Nu ansöker
Vattenfall om att få bygga en ny kärnkraftsreaktor. Regeringens
energiuppgörelse från 2009 öppnar upp för den möjligheten.
Det öppnar
också upp en gammal kärnkraftsdebatt. Det är i och för sig bra. Våra språkrör i
Miljöpartiet och Vänsterns Sjöstedt har förklarat sig vägra delta i en regering
som bygger kärnkraft. Sossarnas Löfven muttrar måhända på sin kammare och
drömmer om egen majoritet i nästa val. Mönstret känns igen från centerledaren
Fälldins 70-tal då han sprattlade desperat för att rädda sin och partiets heder
i kärnkraftsfrågan vilket slutade med att han tvingades spräcka en
regeringsbildning.
Alliansregeringen
vägrar öppna vägen för en bred överenskommelse med ett ansvarsfullt långsiktigt
energipolitiskt mål. De har sagt sitt i.o.m. den egna energiöverenskommelsen
från 2009 menar de. Åtminstone enligt Moderaternas näringspolitiska talesperson
Jessica Polfjärd.
- Det är
inte aktuellt. Det vi sagt i energiöverenskommelsen är det man har att förhålla
sig till, säger hon till SvD idag.
Vad innebär
då denna överenskommelse? Jo, de befintliga reaktorerna får ersättas med nya
men ägarna får inga statliga bidrag och förväntas stå för eventuella skadestånd
i högre grad än tidigare. Marknadskrafter ska sköta energipolitiken.
Det brukar
ju heta så. Ungefär som för banksektorn. Marknadskrafterna får råda så länge
allt går bra och vinsterna rullar in. När allt går åt fanders kommer de
gråtande till statens famn och söker tröst. Vilket de då kommer att få eftersom
motsatsen skulle innebära en samhällsfara.
Kärnkraft är
nämligen en alltför allvarlig hantering för att lämnas i marknadens skakiga
händer. Säkerheten är förstås en av de aspekter som tummas på när vinsterna ska
maximeras. Skadorna, om katastrofen inträffar, vet bolagen säkerligen om att de
aldrig kan ersätta och att staten därför ändå kommer att stå för kalaset.
Ungefär som banker numera resonerar. I trygg förvissning om detta faktum tas
allt större risker. Vissa skador går dock aldrig att riktigt ersätta. Spåren
från Fukushima och Tjernobyl förskräcker.
Det är emellertid
intressant att notera hur allianspartierna när man kommer ned till kommunal
nivå har en helt annan riskmedvetenhet när det gäller kärnkraften och dess bihanteringar,
som exempelvis uranbrytning. Tidigare i somras gick ett antal kommunalpolitiker
(S, C och M) ut på SvD Brännpunkt och förklarade att uranbrytning hotar att
förstöra deras bygder. De hotade med att använda sin kommunala vetorätt mot
uranbrytning.
”Ingen vill
investera i bygder som riskerar att bli obeboeliga”, utropar undertecknarna.
När
diskussionen förs närmare de människor som berörs blir kärnkraften och dess
sidohanteringar alltid mycket mer obehagligt påträngande. Då förefaller
regeringens energipolitiska laissez-faire alltid mycket mer verklighetsfrämmande
och distanserad.
Det är ju
här och nu framtiden utstakas och att lämna över det ansvaret till
marknadskrafterna känns minst sagt otryggt. För att inte säga samhällsfarligt.
För dem som inte minns Fälldin eller
kanske inte ens vet vem han var finns här ett litet guldkorn ur arkivet:
Andra bloggare om ny kärnkraft:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar