Om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar mest?

Men det är kanske så att många väljare trötta på taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa. Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?

Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt tydligare.

Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora valspöket.

Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen, hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom, framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar. 

Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk läsning är alltså att rekommendera framöver.

Alliansen har upptäckt samhällsplanering

Med stort buller och bång lanserade Allianspartierna sin stora järnvägssatsning. Järnväg som för bara ett par år sedan låg i botten på finansdepartementets att-finansiera-lista är nu plötsligt mäkta populärt (Ostlänken var ju ”robust olönsam” enligt finansminister Borg). Kanske måste lite godis delas ut till Centerpartiet som går kräftgång i väljarmätningarna? Men man kan också se en tendens på sistone att regeringen vill framstå som de stora samhällsbyggarna. Det är nu dags att putsa bilden av den ansvarsfulla men lite tråknjugga image som byggts upp där ett hårt grepp om plånboken varit den främsta ideologin. Särskilt när det handlat om offentliga satsningar. 

Nu börjar emellertid infrastruktursatsningarna stå som spön i backen. I alla fall lanseras de hårt. Bilden av samhällsbyggarna ska inplanteras i lagom tid före nästa val, kan tänkas. Det är bara det att regeringen har en grundhållning som innebär att marknaden ska styra och därför är de lite valhänta när det gäller genomtänkta framtidssatsningar. Det ingår liksom inte i ideologin att staten ska bestämma hur framtiden ska se ut. Det sköter ju marknadskrafterna. Det blir liksom lite som det blir.

Den stora järnvägssatsningen exempelvis lägger inte grunden för framtida höghastighetståg utan bygger på gårdagens tågbestånd. Dessutom handlar det dåliga underhållet inte bara om brist på pengar utan också en brist på samordning och effektivitet som konkurrensutsättning och marknadisering under en mängd år sakta men säkert har åstadkommit. 

När den hopplösa bostadssituationen i storstäderna (inte minst i Stockholm) ska åtgärdas talas det om att underlätta för bostadsrättsinnehavare att hyra ut i andra hand. Fler bostäder blir det inte av detta och inte heller av att ta bort prövningsrätten mot ockerhyror. Ett trubbigt verktyg för de politiker som slopat statliga investeringsstöd till billiga hyresrätter och lämnat ut allmännyttan att drivas helt på marknadsekonomins villkor. Konkurrensutsättning och omvandling till bostadsrätter är viktigare än bostadsbyggande. Marknadshyror tycks för övrigt vara det främsta instrumentet för allianspartiernas bostadspolitik. Ingen har ännu kunnat lämna en godtagbar förklaring till hur högre hyror ska avhjälpa den skriande bostadsbristen. 

När alliansregeringen bygger infrastruktur tas inte heller hänsyn till klimatmålen och att bygga för ett framtida hållbart samhälle. Ambitiösa mål och högtidliga tal har däremot producerats i imponerande takt. Agerandet däremot tycks slumpartat och godtyckligt eller taktiskt.

För i grunden är det ju inte ett framtida ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle som de glada allianskamraterna planerar för utan ett samhälle där privat företagande, privat ägande och tillväxt till varje pris alltid lämnas företräde. Då fungerar lite järnväg här och lite tunnelbana där som röstmaximering inför kommande val. Det gäller att plocka poäng i alla läger. Det är samhällsplanering enligt kvartalsrapportslogik.