Svensk säkerhetspolitisk självständighet. Eller: Varför detta NATO-tjat?

 

År 1962 skrev USA i en då hemligstämplad rapport utfärdad av det amerikanska utrikesdepartementet, Guidelines for policy and operations - Sweden. Den kommenterades i den statliga svenska utredningen SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen. Där framgick att den amerikanska analysen såg att ”Sveriges neutralitetspolitik är värdefull för USA i den mån den fungerar som en buffert mot sovjetisk expansionism” (SOU 2002:108 Fred och säkerhet - säkerhetspolitiska utredningen, sid 231).

I samma utredning (s. 155) kan vi läsa om ett möte 1958 mellan svenske Moskvaambassadören Sohlman och den sovjetiske försvardsstabschefen Sokolovskij som förklarade för svensken att han var ”positiv till den svenska regeringens politik syftande till att vara neutral i händelse av krig”.

Men samtidigt angående kärnvapenfrågan:

”[…] att det inte skulle bli möjligt för Sovjetunionen att ta risken att respektera Sveriges neutralitet - om det lade sig till med kärnvapen. Om Sovjet visste att länder som Sverige förfogade över kärnvapen skulle det av säkerhetsskäl vara nödvändigt att redan i början av ett krig gå till anfall för att slå ut dessa vapen.”

Mycket har naturligtvis hänt sedan 1960-talet men egentligen ingenting som bör förändra grundtänkandet hos någon av parterna. Sovjetunionen finns förvisso inte mer vilket innebär att styrkeförhållandet är helt rubbat. USA är idag den ojämförligt mäktigaste militära makten i världen (ca 25 % av världens samlade militärutgifter, jmf med Rysslands ca 5 %). Det gör förstås att Ryssland, som en betydligt mindre stark spelare än Sovjetunionen varit, känner sig mer pressat och mindre trygg.

Logiskt sett borde då den svenska neutraliteten vara ännu mycket mer viktig för Ryssland än den var för Sovjetunionen. I synnerhet som de då hade hela Baltikum samt Ukraina som buffert till väst, vilket de inte har idag. Det motsägs inte heller av Rysslands utrikesminister Lavrov häromdagen:

– Vi ser de här ländernas [min anm./Sveriges och Finlands] neutralitetspolitik som ett stort bidrag till den europeiska säkerhetsordningen och för stabiliteten på den europeiska kontinenten.

Dessutom säger han följande:

– Vi har skäl att anta att de neutrala staternas bidrag till Europas säkerhet inte kommer att minska, säger han, men tillägger att det ”utan tvivel” är upp till finländarna och svenskarna själva att avgöra frågan om ett Natomedlemskap.

Resonemanget från rysk sida idag är alltså snarlikt, nästan identiskt, med Sovjetunionens under kalla krigets mest spända tidpunkter. Det som förändrats mest är istället USA:s och NATO:s men kanske framför allt Sveriges hållning. Varför?

Ja, jag kan inte tolka det på annat sätt än att det handlar om just styrkepositioner. Ryssland är så mycket svagare idag att i synnerhet USA/NATO i princip skiter i vad ryssarna vill (ursäkta språkbruket men kommer inte på något mer träffande).

Oavsett vilket språkbruk man använder om västmakternas hållning så är den oerhört riskabel, rentav farlig. En realpolitisk visdom är att försöka se saker ur motpartens perspektiv. Gör man det måste man fråga sig om det är klokt att pressa Ryssland mot väggen ytterligare. Vad kan man vänta sig för reaktion? Blir det just den som man säger sig vilja undvika, det vill säga öppen aggression i en eller annan form?

Det kalla kriget var läskigt, men det fanns en sorts balans som gjorde beslutsfattare extra försiktiga när det gäller att överskrida diverse ”red lines”. Finns den klokheten kvar idag? Om USA/NATO inte har den, kan vi då kräva att Ryssland ska det?

Och, slutligen, vad har Sverige att vinna på att stämma in i kören av krigiska kommentarer och fördömanden? Borde vi inte som förr försöka främja avspänning och diplomati? Det vill säga utgöra den där stabila och neutrala buffert som både USA och Sovjetunionen var tillfreds med att Sverige utgjorde.

Bild: Hans Wåhlberg. En bro i Ukraina får symbolisera vägvalet även för Sverige. Ska vi lämna avspänningspolitik, diplomati och fredstänkande för USA:s ocn NATO:s högljudda vapenskrammel som inte tjänar till annat än som provokation för ett pressat Ryssland?

Kärnvapen på svenskt territorium – till nytta för vem?

Vidare så är resonemanget från svensk synpunkt om att fortsatt hålla öppet för kärnvapen tämligen obegripligt. Vem är Sverige talesperson för? Sverige eller USA? Ja, hur ska man annars tolka att Sverige så plötsligt backade i frågan om att underteckna FN-resolutionen om kärnvapenförbud? I ljuset av de hotfulla uttalandena från USA och NATO.

Sverige (Hultqvist) nekade alltså att skriva under ett FN-dokument som man själva varit drivande i att ta fram. Jag har ännu inte fått svar på det öppna brev jag skrev till honom i oktober 2017 och frågorna i det hänger ännu i luften. Vart vill Hultqvist komma mer precis med att sätta ned klackarna så hårt i Vita husets gräsmatta?

När det talas om att Sverige själv ska avgöra sina säkerhetsfrågor så måste det också ifrågasättas varför värdlandsavtalet med USA skrevs under utan någon som helst offentlig debatt? Vem tog beslutet? Ytligt sett ser det ut som att det var Hultqvist själv som tog sig rätten att bestämma. Vad hade svenska folket sagt vid en folkomröstning? Jo, en fingervisning om detta fick vi faktiskt av en opinionsundersökning genomförd av Sifo men som aldrig kom till allmänhetens kännedom, eftersom pressen teg ihjäl den.

Så långt rätten att välja, med andra ord.

Min misstanke är att Nato-tjatet, påhittet med Nato-option samt utmålandet av den stora krigsfaran och hotet från öst är ett sätt att skrämma folk så att opinionen vänder i Nato-frågan. Just nu säger 35 % nej medan 33 % säger ja till svenskt Nato-medlemskap. Så det är kanske redan läge att smyga igenom Nato-medlemskap också utan debatt?

Eller finns det ännu hopp att svenska folket vaknar och börjar prata om avspänning igen?!