Ukrainska folkets uppseendeväckande tveksamhet inför EU- och NATO-medlemskap

 

Det sägs nu att ukrainare för första gången sedan Euromajdan börjat visa mindre intresse för EU. Det är naturligtvis svårt att utröna om det är en långtgående trend som har inletts men det är mycket intressant att ta del av den senaste opinionsundersökningen i Ukraina om EU-medlemskap samt NATO-medlemskap.

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. Det bygger på färska opinionsundersökningar. Dessa visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av NATO.

Intressant att notera är att rubriken i Kyiv Post lyder ”UNIAN: Ukraine survey shows popular attitudes toward EU, NATO membership” följt av ” Almost 50% of Ukrainians support the idea of their country’s accession to the European Union.”

En glad kvinna viftar med en EU-flagga på bilden som medföljer ovanstående text. Jag tolkar det så att det är ett försök att se det positivt, men i mina ögon är resultatet uppseendeväckande negativt.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" annonseras på Kievs gator och torg just nu. En sanning med stor modifikation.

EU-medlemskapet som det helt avgörande för regimskiftet 2014

Det var president Janukovytj som hösten 2013 beslutade att inte underteckna avtal med EU och istället vände sig österut till Ryssland för att anträda en väg in i EAEU (Eurasiska Ekonomiska Unionen). Många ungdomar inte minst kände sig besvikna och samlades vid Kievs centrala torg, Självständighetstorget, eller Majdan Nezalezjnosti (kort Majdan). De fick efter en tid sällskap av många fler och torget ockuperades i över tre månader. Efter en blodig uppgörelse med polisen i februari 2014 kunde nya makthavare ta över, som sade sig vara positiva till ukrainskt EU-medlemskap och beredda att hörsamma demonstranternas krav. Rörelsen kring protesterna tog sig namnet Euromajdan för att betona vad det handlade om.

Efter att ha avsatt president Janukovytj under kuppliknande former och ha genomfört ett komplett regimskifte, med ”kostnader” som hundratals döda i gatustrider, en rysk annektering av Krim och en väpnad konflikt i Donbass, så kunde man ju därför ha förväntat sig att stödet för en EU-anslutning skulle vara långt över 50 % men enligt undersökningen här är det alltså tvärtom under 50 %.

Undersökningens detaljer

Själva undersökningen är genomförd av det ukrainska opinionsinstitutet KIIS som är ett av landets mest respekterade opinionsinstitut och samarbetar med Kyiv Mohyla Academy, Kievs Universitet.

Undersökningen presenteras sammanfattat av nyhetsbyrån UNIAN här.

Undersökningen innehåller också data om vilket parti de svarande röstat på och visar följande avseende dem som stöder EU-medlemskap, dvs. i hur hög grad olika partiers röstande stödjer EU-medlemskapet: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 87%, Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 60.5%), Sluha Narodu/Servant of the People (Volodymyr Zelenskij) – 52.6%, and Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 41.2%).

Totalt var det alltså 49 % av de tillfrågade som gav stöd till ett ukrainskt EU-medlemskap, till skillnad från i april 2020 då endast 46,1 % gav sitt stöd. Det kan alltså noteras en smärre ökning det senaste halvåret, men över tid sedan Euromajdan har stödet för EU-medlemskap gått ned, även om det pendlat lite upp och ned under vägen. Enligt Razumkov som är ett av de främsta ukrainska opinionsinstituten låg EU-stödet på 61 % i juni 2014 men sjönk till 52 % i mars 2015 för att sedan öka igen till 64 % i december 2019. Enligt KIIS däremot har stödet en längre tid varit lägre än man kunde förväntat. I mars 2015 låg det på 51,4 % medan det i september 2016 sjunkit till 49 %, det vill säga samma siffra som i oktober-undersökningen.

Från den kan också noteras att 13,8 % vill att Ukraina istället skulle gå med i EAEU medan 27 % av de tillfrågade inte vill att Ukraina ska gå med i någon union alls.

Den förre presidenten Porosjenko pressade på hårt för att för Ukraina närmare ett medlemskap och gick också ut i januari 2019 med att han förväntade sig att landet år 2024 skulle göra en formell ansökan om medlemskap i EU.

EU har också sedan 2014 arbetat för att föra Ukraina närmare EU och dess institutioner har sedan dess (och fram till 2019) pumpat in 15 miljarder euro till Ukraina i form av stöd och lån.

Möjligen har det ukrainska folkets stöd för EU-medlemskapet överskattats från EU:s sida? Kanske har de glömt att lyssna till den breda opinionen och stirrat sig blinda på den till synes massiva uppslutningen kring Euromajdan? Eller lyssnat för mycket på Porosjenko och den f.d. premiärministern Arsenij Jatsenjuk?

Hur som helst har de ukrainska stödet för ett EU-medlemskap gått ned sedan Euromajdan-våren 2014 och det bör stämma till viss eftertanke och analys såväl hos EU som hos de nuvarande makthavarna i Ukraina.

NATO-medlemskap

Sedan Krim annekterats av Ryssland och konflikten i Donbass bröt ut har NATO allt mer flyttat fram sina positioner i förhållande till Ukraina och den nya Porosjenko-ledda regering som tillsattes efter presidentvalet i maj 2014.

År 2017 tog ukrainska parlamentet en lag som återinförde NATO-medlemskap som ett ukrainskt säkerhetspolitiskt mål och en punkt om detta tillfördes också den ukrainska konstitutionen 2019.

Sedan 12 juni 2020 är Ukraina ett av sex länder (kallade ”Enhanced Opportunity Partners”) som, enligt NATO:shemsida, ”make particularly significant contributions to NATO operations and other Alliance objectives”.

Just Porosjenko är kanske den som har varit ivrigast att föra Ukraina närmare ett NATO-medlemskap och lovade redan tidigt en framtida folkomröstning om medlemskap i NATO och i januari 2020 bad han NATO att ta fram ett politiskt beslut för att garantera Ukraina en s.k. Membership Action Plan (MAP).

Det sker dock inte som resultat av något ökat tryck från folket visar det sig av den färska undersökningen.

KIIS har nämligen också mätt stödet för ett ukrainskt NATO-medlemskap.

Resultatet visar att 41 % ger stöd åt NATO-medlemskap, vilket är en smärre minskning från i april 2020 då stöd kom från 41,9 %.

Stödet för alliansfrihet har däremot ökat mer. Från 34,7 % i april till 37,1 % i oktober-mätningen. Dessutom gav 13 % stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO).

Med andra ord är det tio procent fler som inte vill att Ukraina ska gå med i NATO än de som tycker tvärtom. Cirka tio procent är osäkra och har inte svarat varken eller.

De mätningar som KIIS gjort sedan Euromajdan visar följande utveckling för stödet till ukrainskt NATO-medlemskap: December 2014 – 46,4 %, November 2015 – 45,7 %, Dec 2016 – 44,1 %, Dec 2017 – 38,5 %, Dec 2018 – 46,1 %, Augusti 2019 – 40,9 %.

Med andra ord lite upp och ned genom åren men i nuläget klart lägre än 2014 vilket är intressant eftersom den lågintensiva konflikten i Donbass alltjämst fortsätter.

Den färska undersökningen visar också att de flesta NATO-supportrarna finns bland de röstande för, i tur och ordning: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 83.2 %), Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 62.2%), samt Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 38.2%.

Stödet för EU och NATO rimligen ännu lägre än så

Av undersökningen framgår också följande mycket viktiga information:

 ”The survey was conducted in settlements across Ukraine with the exception of Russia-occupied Crimea and certain districts in Donetsk and Luhansk regions.”

Varken personer från Krim eller från de självutropade republikerna i Donetsk och Luhansk har alltså deltagit i undersökningarna.

Detta är väsentligt att notera då det torde vara rimligt att anta att en majoritet av befolkningen där är negativa till framför allt NATO- men även till EU-medlemskap.

Donetsk-Republiken har ca 2,3 miljoner inv. och Luhansk-republiken ca 1,2 miljoner inv., och om vi därtill lägger invånarantalet på Krim/Sevastopol som är ca 2,2 miljoner inv. så får vi en total på ca 5,7 miljoner invånare av totalt drygt 40 miljoner i hela Ukraina, dvs ungefär 10 - 12 % som inte deltagit i undersökningen och som med högsta sannolikhet skulle bidragit till ett sämre resultat för EU- samt NATO-stödet i landet.

Hur ska resultatet tolkas?

Sammantaget bör det stå klart att det ukrainska folket är tämligen kluvet när det gäller såväl EU- som NATO-medlemskap men att det inte finns något klart stöd för någotdera.

På svenska regeringens hemsida framgår att EU sedan 2014 ”stärkt sitt stöd till landet”. Enskilda EU-länder trycker i varierande grad på för att påskynda processen. Ett exempel ur högen är från ifjol då två liberaler (Said Abdu och Maria Nilsson) skrev en debattartikel i altinget:EU med rubriken ”L: Få in Ukraina i den europeiska gemenskapen” där de säger sig vilja ”öka takten på Ukrainas närmande till EU”.

Det förefaller alltså ibland som att trycket inom EU att få med Ukraina som medlem är starkare än det ukrainska folkets. Framför allt från liberalt håll.

Men från ukrainska regeringar kommer dock signaler till EU som antyder att de styrande behöver hjälp att få folket bli EU-vänliga.

Dåvarande utrikesministern Vadym Prystaiko (numera vice premiärminister gällande europeiska relationer) säger i november 2019 i en intervju med Sveriges Radio att ”Ukrainas mål är ett EU-medlemskap”, men att de önskar sig ”mer” av EU för att ”få vår befolkning att förstå varför vi strävar mot EU”.

Det är alltså uppenbart att även de styrande inser att de leder en utveckling mot EU-medlemskap som inte riktigt har stöd bland befolkningen.

Möjligen drogs alla med i de intensiva protesterna under vintern 2013/14 och tog det som manifestation för en allmän och bred vilja bland folket för ett EU-medlemskap?

Ruslana Lyzhychko, sångerskan som vann Eurovision Song Contest 2004, var starkt engagerad både vid Orangea revolutionen 2004 och Euromajdan tio år senare. Den 28 februari 2014, strax efter att Janukovytj flytt landet och en ny EU-vänlig interim-regering etablerats, talar hon vid ett seminarium i Sveriges Riksdag, till vilket hon inbjudits av Liberalerna. Hon talade då, enligt Aftonbladet, ”varmt om att Ukraina vill närma sig EU” och att ”det inte finns någon splittring mellan aktivister på Självständighetstorget och de ukrainare som hellre önskar att landet lutar sig mot den ryska stormakten”.

Till AB hävdade hon då också att protesterna vid Majdan ”i folkets ögon” handlade om att ”gå med i EU”.

Själv har jag alltid misstänkt att det till minst lika delar handlade om en trötthet på korrupta politiker, på den ständiga ekonomiska kräftgången och på ett allmänt missnöje med politiker ur alla läger. Kanske var den drivkraften mycket stark just då, men räcker uppenbarligen inte till för att hålla opinionen positiv.

Prystaiko har förmodligen rätt när han säger att något måste hända för att vända opinionen. Men EU har nu en mängd andra problem efter Brexit och med östeuropeiska medlemmar som börjar visa tendenser som klart avviker från EU:s uttalade värderingar. Kanske börjar en viss trötthet sprida sig i EU:s korridorer på att ösa in mer pengar till Ukraina? I synnerhet som den av EU efterlysta reformtakten nu återigen har avstannat och anti-korruptionsarbetet ser ut att kunna utraderas helt.

Möjligen gäller det omvända nu, det vill säga att något måste hända i Ukraina för att vända opinionen?