Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa?

 

”Put simply, in contrast to all his predecessors, Zelensky had all the instruments of power aligned in his favor, including the support of the West […] all the stars were aligned for the implementation of a rapid-fire pro-West strategy, which the Zelensky’s supporters even referred to as “the turbo-regime.” What could possibly go wrong?”

Så här börjar en mycket intressant artikel av professorn i statsvetenskap Nicolai Petro (University of Rhode Island) i det amerikanska magasinet National Interest. Det är en publikation som vill driva intern utrikespolitisk debatt ur amerikansk synvinkel men enligt den realistiska utrikespolitiska skolan istället för den liberala. De anser generellt att USA misslyckats med sin utrikes- och säkerhetspolitik eftersom amerikanska analytiker i regel har för dålig eller snedvriden information om omvärlden och ”motståndaren”.

I det här fallet handlar det alltså om Ukraina. Hur kan det vara möjligt att det största partiet enligt de senaste opinionsmätningarna är det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet? I detta land som både EU och USA har lagt ned så mycket tid, energi och pengar på sedan Euromajdan 2014 för att styra/guida det i helt motsatt riktning?

Oppositionsplattformen – För Livet (i forts. OFL för enkelhetens skull) är avläggare till Regionernas Parti som var det parti som backade president Janukovytj under hans styre före februari 2014 då han flydde landet.

Foto: Hans Wåhlberg. Missnöjet med president Zelenskij och den förda politiken tar sig flera uttryck. Ett är mängden gatuprotester och demonstrationer.

Vad har gått fel?

Ja, vad skulle kunna gå fel? I Ukraina är detta en fråga med väldigt många svar. Så väldigt mycket kan ju gå fel och på väldigt många sätt.  

Enligt Nicolai Petro har Zelenskij visat prov på exceptionell politisk inkompetens och en i mångas ögon alltför undergiven hållning inför krav från Väst.

Dessutom har presidenten ägnat tid och energi åt saker som ska tillfredsställa de mest ukrainskt nationalistiska kretsarna. Exempelvis en ny lag som börjar gälla 16 januari och innebär böter för den butiksanställde som inleder en konversation med en kund på annat språk än ukrainska. Förutom att det ställer till det för turismsatsningen i landet är det förstås provocerande för den stora minoritet som har ryska som modersmål, eller för de mindre minoriteterna i sydväst som har ungerska eller rumänska som modersmål (vilket regionalt kan vara en ganska stor andel).

Sådana här åtgärder bidrog till att sätta igång rörelser i Donbass vilket ledde till det lågintensiva krig som nu drar in på sitt sjunde år.

Det drar också ned Ukraina i en härva av småaktigt käbbel istället för att ta tag i de stora frågorna. Dessutom har lagar som den ovanstående inga pluspoäng att ge i EU, om nu Ukraina fortfarande önskar bli medlem.

Det har, enligt Nicolai Petro, också skrämt dem i östra Ukraina som faktiskt röstade på Zelenskij för att slippa just denna typ av lagar. Han formulerar det så här:

”They voted for Zelensky because he promised to end Poroshenko’s efforts to impose the distinct language, culture, and history of Galician Western Ukraine on the rest of the country”.

Petro pekar också på det faktum att landets befolkning börjat reagera mot den mängd utländska rådgivare som nästan svämmar över i ukrainska politiska institutioner. Det har blivit ”genant” för makthavarna, menar Petro. Han hävdar vidare att det ökande antal tillfällen som G7-ambassadörer ingripit för att ändra ukrainska politiska beslut eller utnämningar har bidragit till att göra ”förlusten av den ukrainska suveräniteten till Väst till en het politisk fråga i Ukraina 2021”. Detta inflytande uppenbarar sig i både stort och smått. Petro tar upp följande:

”[…] discouraging  Ukraine from buying Russia’s Covid vaccine; rescinding the Ukrainian government’s October 2020 agreement on cybersecurity and telecommunications with China and replacing Huawei’s equipment with analogues made by Cisco; pressuring Ukraine not to sell its renowned engine manufacturer Motor Sich to Chinese investors; and even putting pressure on churches in other countries to disavow the country’s traditional Orthodox Church, in favor of the Orthodox Church of Ukraine that president Poroshenko set up to help his presidential campaign.”

Naiva uppfattningar om Ukraina

Petro landar i att USA:s politik gentemot Ukraina har varit misslyckad och att mycket beror på att analytikerna har missbedömt eller tonat ned skillnaderna mellan öst och väst och andra ukrainska skiljelinjer, som språk, och att man har trott (hoppats?) att kriget i öst ska ändra befolkningens uppfattning om Ryssland. Det har det förvisso men inte alls i den utsträckning som kanske förväntats. Fortfarande hyser ungefär 40 % av befolkningen positiva känslor för Ryssland. Det är, antyder Petro, svårt att radera ”århundraden av historiska, religiösa och kulturella band med Ryssland”. Det är inte ens önskvärt eller efterfrågat om man ska tyda tecknen.

Från Google och Youtube kommer statistik som visar att ukrainare fortfarande gör sina sökningar i första hand på ryska och att material med kulturellt innehåll hämtas främst från Ryssland. Det har till och med skett en ökning 2020. Detta trots flera ukrainska statliga försök att begränsa och blockera ryskt material på nätet.

Petro avslutar med att sammanfatta Västvärldens dilemma gällande sin politik gentemot Ukraina:

[…] the West is trapped. It cannot abandon its current policy toward Ukraine without appearing to offer Russia an undeserved victory, yet it also cannot continue its current policy because it enhances internal divisions that stoke popular frustration and anger toward the West, the ultimate beneficiary of which would again be Russia.”

Hans eget recept är att ta ett steg tillbaka och låta ukrainarna själva lösa sina interna politiska problem. Den nästan reflexmässiga invändningen att man då skulle lämna spelplanen öppen för Ryssland bemöter han elegant enligt nedan:

”[…] it is high time to trust in the good sense of all Ukrainians, including those who see their Russian cultural heritage as fully compatible with a Ukrainian civic identity. Treating the latter as potential traitors, a “Fifth Column,” as many Ukrainian and Western officials are, sadly, still wont to do, can only undermine their sense of attachment to Ukraine, to the point that no amount of Western support will suffice to restore it.”

Det är sällan man ser en så insiktsfull och balanserad artikel om Ukraina och jag får känslan av att om en svensk forskare skulle skrivit den hade denne troligen blivit uppsatt på Patrik Oksanens svarta lista och figurerat i nästa SvD-ledare som ”Kremls nyttiga idiot” eller liknande. Men i USA är det trots allt möjligt att föra in olika perspektiv angående Ukraina. Än så länge åtminstone.

... fortsättning följer...

I mitt nästa inlägg följer jag upp detta och ger då lite mer av statistiska uppgifter som backar upp vad som här har sagts.