Svensk självständig utrikespolitik 2.0

 

Det argumenterades kraftigt för suveräna länders självklara rätt att göra sina självständiga val avseende om de vill bli medlemmar i NATO eller inte. Inga påtryckningar utifrån (läs Ryssland) skulle få styra valet för vare sig Ukraina som Finland eller Sverige.

Det visade sig förvisso väldigt snabbt att det var NATO-medlemmar (läs Turkiet) som avgjorde saken, och i viss mån även Finland (åtminstone avseende Socialdemokraterna).

Den här rätten att göra självständiga utrikes- och säkerhetspolitiska val som då stod högt på agendan för så gott som samtliga partier är nu som bortglömd och vi böjer oss för vinden i flera bemärkelser.

Jag är rädd att det bara är början och att NATO-medlemskapet för med sig hänsyn och förpliktelser som vi tidigare har kunnat ställa oss utanför. Om vi så själva ville.

Innan ens det svenska medlemskapet har godkänts tornar molnen upp sig och konturerna av en ny svensk utrikespolitik börjar formas. Moln med en hel del svärta i kanterna.

Bild: Regeringen. Utrikesminister Ann Linde försöker företräda den "gamla" svenska självständiga utrikespolitiken och en ny och "följsammare" samtidigt.

Om vår nya allierade Turkiet

Argumenten för att gå med i NATO dryftades flitigt under vintern och våren innan Socialdemokraterna slutgiltigt vände kappan officiellt och plötsligt var för ett medlemskap:

Aftonbladet publicerade i vintras en sammanfattande argumentsamling både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap och bland argumenten för fanns bland annat detta:

”Nato är en sammanslutning av länder som delar våra värderingar, och står upp för demokrati. Genom att gå med i Nato visar vi solidaritet och stöd med grannländer om de utsätts för påtryckningar. Varför skulle vi inte vilja vara med där?”

Det gick ju att argumentera emot detta bland annat med hänvisning till NATO-medlemmen Turkiet. Argument som fick tydlig aktualitet innan bläcket torkat på ansökningshandlingen.

SvD publicerade nyligen en lista med krav (formellt ett memorandum) på Sverige (och Finland ska sägas) som Turkiet ställt som villkor för att godkänna det svenska NATO-medlemskapet.

Ett av kraven är att Sverige och Turkiet ska visa varandra ”orubblig solidaritet i kampen mot terrorism”. En punkt är också tydlig med att Sverige inte ska ge stöd till YPG/PYD och den politiska oppositionsorganisationen FETÖ (aka Gülenrörelsen) i Turkiet.

En annan punkt fastslår att det inte ska finnas några vapenembargon länderna emellan.

Vidare ska det etableras en, med SvD:s formulering, ”gemensam strukturerad dialog och samarbetsmekanism på alla nivåer, inklusive mellan rättsväsende och underrättelsetjänster, för att öka samarbetet mot kontraterrorism och organiserad brottslighet”.

Ännu en punkt handlar om utlämning av vad Turkiet ser som terrorister och, märkväl, med tillägget att Sverige ska ”ta hänsyn till information, bevis och underrättelser som Turkiet ger” i bedömningarna för att ”underlätta utlämning”.

För försäkra sig om att Sverige (och Finland som sagt) följer överenskommelsen ska de tre länderna skapa en ”Permanent Joint Mechanism”. Det är förstås Turkiet som är kravställaren och därmed också den som avgör om vi efterföljer kraven.

Turkiets Erdogan påminde också nyligen om att det underförstått är deras tolkning som gäller, annars…?

Turkiets syn på terrorism är ju som väl bekant en annan än Sveriges, åtminstone avseende landets kurder, vilket har påpekats av många. 

Utrikesminister Ann Linde gav i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022) en del antydningar och besked som pekar på ”följsamhet” med kraven:

”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets. Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest. Sverige fördömer terrorism å det starkaste. En ny, skarpare terroristbrottslag träder i kraft den 1 juli, och regeringen förbereder ytterligare skärpningar av terroristlagstiftningen.”

Det hindrade henne inte att avge försäkringar om Sverige som självständig röst i världspolitiken:

”Sverige kommer inte att förlora sin globala röst som en framtida Natomedlem. Vi har en lång historia av att stå upp för folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet. Det är också vår framtid.”

Statsminister Magdalena Anderssons inställning är snarare genant och jag gissar att hon helst skulle spola hela frågan bort från agendan. Då skulle hon slippa utsättas för frågorna hon fick av SR i Ekots partiledarutfrågning 3 juli.

Hon fick där bl.a. en fråga om den turkiska definitionen av terrorism:

”I Sverige gäller ju svensk lagstiftning och är det så att man, eh, så att säga bedöms ha gjort ett terrorbrott så är det svensk definition av terror naturligtvis som gäller. Så är det så att man inte ägnar sig åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig”.

Hon fick också den delikata frågan om hon tyckte Turkiet är en demokrati och svarade då så här:

”Jag ska inte, alltså, jag ska inte slutgiltigt … alltså, så här, det är ju, det är ju en demokrati på så sätt att de har allmänna val. Eh, men vi vet ju också att det finns en diskussion om, eh, ja om att det är journalister som är fängslade och så, och det är ju klart att det är också viktigt att det finns en fri media”.

Hon fick så frågan om hon alltså är osäker på om Turkiet är en demokrati och fortsatte:

”Det beror ju så klart exakt på vad man lägger i begreppet demokrati, men jag menar det är ju allmänna … det kommer ju vara val i Turkiet under nästa vår”.

Nästa fråga handlade om hur hon tycker att den kurdiska minoriteten behandlas i Turkiet:

”Det finns, eh … eh, naturligtvis … all anledning att titta väldigt noggrant på hur minoriteter behandlas i många olika länder och i en rättsstat ska ju lagboken gälla lika för alla oavsett vilken etnisk bakgrund som man har. Det är naturligtvis viktigt att det finns utrymme för olika etniska minoriteter att, eh, att fungera i alla länder i hela världen”.

Ja, det är väl så här den svenska självständiga rösten som står upp för demokrati kommer att låta i fortsättningen. Hon upprepade för övrigt olika former av ordet ”tydlighet” flera gånger under intervjun. Det vill jag vara tydligt med.

 

Nato och kärnvapen – hör intimt ihop

Att Sverige går med i NATO betyder att vi är med i en allians som ytterst litar till kärnvapen. Man brukar säga att alliansen går under ett ”kärnvapenparaply”.

Det har argumenterats att Sverige har avgett en förklaring att inte hysa kärnvapen på vårt territorium som NATO-medlemmar och en del experter menar att detta också är osannolikt.

Andra pekar dock på att det finns många sätt som Sverige ändå kan involveras i kärnvapenanvändning.

Samtidigt talas det alltmer om att använda ”taktiska kärnvapen”, lite mindre (typ en Hiroshima-bomb).

Dessutom lär ju Ryssland rita om kartan för strategiska mål för sina kärnvapen om Sverige blir medlemmar i NATO. Kanske inte Sverige hamnar först på listan, men nog finns en risk att vi snart finns med på den. ”Varför skulle de vara snälla mot Sverige” när vi är med och planerar förstöring av Ryssland, menar bland andra Rolf Ekéus, f.d. toppdiplomat.

Ann Lindes brev (”Letter of intent”) till NATO-generalen Stoltenberg är också mycket tydlig på punkten om kärnvapen:

”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Ann Linde upprepade ungefär samma sak (men utelämnade ordet kärnvapen) i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022):

”Sverige skulle som medlem åta sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner. Ett Natomedlemskap kan också förändra förutsättningarna för krigsmaterielexport inom vårt nationella regelverk.”

Samtidigt som hon (liksom i Turkiet-frågan försöker hon företräda två linjer samtidigt) i samma utrikesdeklaration säger:

”Kärnvapenhotet är en alltmer oroande verklighet. Sverige kommer att fortsätta att vara en stark röst för nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll även som framtida Natomedlem. Det gemensamma målet är en värld fri från kärnvapen.”

Det är ju intressant med de här dubbla signalerna då vi med all önskvärd tydlighet såg hur det gick med undertecknandet av FN:s kärnvapenförbud som delvis var ett svenskt initiativ. Tills USA började skicka hotbrev och pressa på för att vi inte skulle underteckna. Sverige böjde sig snabbt och hittade på undanflykter för att inte underteckna FN-deklarationen.

Dåvarande försvarspolitiske talesperson Karin Enströms inlägg i debatten då (2017) lät så här: Ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Jag skrev då på denna blogg att detta tydligt fastställde att ”medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop” och uppmanade läsarna att aldrig glömma detta i den fortsatta debatten om NATO-medlemskap. Den som aldrig riktigt fick bli till på allvar, kan man nu säga i efterhand.

Summa summarum: NATO-medlemskap och kärnvapen hör intimt ihop och detta kommer vi inte ifrån, hur många deklarationer vi än utfärdar om vapnens placering på svensk mark eller inte.

En grundlagsändring som får nytt omfång med NATO-medlemskapet

Sverige är på väg att ändra grundlagen så att journalister som avslöjar sådant som ”kan skada länder som är partner till Sverige” riskerar upp till åtta års fängelse. Detta har knappt med en rad uppmärksammats i svenska media och vid en googling förefaller Birger Schlaug vara ensam om att invända mot förslaget.

 Det formuleras av KU, som tillstyrkte grundlagsändringen, så här:

”Lagändringarna innebär begränsningar av friheten för var och en att publicera uppgifter i grundlagsskyddade medieformer samt av meddelarfriheten och anskaffarfriheten, alltså rätten att meddela och anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för publicering i grundlagsskyddade medieformer”.

Det krävs två omröstningar i riksdagen och den första har redan tagits den 6 april i år (räck upp handen den som noterat detta). Emot var endast Vänsterpartiet och Liberalerna, som reserverade sig (Schlaug är förvisso inte helt ensam). Vänsterpartiet ansåg att förslaget utgjorde en omotiverad inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Liberalerna ansåg att förslaget inte hade ”den tydlighet och förutsägbarhet som är nödvändig för att inte enskilda av försiktighetsskäl ska avhålla sig från att utöva sin grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet”.

Vad lagändringen innebär i praktiken är det endast fantasin som begränsar. Förslaget började utarbetas redan för några år sedan, då Sverige deltagit i allt fler internationella insatser och möjligen som konsekvens av värdlandsavtal och försvarsavtal med USA som påspädning. Men som medlem i NATO får Sverige en helt ny ”hänsyn” att ta, liknande den som nu tas till Turkiets krav.

Kommer vi ens få skratta åt vad vi vill om riksdagen röstar igenom grundlagsändringen en andra gång?

Mer allvarligt än så är detta tyvärr. Själva vitsen med att ändringar av grundlagarna ska tas två gånger av riksdagen och med ett val emellan är ju att en debatt ska kunna hållas igång och att folket i ett val ska kunna rösta i enlighet med den ena eller andra sidan i frågan. Om detta har i stort sett inte debatterats alls. Knappt ens i riksdagen. Det är hög tid att vakna inför valet och granska partiernas ståndpunkter i frågan. Sedan kan ju väljarna själva avgöra hur stor vikt de lägger vid yttrandefrihet och pressfrihet.

Journalistförbundet varnade i sitt remissvar för konsekvenserna av att införa det nya brottet ”utlandsspioneri” vilket innebär att en domstol vid sin bedömning ska väga in om skada har tillfogats ”Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”, inte om skadan tillfogats Sverige. De invände också mot den mycket brett tolkningsbara formuleringen om att den s.k. skadliga uppgiften kan röra ”något förhållande”. Med en sån formulering kan i princip vad som helst tolkas in.

Det ska alltså göras straffbart att ”befatta” sig med en uppgift som bedöms som hemlig. Rimligen gäller det alltså att både visselblåsaren och journalisten kan dömas, förutom den ansvarige utgivaren. Vad som ska vara hemligt bestäms förstås av befälhavaren för en insats, exempelvis NATO. Att avslöja missförhållanden som hålls hemliga lär med andra ord bli svårt inom alliansen, så länge som dessa har anknytning till NATO.

Förutsatt att vi låter det hända och inte svarar med röstsedeln i höst. Sorgligt nog skulle det krävas en osannolik jordskredsseger för Liberalerna och Vänsterpartiet för att nå majoritet för en nej-röst. Lagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2023 så övriga partier räknar kallt med att kunna rösta igenom det slutgiltigt mycket snart efter valet.

 Jag delar inte Ann Lindes optimism angående förutsättningarna för Sverige att ugöra ”en global röst för ”folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet” och en stark först för ”nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll” av kärnvapen.

Den svenska ”globala rösten” lär i vart fall bli märkbart mer lågmäld. Eller otydlig. Det är väl det enda som framstår som tydligt.