Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i
stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess
satsning på naturgasexport till Östeuropa”.
Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps
twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av
världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför,
eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s
utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på
näthinnan.
Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit
beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av
amerikansk naturgas till Baltikum.
Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår
särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske
ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle
göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju
bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och
amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.
Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand
med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och
bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina
affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går
att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det
handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största
när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala
befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion.
Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen”
i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter
Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen
bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i
praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte
är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre
amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska
omaskerat:
”Kriget handlade i
huvudsak om oljan”.
Huruvida den pipeline som planerades att dras genom
Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande
omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller
åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att
invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom
Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag
var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för
de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men
efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och
projektet återupptogs.
I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån
sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina
oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna
sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator
eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes.
Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för
amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med
störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största
oljetillgångar.
Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade
kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all
säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning
efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare
mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska
regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med
att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta
makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och
med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom
som leder en amerikansk NGO med namnet Just
Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en
artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i
Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda
delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare
amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna,
konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av
utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största
oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i
Venezuela?
Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också
kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade
reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i
nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då
flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret
levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns
många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren
händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första
gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i
Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en
uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera
gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att
euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.
Ja, i land efter land, region efter region, manövreras
konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to
do is to follow the pipeline…!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar