Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!