Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa? – del 2 undersökningar och opinionsmätningar

 

I mitt förra inlägg på det här temat redogjorde jag i stort sett för en artikel som tog upp situationen i Ukraina och den amerikanska och övriga västvärldens förda politik gentemot Ukraina. Professor Nicolai Petro vid Rhode Island University gav i sin artikel för National Review sina mycket insiktsfulla reflektioner på läget idag men utifrån ett amerikanskt perspektiv.

En stor fråga han utgick ifrån var hur det är möjligt att president Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare, trots unikt goda förutsättningar efter valen 2019, haft ett så trögt 2020 och kunnat sjunka så i popularitet? Han ger flera goda svar vilket jag redovisar i förra inlägget.

Här följer dock en del statistik och opinionsundersökningar som gjorts under senare tid för att ge mer faktaunderlag som komplement till förra inlägget.

Foto: Hans Wåhlberg. Det vilar en besvikelse över Ukraina. Många har svårt att överleva och hitta sätt att försörja sig. 

Folket är missnöjt med sin Tjänare

President Zelenskij vann överlägset presidentvalet 2019 och hans då nystartade parti Folkets Tjänare vann egen majoritet i valet till parlamentet, Vekhovna Rada, samma sommar. Det gav presidenten Zelenskij en förutsättning som ingen annan president tidigare i Ukraina att driva igenom sin politik och få sina dekret godkända av parlamentet.

Trots detta tycks folket alltmer missnöjt med styret, vilket förklaras i förra inlägget. Det färskaste beviset för opinionsläget kommer från Kyiv International Institute of Sociology som publicerade sin undersökning den 30 december 2020.

Det mest sensationella med den var att det parti som vann störst förtroende blev Oppositionsplattformen – För Livet (för enkelhetens skull OFL i forts.) som skulle få 23,1 % av rösterna vid ett val idag. Partiet betraktas och beskrivs som ”pro-ryskt” och drivs till stor del av politiker som tidigare var aktiva i Regionernas Parti. Det vill säga det parti som president Janukovytj tillhörde. Alltså den president som såg sig tvungen att fly till Ryssland då Euromajdan-protesterna i Kiev eskalerat till våldsamheter och oppositionen under kuppliknande former tog över makten i februari 2014. I nuläget har de 44 platser i Verkhovna Rada mot Folkets Tjänare som har 246. Ett val idag skulle alltså kasta om parlamentets sammansättning totalt.

Det har alltså gått snart sju år sedan dess och den västtillvända politik som landet fört sedan dess har alltså lett till att ett s.k. pro-ryskt parti nu ser ut att vara det mest populära. Då ska man också ha i minne att de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte tillhör de tillfrågade. Ett val med dessa regioner inkluderade skulle med all sannolikhet ge en ännu större andel av rösterna.

Folkets Tjänare, president Zelenskijs parti, är förvisso tvåa i mätningen med 20,9 % men fick alltså i förra årets val över hälften av rösterna. Nedgången är signifikant men kanske ändå det näst mest sensationella. Partiet har visat en stadig nedgång sista halvåret 2020 och gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen i höstas.

Två partier till ser enligt undersökningen ut att ta sig över spärren på 5 %. Förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet med 14,1 % samt Julia Tymosjenkos Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina som fick stöd av 9,8 % i mätningen. Därefter kommer tre partier som ligger kring spärren på 5 %. Ultranationalisten Oleh Lyasjkos Radikala Partiet, förre premiärministern Groysmans Ukrainsk Strategi samt före detta säkerhetschefen Ihor Smesjkos Styrka och Ära.

Opinionsundersökningen visade också att sittande presidenten Zelenskij vid ett val idag trots allt skulle vinna men OFL:s ledare Jurij Boyko och Petro Porosjenko på tredje plats.

Andra opinionsundersökningar

En sak som Nicolai Petro tar upp (se förra inlägget) är att det för första gången sedan Euromajdan kan skönjas en vikande popularitet för EU. Jag har i ett tidigare inlägg redovisat en opinionsundersökning där detta kläs i siffror, men en liten repetition är på sin plats.

Lite knappt 50 % säger sig i undersökningen vara positiva till ett ukrainskt EU-medlemskap. Detta alltså snart sju år efter att hundratusentals människor vänt upp och ned på halva Kiev för att förmå landets ledning att sätta igång processen för medlemskap. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap.

 

En lite omvänd undersökning publicerades i november 2020 av New Europe Center/Open Society. Tusentals personer i de fyra EU-länderna Tyskland, Italien, Polen och Frankrike har fått svara på frågor om sin uppfattning om Ukraina och om de vill att landet ska bli medlemmar i EU och vad de i så fall bör avkrävas.

Undersökningen visar att de flesta associerar Ukraina till i första hand krig och i andra hand immigration, vilket avser det stora antal ukrainare som sökt sig till EU-länder för att ta jobb. Nästan en fjärdedel gör ingen association alls vilket antyder att de inte vet ett skvatt om landet. De flesta associationerna var dock negativa.

En liten majoritet, 55 %, var ändå positiva till ukrainskt EU-medlemskap. Det kan ju noteras att det är en mer positiv hållning än ukrainarnas egna. Däremot är endast 38 % av de tillfrågade EU-medborgarna positiva till ett ukrainskt medlemskap i Nato.

 

En sista undersökning jag tänker nämna här är en som handlar om ukrainarnas värderingar. World Values Survey (WVS) har utförts varje år sedan 1981 och 2020 års rapport publicerades i november. Ukraina har deltagit sedan 1999 och fjolårets resultat finns på denna länk. Noteras bör att svaren samlats in under sommaren 2020 och alltså inte är alldeles färska.

Familjen är den överlägset viktigaste sociala enheten för ukrainaren (för 86 % mycket viktig och 13 % ganska viktig) med arbetet anses mycket viktigt av 40,6 % till skillnad från 1999 då motsvarande siffra var 61 %. Arbetet är mindre viktigt för ukrainarna än för medborgare i andra europeiska länder, noterar rapporten.  Religion är betydligt viktigare än politik framgår det också av undersökningen. Noterbart är också att 23,1 % till och med tycker att religionen alltid har rätt i de fall den står i konflikt med vetenskapen. Detta har dock varit tämligen stabila uppfattningar sedan 1999.

Mer intressanta är kanske svaren på frågan om hur ovillig man är att vara granne till vissa grupper av människor. Personer med alkohol- eller drogproblem är mest oönskade vilket kanske inte är uppseendeväckande. Andelen som är negativa har dock minskat markant. Störst ökning i de negativa svaren uppvisar istället grupperna immigranter; folk som talar främmande språk; folk som tillhör annan ras; ogifta par (!!); samt folk med annan religion än den egna. Till detta kan läggas att 41 % tycker att invandringen måste strikt regleras medan motsvarande siffra 1996 (European Values Survey, EVS) var 17 %.

Ukrainaren vill helst att landet reformeras stegvis medan endast 12 % vill ha förändring genom radikala/revolutionära handlingar.

Foto: Hans Wåhlberg. Minnet av Euromajdan omgärdas av kultstatus. Ett nytt Memorial Museum ska uppföras på toppen av den gata som hette Institutska men nu fått namnet De Himmelska Hundras gata. Trots landets tradition av "revolutioner" är det endast en minoritet som säger sig vilja åstadkomma förändring på det viset.

Av någon anledning, trots att det mesta går snett hela tiden, har andelen som är stolta över sitt land ökat ganska markant sedan 1990-talet. Dessutom anser sig 78 % vara lyckliga vilket är bra mycket större andel än 1996 (European Values Survey) då det endast var 46 %. Siffror som förefaller än märkligare när man betänker att 28,3 % samtidigt säger sig ha ätit dåligt eller inte haft tillräckligt med mat de senaste 12 månaderna; att 26,2 % inte känner sig säkra i sitt eget hem; att 37,5 % har varit tvungna att klara sig utan medicin eller läkarvård det senaste året; samt att 35,8 % hävdar att de inte haft någon inkomst alls. Å andra sidan är ”lyckosiffran” betydligt lägre än Vitrysslands (drygt 88 %) vad det nu kan betyda.

Mest litar (”trust”/har förtroende för) ukrainaren på sin familj (97,1 %) medan endast knappt hälften säger sig ha förtroende för personer med annan nationalitet. De organisationer som ukrainaren hyser störst förtroende för är Armén och religiösa organisationer/samfund (74,3 respektive 72,6 %) medan FN åtnjuter förtroende hos 59,4 % och EU hos 53 %. Förtroendet för miljöorganisationer har gått klart nedåt sedan tidigare mätningar och för polisen är det fortsatt mycket lågt förtroende, bland det lägsta i Europa.

Ännu en lite motsägande uppgift är att endast några få procent har förtroende för landets ledning medan över hälften säger sig inte ha det, oavsett frågans detaljering. Ändå vill hela 42 % öka statens ägarskap av industrier/arbetsplatser medan endast 21 % tycker tvärtom.

Över hälften av ukrainarna är emot abort och 75,2 % är i varierande grad negativa till homosexualitet. Här har dock skett en liten förändring nedåt i båda siffrorna.

En siffra som jag, efter att ha bevittnat ett flertal demonstrationer och gatuprotester under slutet av 2020, blir förvånad över är villigheten att delta i demonstrationer. År 2020 svarar endast 9 % ja medan det år 1999 var 19 %.

Slutligen kan det noteras att förtroendet för demokrati som styrelseform har gått ned från 85,3 % år 2011 till 81,9 % år 2020. Dessutom säger sig 58,3 % vilja ha en stark ledare vilket endast överträffas av Rumäniens 72,6 %.

Slutsatser

De slutsatser som kan dras med anledning av alla dessa undersökningar ska förstås inte bli alltför långtgående. Men en viss fingervisning ger de ändå om läget och stämningen i landet, om de politiska vindarna och det ukrainska folkets åsikter i allmänhet.

Framför allt ger de en bakgrund till Nicolai Petris artikel som jag refererade i förra inlägget. Han gav en bild ur ett perspektiv vi sällan får ta del av i svensk press, om vi får ta del av något över huvud taget om Ukraina.

En sak som Petri behandlade var just relationerna mellan Väst och Ukraina och de uppfattningar om Ukraina som ligger till grund för EU:s och USA:s utrikespolitiska förhållningssätt till landet.

Det förefaller tydligt att det finns en överskattning av det ukrainska folkets vilja att bli medlemmar av EU och Nato. Bilderna från Euromajdan lever sannolikt kvar hos många som ett kvitto på att folket står enat bakom kravet på att göra Ukraina till EU-medlem. De stora folkmassor som tidvis fanns samlade vid torget och den beslutsamhet de visade imponerade sannerligen. På samma sätt som de Trump-anhängare som stormade Capitol Hill för en vecka sedan. Därmed inte sagt att heller de sistnämnda på något vis representerar hela folkets vilja.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatuprotesterna är många i Ukraina. Det kan alltså vara lätt att göra misstaget att tolka dem som "folkets vilja". Trots allt vill bara 9 % av befolkningen delta i sådant här.

Bortom kravallstaketen finns en mängd människor som inte har för vana eller vilja att ta till gatuprotester för att göra sina röster hörda (91 % enligt undersökningen ovan). De finns dock alltjämt kvar även när tårgasen klingat av och slagorden ebbat ut. Det faktum att bara halva befolkningen står bakom EU-medlemskapet bör också vara ämne för djupare analys. Något vi sällan får i svensk press men som Nicolai Petri bidragit med från amerikansk horisont.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" hävdas här. Det är inget understatement att säga att de har långt kvar till dess den devisen är sanning.

En annan bekymmersam sak för EU bör vara folkets inställning till mänskliga rättigheter. Dessa sägs ju tillhöra de värden som EU håller så högt bland kraven på nya medlemmar. Undersökningarna ovan visar att det förvisso skett en liten bättring på senare år men att det fortfarande finns mycket av homofobi, främlingsfientlighet och nationalistisk samt religiös fanatism bland folklagren.

Ukraina har förvisso gjort en utfästelse om större fokus på mänskliga rättigheter. Hittills har det dock bara resulterat i att vitryska IT-specialister fått det lättare att få arbetstillstånd i Ukraina. Det skulle ju också kunna ha minst lika mycket att göra med att IT-sektorn växer i landet och att de unga välutbildade ukrainarna flyttat utomlands i stor utsträckning (?). I övrigt är dock bokslutet för 2020 på den här fronten tämligen nedslående.

En konflikt som blossat upp under 2020 är med Ungern. I landets allra västligaste del Transkarpatien bor flera etniska minoriteter men framför allt ungrare. Jag minns min förvåning när jag en påskhelg kom till huvudorten Uzjhorod och konstaterade att alla de utomhusgudstjänster som hölls skedde på ungerska. Den 30 november 2020 utförde ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) en mängd husrannsakningar hos lokala etniska välgörenhetsorganisationer med syfte att hitta bevis mot organisationer som underminerat Ukrainas suveränitet. Aktionen inleddes med anledning av att en ungersk-ukrainsk förening hade avslutat sitt möte med att sjunga både den ungerska och den ukrainska nationalsången. Det här har tänt en gnista av ilska hos den ungerska minoriteten och i grannlandet Ungern som tidigare haft synpunkter på språklagar och regler i regionen. Ungern har nu, förvisso förgäves, försökt förmå Nato att frysa alla samarbeten med Ukraina.

Ett annat exempel på den ukrainska tondövheten för språkfrågans laddning är en lag som nämndes i förra inlägget och som ger böter till det butiksbiträde som inleder en kundkonversation på annat språk än ukrainska. Lagen börjar gälla på lördag 16 januari. Den har förvisso dragits till ukrainska konstitutionsdomstolen efter synpunkter från Venedig-kommissionen (formellt Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, rådgivande organ till Europarådet). Just den typen av ”brandutryckningar” är vanligt förekommande när det gäller ukrainska lagar som bryter mot mänskliga rättigheter.

President Zelenskij har också gjort många besvikna genom att fortsätta driva Porosjenkos politik för att göra Ukraina till en ”mono-kulturell och mono-språklig nationalstat”, för att använda ordvalet i Jamestown Foundations årsrapport om Ukraina.

Bland annat just därför har han tappat i popularitet och framför allt därför har det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet ryckt fram som det just nu största partiet.

Allt detta är något att bita i för analytiker av Ukraina. Kanske är det hög tid att byta approach?

 

Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa?

 

”Put simply, in contrast to all his predecessors, Zelensky had all the instruments of power aligned in his favor, including the support of the West […] all the stars were aligned for the implementation of a rapid-fire pro-West strategy, which the Zelensky’s supporters even referred to as “the turbo-regime.” What could possibly go wrong?”

Så här börjar en mycket intressant artikel av professorn i statsvetenskap Nicolai Petro (University of Rhode Island) i det amerikanska magasinet National Interest. Det är en publikation som vill driva intern utrikespolitisk debatt ur amerikansk synvinkel men enligt den realistiska utrikespolitiska skolan istället för den liberala. De anser generellt att USA misslyckats med sin utrikes- och säkerhetspolitik eftersom amerikanska analytiker i regel har för dålig eller snedvriden information om omvärlden och ”motståndaren”.

I det här fallet handlar det alltså om Ukraina. Hur kan det vara möjligt att det största partiet enligt de senaste opinionsmätningarna är det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet? I detta land som både EU och USA har lagt ned så mycket tid, energi och pengar på sedan Euromajdan 2014 för att styra/guida det i helt motsatt riktning?

Oppositionsplattformen – För Livet (i forts. OFL för enkelhetens skull) är avläggare till Regionernas Parti som var det parti som backade president Janukovytj under hans styre före februari 2014 då han flydde landet.

Foto: Hans Wåhlberg. Missnöjet med president Zelenskij och den förda politiken tar sig flera uttryck. Ett är mängden gatuprotester och demonstrationer.

Vad har gått fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? I Ukraina är detta en fråga med väldigt många svar. Så väldigt mycket kan ju gå fel och på väldigt många sätt.  

Enligt Nicolai Petro har Zelenskij visat prov på exceptionell politisk inkompetens och en i mångas ögon alltför undergiven hållning inför krav från Väst.

Dessutom har presidenten ägnat tid och energi åt saker som ska tillfredsställa de mest ukrainskt nationalistiska kretsarna. Exempelvis en ny lag som börjar gälla 16 januari och innebär böter för den butiksanställde som inleder en konversation med en kund på annat språk än ukrainska. Förutom att det ställer till det för turismsatsningen i landet är det förstås provocerande för den stora minoritet som har ryska som modersmål, eller för de mindre minoriteterna i sydväst som har ungerska eller rumänska som modersmål (vilket regionalt kan vara en ganska stor andel).

Sådana här åtgärder bidrog till att sätta igång rörelser i Donbass vilket ledde till det lågintensiva krig som nu drar in på sitt sjunde år.

Det drar också ned Ukraina i en härva av småaktigt käbbel istället för att ta tag i de stora frågorna. Dessutom har lagar som den ovanstående inga pluspoäng att ge i EU, om nu Ukraina fortfarande önskar bli medlem.

Det har, enligt Nicolai Petro, också skrämt dem i östra Ukraina som faktiskt röstade på Zelenskij för att slippa just denna typ av lagar. Han formulerar det så här:

”They voted for Zelensky because he promised to end Poroshenko’s efforts to impose the distinct language, culture, and history of Galician Western Ukraine on the rest of the country”.

Petro pekar också på det faktum att landets befolkning börjat reagera mot den mängd utländska rådgivare som nästan svämmar över i ukrainska politiska institutioner. Det har blivit ”genant” för makthavarna, menar Petro. Han hävdar vidare att det ökande antal tillfällen som G7-ambassadörer ingripit för att ändra ukrainska politiska beslut eller utnämningar har bidragit till att göra ”förlusten av den ukrainska suveräniteten till Väst till en het politisk fråga i Ukraina 2021”. Detta inflytande uppenbarar sig i både stort och smått. Petro tar upp följande:

”[…] discouraging  Ukraine from buying Russia’s Covid vaccine; rescinding the Ukrainian government’s October 2020 agreement on cybersecurity and telecommunications with China and replacing Huawei’s equipment with analogues made by Cisco; pressuring Ukraine not to sell its renowned engine manufacturer Motor Sich to Chinese investors; and even putting pressure on churches in other countries to disavow the country’s traditional Orthodox Church, in favor of the Orthodox Church of Ukraine that president Poroshenko set up to help his presidential campaign.”

Naiva uppfattningar om Ukraina

Petro landar i att USA:s politik gentemot Ukraina har varit misslyckad och att mycket beror på att analytikerna har missbedömt eller tonat ned skillnaderna mellan öst och väst och andra ukrainska skiljelinjer, som språk, och att man har trott (hoppats?) att kriget i öst ska ändra befolkningens uppfattning om Ryssland. Det har det förvisso men inte alls i den utsträckning som kanske förväntats. Fortfarande hyser ungefär 40 % av befolkningen positiva känslor för Ryssland. Det är, antyder Petro, svårt att radera ”århundraden av historiska, religiösa och kulturella band med Ryssland”. Det är inte ens önskvärt eller efterfrågat om man ska tyda tecknen.

Från Google och Youtube kommer statistik som visar att ukrainare fortfarande gör sina sökningar i första hand på ryska och att material med kulturellt innehåll hämtas främst från Ryssland. Det har till och med skett en ökning 2020. Detta trots flera ukrainska statliga försök att begränsa och blockera ryskt material på nätet.

Petro avslutar med att sammanfatta Västvärldens dilemma gällande sin politik gentemot Ukraina:

[…] the West is trapped. It cannot abandon its current policy toward Ukraine without appearing to offer Russia an undeserved victory, yet it also cannot continue its current policy because it enhances internal divisions that stoke popular frustration and anger toward the West, the ultimate beneficiary of which would again be Russia.”

Hans eget recept är att ta ett steg tillbaka och låta ukrainarna själva lösa sina interna politiska problem. Den nästan reflexmässiga invändningen att man då skulle lämna spelplanen öppen för Ryssland bemöter han elegant enligt nedan:

”[…] it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Det är sällan man ser en så insiktsfull och balanserad artikel om Ukraina och jag får känslan av att om en svensk forskare skulle skrivit den hade denne troligen blivit uppsatt på Patrik Oksanens svarta lista och figurerat i nästa SvD-ledare som ”Kremls nyttiga idiot” eller liknande. Men i USA är det trots allt möjligt att föra in olika perspektiv angående Ukraina. Än så länge åtminstone.

... fortsättning följer...

I mitt nästa inlägg följer jag upp detta och ger då lite mer av statistiska uppgifter som backar upp vad som här har sagts.

Patrik Oksanens ”fria värld”

Nu är han igång igen, Patrik Oksanen. I en ledare i SvD kallar han personer som KG Hammar, Gudrun Schyman, Sven Hirdman och Janine OKeeffe för ”nyttiga idioter” och i rubriksättningen påstås att de ”lånar ut sina namn till Kreml”. Hammar är före detta ärkebiskop, Schyman före detta partiledare för Vänsterpartiet, Sven Hirdman före detta toppdiplomat och OKeeffe är miljöpartist och aktiv i Greta Thunbergs Fridays for Future.

Anklagelsen är helt befängd men bottnar i att dessa personer, utan att ha speciellt många gemensamma nämnare i övrigt, deltar i en web-konferens, med start igår, arrangerat av Folk & Fred med bland annat programpunkten ”Vilka hot finns det mot Sverige”. Oksanen kallar det en ”trollkonferens” och namnger ett antal deltagare som han med metoden guilt-by-association eller insinuationer försöker knyta till Kreml. Organisationen Folk och Fred kallar han helt grundlöst för ”Kremlvänner”.

Det som stör honom mest är att konferensen äger rum ungefär samtidigt med Folk och Försvars betydligt mer resursstarka rikskonferens som öppnat idag. Han går till och med så långt att han påstår att organisationen Folk och Fred skulle ha bildats enkom för att ”störa just Folk och Försvars rikskonferens”. Det är en ful omskrivning av det syfte som Folk och Fred öppet anger på sin hemsida:

”Nätverket Folk och Fred har som syfte att arrangera återkommande folkliga möten i Sälen i samband med mötet Folk och Försvar samt folkbildning och aktioner i frågor av brett gemensamt intresse.”

Oksanen skulle lika gärna kunna klaga över att det finns en mångfald av organisationer som väljer att hålla konferenser, seminarier och föreläsningar under Almedalsveckan i Visby varje år. Självfallet är det en strategi som används för att få maximal medial uppmärksamhet och för att passa på när frågorna och fred och säkerhet debatteras, vilket inte är särdeles ofta.

Men Oksanen och många andra som får göra sina röster hörda på Folk och Försvars rikskonferens och även annars har stora resurser till sitt förfogande att driva sin åsikt vill uppenbarligen inte ha någon debatt. Det vill säga det som Oksanen kallar att ”störa”. Hur ska man annars tolka detta envisa nedsvärtande av alla personer som har åsikter som avviker från Oksanens?

Det är nämligen inte första gången han ger sig på freds- och miljörörelsen. Förra gången var för nästan två år sedan och då namngav han även mig i sin ledare i tidningen Hela Hälsingland. Någon saklig kritik gav han inte utan nämnde bara namnet så att säga i förbifarten. Det är den metod han använder. Jag skrev då en kommentar på denna blogg.

Nu har Oksanen tutat samma toner i megafonen i flera år men tilldelats en större sådan i och med att han blivit ledarskribent i SvD, en av Sveriges största tidningar. Det är mycket olyckligt.

En fri värld med en fri debatt?

Det är ingen hemlighet att Patrik Oksanen är knuten till det som kallas Fri Värld, en tankesmedja som finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och ironiskt nog har som uttalat syfte att ”stimulera och bredda den utrikespolitiska debatten”. Trots detta gör den allt för att skjuta alla debattörer som har andra åsikter än de själva i sank.

En fri värld brukar traditionellt karaktäriseras av åsiktsfrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet och en fri debatt samt att en hyfsat mångskiftande palett av partier och åsiktsriktningar finns att välja mellan i fria val. Det är liksom hela idén med den valfrihet som i alla andra sammanhang brukar hållas helig av liberaler men av någon anledning inte just när det gäller säkerhetspolitik. Om nu Fri Värld ser sig som liberala? Men det har i vart fall ett temaområde, av totalt tre, som går under benämningen ”hot mot den liberala demokratin”.

Ett sådant hot är naturligtvis att kväva all seriös debatt om vad säkerhetspolitiken ska innehålla och att med fula mediala knep försöka desavouera all opposition till dess egna hållning. Folk och Fred vill bevara alliansfriheten och stärka civilförsvaret, stoppa kapprustningen samt inkludera andra hot än militära i det säkerhetspolitiska samtalet. Bland annat pandemier och klimatförändringar. Ska det nu vara Kremls hållning? Nej givetvis inte.

Däremot är USA och Nato klart intresserade av att Sverige skärper sin fiendskap till Ryssland och därmed involveras i den retoriska kamp som supermakterna för i en allt mer farligt uppskruvad ton.

Oksanen lånar bekymmerslöst sitt namn till USA och Nato

Jag lånar inte gärna Oksanens retorik men i det här fallet är det befogat. Det är nämligen inte heller någon hemlighet att Fri Värld har klara kopplingar till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC). Det som Oksanen nu i SvD uttrycker kan ses som ett litet koncentrat av det som tidigare Martin Kragh har producerat samt det Henrik Sundbom skrev i ett kapitel i AC:s publikation ”Kremlins Trojan Horses 3.0”, publicerad i december 2018. Något jag då också kommenterade på denna blogg.

Det är samma typ av insinuationer, delvis helt desamma, och delvis samma personer som angrips. Tanken är förstås att droppen ska urholka stenen.

Det är nämligen inte heller någon hemlighet vad Atlantic Councils syfte är. Ett projekt som har band till AC är bland andra FutureNato som också är sponsrat av just Nato men också bland andra Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen.

AC har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”.

Formellt sett är AC fristående från stater och Nato men kopplingarna, inte bara finansiellt, är betydligt fler än ovan nämnda. De finansieras också av många företag inom vapen- och säkerhetsbranscher samt stater som i synnerhet Storbritannien och Förenade Arabemiraten. Men även Sverige som sedan 2013 ger minst 100 tusen USD varje år till tankesmedjan för att de ska förse regeringen med analysmaterial (!). Jag vet inte vilken typ av material detta handlar om men en del av det AC publicerar görs i uppenbart syfte att påverka den svenska opinionen i frågan om Nato-medlemskap.

Fri Värld har som ett av tre temaområden ”säkerheten vid Östersjön” och är öppna med att de ser ett svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna.

Det står dem, inklusive Patrik Oksanen, givetvis helt fritt att tycka. Men det MÅSTE också, om vi ska anse oss leva i en fri värld, visas respekt för att en del har en annan åsikt. Själv håller jag exempelvis inte med Folk och Fred bland annat på punkten att nedrustning är bästa alternativet till Nato-medlemskap. Men när personangreppen ersätter den sakliga argumentationen så befinner vi oss på ett sluttande plan. Jag börjar själv känna obehag inför att lägga ut inlägg som denna på min blogg. Blir jag uthängd av Oksanen i nästa SvD-ledare med någon insinuation som jag inte har resurser att bemöta effektivt?

Det är också betänkligt att stärkta säkerhetspolitiska band till USA med självklarhet ses som så bekymmersfri. Just när den sittande presidenten Trump i princip uppmanat till stormning av folkrepresentationens hus och när talmannen Nancy Pelosi försökt ta ifrån honom avfyringskoderna till kärnvapnen.

Ukrainas president Zelenskijs dröm om ett Gott Nytt År

 

Precis som i Ryssland firar Ukraina jul som mest över nyår. Ett sovjetiskt arv som ukrainarna av någon anledning biter sig fast vid trots allt tal om att ta sig ur den ryska omloppsbanan, eller russkiy mir (den ryska världen).

Hos president Volodomyr Zelenskij lär emellertid den där riktiga feststämningen få svårt att infinna sig. Förutom att covid19 har plågat landet som mer eller mindre alla andra länder så har det också varit ett år där Zelenskij och hans administration har lidit bakslag efter bakslag och presidentens popularitet har dalat brant i alla mätningar. Likaså hans parti Folkets Tjänare som nu plågas av inre stridigheter.

Läget i landet och för presidenten analyseras i en intressant artikel i Bloombergs i vilken artikelförfattarna Daryna Krasnolutska och Volodymyr Verbyany utser Zelenskij till förlorare i kampen mot landets korrupta och oligarkstyrda system som han ju valts för att ta itu med. Mark McNamee, som tillhör konsultfirman DuckerFrontier, fastslår i artikeln det som även jag efter bara en månad i Kiev noterat:

“Structurally, the country remains much the same: run by oligarchs, with parliament and the judiciary riddled by corruption and external influence.”

Mykhaylo Kosiv, 86-årig jurist och före detta parlamentariker, säger i samma artikel att Zelenskij saknar den erfarenhet som behövs för att kunna bekämpa det djupt rotade korruptionssystemet framgångsrikt. En stor del av hans rådgivarkader har dessutom rekryterats från nöjesbranschen och har därför inte heller just den kompetens som erfordras för kamp mot korruptionen och oligarkernas makt.

Jag har i tidigare artiklar skrivit om striden mellan presidenten och det korrupta system av domare och domstolar som nu hotar landets hela infrastruktur för korruptionsbekämpning. I förlängningen riskeras inflödet av pengar från EU/USA och IMF samt det visumfria resandet för ukrainare i EU-länder. Att bara ge korrupta och motarbetande domare kicken är inte heller en lösning då det är konstitutionsvidrigt och redan har underkänts som lösning från EU-håll.

Presidentens misslyckande liknas i Bloomberg-artikeln vid Viktor Jusjtjenkos, presidenten som vann valkampen 2004/2005 mot Janukovytj efter det folkliga uppror som brukar kallas Orangerevolutionen.

Folkets tjänare?

Det parti som bildades för att backa upp Zelenskijs presidentkandidatur – och som bär namnet på hans populära tv-show – tappar också raskt i popularitet och floppade i lokalvalen nyligen. I parlamentet har partiet egen majoritet efter förra årets succéval men lyckas ändå inte genomdriva presidentens politik till fullo vilket annars såg ut som en möjlighet att få ett tidigare oöverträffat snabbspår för reformer.

Till stor del handlar det om att presidenten fått oligarken Ihor Kolomoisky, som backat upp presidenten och partiet från början och som också äger den tv-kanal där Zelenskij hade sina tv-shower, emot sig. Kolomoiskys största intresse har hela tiden varit att få en lagändring till stånd som skulle göra det möjligt för honom att få tillbaka sin bank, PrivatBank. Den förstatligades under president Porosjenko med vilken Kolomoisky hade en stor fejd för några år sedan och nu såg Kolomoisky en chans att genom Zelenskij få ett mäktigt politiskt inflytande och därigenom sin bank åter. Men Zelenskij har nekat att gå honom till viljes i frågan. Sannolikt har det att göra med det faktum att det statliga bankövertagandet skedde efter krav från IMF som menade att Kolomoisky via PrivatBank sög åt sig av de lån som pumpades in i landet.

Kolomoisky har därför svarat med att knyta till sig en falang inom partiet Folkets Tjänare som obstruerar och förhalar partiets beslutsfattande i parlamentet.

Partiet har alltså fått det allt svårare att leva upp till namnet och är i dagsläget lika mycket Kolomoiskys tjänare. Något som många varnat för redan när det bildades. Bland andra jag själv i ett blogginlägg jag skrev i juli 2019, strax efter presidentvalet, då jag besökte Tjernivtsi i sydvästra Ukraina. Jag skrev bland annat detta:

”Trots att presidenten själv försökt distansera sig från oligarken börjar indicierna bli så pass många att det är svårt att avvärja misstankarna om att Zelenskij kan komma att bli Kolomoiskys marionett”.

De flesta är överens om att det skedde något avgörande i våras för Zelenskij och hans administration och att det då påbörjade reformarbetet stannade av och snarast tog ett steg bakåt.

Ruslan Ryabosjapka, tidigare vid Transparency International och den förste åklagare Zelenskij utnämnde ifjol, säger i Bloomberg-artikeln att Zelenskij istället för att bekämpa oligarkerna har valt att ”fredligt samexistera med dem” och att 2020 blev ännu ett år av ”förlorade förhoppningar och tillfällen”.

Foto: Hans Wåhlberg. Nästan dagliga protester mot Zelenskij och hans regering har jag bevittnat under november och december. Jag har ingen aning om vem som får en kram här men det är definitivt inte Zelenskij.

Gott Nytt År Zelenskij!?

Zelenskij har alla skäl att hoppas på ett bättre år 2021. Det kan inte bli väldigt mycket sämre (väl?).

En färsk undersökning visar att bara 15 % anser att han är ”årets politiker” jämfört med 46 % förra året. Ännu värre är det förstås att han i samma undersökning utsetts till ”årets loser” av 28 % och därmed fått det tvivelsamma nöjet att toppa den listan. I en annan undersökning toppar han också som ”årets besvikelse” bland alla politiker.

Den ukrainske filosofen Vakhtang Kebuladze har drivit tesen att Zelenskij med sitt politiska projekt Folkets Tjänare, antingen medvetet eller intuitivt, infört en ny approach till politiken som är mer inkluderande men också mer vag för att attrahera fler väljare ur flera olika läger. Volodymyr Yermolenko fyller i med sin tes och menar att Zelenskij i sin valkampanj inte drev några politiska idéer eller slogans utan istället lanserade sig själv, ungefär med andemeningen att ”jag är en av er, inte någon av dem”, med vilka han menade de etablerade politikerna.

Det ligger nog väldigt mycket i det och denna populism slår nu sannolikt just därför tillbaka mot honom dubbelt hårt.

Nästan dagligen under november och december har Zelenskij från sitt kontorsfönster kunnat se demonstrationer mot än det ena och än det andra. Det är inte utan att man tycker lite synd om denna komiker som gjort verklighet av sin tv-show som mannen från gatan som råkar bli president. När folket reser sig mot Folkets Tjänare vore det i vart fall inte märkligt om han börjat längta tillbaka till den tiden då han var uppburen tv-stjärna och stod utanför den brutala ukrainska politiken.

 

 

Protesternas Kiev 3 - Våldsamheter på Majdan

 

Jag har tidigare skrivit om de demonstrationer som pågått i Kiev vid flera tillfällen nu i december då småföretagare har reagerat våldsamt på nya lagförslag som skulle innebära tvång att införskaffa dyrbara kassaapparater samt nya skatteregler som skulle innebära skattehöjning för dem.

De tidigare demonstrationer jag observerat här i Kiev där jag bor tillfälligt har gått tämligen lugnt tillväga. Igår däremot vandrade ungefär 3000 demonstranter ned från parlamentet Verkhovna Rada till stora torget Majdan Nezalezjnosti/Självständighetstorget för att fortsätta sin protest där. Demonstranternas missnöje gäller nu också i hög grad den lock-down som planerats efter nyår men som efter ett nytt beslut nu införs redan 19 december. Det är alltså inte bara småföretagarna som nu protesterar utan även folk som är allmänt motståndare till den partiella lock-down som redan råder och den som planeras i julhelgen. Demonstrationen annonserades också med parollen ”STOP lock-down”.

Foto: Hans Wåhlberg. Från demonstrationen igår (15 dec) innan våldsamheter utbröt på Majdan.

Denna nya och hårdare lock-down som planeras innefattar förbud för massmöten på skolor, restauranger och nöjeslokaler. Restauranger ska dessutom tvingas stänga mellan 23.00-07.00. Dessutom innebär de nya reglerna restriktioner för hur många som tillåts vistas i kulturella och religiösa institutioner, det vill säga muséer och kyrkor bland annat. Det är med andra ord restriktioner som inte är värre än på många ställen i det EU som ukrainarna under Euromajdan slogs så intensivt på samma Majdan för att komma med i. En skillnad däremot är att de företag som drabbas av restriktionerna här i Ukraina inte får samma statliga stöd som de får i de flesta EU-länder. Här ges endast ett engångsstöd på en summa motsvarande ca 290 USD.

När jag anlände till Majdan igår var det lugnt men just när jag lämnat torget utbröt våldsamheter och sammanstötningar mellan demonstranter och polis.

Enligt polisens uppgifter skadades runt 40 polismän som fick kemiska brännskador i ögonen av allt att döma sedan demonstranter använt tårgasspray mot dem. En polisman slogs medvetslös och ett antal demonstranter ska också ha skadats och vårdas nu på sjukhus. Oklart dock hur många, hur skadorna uppstått och vilken typ av skador det handlar om.

Våldsamheterna uppstod när polis försökte hindra demonstranter att sätta upp tält på torget, på samma sätt som man gjorde under vintern 2013-14, de s.k. Euromajdan-protesterna mot president Janukovytj.

Det har som sagt förekommit protester mot lockdown tidigare men aldrig så våldsamma som igår. Idag fortsätter demonstrationen på Majdan men deltagarna är bara runt 300 och det gick lugnt tillväga när jag passerade platsen för ett par timmar sedan. Däremot var polispådraget påtagligt och fler poliser på plats än demonstranter.

Foto: Hans Wåhlberg. Långa rader av polistransportfordon på gatan intill Majdan-torget idag (16 dec).

Foto: Hans Wåhlberg. Polispådraget idag (16 dec) var påtagligt större än deltagarantalet vid demonstrationen påkallat. Gårdagens våldsamheter fanns förstås i polisens minne.

 

Foto: Hans Wåhlberg. En del demonstranter konfronterade polis även idag, men på gatan intill Majdan-torget. Min uppfattning var att de försökte provocera eller möjligen protestera mot deras närvaro och att demonstranter vid gårdagens sammanstötning blivit skadade.

Ett samhälle på helspänn

Det som framstår tydligt är att spänningarna i Ukraina tilltar i takt med att pandemin tilltar i styrka och restriktionerna hårdnar. Här finns ingen marginal för uppoffringar och människor lever redan innan på gränsen till fattigdom eller värre än så.

Tålamodet med politiker har även tidigare varit mycket lågt och det hopp som knöts till president Zelenskij som valdes 2019 och hans parti Folkets Tjänare som fick egen majoritet vid parlamentsvalet samma år börjar nu tryta rejält.

Nu handlar det inte om att vara pro-EU eller pro-rysk eller någon annan politisk träta utan nu handlar det om överlevnad, om levebrödet.

Det bäddar för kanske än allvarligare sammanstötningar i framtiden om nu inte julhelgen trots allt lägger band på folk. Det firas jul ganska länge här, bland annat med tanke på att den sovjetiska traditionen med betoning på nyår fortfarande i högsta grad lever kvar i Ukraina. Det är olika helgdagar och firande ända till mitten av januari som väntar och kanske vänder demonstranterna hemåt och ägnar sig åt familj och vänner istället.

Men missnöjet jäser och det pyr i hela landet. Jag har observerat att många demonstranter har skyltar och banderoller som visar att de kommer från andra orter än Kiev. Det har uppenbarligen rest folk hit från alla delar av landet, även Donbass, för att protestera.

Vi får se vad som väntar men jag misstänker att det kommer demonstreras igen nästa år. Möjligen växer det hela till något som liknar Euromajdan 2013-14. Frågan är bara vilka alternativ som finns? Då sattes hoppet till en process som skulle föra Ukraina till EU-medlemskap. Följde gjorde istället ett lågintensivt krig i Donbass och en rysk annektering av Krim. Vad sätts hoppet till nu? Frågan hänger i luften.

Protesternas Kiev 2 – gatans lag styr men vem drar i trådarna?

 

Igår skrev jag om ett stort protestmöte utanför ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. Det var småföretagare som protesterade mot nya skattepålagor och mot tvånget att införskaffa kvittoapparater (cash registers). Jag gissade då att det var minst 3000 deltagare och idag bekräftas den officiella siffran till ca 4000.

Protesten fortsätter dessutom idag men med betydligt färre deltagare. Jag uppskattar det till ca 500 då jag var där vid 11-tiden. Att den fortsätter är intressant på flera sätt. Dels fick deras protester effekt direkt då parlamentet röstade fram en uppskjutning av kravet att skaffa kassaapparater och företagarna har nu ett år på sig att göra detta. Dels kom också beslutet att avskaffa den weekend-lockdown p.g.a. corona-pandemin som infördes i början av november. Detta var ett av företagarnas krav om än inte lika högt på listan.

Foto: Hans Wåhlberg. Småföretagarnas/handelsfackets protest fortsatte idag. Dock med betydligt färre deltagare än igår.

Det är inte första gången som ledande politiker tar intryck av högljudda gatuprotester vilket i sin tur ökar incitamentet för att genomföra just sådana för olika intressegrupper för att få gehör för sina behov och krav. På ett sätt gäller gatans lag i Ukraina och på ett annat sätt råder egenintresset hos politikerna över allt annat. Men det gäller att hålla sig populär inför nästa val för att klamra sig kvar vid maktpositionerna. Ett visst mått av populism men samtidigt ett annat beteende, dolt och ljusskyggt, vid sidan av strålkastarljuset.

Foto: Hans Wåhlberg. Även idag var det stort polispådrag, om än inte alls av samma magnitud som under gårdagens demonstration.

En del funderar också över vem som finansierar protesterna. Igår slussades folk in från hela landet och en stor scen har uppförts alldeles framför parlamentet. Dessutom ljudanläggningar och annat som medföljer, som en stor generator för eltillförsel, stor videoskärm på scenen, etc. Enhetliga flaggor och annat material har också framtagits och annat material. Flaggorna som dominerade under dagens möte tillhörde Federatia Profesinich Spilok Ukrayiny (Federation of Trade Unions Ukraine), det vill säga handelsfacket. Det är åtminstone frontorganisationen kan konstateras.

Foto: Hans Wåhlberg. Handelsfackets flagga fladdrade mest under dagens protestmöte.

Foto: Hans Wåhlberg. En scen har riggats precis framför parlamentsbyggnaden och med stor videoskärm som på bilden visar president Zelenskij som får sina slängar av sleven från talaren.

Det är lätt att överskatta graden av spontanitet i den här sortens protestmöten. Det är en ganska invecklad historia bakom kraven men klart är att storföretag också tjänar på att status quo råder avseende skattefrågan. De har satt i system att undvika skatt för företag med över tusen anställda genom att istället anlita underentreprenörer, egenföretagare helt enkelt. Det är just dessa som nu står för fotfolket. Frågan om finansiering hänger fortfarande i luften.

Foto: Hans Wåhlberg. Scenen som riggats är placerad nära parlamentsbyggnaden. Jag har svårt att se att samma förfarande skulle accepteras utanför svenska riksdagen för att anordna protestmöte. 

Men liksom oppositionspolitiker drog nytta av Euromajdan 2013-14 för att stärka sina positioner och överta makten i landet är det säkert så att en och annan oligark och ett och annat storföretag möjligen har intresse av att stödja gårdagens och dagens protester. Jag betonar att jag inte har någon information som styrker detta utan är bara mina egna tankar och misstankar, baserat på erfarenhet av den ukrainska politiken och samhällsdebatten.

Det är inte svårt att förstå ukrainska statens önskan att dra in mer skatt när landet befinner sig i den svåra ekonomiska sits som det gör. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att ”vanligt folk” lider oerhört under pandemin. En redan knackig ekonomi har nu fått en knäck som kan ta många år att hämta ikapp till den redan tidigare låga nivån alltså. Dessutom kan man ha lika stor förståelse för att folk inte litar på att skatteintäkter kommer medborgarna till godo då korruptionen och misshushållningen med allmänna medel är så utbredd och djupgående.

Jag noterar också under mötet idag att det fanns en liten skara som höll ett eget litet möte vid sidan av det stora. Det var samma gäng som jag stötte på utanför presidentens administrationsbyggnad för ett par-tre veckor sedan. De är tvärsäkra på att corona-pandemin bara är ett påhitt av frimurare för att knäcka vanligt folk. Världsbanken är också inblandat menar de och då jag pratade med en av dem förra gången jag stötte ihop med dem påstod de också att brittiska drottning Elisabeth på något sätt var involverad, trots att de samtidigt påstod att hon var död sedan 2016 (??!!).

Foto: Hans Wåhlberg. Är drottning Elisabeth död? Och varför är hon i så fall inblandad i sammansvärjning mot ukrainska folket i samarbete med frimurare och Världsbanken? Ja, konspirationsteorier får ofta fäste i Ukraina. Och förutom alla andra inblandade är naturligtvis Ryssland med på ett hörn. Alltid.

Det är inte helt lätt att hänga med i protesternas Ukraina. Kraven är inte alltid glasklart formulerade och trådarna till den som rycker i dem är sällan synliga.

Protesternas Kiev

 Nog kokar det i Ukraina alltid. Det går nästan inte en dag utan att jag stöter på en demonstration eller protestaktion i Kiev. Igår var det några hundra utanför stadens administration och krävde borgmästarens uppmärksamhet på sina problem med bostadsprojekt. Idag var det småföretagare som höll ett stort möte utanför parlamentet för att protestera mot höjd skatt och tvånget att inköpa kassaapparater. Något som blir alltför dyrt och alltför abrupt beslutat, menar de.

Foto: Hans Wåhlberg. Minst 3000 personer samlades utanför Verkhovna Rada idag.

Ungefär 3000 personer samlades utanför parlamentet Verkhovna Rada i en ljudlig protest, med tutor och klappor, musik och tal.

Foto: Hans Wåhlberg. Även det mediala intresset var stort förstås. Demonstrationen gick dock lugnt tillväga.

Det krävde också en massiv polisinsats, ungefär 1000 poliser totalt enligt min beräkning, för att hindra att massorna skulle storma in i parlamentsbyggnaden vilket de försökte göra i en tidigare demonstration den 17 november.

Foton: Hans Wåhlberg. Polisinsatsen var massiv. Framför parlamentet en mur av kravallutrustad polis och i Marinskijparken framför och på gatan Hrusjevskoho ytterligare flera hundra poliser utposterade. De höll dock låg profil.

Denna gång gick det dock lugnt tillväga och demonstranterna tågade sedan nedför gatan Hrusjevskoho och vek sedan in på stora huvudgatan Khresjtjatyk och förbi Majdan bort mot Bessarabia-kvarteret, destination oklar. Vid det laget var jag hemma i värmen.

Det ukrainska folket är mer härdade och tycks ha blivit något av experter på demonstrationer. Kyla och snö stoppar dem inte och tankarna går till Euromajdan-protesten som inleddes, nästan på dagen för sju år sedan.

Foton. Hans Wåhlberg. Det ukrainska folket är härdade demonstranter. Jag minns uttrycket "yrkesdemonstranter" från min barndom då vänstervågen svepte över Europa och Sverige. Här i Ukraina har det mer relevans.

Det tillåts också en hel del. Här hade man fått bygga en hel scen framför parlamentet och gatan utanför var naturligtvis spärrad av polis, som dock höll sig passivt i bakgrunden eller framför parlamentet i kedja, men utan provokationer eller försök att bryta mötet.

Foto: Hans Wåhlberg. Även polishundarna höll sig lugna och kelade mest med sina hussar.

Det är en märklig tradition i Ukraina det här. Först väljer folket sina representanter, sedan demonstrerar de mot de beslut som tas, och sedan väljer de samma politiker igen, eller i vart fall likadana. Många hade nog satt ett stort hopp till presidenten Zelenskij som valdes förra året. Men nu verkar han stå lika lågt i kurs som de tidigare.

Frågan är vart det slutar?