Trumps USA som garanti för säkerhet och fred

Försvarsminister (än så länge) Peter Hultqvist gick i SvD den 24/9 ut med en debattartikel där han försvarade det svenska deltagandet i Nato:s stora militärövning Trident Juncture. Han säger i den att övning med Nato skapar säkerhet. Deltagandet sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato säger han och att det i förlängningen bidrar till ”stabiliteten i vår del av Europa”. Han fortsätter med att påpeka att övningar som denna ”ska ses i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget” och specificerar med att anföra den ryska annekteringen av Krim och den pågående konflikten i Ukraina. En logik som haltar betänkligt med tanke på att det med all sannolikhet var hotet om att förlora sin marinbas på Krim och att den istället skulle bli en Nato-bas alldeles inpå knuten till ryska gränsen som fick Ryssland att agera. Dessutom slänger han in ”den ryska aggressionen mot Georgien 2008” i sammanhanget. Vilket är märkligt med tanke på att EU i sin rapport (Tagliavini-rapporten) om det korta kriget i Sydossetien fastställt Georgien som angripande part i konflikten. Men det är förstås vanligt att kasta in Georgien i samma andetag som Ukraina för att få Krim-annekteringen att se ut som en del av en trend snarare än ett undantag.

Med den här logiken närmar vi oss också USA, som i praktiken också styr Nato. Dessutom sedan 1999 enligt den s.k. Clinton-doktrinen som enligt många uttolkare kan ses som en amerikansk strategi för att omvandla Nato från ren försvarsallians till den USA-styrd politisk aktör.

Det är i ljuset av detta som man måste bedöma försvarsminister Hultqvists resa till Pentagon i våras då han, tillsammans med sin finske kollega Jussi Niinistö, skrev under en avsiktsförklaring om ett fördjupat försvarssamarbete länderna emellan. Detta gjorde han samma dag som USA drog sig ur Iran-avtalet. En amerikansk åtgärd som är ett led i en aggressiv trend som i betydligt högre grad berör världens samtliga länder än de ryska aggressionerna. Det är gåtfullt hur samarbetet med USA ska bidra till stabiliteten och säkerheten i Norden, Europa eller någon annan del av världen med tanke på hur det amerikanska beteendet sett ut under efterkrigstiden och att aggressiviteten under senare tid har eskalerat. Möjligen har landet fått en mer frispråkig och burdus talesman?

Alldeles oavsett vilket, vad sägs om detta axplock som garanti för fred, säkerhet och stabilitet?:

2015-

En koalition bestående av Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och USA invaderar Jemen för att bekämpa rebeller (Huthi-rebellerna) som gjort uppror mot presidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi och hans regering. En konflikt i huvudsak mellan shiamuslimer och sunnimuslimer.

I en FN-rapport från augusti 2018 anklagas koalitionen för krigsförbrytelser innefattande dödandet av tusentals civila i flygattacker, tortyr och rekrytering av barnsoldater. Kriget har också lett till stor nöd bland landets civila. Även Huthi-rebellerna som koalitionen bekämpar sägs ha del i krigsförbrytelserna men det förminskar inte det faktum att USA står sida vid sida med krigsförbrytare och underblåser en konflikthärd som leder till nöd och instabilitet i området.

USA:s aggression mot Jemen går mycket längre tillbaka i tiden. De senaste 16 åren har amerikanska drönare angripit mål i Jemen i syfte att döda terrorister. De har säkerligen fått träff på ett antal men det är också väl dokumenterat hur oskyldiga civila som kommit i vägen för missilerna. Hundratals människor har på detta sätt mist livet vilket inte kan betecknas som annat än massmord utfört av USA. Hade det drabbat ett europeiskt land hade det orsakat ett ramaskri. I Jemen kan det fortgå utan större rubriker. USA har offentligt bett om ursäkt för misstagen och sedan riktat in sig på nästa mål, som Steven A. Cook skriver i en färsk artikel i Foreign Policy med titeln ”America Is Not an Innocent Bystander inYemen”. Alldeles nyligen gav USA:s utrikesminister Mike Pompeo klartecken för fortsatt vapentillförsel och underhåll till stöd för Saudi-Arabien. Som därmed kan fortsätta med sina skoningslösa flyganfall som hittills bidragit starkt till att döda eller såra 15000 civila och driva tre miljoner människor på flykt i det egna landet och runt tvåhundra tusen i grannländer.

Juni-17:

Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris i kraft. Ett avtal med mål att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter.

Den första juni 2017 tillkännager USA att de lämnar avtalet. Landet blir därmed det första att lämna klimatavtalet, av de 195 länder som skrivit på det. Det kan inte, enligt min mening, betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten. En bred forskarkår står numera bakom uppfattningen att klimatfrågan är av avgörande betydelse för planetens grundläggande funktion som plats för mänskligt liv och att en temperaturhöjning riskerar att rubba hela mänsklighetens existens eller i vart fall existensvillkor.

I FN-talet nyligen säger president Trump att USA istället gärna exporterar sitt ”överflöd av olja, grönt kol (min anm/!!??) och naturgas till våra allierade”. Tackar, tackar, ännu ett bidrag till säkerhet och stabilitet i världen.

Juli-17: FN:s konvention om kärnvapenförbud. Trots att förbudet givetvis skulle gälla alla länder vill inte USA släppa sina kärnvapenspetsar. Ställningen som dominerande militärmakt bygger bland annat på kärnvapenstyrka. USA ställer sig inte bakom konventionen och uppmanar aggressivt andra länder att inte skriva under.

Aug/Sep-17: USA skickar ett hotfullt brev till svenska regeringen med varning för att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det skulle försvåra amerikanskt försvarssamarbete med Sverige sägs det i brevet men där antyds också att andra områden skulle påverkas av ett sådant beslut. Dagarna efter kommer det också fram att liknande brev skickats till flera andra bland de 122 länder som aviserat intresse för att skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Brev med samma förtäckta hot eller i vart fall påtryckning. Bland annat att en underskrift av konventionen skulle ha ”allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Den hotfulla tonen mot de 122 länder som aviserat intresse för att underteckna visar prov på USA:s tolkning av begreppet ”suveränitet” som i amerikansk tappning betyder ”America First”.

December-17: USA hoppar av FN:s migrationsöverenskommelse, Global Compact on Migration. En deklaration som togs enhälligt av FN:s samtliga 193 länder. USA står tämligen ensamt utanför och därmed garanterar därmed inte migranters rättigheter. ”Vi bestämmer själva hur vi bäst kontrollerar landets gränser och vem som får komma hit”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. USA är förvisso inte helt ensamma om denna ståndpunkt numera men som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

December-17: USA erkänner den 6 december 2017 Jerusalem som Israels huvudstad. Det står naturligtvis USA fritt men som garanti för fred och stabilitet i Mellanöstern övertygar det inte. De flesta internationella bedömare menar att det fördjupar sprickan mellan judar och palestinier och riskerar att leda till ökad spänning i området och ett hinder för vidare fredssamtal.

Maj-18: USA överger Iran-avtalet och hotar de länder som framhärdar med att följa det med sanktioner. USA har inte bara militära muskler utan också ekonomiska i en värld byggd på US-dollar. De ger blanka f-n i FN och säger istället (Trump-citat) att ”den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”. Det vill säga inte på amerikanska marknader, inte med amerikanska banker eller i amerikanska dollar. Svårt för att inte säga omöjligt för större företag på världsmarknaden. EU har nu börjat skissa på ett eget system för internationella penningtransaktioner som ersättning för SWIFT-systemet som kontrolleras av USA och länge utnyttjats för att utpressa politiska fiender till eftergifter och som nu också ser ut att användas mot USA:s s.k. allierade i EU.

I FN-talet nyligen sa Trump att Iran ”sprider kaos, död och förstörelse”. Sagt av en president som företräder ett land som sedan andra världskriget har deltagit aktivt i krig i 37 nationer som orsakat åtminstone 20-30 miljoner människors död. Det vill säga ungefär 1000 människor per dag under perioden fram till idag.

Juni-18: USA hoppar av ett gemensamt G7-uttalande taget under G7-ländernas möte i Kanada. I slutdokumentet står det att G7-länderna erkänner fri och rättvis handel som en nyckel till tillväxt och jobb, och att man kommer att fortsätta att bekämpa protektionism, att handelsavtal ska vara öppna, transparenta, inkluderande och i enlighet med WTO:s regler. Bakom står alltså endast sex av länderna i G7. USA ställde sig utanför med kommentarer som ”kniv i ryggen” och att ”det finns en plats i helvetet för ledare som med dolda avsikter ger sig in i diplomati med president Donald Trump”. Visst kan man ha synpunkter på WTO men för USA som garant för fred, säkerhet och stabilitet i världen övertygar det inte.

September-18: Trump håller tal i FN och säger då öppet till hela världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism”. Avseende då amerikansk patriotism eftersom hans huvudmotto är ”America First”. Han uppmanar i talet andra länder att göra samma sak som USA, dvs ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet. Varje land ska sköta sig själv är huvudspåret i hans resonemang. Han basunerade också ut att USA nu ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns. Den saknar numera all auktoritet i amerikanska ögon. USA har tidigare skrivit under Detta alltså om den domstol som dömer i krigsbrottsmål, det vill säga mot länder och enskilda som begått krigsbrott. USA har förvisso aldrig underkastat sig domstolen men Trumps signal är tydlig; vi kommer att göra precis vad vi vill och anser vara bäst för USA alldeles oavsett om det innebär handlingar som betraktas som krigsbrott. Ironiskt nog sällar de sig genom sitt avståndstagande till ICC till länder som Iran, Syrien och Nordkorea.

Trumps tal i FN nyligen var en mycket rättfram programförklaring; suveräniteten för USA är USA:s enda intresse. Det globala samarbetet är total underordnat, eller i många fall oviktigt eller helt oönskat. Han uppmanade i talet andra nationer att följa sina egna intressen på samma sätt och bad dem i gengäld att låta USA sköta sitt. Han sa också följande:

”The United States will not tell you how to live or work or worship.”

Det kan ju låta oskyldigt som isolerat citat men Trump motsäger sin egen och USA:s doktrin genast när han i nästa andetag under talet kommer med följande uppmaning till de övriga FN-länderna:

”to join us in calling for the restoration of democracy in Venezuela”

Och vidare:

“to support Iran’s people as they struggle to reclaim their religious and righteous destiny.”

Därmed faller han in i linjen som gällt sedan andra världskriget och som på senare tid inneburit amerikansk aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Värnandet om suveräniteten gäller med andra ord endast USA och innefattar att alla andra länder underkastar sig USA:s vilja och intressen.

Som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

Jag håller med om att Sverige som alliansfri nation ska göra allt för att värna gränserna och ha en beredskap för det värsta, inklusive ett ryskt angrepp. Men att samtidigt närma sig USA och dras in i dess omloppsbana runt världen är en politik som trotsar allt vett och sans. Dessvärre måste det starkt ifrågasättas om Sverige längre kan kallas alliansfritt? Tillhör vi inte numera USA:s ”allierade” som förutom ”olja, grönt kol och naturgas” också får det tvivelaktiga nöjet att bli mottagare av amerikansk ”suveränitet” a la Trump?

Som garanti för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte!! 

Öppet brev till försvarsminister Peter Hultqvist

Hej Försvarsministern!

Jag förstår att du har bråda dagar och känner dig lite pressad. Alliansen och SD hotar ju med misstroendevotering och vill få bort dig från din post. Just som du börjat komma igång ordentligt och knutit så många trevliga kontakter. Alldeles särskilt mysigt var det ju hos din amerikanske kollega James Mattis. Ni såg ut att ha det så trevligt där i Pentagon så jag förstår att du ser fram emot att göra dig riktigt hemmastadd där.

Det har emellertid framkommit en del uppgifter kring det eventuella undertecknandet av FN:s konvention om förbud av kärnvapen som jag skulle vilja ta upp med dig. Såg på tv att du bestämt uttalade att värdlandsavtalet med NATO på intet vis fick äventyras. För att vara helt exakt sa du så här:

”Det måste nu göras en ordentlig utredning över konsekvenserna av den här resolutionen. Jag vill vara mycket bestämd och tydlig på den punkten att inget får ske som i någon mening rubbar våra försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten”

Medan din regeringskollega, utrikesminister Wallström, varit väldigt klar, fram till denna vecka, med att regeringen hade för avsikt att inför riksdagen förorda ett undertecknande av FN-konventionen om kärnvapenförbud. Detta låter inte helt övertygande enhetligt så nu frågar jag mig om det möjligen är så att du tagit intryck av det brev som kollegan Mattis i hemlighet skickade till dig för att avråda från undertecknande, just för att inte äventyra Värdlandsavtalet? Är det möjligen särskilt på din inrådan som regeringen nu granskar avtalet lite extra för att se över det innan man bestämmer sig för att underteckna? Det skulle förvåna mig.

För det är väl inte så att vi låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och framför allt är det väl inte heller så att ett undertecknande skulle äventyra Värdlandsavtalet? Det behöver väl knappast utredas? Jag vill nämligen minnas att du i riksdagens frågestund i februari 2016 bestämt försäkrade att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium”. Du sa också att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, och att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Jag hoppas du kommer ihåg detta. För det är väl sant och riktigt? Inte for du väl med osanning då du försäkrade detta? Du har ju själv också sagt att det är ”allvarligt att sprida myter om Natosamarbetet”. Allt tal om att Sverige skulle bli tvungna att hysa kärnvapen på sin mark avfärdade du ju som en desinformationskampanj mot avtalet, baserat på direkta lögner och felaktigheter. Det borde ju kanske egentligen räcka för att lugna oss som undrar. Du vill väl inte själv göra dig skyldig till mytspridning om värdlandsavtalet?

Men när USA nu går på så hårt om just detta blir man ju ändå lite fundersam. Kan det vara så att det är precis just det du har gjort? Jag vill i alla fall uttrycka min oro. Dels för att du inte såg till att i värdlandsavtalet lägga in en klausul där det tydligt framgår att kärnvapen inte får placeras på svensk mark. Men jag är också lite bekymrad över din nuvarande politiska belägenhet. Det kan väl aldrig vara så att du känner dig så pressad av din amerikanske kollegas hot och Allianspartiernas hot om misstroendevotering att du lägger all din tyngd och pondus på att förmå regeringen att backa?  

Det skulle vara skönt med ett offentligt klarläggande om just detta. Typ något i stil med:

Regeringen vill härmed klargöra att vi inte kommer att ta intryck av hotelser och påtryckningar utifrån, från vilken stat eller främmande staters organisation det vara må, avseende vår avsikt att underteckna FN-konventionen om förbud av kärnvapen.

Vänlig hälsning och med hopp om klarhet,

Hans Wåhlberg,

Miljöpartist (än så länge) och bloggare som inte gillar kärnvapen

Stratcom - om ett möte som aldrig kommer äga rum

Möte på Stratcom i Riga. Den nye svenske chefen presenterar fyra punkter för mötet:

1. Jämförande analys av rysk respektive ukrainsk struktur för informationsstyrning och historierevision. Hur kan erfarenheter från kontraåtgärder mot rysk propaganda (typ stopfake) användas mot ukrainsk propaganda? Genomgång av ukrainska åtgärder för att styra informationsutflödet sedan Euromajdan och vilka implikationer detta rimligen bör ge för ukrainska källors trovärdighet och för Stratcom i bedömningen av denna information.

2. Amerikansk hybridkrigföring och amerikanska desinformationskampanjer förda mot Syd- och Centralamerikanska länder. Senast exemplifierat i Brasilien. Hur har det sett ut historiskt och hur ser det ut idag? Genomgång av hemligstämplat material. Förslag till motåtgärder för att förhindra framtida antidemokratiska och för världsdelen destabiliserande kupper.

3. Amerikansk desinformation inför aktionerna i Irak och Libyen. Konsekvensanalys av kriget mot Irak och den amerikanska desinformationskampanjens inverkan på stödet för krigsinsatser hos folkvalda parlament, främst det amerikanska och brittiska. Förslag till strategi för att avslöja eventuella framtida kampanjer i arabvärlden/Mellanöstern och därmed undvika kostsamma krigsinsatser, såväl ekonomiskt som mänskligt sett.

4. Israeliska militärlagarnas inverkan på möjligheten för visselblåsare inom israelisk krigsmakt att nå ut. Betydelsen av att information om krigsförbrytelser i de ockuperade palestinska territorierna når omvärlden för en korrekt bedömning av åtgärder för att åstadkomma stabilisering av läget i Mellanöstern.


... Nej, det här mötet har förstås aldrig ägt rum och lär knappast göra det heller. Däremot är det inte alls otroligt att Stratcom inom överskådlig framtid kan få en svensk chef. Åtminstone om försvarsminister Hultqvist får som han vill. Enligt Hultqvist är syftet att "stärka och utveckla" förmågan att identifiera och möta den ryska propagandan. Fundera en stund vad detta skulle innebära. Den svenska totalförmågan att identifiera propaganda och desinformation lär knappast bli bättre om vi vänjer oss att bara titta åt ett håll.





PS) Läs gärna också om upproret i Kazakstan som Per Leander och Aleksej Sachnin skrivit en upplysande artikel om i Aftonbladet. Handen på hjärtat; vad visste du om detta? Liberala medier, USA och EU står för en kompakt men talande tystnad. En tystnad som stavas o-l-j-a.

Dessutom Torsten Kälvemarks träffsäkra beskrivningar av Stratcoms brist på excellens och vad i hela världen Sverige skulle vinna på att gå med.