NATO-frågan 4: NATO:s expansion och Rysslands irritation

 

Tidigare inlägg på denna blogg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

John Deni menar att Ryssland efter Sovjetunionens fall redo att åter ingå i den europeiska gemenskapen. Men att de kanske såg framför sig det Europa som de lämnade 1917. Ett Europa med ”realpolitik” och ”statspatriotism”. Europa hade intresse av att införa ”värderingar” medan Ryssland ville söka sin identitet i det imperium som fanns före 1917 (Deni 2017 s. 54).

Det är en intressant tanke och inte osannolik. Men vad som än rör sig i huvudet på Putin och hans närmaste så är det ett faktum att Ryssland, med undantag för några år i mitten av 90-talet, alltid sett NATO som en fiende och mer explicit så efter 2008. För en del västländer förefaller detta vara svårförståeligt.

John Denis förklaring är att Sovjetunionens fall också innebar Rysslands fall från imperium till post-imperium (Deni 2017, s. 56). Ytterligare en förklaring är historisk och geopolitisk. Någon har räknat ut att Ryssland varit utsatt för invasion ungefär vart trettiotredje år historiskt. Dess läge i gränstrakterna mellan Europa och Asien har gjort dess läge utsatt för hot och attacker från väst, syd och öst. Resultatet har blivit ”illa definierade gränser” och en rysk misstänksamhet mot allt och alla. Eller bättre uttryckt:

”Historical exposure to attack from across every frontier has gotten into the DNA of today´s and tomorrow´s Russian leaders” (Deni 2017, s. 57)

Ryssland bedriver därför realpolitik och ser de internationella relationerna som ett nollsummespel och tävling mot konkurrenter snarare än samarbete på olika områden eller kring olika problemkomplex, menar Deni, som också påpekar att Putin allt oftare använt utrikespolitik för att konsolidera sin inhemska makt (Deni 2017, s. 59).

Bild: NASA, Grafik: Clas Christiansen/Yle

NATO:s expansion och rysk irritation

Jan Eichler har med sin bok ”NATO’s Expansion After the Cold War” gett en mycket grundlig genomgång av den eskalering av säkerhetsläget i området mellan Östersjön och Svarta Havet som skett efter kalla krigets slut och som nu stegrats ytterligare. Något Eichler varnade för i sin bok som trycktes ifjol.

Eichler talar här om tre vågor av NATO-expansion efter kalla krigets slut. Den första inbegrep Polen och Tjeckien. Den andra, och viktigaste, inbegrep baltstaterna med gräns direkt mot Ryssland. Den tredje innefattar flera balkanländer och ger NATO tillgång till Adriatiska havet. Processen startade också här för Georgien och Ukraina i.o.m. NATO:s Bucharest Summit 2008 och löftet om medlemskap i NATO. Georgien fick då antagligen självförtroende att göra ett angrepp mot rysk-vänliga delar av landet men fick aggressivt svar från Ryssland. Möjligen hade de förväntat sig hjälp från NATO? Ukraina har varken vad gäller Krim eller den nuvarande invasionen av landet fått någon avgörande hjälp från NATO. Möjligen har de övertolkat signalerna från Bukarest?

Under perioden 2004–2020 har NATO således vunnit följande i direkt kontroll av områden (Eichler 2021, s. 22):

I norr Östersjön, inklusive finska bukten, som öppnar en rutt mot St. Petersburg. I söder Adriatiska Havet vilket också inneburit en obruten landmassa mellan detta hav och Svarta Havet genom de nya medlemmarna Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Rumänien. NATO behärskar också ett område från Tallinn till Tirana samt från Split till Varna.

 

En neo-realistisk analys av förhållandet NATO-Ryssland

USA ses här som den obestridlige hegemonen i världens säkerhetsordning. USA har blivit en ”indispensible nation” med både möjlighet, och (enligt filosofin om ”manifest destiny” kanske?) även en ”plikt” eller ”skyldighet”, att manifestera sin styrka genom att styra och forma världsordningen. USA:s agerande i den post-sovjetiska delen av Europa efter kalla kriget kan ses som en markering av USA:s överlägsenhet. På den ideologiska nivån kan expansionen ses som mer legitim och till och med önskvärd eftersom NATO gör anspråk på att försvara demokrati, frihet, välstånd och stabilitet (Eichler 2021, s. 23).

Observera här att detta är teoretiska resonemang och utan normativa inslag. Det är just det som den realistiska synen (i akademisk bemärkelse) innebär. Det skiljer den också lite från militärers och politikers realism där andra faktorer kan spela in i analysen. Att USA inte är detsamma som NATO är det ibland en del som påpekar, men det kan knappast förnekas att alliansen hela tiden har drivits av och varit beroende av USA och dess ekonomiska och militära makt. Den har också alltid haft amerikanska överbefälhavare exempelvis. NATO behöver USA betydligt mer än USA behöver NATO, vill jag påstå.

Eichler menar emellertid att ryska ledare ser på utvidgningen som en ”fientlig eller rentav aggressiv strategi” och ser den som uttryck för USA:s vilja som hegemon. Eichler ser då också Rysslands annektering av Krim som ett resultat av Moskvas långsiktiga fixering vid ”worst-case assumptions and worst-case scenarios” i sin analys av NATO:s utvidgning och dess konsekvenser för Ryssland. Därtill lägger Eichler som teoretisk bas Charles Glasers teori om skillnaden mellan säkerhetssökande stater respektive stater som ägnar sig åt ”greedy behavior”, dvs. girigt kapar åt sig fördelar i ”nollsummespelet”. En girig stat kan dels provocera andra stater som ser sig som ”offer” för girigheten att reagera genom att exempelvis utöka sin militära arsenal avsevärt eller förändra sin försvars- och säkerhetsdoktrin. Denna spiral av åtgärder och motåtgärder är, menar Eichler, vad vi just har sett under NATO:s utvidgning efter kalla krigets slut (Eichler 2021, s. 19).

Dessutom kan den stat som ser sig som offer i sin tur reagera med en ”mot-expansion”. Ett exempel som Glaser anger är Israel som hotades av Egypten 1967 och svarade med en överraskande attack som förändrade hela maktbalansen i Mellanöstern och som fått efterverkningar allt sedan dess. Egypten alltså som ”greedy” och Israel som ”offer” (Eichler 2021, s. 19).

Detsamma kan då sägas om NATO:s utvidgning och den ryska reaktionen med annektering av Krim och intervention i östra Ukraina, men naturligtvis även den nuvarande attacken mot Ukraina, som är en eskalering av ryska åtgärder för att motarbeta NATO-expansion. Ett av de viktigaste kraven från rysk sida är ju just att Ukraina ska förbinda sig att inte gå med i NATO.

 

Neo-realistisk balansteori

Balans är en central faktor i den neorealistiska skolan. Man menar då att stater söker denna balans, antingen genom interna eller externa sätt att nå denna balans. Den interna handlar mycket om att utöka statens militära kapacitet på olika sätt för att antingen komma ikapp den upplevada motståndaren eller dra ifrån. Det sistnämnda lär provocera fram motåtgärder (kapprustningseffekten). Externa balansåtgärder är ovanligare och mer riskabla. Den innefattar ingående i allians eller förbund med andra länder. Exempel är andra världskrigets allierade vilket också visar risken med allianser. Sovjetunionen ingick då i alliansen men utnyttjade sin ställning i alliansen och utgången av kriget för att vinna inflytande och makt militärt och politiskt.

Eichler påpekar också den fördel USA har i balansakten. Deras inflytande genom NATO gör att dess östra gräns kan sägas gå i östra Europa, vilket är långt ifrån USA. Ett konventionellt krig lär därmed utkämpas lång ifrån USA:s egna gränser. Ryssland däremot har motsatt läge geografiskt. Dessutom har Ryssland bara interna balansåtgärder att tillgå eftersom deras historiska brutala policy under kalla kriget har förverkat förtroendekapitalet hos de östeuropeiska länder och post-sovjetiska staterna. Vi kan alltså ha anledning att förvänta oss enbart interna balansåtgärder, menar Eichler (2021, s. 24).

Här skulle man kunna invända att det Ryssland gör nu är en form av extern balansering i dess mest aggressiva form. Det är inte heller, menar jag, omöjligt att tänka sig att Ryssland vänder sig till Kina och bildar någon form av allians, vilket då är att betrakta som en extern balansåtgärd.

Eichler använder också en neorealistisk syn på balanserande åtgärder som skiljer på avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av sådana. En oavsiktlig handlar om att destabilisera det internationella säkerhetsläget (ISR) trots att avsikten med handlingen/åtgärden inte varit att göra detta (Eichler 2021, s. 25). Det var väl ungefär detta Magdalena Andersson menade när hon för några veckor sedan sa att en plötslig svenska ansökan av NATO-medlemskap skulle kunna ”destabilisera läget ytterligare”.

 

Mearsheimer och offensiv realism

Amerikanske John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, är en av de stora neorealisterna som framför allt bidragit med sin definition av offensiv respektive defensiv realism. Den offensiva lägger stor vikt vid hegemoni som bästa garanti för staters överlevnad och för stabilitet och fred. Offensiva realister rekommenderar att söka varje tillfälle att vinna så mycket makt som möjligt. Defensiva realister fokuserar på defensiva nationella strategier och i synnerhet på vapenkontroll. De rekommenderar istället stater att inte falla för frestelsen att maximera sin makt utan sträva efter en lämplig nivå av makt. Mearsheimer ger Bismarck som exempel på en defensiv realist som efter segrar över Österrike och Frankrike avstod från vidare tysk expansion för att inte provocera fram en maktbalanserande motreaktion. Mearsheimer menar också att Ryssland är exempel på offensiva realister och strävar efter att återställa sin hegemoni i östra Europa och är villiga att agera som sina föregångare i Sovjetunionen och inte heller drar sig för att använda vapen (Eichler 2021, s. 15).

Det betyder i sin tur att USA måste agera för att förhindra att ryska ledare får utrymme för revanschism och revisionism. Här har han också resonerat som så att det inte är sannolikt att Ryssland vill attackera sina grannar eftersom det riskerar att balanseras av NATO:s ytterligare utvidgning. Detta skulle öppna för möjligheten till kompromisser för att garantera säkerheten i området och världen (Eichler 2021, s. 16).

Nu kan man ju säga att den här teorin fått sig en törn i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men om man lyssnar på hans föreläsning från 2015, se länk, så var hans rekommendation då att Ukraina förblir neutralt och istället utgör en balanserande buffertzon, tillsammans med Sverige, Finland, Österrike och Schweiz, i ett centralt bälte av Europa. Något som, vad gäller Ukrainas neutralitet, istället nu kanske tvingas fram av den ryska aggressionen. Vilket möjligen skulle ge Mearsheimer rätt angående den lämpligaste approachen till problematiken Ryssland-Ukraina (?).

I ovan nämnda föreläsning redogör Mearsheimer för sin syn på den djupa orsaken till konflikten i Ukraina, som då hade lett till rysk annektering av Krim och det lågintensiva kriget i Donbass.

NATO:s expansion kunde accepteras av Ryssland så länge det stannade vid baltstaterna som enda NATO-grannar. Problemet började med Bucharest Summit 2008 då NATO beslutade att Ukraina och Georgien skulle tas emot som medlemmar och fastslog att de, någon gång, kommer att bli medlemmar om än inte inom kort. Ryssland deklarerade att de såg detta som ett direkt hot mot Ryssland. Annekteringen av Krim borde inte ha kommit som en överraskning, menar Mearsheimer, och tror inte att Krim någonsin kommer att ges tillbaka.

Han hävdar också i föreläsningen 2015 att vad Putin försökte säga till Västländerna är att; ni kan antingen backa ett steg och vi går tillbaka till status quo före 22 februari 2014 eller också fortsätter ni att försöka dra Ukraina in i Västvärldens sfär, men då kommer vi att förstöra landet (i meningen att underblåsa en frusen konflikt i östra Ukraina och på andra vis göra livet surt för landet).

Liksom de flesta andra trodde han ändå inte på något fullskaligt krig i Ukraina eller att Putin skulle försöka ta hela Ukraina. ”Putin är alldeles för smart för detta”, hävdade han här, med tillägget: ”In fact, if you really want to wreck Russia you should encourage them to try to conquer Ukraine”.

Här kan man återigen säga att han möjligen haft både rätt och fel. Om Putin i sju års tid försökt få NATO och EU att backa men inte lyckats kanske detta utlöst den fullskaliga invasionen?

Däremot hade han förmodligen rätt i att Ryssland kommer att förstöras om de försöker inta Ukraina, vilket kanske är på väg att hända nu, vilket också tyder på att Putin inte var alldeles så smart som Mearsheimer (och många med honom) trott.

Vad är då det ryska motivet att agera aggressivt mot Ukraina?

Enligt Mearsheimer är det så enkelt som att Ukraina ligger i den ryska intressesfären. På samma sätt som USA inte accepterade sovjetiska missiler på Kuba, eller skulle acceptera om Ryssland slöt militära avtal med Mexiko och etablerade baser där, kommer Ryssland inte acceptera NATO i Ukraina.

Mearsheimer ställer sedan den retoriska frågan om varför Obama och andra i USA blev så överraskade av Krim-annekteringen?

Svaret, menar han, är att de har en liberal syn på ISR/IR. En realistisk syn gör däremot resultatet till självklart.

Han spekulerar sedan över USA:s respons, att bli hårdare och hårdare i relationen med Ryssland och straffa Ryssland ekonomiskt. Något som nu blivit avsevärt mycket mer kännbart för Ryssland.

Men, menar Mearsheimer 2015, om Rysslands intressen hotas kommer de ha enormt tålamod mot ekonomiska sanktioner. Ukraina betyder oerhört mycket för dem, men inte för USA.

Inte mycket talar för motsatsen i nuläget heller. USA är ju inte villigt att gå in militärt exempelvis.

 

I nästa inlägg lägger jag fokus vid Georgien och framför allt Ukraina med en analys av skeendet från 2008 och fram till idag.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.