Patrik Oksanen – en redaktör som tappat fattningen?

Patrik Oksanen är politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning. Han brukar också skriva ledare i Gefle Dagblad, Nerikes Allehanda och för flera av MittMedias liberala och centerpartistiska tidningar. Han är känd för att skriva mycket om det ryska hotet och propagera för NATO. Nu har han ryckt ut till försvar för Martin Kragh som kritiserats för sina vetenskapliga metoder och för att sprida falska påståenden.

Oksanen galopperar i en ledare i tidningen Hela Hälsingland ut på en vildsint svingande attack till försvar för Martin Kragh. Han skjuter på allt som rör sig och eftersom även jag, till min stora förvåning, hamnat i hans skottlinje bara måste jag skriva något om det hela.

Oksanens text är mycket lång men i korthet handlar den om att ryska trollfabriker sprider påståenden om Martin Kragh som sedan andra, som Oksanen kallar ”nyttiga idioter”, sprider vidare i olika forum. Han rubricerar det som en ”klassisk rysk påverkanskampanj” som han menar drabbar ”internationella experter och en tankesmedjas nätverk som ägnat sig åt att förstå rysk påverkan”. Tankesmedjan han avser är brittiska Institute of Statecraft som driver ett projekt vid namn Integrity Initiative och i Sverige skulle ”måltavlan” vara Utrikespolitiska Institutet och dess chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet, docent Martin Kragh. Själv har jag ingen aning om det stämmer att Kragh och UI förekommer i ryska trollfabrikers soppkok och jag följer inte heller Russia Today, Sputnik eller andra – varken statligt knutna eller andra - ryska källor och publikationer.

Av Oksanen får vi dock inga ledtrådar. Det är nämligen framför allt två saker som kan sägas om hans artikel. Dels att den är rekordlång (måste ha upptagit halva hälsingland i Hela Hälsingland) och dels att den är oerhört osaklig. Resten av artikeln innehåller ett angrepp mot huvudkombattanten Aftonbladet och Åsa Linderborg men också angrepp mot andra betydligt mindre namnkunniga personer som har kritiserat Kragh och hans alster eller skrivit om Institute of Statecrafts verksamhet.

Det blir en märklig och lång odyssé som Oksanen tar med läsaren på, med Brexit, Novitjok, cyberstölder, Svenska Riksidrottsförbundet, Sofi Oksanen (!?) etc. etc. Och så det där med de ”nyttiga idioterna”. En mängd namn rinner ut ur Oksanen vilket, om jag förstått rätt, har framför allt ett gemensamt; de har skrivit om Martin Kragh. Det blir tydligt att han har googlat och noterat varje träff och ser sig tvungen att nämna dem alla. Bland annat förekommer mitt namn två gånger. Det är mycket svårt att veta varför. I det ena fallet nämner han att jag skrivit ett långt blogginlägg där Martin Kragh och Integrity Initiative nämns och andra gången att jag skrivit under en annan artikel (i Dagens Arena) där Martin Kragh inte varit huvudperson men nämns.

Varför mitt namn nämns går Oksanen inte in på mer än just detta. Är det något i sak han vill kritisera? Nej, inte med ett ord. Det liksom åker med i förbifarten verkar det. Alla Kraghs kritiker ska tydligen med i denna tirad av insinuationer om ”oheliga allianser” mellan vänster- och högerextrema som han menar ”pekar ut” Martin Kragh och Integrity Initiative. Det blogginlägg han hittat bör vara ett som handlade mest om Atlantic Councils rapport ”The Kremlins Trojan Horses 3.0” och den del i rapporten som handlar om Norden och är skrivet av Henrik Sundbom, knuten till tankesmedjan FriVärld och som har publicerat en del alster ihop med Kragh tidigare. 

Sundboms bidrag är också i många stycken samma påståenden och insinuationer som Martin Kragh gick ut med i en s.k. ”vetenskaplig artikel” för drygt två år sedan. En artikel som sågades som vetenskapligt arbete och som UI:s chef Mats Karlsson var noga med att påpeka att UI inte stod bakom. Nu kokar Patrik Oksanen vidare på samma soppa, trots att det mesta i såväl artikeln som i Sundboms bidrag till rapporten har behäftats med mängder av sakfel och rena spekulationer.

Det är dock ett namn som INTE nämns av Oksanen och det är den Mp-tjänsteman som av sin chef Pernilla Stålhammar anklagades för att ha otillbörliga ryska kontakter och vara en säkerhetsrisk. Något som senare visade sig vara helt falskt, efter att Säpo granskat saken, och ledde till att Stålhammar själv fick lämna sitt uppdrag som Mp:s utrikespolitiska talesperson.  I Kraghs artikel och i Sundboms text hängs han ut som ett av ”bevisen” för den ryska infiltrationen av Miljöpartiet. Tjänstemannen har nyligen gått ut offentligt med sin berättelse så det är inte längre någon hemlighet att han heter Håkan Sundberg. Hans artikel är låst för den som inte har Aftonbladet Plus.

Sundberg figurerar också i mitt blogginlägg som Oksanen verkar ha läst (?) men då omnämnd som ”tjänstemannen” eftersom han vid skrivtillfället inte valt att gå ut med sitt namn ännu. Min ilska över behandlingen av denne tjänsteman (inte minst internt i Mp) var dessutom starkt vägande skäl att jag alls skrev mitt blogginlägg.

Oksanen bemödar sig alltså inte att bemöta något i min text och såvitt jag kan se inte heller i någon annan sakfråga rörande Kragh eller Integrity Initiative. Det är påståenden och insinuationer rakt igenom. En komisk poäng är att han, i hällregnet av de namn som droppas, nämner den mystiske Egor Putilov (som i olika sammanhang gått under andra namn) och nådde en position inom SD. Putilov som fick sparken av SD är nu aktiv på en sajt i samröre med Kent Ekeroth och har tydligen nämnt Kragh i en text. Det räcker för Oksanen att nämna detta utan att i sak gå in på vad texten handlar om. För syftet framgår i Oksanens nästa rader som lyder så här: ”Än så länge är det lite ´usual suspects´ med något undantag. Rundgången i de här små grupperna är inte större än att överlappande lopar kan göras både i extremhögern och i extremvänstern. Det är inte första gången Kragh fått uppleva det här kretsloppet där extremerna möts”.

Där satt den, tyckte väl Oksanen. Det komiska i det hela är att just denne Putilov har utgjort en av källorna till Martin Kraghs ”vetenskapliga artikel” och därmed indirekt till Sundboms Atlantic Council-text. Putilov kan alltså användas som källa men samtidigt nämnas som en av Kremls agenter och buntas ihop med fredsaktivister, miljöpartister och vänsterpartister med flera som ett bevis för att ”extremerna möts”. Frågan är om Oksanen själv haft Putilov som en av sina källor? Enligt Putilov själv ska han ha medverkat i Facebookgruppen “Virtuell politik”, i sällskap av bland andra Patrik Oksanen och Martin Kragh. Det kan mycket väl vara en lögn men med Oksanens och Kraghs metoder skulle det kunna framföras som insinuation om djupare kontakter och samarbete. Ibland duger Putilov som källa och ibland som namn att droppa för att svärta ned ens egna kritiker.

Det yttersta syftet med attackerna mot Martin Kragh och Integrity Initiative är, enligt Oksanen, ”att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”. Han menar att de skickar en ”signal till andra, både individer och organisationer, ´tänk er för nu om ni tycker att det är värt att ägna er åt de här frågorna´”. Med detta följer en självcensur och oro i organisationer, fortsätter han. ”Metoderna går tillbaka till Sovjettiden där den psykologiska vetenskapen ställdes i partiets och statens totalitära tjänst. Välkommen till informationskriget 2019”, konstaterar han. Jo, tack, Patrik Oksanen, det är ju precis på pricken dessa metoder som du själv använder i din artikel. Jag vågar nog dessutom påstå att förhållandet är precis det omvända. För inte kan väl Oksanen mena att det i Sverige finns ett dominerande pro-ryskt narrativ som skribenter som han själv går och våndas över att avvika ifrån? Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Vilket bevisas av bland andra Kragh, Sundbom, Oksanen och andra, exempelvis Expressens Karin Olsson, som också ryckt ut till Kraghs försvar och med samma metoder som Oksanen.

”Jag minns hur vi fick svarta listor i Ryssland. Hur våra regimtrogna medier övergick till personangrepp och punktmarkeringar av oliktänkande. Precis som Karin Olsson gör just nu. Argument spelar inte längre någon roll, huvudsaken är vem som lajkat vad på Facebook”.

Så säger Alexey Sakhnin, en av de som namnges och angrips av Oksanen och Karin Olsson. Han har fått politisk asyl i Sverige eftersom han som journalist förföljdes i Ryssland. I Oksanens ögon är emellertid alla ryssar knutna till Putin eller Kreml förefaller det. Sakhnins replik andas en bitterhet och besvikelse över debattklimatet i Sverige; ”Min naiva tro på liberala västerländska värderingar som en gång i tiden fick mig att söka asyl i Sverige gör att jag har svårt att tro mina egna ögon”.

Det är vällovligt att hålla rent från påverkanskampanjer utifrån men fake news ska inte mötas med fake news; misskrediteringar med misskrediteringar; och desinformation med desinformation. Så skapas istället en polarisering och ett debattklimat där rädsla och misstänksamhet får överhanden istället för meningsutbyte och saklig debatt.

För det vore ju väldigt intressant att någon ENDA gång få svar på en rad sakfrågor istället för dessa sovjetmetoder. Bland andra de som jag ställde i mitt ovan nämnda blogginlägg;

Vilka finns registrerade hos Integrity Initiative som Kremls trojaner? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” av informatörer tänkta att åstadkomma och med vilka metoder? Vad är målet för Atlantic Council med de texter som vänder sig till en svensk publik? Är det fullkomligt omöjligt att tro att vi är utsatta för påverkanskampanjer från såväl Ryssland som av USA?

Och är det verkligen omöjligt att tänka sig att en del kritiker av Martin Kragh kan tänka själva utan Putins hjälp? Vi kan möjligen ha fel i sak men då är det just det som ska bemötas. Men det känns som att just saklig debatt är något som Oksanen & Co till varje pris vill undvika. Det är egentligen tragiskt. Men också skrämmande.