Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa? – del 2 undersökningar och opinionsmätningar

 

I mitt förra inlägg på det här temat redogjorde jag i stort sett för en artikel som tog upp situationen i Ukraina och den amerikanska och övriga västvärldens förda politik gentemot Ukraina. Professor Nicolai Petro vid Rhode Island University gav i sin artikel för National Review sina mycket insiktsfulla reflektioner på läget idag men utifrån ett amerikanskt perspektiv.

En stor fråga han utgick ifrån var hur det är möjligt att president Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare, trots unikt goda förutsättningar efter valen 2019, haft ett så trögt 2020 och kunnat sjunka så i popularitet? Han ger flera goda svar vilket jag redovisar i förra inlägget.

Här följer dock en del statistik och opinionsundersökningar som gjorts under senare tid för att ge mer faktaunderlag som komplement till förra inlägget.

Foto: Hans Wåhlberg. Det vilar en besvikelse över Ukraina. Många har svårt att överleva och hitta sätt att försörja sig. 

Folket är missnöjt med sin Tjänare

President Zelenskij vann överlägset presidentvalet 2019 och hans då nystartade parti Folkets Tjänare vann egen majoritet i valet till parlamentet, Vekhovna Rada, samma sommar. Det gav presidenten Zelenskij en förutsättning som ingen annan president tidigare i Ukraina att driva igenom sin politik och få sina dekret godkända av parlamentet.

Trots detta tycks folket alltmer missnöjt med styret, vilket förklaras i förra inlägget. Det färskaste beviset för opinionsläget kommer från Kyiv International Institute of Sociology som publicerade sin undersökning den 30 december 2020.

Det mest sensationella med den var att det parti som vann störst förtroende blev Oppositionsplattformen – För Livet (för enkelhetens skull OFL i forts.) som skulle få 23,1 % av rösterna vid ett val idag. Partiet betraktas och beskrivs som ”pro-ryskt” och drivs till stor del av politiker som tidigare var aktiva i Regionernas Parti. Det vill säga det parti som president Janukovytj tillhörde. Alltså den president som såg sig tvungen att fly till Ryssland då Euromajdan-protesterna i Kiev eskalerat till våldsamheter och oppositionen under kuppliknande former tog över makten i februari 2014. I nuläget har de 44 platser i Verkhovna Rada mot Folkets Tjänare som har 246. Ett val idag skulle alltså kasta om parlamentets sammansättning totalt.

Det har alltså gått snart sju år sedan dess och den västtillvända politik som landet fört sedan dess har alltså lett till att ett s.k. pro-ryskt parti nu ser ut att vara det mest populära. Då ska man också ha i minne att de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte tillhör de tillfrågade. Ett val med dessa regioner inkluderade skulle med all sannolikhet ge en ännu större andel av rösterna.

Folkets Tjänare, president Zelenskijs parti, är förvisso tvåa i mätningen med 20,9 % men fick alltså i förra årets val över hälften av rösterna. Nedgången är signifikant men kanske ändå det näst mest sensationella. Partiet har visat en stadig nedgång sista halvåret 2020 och gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen i höstas.

Två partier till ser enligt undersökningen ut att ta sig över spärren på 5 %. Förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet med 14,1 % samt Julia Tymosjenkos Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina som fick stöd av 9,8 % i mätningen. Därefter kommer tre partier som ligger kring spärren på 5 %. Ultranationalisten Oleh Lyasjkos Radikala Partiet, förre premiärministern Groysmans Ukrainsk Strategi samt före detta säkerhetschefen Ihor Smesjkos Styrka och Ära.

Opinionsundersökningen visade också att sittande presidenten Zelenskij vid ett val idag trots allt skulle vinna men OFL:s ledare Jurij Boyko och Petro Porosjenko på tredje plats.

Andra opinionsundersökningar

En sak som Nicolai Petro tar upp (se förra inlägget) är att det för första gången sedan Euromajdan kan skönjas en vikande popularitet för EU. Jag har i ett tidigare inlägg redovisat en opinionsundersökning där detta kläs i siffror, men en liten repetition är på sin plats.

Lite knappt 50 % säger sig i undersökningen vara positiva till ett ukrainskt EU-medlemskap. Detta alltså snart sju år efter att hundratusentals människor vänt upp och ned på halva Kiev för att förmå landets ledning att sätta igång processen för medlemskap. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap.

 

En lite omvänd undersökning publicerades i november 2020 av New Europe Center/Open Society. Tusentals personer i de fyra EU-länderna Tyskland, Italien, Polen och Frankrike har fått svara på frågor om sin uppfattning om Ukraina och om de vill att landet ska bli medlemmar i EU och vad de i så fall bör avkrävas.

Undersökningen visar att de flesta associerar Ukraina till i första hand krig och i andra hand immigration, vilket avser det stora antal ukrainare som sökt sig till EU-länder för att ta jobb. Nästan en fjärdedel gör ingen association alls vilket antyder att de inte vet ett skvatt om landet. De flesta associationerna var dock negativa.

En liten majoritet, 55 %, var ändå positiva till ukrainskt EU-medlemskap. Det kan ju noteras att det är en mer positiv hållning än ukrainarnas egna. Däremot är endast 38 % av de tillfrågade EU-medborgarna positiva till ett ukrainskt medlemskap i Nato.

 

En sista undersökning jag tänker nämna här är en som handlar om ukrainarnas värderingar. World Values Survey (WVS) har utförts varje år sedan 1981 och 2020 års rapport publicerades i november. Ukraina har deltagit sedan 1999 och fjolårets resultat finns på denna länk. Noteras bör att svaren samlats in under sommaren 2020 och alltså inte är alldeles färska.

Familjen är den överlägset viktigaste sociala enheten för ukrainaren (för 86 % mycket viktig och 13 % ganska viktig) med arbetet anses mycket viktigt av 40,6 % till skillnad från 1999 då motsvarande siffra var 61 %. Arbetet är mindre viktigt för ukrainarna än för medborgare i andra europeiska länder, noterar rapporten.  Religion är betydligt viktigare än politik framgår det också av undersökningen. Noterbart är också att 23,1 % till och med tycker att religionen alltid har rätt i de fall den står i konflikt med vetenskapen. Detta har dock varit tämligen stabila uppfattningar sedan 1999.

Mer intressanta är kanske svaren på frågan om hur ovillig man är att vara granne till vissa grupper av människor. Personer med alkohol- eller drogproblem är mest oönskade vilket kanske inte är uppseendeväckande. Andelen som är negativa har dock minskat markant. Störst ökning i de negativa svaren uppvisar istället grupperna immigranter; folk som talar främmande språk; folk som tillhör annan ras; ogifta par (!!); samt folk med annan religion än den egna. Till detta kan läggas att 41 % tycker att invandringen måste strikt regleras medan motsvarande siffra 1996 (European Values Survey, EVS) var 17 %.

Ukrainaren vill helst att landet reformeras stegvis medan endast 12 % vill ha förändring genom radikala/revolutionära handlingar.

Foto: Hans Wåhlberg. Minnet av Euromajdan omgärdas av kultstatus. Ett nytt Memorial Museum ska uppföras på toppen av den gata som hette Institutska men nu fått namnet De Himmelska Hundras gata. Trots landets tradition av "revolutioner" är det endast en minoritet som säger sig vilja åstadkomma förändring på det viset.

Av någon anledning, trots att det mesta går snett hela tiden, har andelen som är stolta över sitt land ökat ganska markant sedan 1990-talet. Dessutom anser sig 78 % vara lyckliga vilket är bra mycket större andel än 1996 (European Values Survey) då det endast var 46 %. Siffror som förefaller än märkligare när man betänker att 28,3 % samtidigt säger sig ha ätit dåligt eller inte haft tillräckligt med mat de senaste 12 månaderna; att 26,2 % inte känner sig säkra i sitt eget hem; att 37,5 % har varit tvungna att klara sig utan medicin eller läkarvård det senaste året; samt att 35,8 % hävdar att de inte haft någon inkomst alls. Å andra sidan är ”lyckosiffran” betydligt lägre än Vitrysslands (drygt 88 %) vad det nu kan betyda.

Mest litar (”trust”/har förtroende för) ukrainaren på sin familj (97,1 %) medan endast knappt hälften säger sig ha förtroende för personer med annan nationalitet. De organisationer som ukrainaren hyser störst förtroende för är Armén och religiösa organisationer/samfund (74,3 respektive 72,6 %) medan FN åtnjuter förtroende hos 59,4 % och EU hos 53 %. Förtroendet för miljöorganisationer har gått klart nedåt sedan tidigare mätningar och för polisen är det fortsatt mycket lågt förtroende, bland det lägsta i Europa.

Ännu en lite motsägande uppgift är att endast några få procent har förtroende för landets ledning medan över hälften säger sig inte ha det, oavsett frågans detaljering. Ändå vill hela 42 % öka statens ägarskap av industrier/arbetsplatser medan endast 21 % tycker tvärtom.

Över hälften av ukrainarna är emot abort och 75,2 % är i varierande grad negativa till homosexualitet. Här har dock skett en liten förändring nedåt i båda siffrorna.

En siffra som jag, efter att ha bevittnat ett flertal demonstrationer och gatuprotester under slutet av 2020, blir förvånad över är villigheten att delta i demonstrationer. År 2020 svarar endast 9 % ja medan det år 1999 var 19 %.

Slutligen kan det noteras att förtroendet för demokrati som styrelseform har gått ned från 85,3 % år 2011 till 81,9 % år 2020. Dessutom säger sig 58,3 % vilja ha en stark ledare vilket endast överträffas av Rumäniens 72,6 %.

Slutsatser

De slutsatser som kan dras med anledning av alla dessa undersökningar ska förstås inte bli alltför långtgående. Men en viss fingervisning ger de ändå om läget och stämningen i landet, om de politiska vindarna och det ukrainska folkets åsikter i allmänhet.

Framför allt ger de en bakgrund till Nicolai Petris artikel som jag refererade i förra inlägget. Han gav en bild ur ett perspektiv vi sällan får ta del av i svensk press, om vi får ta del av något över huvud taget om Ukraina.

En sak som Petri behandlade var just relationerna mellan Väst och Ukraina och de uppfattningar om Ukraina som ligger till grund för EU:s och USA:s utrikespolitiska förhållningssätt till landet.

Det förefaller tydligt att det finns en överskattning av det ukrainska folkets vilja att bli medlemmar av EU och Nato. Bilderna från Euromajdan lever sannolikt kvar hos många som ett kvitto på att folket står enat bakom kravet på att göra Ukraina till EU-medlem. De stora folkmassor som tidvis fanns samlade vid torget och den beslutsamhet de visade imponerade sannerligen. På samma sätt som de Trump-anhängare som stormade Capitol Hill för en vecka sedan. Därmed inte sagt att heller de sistnämnda på något vis representerar hela folkets vilja.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatuprotesterna är många i Ukraina. Det kan alltså vara lätt att göra misstaget att tolka dem som "folkets vilja". Trots allt vill bara 9 % av befolkningen delta i sådant här.

Bortom kravallstaketen finns en mängd människor som inte har för vana eller vilja att ta till gatuprotester för att göra sina röster hörda (91 % enligt undersökningen ovan). De finns dock alltjämt kvar även när tårgasen klingat av och slagorden ebbat ut. Det faktum att bara halva befolkningen står bakom EU-medlemskapet bör också vara ämne för djupare analys. Något vi sällan får i svensk press men som Nicolai Petri bidragit med från amerikansk horisont.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" hävdas här. Det är inget understatement att säga att de har långt kvar till dess den devisen är sanning.

En annan bekymmersam sak för EU bör vara folkets inställning till mänskliga rättigheter. Dessa sägs ju tillhöra de värden som EU håller så högt bland kraven på nya medlemmar. Undersökningarna ovan visar att det förvisso skett en liten bättring på senare år men att det fortfarande finns mycket av homofobi, främlingsfientlighet och nationalistisk samt religiös fanatism bland folklagren.

Ukraina har förvisso gjort en utfästelse om större fokus på mänskliga rättigheter. Hittills har det dock bara resulterat i att vitryska IT-specialister fått det lättare att få arbetstillstånd i Ukraina. Det skulle ju också kunna ha minst lika mycket att göra med att IT-sektorn växer i landet och att de unga välutbildade ukrainarna flyttat utomlands i stor utsträckning (?). I övrigt är dock bokslutet för 2020 på den här fronten tämligen nedslående.

En konflikt som blossat upp under 2020 är med Ungern. I landets allra västligaste del Transkarpatien bor flera etniska minoriteter men framför allt ungrare. Jag minns min förvåning när jag en påskhelg kom till huvudorten Uzjhorod och konstaterade att alla de utomhusgudstjänster som hölls skedde på ungerska. Den 30 november 2020 utförde ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) en mängd husrannsakningar hos lokala etniska välgörenhetsorganisationer med syfte att hitta bevis mot organisationer som underminerat Ukrainas suveränitet. Aktionen inleddes med anledning av att en ungersk-ukrainsk förening hade avslutat sitt möte med att sjunga både den ungerska och den ukrainska nationalsången. Det här har tänt en gnista av ilska hos den ungerska minoriteten och i grannlandet Ungern som tidigare haft synpunkter på språklagar och regler i regionen. Ungern har nu, förvisso förgäves, försökt förmå Nato att frysa alla samarbeten med Ukraina.

Ett annat exempel på den ukrainska tondövheten för språkfrågans laddning är en lag som nämndes i förra inlägget och som ger böter till det butiksbiträde som inleder en kundkonversation på annat språk än ukrainska. Lagen börjar gälla på lördag 16 januari. Den har förvisso dragits till ukrainska konstitutionsdomstolen efter synpunkter från Venedig-kommissionen (formellt Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, rådgivande organ till Europarådet). Just den typen av ”brandutryckningar” är vanligt förekommande när det gäller ukrainska lagar som bryter mot mänskliga rättigheter.

President Zelenskij har också gjort många besvikna genom att fortsätta driva Porosjenkos politik för att göra Ukraina till en ”mono-kulturell och mono-språklig nationalstat”, för att använda ordvalet i Jamestown Foundations årsrapport om Ukraina.

Bland annat just därför har han tappat i popularitet och framför allt därför har det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet ryckt fram som det just nu största partiet.

Allt detta är något att bita i för analytiker av Ukraina. Kanske är det hög tid att byta approach?