas situation. Men vilka alternativ pekas ut nu när den liberala marknadsekonomin utropat sig som enväldig härskare över världen och framställs som den enda vägens politik så snart alternativa idéer förs fram? Vad kommer härnäst för folkliga rörelser? 

När vi har tröttnat på att förvalta våra fonder, välja elbolag och försäkringsbolag och flyttat runt våra pensionspengar för att få bästa möjliga ränta. När valfrihetens futtiga instrument för förändring i riktning mot ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle visar sig inte tillnärmelsevis räcka till.

Vilka värden ska vi samlas kring då för att åstadkomma politisk förändring?

Apropå Palme och Polen: