Patrik Oksanens ”fria värld”

Nu är han igång igen, Patrik Oksanen. I en ledare i SvD kallar han personer som KG Hammar, Gudrun Schyman, Sven Hirdman och Janine OKeeffe för ”nyttiga idioter” och i rubriksättningen påstås att de ”lånar ut sina namn till Kreml”. Hammar är före detta ärkebiskop, Schyman före detta partiledare för Vänsterpartiet, Sven Hirdman före detta toppdiplomat och OKeeffe är miljöpartist och aktiv i Greta Thunbergs Fridays for Future.

Anklagelsen är helt befängd men bottnar i att dessa personer, utan att ha speciellt många gemensamma nämnare i övrigt, deltar i en web-konferens, med start igår, arrangerat av Folk & Fred med bland annat programpunkten ”Vilka hot finns det mot Sverige”. Oksanen kallar det en ”trollkonferens” och namnger ett antal deltagare som han med metoden guilt-by-association eller insinuationer försöker knyta till Kreml. Organisationen Folk och Fred kallar han helt grundlöst för ”Kremlvänner”.

Det som stör honom mest är att konferensen äger rum ungefär samtidigt med Folk och Försvars betydligt mer resursstarka rikskonferens som öppnat idag. Han går till och med så långt att han påstår att organisationen Folk och Fred skulle ha bildats enkom för att ”störa just Folk och Försvars rikskonferens”. Det är en ful omskrivning av det syfte som Folk och Fred öppet anger på sin hemsida:

”Nätverket Folk och Fred har som syfte att arrangera återkommande folkliga möten i Sälen i samband med mötet Folk och Försvar samt folkbildning och aktioner i frågor av brett gemensamt intresse.”

Oksanen skulle lika gärna kunna klaga över att det finns en mångfald av organisationer som väljer att hålla konferenser, seminarier och föreläsningar under Almedalsveckan i Visby varje år. Självfallet är det en strategi som används för att få maximal medial uppmärksamhet och för att passa på när frågorna och fred och säkerhet debatteras, vilket inte är särdeles ofta.

Men Oksanen och många andra som får göra sina röster hörda på Folk och Försvars rikskonferens och även annars har stora resurser till sitt förfogande att driva sin åsikt vill uppenbarligen inte ha någon debatt. Det vill säga det som Oksanen kallar att ”störa”. Hur ska man annars tolka detta envisa nedsvärtande av alla personer som har åsikter som avviker från Oksanens?

Det är nämligen inte första gången han ger sig på freds- och miljörörelsen. Förra gången var för nästan två år sedan och då namngav han även mig i sin ledare i tidningen Hela Hälsingland. Någon saklig kritik gav han inte utan nämnde bara namnet så att säga i förbifarten. Det är den metod han använder. Jag skrev då en kommentar på denna blogg.

Nu har Oksanen tutat samma toner i megafonen i flera år men tilldelats en större sådan i och med att han blivit ledarskribent i SvD, en av Sveriges största tidningar. Det är mycket olyckligt.

En fri värld med en fri debatt?

Det är ingen hemlighet att Patrik Oksanen är knuten till det som kallas Fri Värld, en tankesmedja som finansieras av Stiftelsen Fritt Näringsliv och ironiskt nog har som uttalat syfte att ”stimulera och bredda den utrikespolitiska debatten”. Trots detta gör den allt för att skjuta alla debattörer som har andra åsikter än de själva i sank.

En fri värld brukar traditionellt karaktäriseras av åsiktsfrihet, tryckfrihet, organisationsfrihet och en fri debatt samt att en hyfsat mångskiftande palett av partier och åsiktsriktningar finns att välja mellan i fria val. Det är liksom hela idén med den valfrihet som i alla andra sammanhang brukar hållas helig av liberaler men av någon anledning inte just när det gäller säkerhetspolitik. Om nu Fri Värld ser sig som liberala? Men det har i vart fall ett temaområde, av totalt tre, som går under benämningen ”hot mot den liberala demokratin”.

Ett sådant hot är naturligtvis att kväva all seriös debatt om vad säkerhetspolitiken ska innehålla och att med fula mediala knep försöka desavouera all opposition till dess egna hållning. Folk och Fred vill bevara alliansfriheten och stärka civilförsvaret, stoppa kapprustningen samt inkludera andra hot än militära i det säkerhetspolitiska samtalet. Bland annat pandemier och klimatförändringar. Ska det nu vara Kremls hållning? Nej givetvis inte.

Däremot är USA och Nato klart intresserade av att Sverige skärper sin fiendskap till Ryssland och därmed involveras i den retoriska kamp som supermakterna för i en allt mer farligt uppskruvad ton.

Oksanen lånar bekymmerslöst sitt namn till USA och Nato

Jag lånar inte gärna Oksanens retorik men i det här fallet är det befogat. Det är nämligen inte heller någon hemlighet att Fri Värld har klara kopplingar till den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council (AC). Det som Oksanen nu i SvD uttrycker kan ses som ett litet koncentrat av det som tidigare Martin Kragh har producerat samt det Henrik Sundbom skrev i ett kapitel i AC:s publikation ”Kremlins Trojan Horses 3.0”, publicerad i december 2018. Något jag då också kommenterade på denna blogg.

Det är samma typ av insinuationer, delvis helt desamma, och delvis samma personer som angrips. Tanken är förstås att droppen ska urholka stenen.

Det är nämligen inte heller någon hemlighet vad Atlantic Councils syfte är. Ett projekt som har band till AC är bland andra FutureNato som också är sponsrat av just Nato men också bland andra Raytheon, en av världens ledande tillverkare och leverantörer av robotvapen.

AC har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”.

Formellt sett är AC fristående från stater och Nato men kopplingarna, inte bara finansiellt, är betydligt fler än ovan nämnda. De finansieras också av många företag inom vapen- och säkerhetsbranscher samt stater som i synnerhet Storbritannien och Förenade Arabemiraten. Men även Sverige som sedan 2013 ger minst 100 tusen USD varje år till tankesmedjan för att de ska förse regeringen med analysmaterial (!). Jag vet inte vilken typ av material detta handlar om men en del av det AC publicerar görs i uppenbart syfte att påverka den svenska opinionen i frågan om Nato-medlemskap.

Fri Värld har som ett av tre temaområden ”säkerheten vid Östersjön” och är öppna med att de ser ett svenskt och finskt NATO-medlemskap är den bästa garanten för denna.

Det står dem, inklusive Patrik Oksanen, givetvis helt fritt att tycka. Men det MÅSTE också, om vi ska anse oss leva i en fri värld, visas respekt för att en del har en annan åsikt. Själv håller jag exempelvis inte med Folk och Fred bland annat på punkten att nedrustning är bästa alternativet till Nato-medlemskap. Men när personangreppen ersätter den sakliga argumentationen så befinner vi oss på ett sluttande plan. Jag börjar själv känna obehag inför att lägga ut inlägg som denna på min blogg. Blir jag uthängd av Oksanen i nästa SvD-ledare med någon insinuation som jag inte har resurser att bemöta effektivt?

Det är också betänkligt att stärkta säkerhetspolitiska band till USA med självklarhet ses som så bekymmersfri. Just när den sittande presidenten Trump i princip uppmanat till stormning av folkrepresentationens hus och när talmannen Nancy Pelosi försökt ta ifrån honom avfyringskoderna till kärnvapnen.

Patrik Oksanen – en redaktör som tappat fattningen?

Patrik Oksanen är politisk redaktör för Hudiksvalls Tidning. Han brukar också skriva ledare i Gefle Dagblad, Nerikes Allehanda och för flera av MittMedias liberala och centerpartistiska tidningar. Han är känd för att skriva mycket om det ryska hotet och propagera för NATO. Nu har han ryckt ut till försvar för Martin Kragh som kritiserats för sina vetenskapliga metoder och för att sprida falska påståenden.

Oksanen galopperar i en ledare i tidningen Hela Hälsingland ut på en vildsint svingande attack till försvar för Martin Kragh. Han skjuter på allt som rör sig och eftersom även jag, till min stora förvåning, hamnat i hans skottlinje bara måste jag skriva något om det hela.

Oksanens text är mycket lång men i korthet handlar den om att ryska trollfabriker sprider påståenden om Martin Kragh som sedan andra, som Oksanen kallar ”nyttiga idioter”, sprider vidare i olika forum. Han rubricerar det som en ”klassisk rysk påverkanskampanj” som han menar drabbar ”internationella experter och en tankesmedjas nätverk som ägnat sig åt att förstå rysk påverkan”. Tankesmedjan han avser är brittiska Institute of Statecraft som driver ett projekt vid namn Integrity Initiative och i Sverige skulle ”måltavlan” vara Utrikespolitiska Institutet och dess chef för Rysslands- och Eurasienprogrammet, docent Martin Kragh. Själv har jag ingen aning om det stämmer att Kragh och UI förekommer i ryska trollfabrikers soppkok och jag följer inte heller Russia Today, Sputnik eller andra – varken statligt knutna eller andra - ryska källor och publikationer.

Av Oksanen får vi dock inga ledtrådar. Det är nämligen framför allt två saker som kan sägas om hans artikel. Dels att den är rekordlång (måste ha upptagit halva hälsingland i Hela Hälsingland) och dels att den är oerhört osaklig. Resten av artikeln innehåller ett angrepp mot huvudkombattanten Aftonbladet och Åsa Linderborg men också angrepp mot andra betydligt mindre namnkunniga personer som har kritiserat Kragh och hans alster eller skrivit om Institute of Statecrafts verksamhet.

Det blir en märklig och lång odyssé som Oksanen tar med läsaren på, med Brexit, Novitjok, cyberstölder, Svenska Riksidrottsförbundet, Sofi Oksanen (!?) etc. etc. Och så det där med de ”nyttiga idioterna”. En mängd namn rinner ut ur Oksanen vilket, om jag förstått rätt, har framför allt ett gemensamt; de har skrivit om Martin Kragh. Det blir tydligt att han har googlat och noterat varje träff och ser sig tvungen att nämna dem alla. Bland annat förekommer mitt namn två gånger. Det är mycket svårt att veta varför. I det ena fallet nämner han att jag skrivit ett långt blogginlägg där Martin Kragh och Integrity Initiative nämns och andra gången att jag skrivit under en annan artikel (i Dagens Arena) där Martin Kragh inte varit huvudperson men nämns.

Varför mitt namn nämns går Oksanen inte in på mer än just detta. Är det något i sak han vill kritisera? Nej, inte med ett ord. Det liksom åker med i förbifarten verkar det. Alla Kraghs kritiker ska tydligen med i denna tirad av insinuationer om ”oheliga allianser” mellan vänster- och högerextrema som han menar ”pekar ut” Martin Kragh och Integrity Initiative. Det blogginlägg han hittat bör vara ett som handlade mest om Atlantic Councils rapport ”The Kremlins Trojan Horses 3.0” och den del i rapporten som handlar om Norden och är skrivet av Henrik Sundbom, knuten till tankesmedjan FriVärld och som har publicerat en del alster ihop med Kragh tidigare. 

Sundboms bidrag är också i många stycken samma påståenden och insinuationer som Martin Kragh gick ut med i en s.k. ”vetenskaplig artikel” för drygt två år sedan. En artikel som sågades som vetenskapligt arbete och som UI:s chef Mats Karlsson var noga med att påpeka att UI inte stod bakom. Nu kokar Patrik Oksanen vidare på samma soppa, trots att det mesta i såväl artikeln som i Sundboms bidrag till rapporten har behäftats med mängder av sakfel och rena spekulationer.

Det är dock ett namn som INTE nämns av Oksanen och det är den Mp-tjänsteman som av sin chef Pernilla Stålhammar anklagades för att ha otillbörliga ryska kontakter och vara en säkerhetsrisk. Något som senare visade sig vara helt falskt, efter att Säpo granskat saken, och ledde till att Stålhammar själv fick lämna sitt uppdrag som Mp:s utrikespolitiska talesperson.  I Kraghs artikel och i Sundboms text hängs han ut som ett av ”bevisen” för den ryska infiltrationen av Miljöpartiet. Tjänstemannen har nyligen gått ut offentligt med sin berättelse så det är inte längre någon hemlighet att han heter Håkan Sundberg. Hans artikel är låst för den som inte har Aftonbladet Plus.

Sundberg figurerar också i mitt blogginlägg som Oksanen verkar ha läst (?) men då omnämnd som ”tjänstemannen” eftersom han vid skrivtillfället inte valt att gå ut med sitt namn ännu. Min ilska över behandlingen av denne tjänsteman (inte minst internt i Mp) var dessutom starkt vägande skäl att jag alls skrev mitt blogginlägg.

Oksanen bemödar sig alltså inte att bemöta något i min text och såvitt jag kan se inte heller i någon annan sakfråga rörande Kragh eller Integrity Initiative. Det är påståenden och insinuationer rakt igenom. En komisk poäng är att han, i hällregnet av de namn som droppas, nämner den mystiske Egor Putilov (som i olika sammanhang gått under andra namn) och nådde en position inom SD. Putilov som fick sparken av SD är nu aktiv på en sajt i samröre med Kent Ekeroth och har tydligen nämnt Kragh i en text. Det räcker för Oksanen att nämna detta utan att i sak gå in på vad texten handlar om. För syftet framgår i Oksanens nästa rader som lyder så här: ”Än så länge är det lite ´usual suspects´ med något undantag. Rundgången i de här små grupperna är inte större än att överlappande lopar kan göras både i extremhögern och i extremvänstern. Det är inte första gången Kragh fått uppleva det här kretsloppet där extremerna möts”.

Där satt den, tyckte väl Oksanen. Det komiska i det hela är att just denne Putilov har utgjort en av källorna till Martin Kraghs ”vetenskapliga artikel” och därmed indirekt till Sundboms Atlantic Council-text. Putilov kan alltså användas som källa men samtidigt nämnas som en av Kremls agenter och buntas ihop med fredsaktivister, miljöpartister och vänsterpartister med flera som ett bevis för att ”extremerna möts”. Frågan är om Oksanen själv haft Putilov som en av sina källor? Enligt Putilov själv ska han ha medverkat i Facebookgruppen “Virtuell politik”, i sällskap av bland andra Patrik Oksanen och Martin Kragh. Det kan mycket väl vara en lögn men med Oksanens och Kraghs metoder skulle det kunna framföras som insinuation om djupare kontakter och samarbete. Ibland duger Putilov som källa och ibland som namn att droppa för att svärta ned ens egna kritiker.

Det yttersta syftet med attackerna mot Martin Kragh och Integrity Initiative är, enligt Oksanen, ”att Ryssland vill tysta det fria ordet och experter med kunskap om rysk påverkan”. Han menar att de skickar en ”signal till andra, både individer och organisationer, ´tänk er för nu om ni tycker att det är värt att ägna er åt de här frågorna´”. Med detta följer en självcensur och oro i organisationer, fortsätter han. ”Metoderna går tillbaka till Sovjettiden där den psykologiska vetenskapen ställdes i partiets och statens totalitära tjänst. Välkommen till informationskriget 2019”, konstaterar han. Jo, tack, Patrik Oksanen, det är ju precis på pricken dessa metoder som du själv använder i din artikel. Jag vågar nog dessutom påstå att förhållandet är precis det omvända. För inte kan väl Oksanen mena att det i Sverige finns ett dominerande pro-ryskt narrativ som skribenter som han själv går och våndas över att avvika ifrån? Jag vill hävda att det är precis tvärtom. Vilket bevisas av bland andra Kragh, Sundbom, Oksanen och andra, exempelvis Expressens Karin Olsson, som också ryckt ut till Kraghs försvar och med samma metoder som Oksanen.

”Jag minns hur vi fick svarta listor i Ryssland. Hur våra regimtrogna medier övergick till personangrepp och punktmarkeringar av oliktänkande. Precis som Karin Olsson gör just nu. Argument spelar inte längre någon roll, huvudsaken är vem som lajkat vad på Facebook”.

Så säger Alexey Sakhnin, en av de som namnges och angrips av Oksanen och Karin Olsson. Han har fått politisk asyl i Sverige eftersom han som journalist förföljdes i Ryssland. I Oksanens ögon är emellertid alla ryssar knutna till Putin eller Kreml förefaller det. Sakhnins replik andas en bitterhet och besvikelse över debattklimatet i Sverige; ”Min naiva tro på liberala västerländska värderingar som en gång i tiden fick mig att söka asyl i Sverige gör att jag har svårt att tro mina egna ögon”.

Det är vällovligt att hålla rent från påverkanskampanjer utifrån men fake news ska inte mötas med fake news; misskrediteringar med misskrediteringar; och desinformation med desinformation. Så skapas istället en polarisering och ett debattklimat där rädsla och misstänksamhet får överhanden istället för meningsutbyte och saklig debatt.

För det vore ju väldigt intressant att någon ENDA gång få svar på en rad sakfrågor istället för dessa sovjetmetoder. Bland andra de som jag ställde i mitt ovan nämnda blogginlägg;

Vilka finns registrerade hos Integrity Initiative som Kremls trojaner? Vilka är informationslämnarna? Är det en rent brittisk affär eller finns förgreningar i Sverige? Vad gör dessa informatörer i så fall och vad är dessa ”cluster” av informatörer tänkta att åstadkomma och med vilka metoder? Vad är målet för Atlantic Council med de texter som vänder sig till en svensk publik? Är det fullkomligt omöjligt att tro att vi är utsatta för påverkanskampanjer från såväl Ryssland som av USA?

Och är det verkligen omöjligt att tänka sig att en del kritiker av Martin Kragh kan tänka själva utan Putins hjälp? Vi kan möjligen ha fel i sak men då är det just det som ska bemötas. Men det känns som att just saklig debatt är något som Oksanen & Co till varje pris vill undvika. Det är egentligen tragiskt. Men också skrämmande.