Ukraina: Kampen om berättelsen

Tidskriften 10tals Ukrainanummer är späckat med ukrainska röster som ger sin syn på konflikten i Ukraina. Författarinnan Oksana Zabuzjko är en av dem. Hon menar att massmedia i västvärlden har svalt rysk propaganda och att den ryska synen på konflikten dominerar debatten här. Jag känner inte riktigt igen mig i den beskrivningen. Snarare är min uppfattning den gängse bilden vi får är ungefär den som presenteras här och att allt som företrädare för Ryssland säger tolkas som propaganda eller taktiska realpolitiska uttalanden oavsett innehåll. Trots att vi numera slipper Carl Bildts enögda twittrande där Ryssland eller ”pro-ryssar” fick skulden för allt våld som inträffade, med kommentaren om mordbranden i Odessa som värsta övertrampet. Hans blixtsnabba tweets utan faktakoll gick ut över världen och kunde lätt tolkas som svensk utrikespolitik och fick stort genomslag inte minst i Ukraina. Från rysk sida sprids sedan länge bilden av konflikten som i första hand en kamp mellan fascism och anti-fascism. Med lite perspektiv på händelserna för ett år sedan bör det vara läge att reda ut en del oklarheter och rensa bland rykten och propaganda.

Det är de facto en hel del sådan som florerar om Ukraina och den kommer från alla håll. Just därför ser jag det som viktigt att gå till botten med olika påståenden och berättelser som används för att svartmåla motståndarlägret. Ett par händelser skaver alldeles särskilt som vassa stenar i skorna eftersom de saknar grundlig uppföljning.  Besvärande eftersom de ger ett annat intryck av spontaniteten i Majdan-revolutionen. Vad var det som pågick i kulisserna i samband med det kuppartade maktskiftet i våras där den folkvalde presidenten Janukovytj flydde landet och makten togs av en interimregering ledd av Jatsenjuk? Blev den folkliga revolutionen kapad? Eller var den styrd och manipulerad från början?

Euromajdan-kult eller minnesvård 2015

Hur var det med USA:s inblandning och Victoria Nulands telefonsamtal i början av februari-14 med den amerikanske Ukraina-ambassadören Geoffrey Pyatt där den blivande ukrainska regeringens sammansättning diskuterades? De namn som Nuland tog upp i en tentativ ny regering kom samtliga senare att ingå i denna. Så här säger Pyatt till Nuland i början av samtalet (transkriberat av BBC):

” I think we're in play. The Klitschko [Vitaly Klitschko, one of three main opposition leaders] piece is obviously the complicated electron here. Especially the announcement of him as deputy prime minister and you've seen some of my notes on the troubles in the marriage right now so we're trying to get a read really fast on where he is on this stuff. But I think your argument to him, which you'll need to make, I think that's the next phone call you want to set up, is exactly the one you made to Yats [Arseniy Yatseniuk, another opposition leader]. And I'm glad you sort of put him on the spot on where he fits in this scenario. And I'm very glad that he said what he said in response.”

Varpå Nuland svarar:

” I don't think Klitsch should go into the government. I don't think it's necessary, I don't think it's a good idea.”

Och diskussionen fortsätter:

Pyatt: “Yeah. I guess... in terms of him not going into the government, just let him stay out and do his political homework and stuff. I'm just thinking in terms of sort of the process moving ahead we want to keep the moderate democrats together. The problem is going to be Tyahnybok [Oleh Tyahnybok, the other opposition leader] and his guys and I'm sure that's part of what [President Viktor] Yanukovych is calculating on all this.”

Nuland: “I think Yats is the guy who's got the economic experience, the governing experience. He's the... what he needs is Klitsch and Tyahnybok on the outside. He needs to be talking to them four times a week, you know. I just think Klitsch going in... he's going to be at that level working for Yatseniuk, it's just not going to work.”

Pyatt: ” Yeah, no, I think that's right. OK. Good. Do you want us to set up a call with him as the next step?”

Vilket ju indikerar en direkt kontakt med de blivande makthavarna och direkt inflytande över beslut om blivande regeringsmedlemmar flera veckor före Janukovytjs flykt från landet och maktskiftet. USA förnekade inte äktheten i samtalet men var naturligtvis oerhört besvärade av att det läckt ut. Det är naturligtvis sannolikt att det läckta samtalet är resultat av ryskt spionage men det räcker ju inte att säga att det inte var fair play av dem att publicera samtalet. Innehållet kvarstår. Nulands kommentar till Pyatt -”Fuck the EU” - när han förde EU:s ståndpunkter på tal väckte också munterhet eller indignation. Men sedan dess har det varit nästan helt tyst.

Hur var det med de dödande skotten på Majdan i februari? Vem minns idag det läckta telefonsamtalet mellan Estlands utrikesminister Urmas Paet och EU-kommissionären Caroline Ashton där Paet avslöjar för en uppenbart paff Ashton att starka indikationer tydde på att skotten mot både poliser och civila kom från samma håll och samma vapen och att det inte var Janukovytj utan någon från ”den nya koalitionen”, det vill säga den blivande interimregeringen. Han tillägger också; ”It´s really disturbing that now the new coalition don´t want to investigate what exactly happened”. Inspelningen finns här på Soundcloud. Paet bekräftade till the Guardian att samtalet ägt rum men försökte tona ned anklagelsen av ”den nya koalitionen”. Från Ashtons kontor kom endast beskedet att de inte vill kommentera läckor. Fortfarande spekuleras det vilt kring detta på diverse bloggar. Amerikanska eller brittiska specialstyrkor? Ryska? Själv efterfrågar jag seriös efterforskning. Vad säger Urmas Paet idag? Visste USA och Nuland något som EU inte visste (”Fuck the EU”)? Frågetecknen bildar kö. Eller har något passerat under min radar?

Tre före detta Berkut-soldater stod i höstas inför rätta anklagade för skjutningarna men en kritisk granskning av bevisen har visat på stora brister, bland annat enligt Reuters i en artikel från oktober 2014. Mycket tyder på att de tre fått agera syndabockar för att blidka opinionen. Det har inte heller gjorts några gripanden eller närmare undersökningar av vem eller vilka som sköt tretton poliser till döds och skottskadade 189 under de värsta kravallerna mellan 18-20 februari . Reuters framhåller också att utredningens oberoende starkt kan ifrågasättas. En hel del oklarheter återstår alltså att reda ut vad gäller dessa händelser. 

Därför är det spännande att notera att den kände amerikanske filmaren Oliver Stone har planer på att göra en film om den ukrainska Euromajdan-revolutionen som han snarare anser vara en USA-ledd kupp. Han har bland annat fått en flera timmar lång intervju med den förre presidenten Janukovytj, vilket bland andra Moscow Times gillande berättade om nyligen. 

Naturligtvis passar den berättelsen in i den ryska inställningen till händelserna i Ukraina och risken finns förstås att Stone blivit en del av det ryska propagandamaskineriet. Han har tidigare visat en viss faibless för konspirationsteorier (det var exempelvis Stone som regisserade och skrev manus till ”JFK”) och frågan är om han är rätt person att presentera en alternativ berättelse om Ukraina. Men det lär i alla händelser bli spännande att ta del av resultatet om nu filmen blir av. Vi lär kunna förvänta oss en hel del svartmålning från amerikanskt håll då Stone har gjort sig känd i hemlandet som en kontroversiell figur med åsikter om den amerikanska säkerhets- och utrikespolitiken som annars inte är vanligt förekommande där. I en Newsweek-artikel publicerad på nyårsafton säger han sig bland annat vara säker på att skotten på Majdan, som jag skrivit om ovan, avlossades av en ”tredje part”. Med detta antyder han alltså CIA och säger att det skulle följa en väl beprövad amerikansk utrikespolitisk linje och nämner Iran ´53, Chile ´73, Irak ´03 och även Venezuela där motståndare till Hugo Chavez 2002 försökte störta denne efter att ”mystiska skyttar från kontorsbyggnader” skjutit mot Chavez-kritiska demonstranter samt ifjol när den folkvalda Maduro-regeringen närapå störtades av våldsamma demonstranter.

Politiken i Ukraina, för att återgå till denna, är hur som helst oerhört mångbottnad och innehåller så många osynliga trådar att det är bäddat för konspirationsteorier och det är i Ukrainas fall alldeles ovanligt stor risk för att sådana innehåller mer sanningshalt än de vanligen gör. Här finns i alla händelser oerhört mycket intressant att gräva i för ambitiösa journalister. Därför är jag lite förvånad över att det är så oerhört tyst. Inte minst i svenska medier. Tills dessa vaknar får vi hålla till godo med Oliver Stones film.