Det politiska läget i Ukraina i korthet

Envisa rykten i pressen gör gällande att en regeringsombildning kan förväntas inom kort. Den 11 december går dess immunitet ut och parlamentet kan då göra förtroendeomröstningar, vilket alltså förväntas. Förtroendet bland allmänheten för regeringen såväl som president Porosjenko har sjunkit stadigt under hösten och allra lägst förtroende, nära nollstrecket, lär den hysa för premiärminister Jatsenjuk samt hans parti Folkfronten. Det hetaste tipset är följaktligen att om inte regeringen ombildas helt så lär i alla fall Jatsenjuk försvinna från den. En av de stora diskussionerna är anti-korruptionsarbetet som anses gå alldeles för långsamt och där också presidenten och hans relation till Riksåklagaren Shokin har gett upphov till öknamnet Poroshokin, syftande på president Porosjenkos nära relation till Shokin och deras sätt att använda rättssystemet för att göra sig av med politiska motståndare och hålla korruptionsutredningar borta från regeringen och presidenten.

De upprepade omröstningarna för att få igenom de diskrimineringslagar som varit avgörande för att få en visumfri regim med EU är ett exempel på interna svårigheter hos regeringspartierna att koordinera röstandet i parlamentet. Det lär alltså kunna uppstå stora problem när svåra beslut ska tas om skattereformer och statsbudgeten, där IMF-krav ligger inbakade, vilket väntar härnäst i parlamentet. För att inte tala om beslut gällande konstitutionella tillägg och för regionerna Donetsk och Luhansk.

Förutom korruptionsbekämpningen går också decentraliseringsprocessen trögt och pågår mer som illa koordinerade lokala pilotprojekt. Ingen tycks riktigt förstå vad som ska göras eller hur reformerna ska implementeras. Medan det däremot är högre hastighet på mer symboliska reformer som den om decommunization. Det finns helt enkelt ingen bra översättning av detta begrepp men det handlar om att rensa ut alla symboler för kommunismen, enligt de kontroversiella lagar som togs i våras där sådana förbjöds. Nu har monument med kommunistiska symboler och Leninfigurer rasat över hela landet och fler lär försvinna innan årets slut. Det talas också om att ändra namnet på landets tredje största stad, Dnipropetrovsk. Detta namn gavs åt staden under 1920-talet efter en numera ganska okänd revolutionär hjälte. Detta är mycket kontroversiellt då de flesta av stadens invånare lär vara nöjda med namnet och vill ha det kvar. Även Kharkiv lär vara föremål för namnbyte. Det blir en lätt absurd omställningsprocess då lokala fotbollslag eller som sagt hela städer får sina namn ändrade över en natt. Här i Chernivtsi, där jag just nu befinner mig, har flera gator redan bytt namn, exempelvis Röda Arméns gata som blivit Majdanhjältarnas gata istället. Inte utan debatt trots att detta är i västra Ukraina vilket indikerar att det på platser österut lär kunna bli heta strider till följd av denna historierevisionistiska process. Avseende Dnipropetrovsk och Kharkiv är det inte omöjligt att de lyfts till nationell beslutsnivå.

Förutom detta är regeringens vanligaste ämne kritik och fördömande av Ryssland. Relationen till den stora grannen i öst är oförändrat dålig och Krim har på senare tid hamnat i blickfånget då Krimtatarer tillsammans med aktivister ur Högra Sektorn inlett en blockad mot ön vid gränsen i Kherson. Detta lär ha drabbat de lokala ukrainska bönderna hårt då de är beroende av handeln med Krim. Dessa hårdföra aktivister sprängde den 21 november två elmaster vilket gjorde att Krim stod helt utan el. Dessutom sägs indirekt Ukrainas två kärnkraftverk ha drabbats och ha fått göra nödstopp av reaktorerna, men detta får sägas vara en osäker uppgift. Enligt OSSE fanns dagen efter attentatet ett antal aktivister på plats för att hindra reparatörer att komma till masterna och några poliser lär inte ha varit närvarande, vilket måste uppfattas som högst anmärkningsvärt. Natten till 24 november kvarstod hur som helst aktivisterna vid sina posteringar och ska bland annat ha jagat iväg ett dussintal journalister från platsen. Den ukrainska polisen och militären tycks agera med stor tveksamhet och det verkar råda viss förvirring, kan man nog säga. Nu sägs de dock ha förhandlat till sig fri lejd för reparatörer men det verkar oklart hur länge det kan dröja innan eltillförseln kan fungera igen.

I detta läge har landets premiärminister Jatsenjuk gått ut med ett offentligt uttalande. För att lugna ned stämningen och klargöra att kriminella handlingar som att spränga elstolpar kommer att bestraffas? Jo, det kunde man ju ha trott, men han säger istället detta (enligt censor.net):

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice”

Inte ett ord alltså om attentatsmännen. Kanske en present till Högra Sektorn som firade tvåårsjubileum den 26 november med filmvisning i Lviv. Cirka 120 företrädesvis unga män såg filmen ”Volunteers of the Lords Platoon” om Högra Sektorns frivilligbataljon (DUK) vid östfronten. Det lär ha gått lugnt till väga till skillnad från i Kherson.

Lokalvalen i Ukraina i koncentrat

Lokalvalen i Ukraina avgjordes under två omgångar med början 25 oktober då val av lokala stadsråd samt regionala råd avgjordes liksom borgmästarval för större städer. En andra omgång av borgmästarvalen hölls 15 november i de städer med över 90000 invånare där ingen kandidat fått mer än 50 % av rösterna i första omgången.

Valen flöt på i stort sett utan våldsamheter och enligt observatörer utan allvarligare inslag av valfusk. Trots detta har anklagelser om röstköp förekommit på flera håll, bland annat i Chernivtsi där ett antal studenter mutats att rösta på en av kandidaterna och nu stängts av från universitetet. En prefekt på universitet lär vara inblandad och rapporteras ha flytt till Rumänien. Detta med röstköp sägs vara mycket vanligt och rykten gör gällande att en pensionärsröst kostar ca 3-5 US dollar. En universitetsstudent något mer. Det är främst ur dessa två mindre penningstark, grupper röster köps enklast av naturliga skäl. En ganska färsk undersökning visar också att det förmodligen är ett ganska verkningsfullt sätt att fiska röster då ungefär 30 % av de tillfrågade i denna studie kunde tänka sig att "sälja" sin röst i val.

I Mariupol och närliggande Krasnoarmiisk fick valen skjutas upp eftersom det upptäcktes fel med valsedlarna. Oligarken Rinat Akhmetov som äger valsedeltryckeriet och som stödjer Oppositionsblocket är en av huvudpersonerna i denna skandal men motanklagelser har riktats från detta parti och även den lokala valkommissionen har fått hård kritik. Även den centrala valkommissionen har fått hård kritik för sitt agerande i exempelvis Pavlohgrad och Kryvy Rih. Utöver detta har dock inga stora skandaler rapporterats.

Inget parti har fått dominerande ställning varken i något av de lokala eller regionala råden. Porosjenkoblocket gjorde inget katastrofval generellt men måste lita till koalitioner på de ställen där de vunnit flest röster. Generellt sett har regeringskritiska partier gjort bra val och utökat sitt inflytande, det vill säga Batkivsjtjyna, Oppositionsblocket, Lyasjkos Radikala Parti samt Ihor Kolomoiskys nybildade UKROP. 

I övrigt kan noteras att den traditionella uppdelningen öst-väst varit mindre markant och partier som vanligtvis inte är framgångsrika i öst har där vunnit viss framgång och tvärtom. I klartext betyder det ungefär att Oppositionsblocket inte dominerat lika kraftigt i öst men också att de vunnit lite mark i väst. Samopomich/Självhjälp har också noterat betydande inbrytningar i öst och i syd. 

Noteras kan också att Svoboda gjorde betydligt bättre ifrån sig i lokalvalen än i förra hösten parlamentsval. De har alltså ökat sitt inflytande, i synnerhet i ett antal orter i västra Ukraina.

Det återstår att se hur mycket detta nya politiska landskap regionalt och lokalt kommer att påverka den nationella politiken. Till vilken jag återkommer i nästa inlägg på denna blogg.

Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy

Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare, både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?

Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för filmfestivalen Docudays ledde mig på spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter det kulturella Chernivtsi.

Docudays är en filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”. Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid. Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.

International Human Rights Documentary Film Festival Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om festivalen kan man läsa också här.

Docudays UA foto: Poster

Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som hur man lägger upp en CV osv.

Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu, Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har korsat stadens kullerstensbelagda gator.

Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti. Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och förlusten av sina föräldrar.

Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå. Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfuga på svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning av Lars-Inge Nilsson:

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland

Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker

Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått

Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften

Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland

Ditt gyllene hår Margarete

Ditt askgråa hår Sulamit

Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs, som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.

Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26 november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där 2009.

Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm), Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från det sovjetiska Chernivtsi.

Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art

Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.

Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”

Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokin i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar att detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?

Ivano-Frankivsk - Tankar från ett tågfönster

Leriga byvägar slingrar sig mellan små byhus. Krokiga, buckliga, sten och lera, gropar fyllda med regnvatten.
En kvinna som vaggar fram mellan vattengroparna.
Höstkala träd med sina fågelbostadsbollar av stickor och strån.
Smala åkerlappar som svarta revor i det böljande gräsgröna.
Banvallar.
En höstack mellan spåren. Vem tillhör den? Finns det kolchoser kvar?
Banvallar.
Arbetståg med kranvagnar, en stins med spade ensam på en övergiven station. Väntar på att tåg ska stanna?
Arbetets söner väntar vid bommarna, på cykel, till fots. På väg till jobb eller bara på... väg?
Murar med grafitti. Den obligatoriska. Alltid denna grafitti, murar, husväggar längs rälsvägen. Kyrillisk grafitti.
En bro över en halvt uttorkad flodfåra. Metallskrot vid strandkanten och fler människor som strävar fram i den regntyngda morgondimman.
Någon genar över igenvuxna spår.Brådska? Tristess? Kanske lycka över att ha något att sträva fram emot? Vara på väg till!?
Framåt i morgondimman, på väg... Ivano-Frankivsk.

En stad gömmer sig i dimman, skäms lite. Gömmer sig för den resandes blick. Hus tittar fram försynt i diset och frågar om de duger. Tillräckligt fina för dig, du som stirrar genom tågrutan? Inte kan väl jag, Ivano-Frankivsk? tycks staden säga. Blir kvar där i diset, avvaktar, väntar.

Så vidare igen.
Stickspår med godsvagnar, som väntar...
En gestalt i dörröppningen på en av vagnarna, lutar sig lätt mot dörrkanten, väntar... på jobb? Snart utan? Austerity measures?
Arbetets söner. Vidare mot Europa. Mot vad? Vart ligger det?
Grafitti.
FUCK YOU. REACTOR. COIN. GONE.
Vem kan läsa? Vad betyder det?
Plötsligt höghus som skjuter ur marken, växer till sig med avståndet från centrum.
Grågula i morgondimman. Bostäder för arbetets söner och döttrar.
Var är de nu? På väg? Borta? Hemma? Inne, väntande?
Förväntansfulla?
Förvånade?
Förfärade?
Förtvivlade?
Förintade?
Förrådda?
Före i tiden förr i tiden, men nu? På väg... från... förr...

Ukrainska lokalvalen: Summering av borgmästarvalen

Det kan vara dags att summera resultaten av den andra omgången av borgmästarvalen som avgjordes i söndags. Fortfarande räknas det på en del håll men på de flesta av de 29 orterna är 100 % av rösterna räknade eller tillräckligt många för att kunna fastställa en vinnare.

Ett av de ställen där valkampanjen varit som hetast är just i Chernivtsi där jag befinner mig. Vinnaren här blev sittande borgmästaren Alex Kaspruk med 64,47 % av rösterna. De eventuella röstköp som motståndaren Vitaliy Mikhailishyn räckte inte till mer än 35,53 % för den förre borgmästaren och lokale oligarken. Den som följt min ”valvaka” känner också till hans kampanj med generösa löften till pensionärer inte minst. Väljarna har uppenbarligen inte låtit sig imponeras vilket kan vara ett friskhetstecken. 

Ett friskhetstecken är dock inte det låga valdeltagandet rent generellt i denna andra omgång vilket kanske är det största samtalsämnet här i Ukraina. Endast drygt 34 % fann det mödan värt att rösta i andra omgången av borgmästarvalet vilket är rekordlågt valdeltagande i Ukraina. En del experter menar att det inte är särskilt anmärkningsvärt för lokalval, även jämfört med andra länder. Medan andra anser att det är ett uttryck för besvikelse och missnöje med de politiker som tagit vid efter Euromajdan.

Ett tecken på denna besvikelse kan vara att flera av de oberoende kandidaterna vunnit klara segrar. Att vara obunden till något av de politiska partierna ses möjligen som meriterande. Kaspruk i Chernivtsi är ett sådant exempel. Andra oberoende kandidater som vunnit stora segrar är Vladimir Mykolayenko i Kherson med drygt 70 % av rösterna och Volodomyr Khomko i Rivne med drygt 64 %.

Ett annat tecken kan vara framgångarna för kandidater från partiet Självhjälp/Samopomich som är sprunget ur den flora av civilrörelser som verkade före, under och efter Euromajdan. En av de klaraste vinnarna från just detta parti är den sittande borgmästaren i viktiga Lviv, Andriy Sadovyi. Det var helt enligt förväntningarna. Betydligt jämnare var valet i Kryvyi Rih och dessutom det mest skandalomsusade. Samopomich tänker troligen göra rättssak av det röstfusk som de menar ligger bakom deras kandidats, Yurii Myloboh, knappa förlust till motkandidaten Yuriy Vilkul från Oppositionsblocket. 

Förlorade klart gjorde dock Oppositionsblockets Oleksandr Vilkul, son till Yuriy, i Dnipropetrovsk där striden varit hård in på mållinjen. Boris Filatov från oligarken Kolomoiskys parti UKROP vann till slut efter en valkampanj som kantats av smutskampanjer och med eventuell inblandning av självaste president Porosjenko som sägs ha backat Vilkul i tysthet för att bromsa rivalen Kholomoiskys framfart. Det uppmärksammade anhållandet av UKROP:s partiledare Hennadiy Korban anses av många ha varit en del av detta spel, vilket förstås har förnekats av Porosjenko som beskriver det som startskottet för en kampanj mot korruptionen medan andra kallar det ”selektiv rättvisa”. Om avsikten varit att knocka Filatov i Dnipropetrovsk har det uppenbarligen inte fått önskvärd effekt.

På knock gick däremot Porosjenkoblockets gamle tungviktsboxare Vitali Klitschko i Kiev. Han behöll sin borgmästartitel med klar marginal, drygt 65 % av rösterna, och fortsätter alltså styra huvudstaden. Att han tvingades ta en andra rond menar dock en del visar att hans seger inte var en "knock-out".

Enligt OSSE och Ukrainas nationella valkommission, CEC, har dock andra omgången av borgmästarvalen gått lugnt till väga och utan allvarligare brott mot valprocedurer och lagar. President Porosjenko verkar också vara mycket nöjd med att flera förlorande kandidater erkänt sina förluster och gratulerat motståndarna till vinsten. Närmast euforiskt lär han ha utropat:

”How cool, how cool, how European! I congratulate Ukraine with this choice of the citizens”

Nu återgår hur som helst Ukraina till vardagslunken igen och en bister vinter väntar måhända. Med en ekonomi som visar en  förväntad tillväxtsiffra på minus 11,6 % och en försvagning av valutan och hög inflation samtidigt som sociala förmåner och pensioner frysts. Vi får se hur ”cool” det blir för Porosjenko och hur ”europeiska” det ukrainska folket kommer att visa sig vara fram till nästa val.

Lokalvalen i Ukraina: Valkampanj på ukrainska

Idag är det valdag i Ukraina. I alla fall i de 29 städer som går till andra omgången av borgmästarvalen. Som här i Chernivtsi. Under min söndagspromenad besöker jag ett par vallokaler och det strömmar till en hel del som uppenbarligen bestämt sig om de vill rösta på Alex Kaspruk eller Vitaliy Mikhailishyn. En tuff valkampanj går mot sitt slut, med anklagelser om röstköp, smutskastning och tjuvnyp kandidaterna emellan. Historien om Mikhailishyn är värd att berätta eftersom den säger väldigt mycket om den ukrainska politiken och hur det politiska spelet fungerar.

Egen bild. Mot vallokalen...

Mikhailishyn är en lokal oligark som bland annat äger det lokala fotbollslaget. Rykten gör gällande att han har en egen huligan-mobb som gör smutsjobbet åt honom. Han tillhörde tidigare Janukovytjs klan och parti Regionernas Parti men har nu bildat eget parti, Ridne Misto (Hemstaden), som bara verkar här i Chernivtsi. Som jag skrivit om tidigare anklagades detta parti för röstköp men det har inte hindrat Mikhailishyn från att ställa upp för val i denna andra omgång av Chernivtsis borgmästarval. Häromdagen fick jag en av hans kampanj-flyers i handen och en närmare studie av den kampanj han bedrivit är häpnadsväckande läsning som säger en hel del om den populism som de flesta politiker i Ukraina hemfaller åt i valtider.

De flesta av hans vallöften vänder sig till pensionärer och ett av dem är att återinföra gratis bussresor. Något som Mikhailishyn införde under sin tidigare period som borgmästare i staden. Då delade han ut busskort prydda med hans porträtt till pensionärer som senare besviket kunde konstatera att de inte dög som betalning på de privatägda bussarna. Senare lyckades han tydligen ändå på något sätt förmå dessa att acceptera korten. Hur det gick till är oklart men det behövs kanske ingen vildare fantasi för att gissa i detta av korruption genomsyrade samhälle.

Andra löften som nu ges till pensionärer är 20 % sänkning av läkemedelskostnader och en "tvåfaldig" sänkning av "brödpriset". Vilket på samma sätt lär ge bekymmer för de privata apoteken och brödförsäljarna. Alla stadens medborgare ska dessutom få 1000 hryvnia. Ett sorts kollektivt röstköp förefaller det som dessutom, får man förmoda, ska finansieras ut stadskassan? Till detta kan läggas löften om billigare offentlig service rent generellt. Frågetecknen hopar sig här om finansieringen av allt detta vilket den generöse Mikhailishyn har väldigt lite eller inget alls att säga om. Populism och röstfiske av grövsta märke med andra ord.

Egen bild. Negativ valkampanj av Vitaliy Mikhailishyn. Motståndare Kaspruk, till vänster, säger sig vara oberoende kandidat. "Pyttsan", säger Mikhailishyn och pekar på Kaspruks tidigare partitillhörighet som sammanfaller med den allt mindre populäre premiärministerns Jatsenjuk, till höger.

Chernivtsi-borna har alltså att välja på denne generöse oligark eller motkandidaten Oleksandr "Alex" Kaspruk som nominerat sig själv och säger sig vara oberoende. Han tillhörde dock tidigare premiärminister Jatsenjuks Folkfronten och Fäderneslandspartiet (Batkivsjtjyna), vilket motståndaren Mikhailishyn varit flitig med att påpeka, bland annat på den flyer jag fick i min hand häromdagen.
Folkfrontens och Jatsenjuks popularitet har sjunkit till nära nog nollpunkten så det kanske kan vara effektivt som negativ kampanj. Förutom högtflygande löften och tomma paroller är just smutskastning och slag under bältet på motståndaren den vanligaste kampanjmetoden här. Anklagelser om röstköp sägs nu riktas också mot Kaspruk vilket han bestämt tillbakavisar som smutskastning. En färsk undersökning visar för övrigt att ca 30 % av befolkningen kan tänkas att sälja sin röst, vilket pekar mot att detta med röstköp troligen är ganska utbrett och uppenbarligen gångbart som metod för att förbättra sitt valresultat.

Egen bild. Entrén till en vallokal i Chernivtsi. Närmare än så här får man inte fotografera vallokalerna.

Vi får väl svaret tidigast imorgon vem som knockat vem här i Chernivtsi och på de 28 andra orterna i landet.

Mötet med Tamara från Aidar-bataljonen

På centraltorget i Chernivtsi, alldeles intill Taras Shevchenko-monumentet (nationalpoeten), höll igår en handfull personer knutna till Aidar-bataljonen möte. Flammande tal hölls inför en gles skara åhörare. Mest skolungdomar och ett antal vinddrivna existenser som utgör de vanliga parkbänksnötarna. Och så jag då. Tänkte på hur det låtit tidigare här då Lenin stod staty på samma plats. Chernivtsi var först i landet med att riva ned den under Sovjet-styret smått obligatoriska Lenin-statyn, brukar det stolt framhållas här i staden.

Hinner inte lyssna länge förrän de börjar packa ihop, men får kontakt med en uniformsklädd kvinna som förklarar för mig vad mötet går ut på. Aidar-bataljonen är ute på charmoffensiv och vill öka sin popularitet i staden... "i mir", tillägger hon. "Och världen", alltså. Det är väl främst hon som står för det jobbet, tänker jag när jag ser de buttra männen i sällskapet. Hennes engelska är nästan lika skral som min ukrainska men hon presenterar sig som Tamara Chubanova och säger att hon legat vid fronten i Luhansk-regionen. Hon ser alldaglig ut och om det inte varit för uniformen skulle jag aldrig gissat att hon haft någon som helst militär erfarenhet. Hon är förvisso inte ensam kvinna vid fronten, vilket bland annat framgår av en artikel i the Guardian. Hon är hur som helst öppen, vänligt nyfiken och sjunger en sång för mig som de brukar sjunga vid fronten, om jag förstår rätt. Hon upplyser mig om att de ska hålla en konsert där på torget senare under kvällen.

Jag lämnar Tamara med huvudet fullt av snurrande tankar. Aidar-bataljonen är en av de frivilligbataljoner som gjort sig ökända för övergrepp i striderna mot separatisterna i öst. Luhansk-regionens guvernör lämnade i somras in en lista över 65 olika brottstyper som han anklagade Aidar-bataljonen ha gjort sig skyldiga till. Bland annat kidnappning, utpressning, tortyr och rån. Även internationella organisationer har utförligt rapporterat om krigsförbrytelser utförda av båda sidor i konflikten, men särskilt omnämnda är Aidar-bataljonen bland annat i Amnestys rapport från september 2014 och i FN-organet OHCHR:s från november 2014.

Vad är det för figurer som radar upp sig för fotografering (se bilden nedan)? Torterare, kidnappare, rånare och utpressare? Kanske, kanske inte. Men också en skönsjungande, medelålders kvinna med ett leende på läpparna.

Det är svårt att inta ett svart-vitt perspektiv när man möter människor ansikte mot ansikte och pratar med dem. I alla fall om man pratar med Tamara.

Egan bild. Aidar-bataljonen i Chernivtsi på charmoffensiv. Tamara tvåa fr vänster för den som tvekar.

Ukrainas demokrati; under utveckling...

Igår hade fullmäktige i Stockholms Stadshus sammanträde och beslutade med knapp majoritet att bannlysa Sverigedemokraterna från nästa lokalval. Moderaterna och KD klarade sig dock med några få rösters marginal från samma öde och får därför delta nästa gång också.

NEJ, det här är naturligtvis inte alls sant och helt absurt att tänka sig. En röd-grön-rosa majoritet som agerar domare över andra partiers existensberättigande och rättighet att delta i den demokratiska processen. Men här i Ukraina är det fullt möjligt och precis detta skedde också i våras, just här i Chernivtsi där jag nu bor sedan en vecka tillbaka.

Stadens råd (Rada) röstade, med exakt de 33 röster som krävdes, den 30 april i år igenom att bannlysa den lokala grenen av Kommunistpartiet. Oppositionsblocket, Regionernas Parti samt tämligen okända Utvecklingspartiet klarade sig dock från bannlysning då endast 24 respektive 28 samt 25 röstande ville utesluta dem från den lokala demokratin. Omröstningen skedde genom handuppräckning så att alla öppet kunde se vilka som röstade till stöd för vad som kallades "Kremlin-partierna". Om jag förstått saken rätt röstades först förslaget om bannlysning ned men togs upp igen efter påtryckningar från militanta män tillhörande ukrainska frivilligbataljoner. Men förslaget kom ursprungligen från en rådsledamot, Sergej Lazarev, och i den första, slutna, omröstningen fick det stöd av så många som 24 ledamöter av totalt 42.

Nu fick det här beslutet annulleras senare efter påpekande från centralt håll att detta förfarande inte riktigt är hållbart i en demokrati. Men det säger en hel del om hur outvecklad den demokratiska tanken är i Ukraina, fortfarande efter 24 år som självständig nation. Den lokala nätsajten Molbuk rapporterar i referatform utan större reflektion om att den här omröstningen på något sätt skulle kunna vara tvivelaktig och något som allmänheten bör reagera emot. Det följer ett visst mönster över hur många här dessvärre tänker. Majoritetens tyranni brukar det kallas i statsvetenskapliga sammanhang.

Det är något som minoriteter här får brottas med i stort sett dagligen, vilket just i Chernivtsi är betydelsefullt eftersom regionen har många och relativt stora minoriteter, som exempelvis de rumänska och moldaviska, eller rumänsk-moldaviska för de som vill identifiera det som en enda språklig grupp.

Det lokala kommunistpartiet fick nu inte vara med i lokalvalen ändå eftersom justitieminister Petrenko i somras utfärdade ett dekret med bannlysning av dem. Jag lär nog återkomma till detta i senare inlägg då jag har goda förhoppningar om att få en intervju med den lokale ledaren för det tynande kommunistpartiet.

Hos de unga här i Ukraina finns en väldigt öppen nyfikenhet på hur det går till i Sverige och ett sorts sug efter information och... ja, rådgivning. Kommer inte på något bättre ord trots att det låter lite förmätet. Men jag ser nu alltmer tillbaka på Euromajdan som till stor del ett rop på hjälp utifrån, en vädjan om att bli räddade från de inhemska politiker som styrt sedan nationens födelse och som hyser en väldigt outvecklad syn på vad själva kärnan är i den demokratiska idén. Närmandet till EU i första hand som en hävstång ut ur en gryta av stinkande politisk sörja.

Jag känner en väldig värme för de här unga människorna som formligen ropar efter intryck från Europa och tror att de behöver allt stöd de kan få att utveckla demokratin i Ukraina. De är landets stora hopp och framtid. Denna är emellertid bräcklig då militanta och politiskt radikala krafter vill hävda det ukrainska respektive ryska på bekostnad av den andre. Nationalismen här är starkt levande och fullt begriplig hos en ung nation som dessutom känner sig hotad, men det som behövs minst av allt är en majoritet som försöker radera ut allt som inte ses som politiskt önskvärt eller som "rent" ukrainskt. Det är troligen helt nödvändigt för Ukrainas överlevnad att den demokratiska läroprocessen går snabbare framåt. Precis som SvD:s Anna-Lena Laurén konstaterat tidigare så gör Ukraina klokt i att ta itu med olösta minoritetsproblem genom att göra dessa lojala mot sitt land. Inte genom att konfrontera dem med förbud och inskränkningar. Det gäller naturligtvis även politiska minoriteter.

Ukrainska lokalvalen - Nya partier, gamla politiker och oligarker, välbekanta intriger och skandaler

Det kan vara dags för en liten summering av lokalvalen i Ukraina. Detta trots att den andra omgången av borgmästarvalen återstår i 29 större städer på söndag den 15 november.

I och med den decentraliseringsprocess landet genomgår som en följd av Minsk-överenskommelsen har lokalvalen av många bedömare tillmätts en större betydelse än tidigare. Det verkar dock inte väljarkåren ha uppfattat då valdeltagandet stannade vid 46,6 %, den lägsta siffran i ukrainsk historia som självständig nation. Enligt OSSE ska valen ha genomförts utan allvarligare avsteg från vallagarna och vedertagen demokratisk procedur, men ändå rapporteras från ett flertal orter en hel del skandaler som med svenska ögon förefaller tämligen uppseendeväckande.

I Odessa rapporteras om en mängd brott mot valprocedurerna. Väljare ska ha blivit instruerade/uppmanade vad de skulle rösta på och det talas också om röstköp. Enligt rysk-amerikanska journalisten Vladislav Davidzon förekom varje sort av valbrott. Det värsta valet på länge, säger han i Foreign Policy.

Lokalt här i Chernivtsi, där jag befinner mig, blev presidentens Porosjenkoblock näst största parti medan nybildade Ridne Misto (Hemstaden) blev största parti med tio säten av 42 i stadens råd (Rada). Detta parti består till stor del av folk som tidigare tillhörde Janukovytjs Regionernas Parti vilket är intressant och de har också en av de två borgmästarkandidater som slåss om slutsegern i söndagens andra omgång av borgmästarvalet. De anklagelser om röstköp som riktats mot Ridne Misto har tydligen inte kunnat styrkas tillräckligt för att diskvalificera deras kandidat Vitalii Mikhailishyn från slutvalet. Om detta har jag skrivit häromdagen men kan till det lägga att en ledamot i stadens råd, Natalia Kozlova, har fått sin bil uppeldad. Hon själv och de flesta bedömare menar att det rör sig om en hämndaktion eftersom hon var en av de första att uppmärksamma det förmodade fusket med röstköp vid valet 25 oktober. Hon säger till nättidningen Molbuk att denna valkampanj varit den smutsigaste någonsin i Chernivtsi. Det kan med andra ord bli heta känslor under söndagens val.

Intressant att notera från grannorten Khmelnitskyi är att Svoboda där håller en betydligt starkare ställning än på de flesta andra orter. I första omgången av borgmästavalet fick deras kandidat Oleksandr Symchyshyn flest röster. Dock endast en halv procent före tvåan, oberoende Kostiantyn Chernylevskyi. I stadsrådet blev Svoboda största parti med tio av 42 säten medan de däremot inte lyckades lika bra i valet till regionråd där de fick lika många säten men av totalt 84. Största parti i regionvalet blev däremot Za Konkretni Spravy om vilket jag knappt funnit någon information alls. Jag tror dock att detta är en NGO som haft valobservatörsuppgifter (en watchdog) vid tidigare val. Vilket är intressant i så fall eftersom det bekräftar en tes som framför av en del, nämligen trenden att många partier börjar som NGO för att sedan bli parti. En del sägs fortfarande vara registrerade som NGOs och den stora frågan är om det finns ekonomiska skäl bakom detta. Kanske är det lättare att få vissa bidrag från EU eller andra nationella och internationella organisationer och stater som NGO eller är det mindre kontroversiellt för oligarker att stödja en NGO än ett politiskt parti? Det här kräver lite mer efterforskning men är en kuriositet som det kan ligga en del bakom. Även i Khmelnitskyi, liksom vid ett flertal andra orter, rapporteras hur som helst också om röstköp, i form av matpaket, enligt Freedom House.

Premiärminister Arsenij Jatsenjuks Folkfronten ställde inte upp alls i lokalvalen. Deras popularitetssiffror lär vara katastrofala och hellre än att riskera premiärministerns rykte och position drog sig partiet ur helt undan valen. Frågan är hur framtiden ser ut för detta parti och deras stridbare partiledare?

Däremot behåller oligarkerna greppet på lokal och regional nivå. Den gamla vanan att helgardera sina intressen lever vidare hos stormogulerna. Ihor Kolomoisky sponsrar två (eller tre) partier samtidigt. Mest känt är patriotiska UKROP men han sägs även ha intressen i nybildade och till synes pro-ryska Renässanspartiet. Rinat Akhmetov sponsrar i sin tur framför allt Oppositionsblocket som framför allt är stora i Donbass men också lockar 5-10 % av väljarna på många ställen i västra Ukraina. Bland annat här i Chernivtsi och i grannorten Vinnytsia.

Det har också dykt upp ett flertal nya partier under lokalvalen och flera har lyckats etablera en bas för kommande nationella val. Många av dessa har emellertid gamla ansikten på ledande positioner. Det handlar främst om gamla medlemmar av Regionernas Parti som med nya partibeteckningar försöker göra come-back men det spekuleras också i att partiskapelser som exempelvis Nash Kray (Vårt Land) skulle ha sitt ursprung i Porosjenko-lägret. Att bilda oppositionspartier splittrar oppositionen och ses av en del analytiker här som ett sätt att stjäla röster och kraft från främst Oppositionsblocket. Det ovan nämnda Renässanspartiet skulle vara ett liknande projekt från Kolomoiskys sida, spekuleras det. Mycket rävspel i kulisserna alltså vilket visar att den ukrainska politiken ser ut ungefär som före Euromajdan. Ett faktum som lär göra en hel del besvikna och förbittrade.

Det ska heller inte glömmas bort att en rätt stor del av väljarkåren helt  berövats möjligheten att välja efter sin egen övertygelse i och med att de tre stora kommunistpartierna är bannlysta från deltagande. Med stöd av de lagar mot kommunistiska symboler och propaganda som antogs i våras bannlyste i somras justitieminister Pavel Petrenko kommunistpartierna från lokalvalen. Det handlar då om gamla KPU, Ukrainska kommunistpartiet, en avläggare till detta parti men med tilläggsnamnet Förnyade samt det som kallas Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Enligt tidigare uttalanden från partiledarna för dessa partier skulle de trotsa bannlysningen och delta ändå men jag har inte lyckats få verifierat om de gjort allvar av detta och i så fall om rösterna ogiltigförklarats. Men jag lär nog återkomma till den här saken senare.

Utfallet av de lokala valen så här långt, innan andra omgången av borgmästarvalen på söndag, måste betraktas som en form av reell status quo trots en hel del nya partinamn. Populism och taktiskt rävspel, tomma slogans och löften från oligarkstyrda och erfarna politruker som gör allt för att klamra sig fast vid sina lukrativa maktpositioner är den gängse bilden. De som hoppades på helt nya krafter lär ha blivit besvikna.

Lokalvalen i Ukraina – selektiv rättvisa

En sak som jag lagt märke till tidigare men som framträder mycket tydligt på nära håll inte minst i samband med de pågående lokalvalen här i Ukraina är tillämpningen av rättssystemet som ett politiskt vapen. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat bland ukrainska politiker så det är inga större sensationer när än den ena och den andra ställs inför rätta anklagade för förskingring eller liknande. Många är verkligen skyldiga men det man kan vara ganska säker på är att minst lika många undkommer lagens långa arm. Bara de har greppet om åklagarämbetet, polisen och domstolarna. Den som har kontroll över rättssystemet har stora möjligheter att röja politiska motståndare ur vägen. Det mest kända fallet i Väst är väl Julia Tymosjenko som spenderade flera år i fängelse innan de nya makthavarna efter Euromajdan släppte henne fri. Men användandet av rättssystemet som politiskt vapen är en ”offentlig hemlighet” i Ukraina. Det finns till och med en vedertagen benämning här för det; selektiv rättvisa. Kyiv Post ägnar nästan hela sin specialtidning Legal quarterly åt detta i oktobernumret.

Just nu debatteras intensivt om president Porosjenko och hans relation till riksåklagaren Viktor Shokin. En parlamentsledamot för partiet Samopomich, Yegor Sobolev, har hittills fått ihop 114 namnteckningar för kravet att avsätta Shokin och ersätta honom med någon som tillsätts av en politiskt oberoende. För att få talmannen att ta upp saken till omröstning krävs dock 150 namnteckningar men undertecknandet har avstannat helt efter att en av undertecknarna, Ihor Mosiychuk, arresterades i själva parlamentet den 17 september i år. ”Stor teater” men knappast en uppvisning av rättvisa, menar många som bevittnade hur riksåklagaren själv, Shokin, äntrade parlamentets talarstol och påbörjade en filmvisning av en video som sades bevisa Mosiychuk skyldig till mutbrott.

Shokin är en gammal bekant till president Porosjenko och många menar att de två nu konsekvent använder rättssystemet för politisk vinning. Enligt Sobolev har inte en enda av den förre presidentens Janukovytj närmast allierade ställts inför rätta trots att korruptionen hos Janukovytj och vad som kallades hans ”klan” var en bidragande orsak till folkets ilska vid Euromajdan. Många NGOs har också samlat in bevis mot ett hundratal av dessa politiker och myndighetspersoner så underlag bör inte saknas för att inleda rättssak mot flera av dem. Inte ett enda åtal har väckts vilket också noterats internationellt och föranlett den amerikanske ambassadören i Ukraina, Geoffrey Pyatt, att offentligt kommentera saken. Många menar att Porosjenko själv och hans allierade fruktar att bli avslöjade som lika korrumperade som Janukovytj-regimen de efterträtt och därför avvärjer varje försök till utredning av myndighetschefer. Stora fiskar kan simma vidare medan en och annan småfisk fångas upp och dessutom selektivt efter partitillhörighet. Alla som hotar makten på ett eller annat sätt riskerar att hamna i klorna på rättvisan medan presidentens lojala går säkra.

En stor sak just nu är exempelvis anhållandet av Hennadiy Korban, partiledare för det tämligen färska partiet UKROP som backas upp av oligarken Ihor Kolomoisky. Korban anklagas för kidnappning och förskingring bland annat av fondmedel avsatta för ukrainska frontsoldater. Porosjenko har sedan en tid haft en personlig uppgörelse med Kolomoisky och avskedade honom från guvernörsposten i Dnipropetrovs offentligt i en märklig tv-sändning tidigare i våras. Gripandet av Korban ses förstås som ett försök att skada Kolomoisky och UKROP som hade stora framgångar vid lokalvalen och blev totalt sjunde största partiet i antal röster till de olika lokala och regionala råden. På söndag hålls också andra omgången av borgmästarvalen på flera platser och i storstaden Dnipropetrovsk står striden mellan UKROPs Borys Filatov och Oleksandr Vilkul, som backas ekonomiskt av oligarken Rinat Akhmetov, men som också sägs ha Porosjenkos tysta support för att ge en känga till Kolomoisky. Även Filatovs kontor blev genomsökt i en landsomfattande aktion den 31 oktober då 500 man ur säkerhetstjänsten stormade in på flera UKROP-kontor. Filatov går dock fri än så länge och är redo för valkamp på söndag. Möjligen något stukad vilket högst sannolikt var meningen med hela aktionen. Frågan är om effekten blir den motsatta? Utanför regeringsbyggnaden i Kiev samlades hur som helst ca 2000 anhängare till UKROP häromdagen och krävde Korbachs frigivning och protesterade mot politiseringen av rättsväsendet.

Det sistnämnda är de alltså inte ensamma om att göra. Systemet med selektiv rättvisa är ett problem som Ukraina förr eller senare är tvungna att ta itu med om ett EU-medlemskap över huvud taget ska kunna bli aktuellt. Tillsvidare är det dock en politisk realitet för politiker och väljare att kalkylera med. Närmast redan på söndag den 15 november.

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?

Ukrainska lokalvalen: Politik a´la Ukraina i Mariupol

Medan rösterna räknats och en del städer nu förbereder den andra omgången (som i Chernivtsi där jag nu bor) debatteras här i Ukraina vem som bär skulden för det uppskjutna lokalvalet i Mariupol. Valkommissionen upptäckte defekter på valsedlarna och eftersom det inte fanns tid att trycka nya fick valet skjutas upp och sägs nu komma att hållas någon gång nästa år istället.

Frågan är nu alltså om valsedlarna manipulerats och i så fall av vem. Anklagelser, motanklagelser, kritik och konspirationsteorier far genom luften och tidningarna här spär antingen på eller gör sitt bästa för att reda ut vad som hänt. Bland andra Kyiv Post som menar att det handlar om en kamp mellan regionens traditionella makthavare (knutna till förre presidentens Janukovytj parti Regionernas parti) och krafter tillhörande Euromajdan-lägret.

Spekulationerna kretsar hur som helst främst kring en person, Rinat Akhmetov, oligark i miljardklassen som bland annat äger fotbollslaget Shaktar Donetsk, men också bland mycket annat det tryckeri som tryckt upp valsedlarna i Mariupol. Akhmetov backar upp Oppositionsblockets (bildat ur ruinerna av Regionernas Parti) kandidat Vadym Boytjenko som är en av direktörerna i Akhmetovs bolag Metinvest. Mot denne står främst pro-Euromajdankrafternas Jurij Ternavskij som i sin tur är chef för den lokala mjölkfabriken. Affärer och politik ingår här nästan alltid i en sorts symbios.

Kvällen före valet tillkännagav emellertid den lokala valkommissionen att den, vid inspektion av valsedelstryckeriet, upptäckt brott mot valproceduren. Valsedlar ska ha hittats på golvet och de övriga förvarats i oförseglat rum och dessutom upptäcktes felaktigheter på själva valsedlarna. Det märkliga i detta sammanhang är att ordföranden för valkommissionen senare i ett uttalande sagt att hon ansåg att felaktigheterna inte var allvarliga nog för att skjuta upp valet och kallade beslutet för inte mindre än "sabotage". Här kan alltså anas rivaliserande politiska krafter även bakom valkommissionens medlemmar. Boytjenko anklagar förstås främsta rivalen Ternavskij för att ha ett finger med i spelet eftersom denne (enligt Boytjenkos egenägda valinstitut!) låg långt efter i valprognosen. Medan Ternavskij givetvis anklagar Boytjenko för valfusk.

Mitt i allt detta gick alltså guvernören för Donetsk region (oblast) in och avblåste valet. Ett kontroversiellt beslut men illustrativt för hur det kan gå till i Ukraina där regionernas (oblast) guvernörer utses av presidenten medan borgmästarna är folkvalda. Inte sällan uppstår en maktkamp mellan den regionala och lokala makten som i vissa fall kan bli ganska intensiv eller till och med våldsam. Denne guvernör, Pavlo Zhebrivsky, är jurist som innan sin utnämning varit riksåklagare men också tjänstgjort för ukrainska armén vid fronten och är en av de mer hårdnackade ur pro-Euromajdan-lägret. Enligt Adrian Karatnycky vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council är det främst Zhebrivsky som bär skulden för det uppskjutna valet. Karatnycky formulerar det så här för Kyiv Post:

"Given his (min anm/Zhebrivsky) long-standing hostility to the right of people in the Donbas to vote, he should be removed from office and replaced by someone who strongly supports the democratic rights of the people of eastern Ukraine"

Zhebrivsky i sin tur anklagar den Centrala valkommissionen (CEC, alltså ej den lokala) för att ha misslyckats att organisera valet. Oberoende bedömare menar hur som helst att hela den här affären kan bli en sak som tas upp i Minsk-förhandlingarna rörande de val som planeras i de rebellkontrollerade områdena i Donbass nästa år.

Ja, detta var kanske inte helt lätt att hänga med i men så här kan det gå till kring ukrainska val och är naturligtvis ett av skälen till att folk här är trötta på sina politiker och kroniskt misstänksamma mot i stort sett alla och allt som sker inom politiken. Troligen ett av huvudskälen också till Majdan-upproret vilket enligt min mening inte enbart handlade om det uteblivna EU-avtalet.

I vilket fall som helst förbereder sig nu många städer för den andra valomgången medan Mariupol väntar på besked om vilket datum valet där alls ska kunna äga rum. Politik a´la Ukraina.

Ukrainska lokalvalen: Röstköp i Chernivtsi?

Som jag nämnt i tidigare inlägg är det andra omgången av de ukrainska lokalvalen, eller närmare bestämt borgmästarvalen, nästa söndag 15 november. I de städer med över 90000 invånare där inte någon av kandidaterna nått över 50 % av rösterna i första omgången hålls en andra omgång mellan det två kandidaterna med flest röster i första. Rösterna vid den har räknats i snigelfart men resultaten sägs nu vara helt klara överallt. Chernivtsi där jag nu bor tillhör de städer där en andra omgång väntar. Förutom borgmästarval har det dessutom varit val av regionala och lokala rådsmedlemmar. Dessa sammansätts proportionerligt efter antal röster för varje parti och går därmed inte heller till någon andra omgång.

Som på många andra ställen har valet här i Chernivtsi kringgärdats av anklagelser och motanklagelser. I detta fall har det handlat om valet till stadsrådet. Enligt OPORA, en NGO som agerar som oberoende valobservatör (watchdog), finns trovärdiga uppgifter som pekar på att det nybildade partiet Ridne Misto (ung. Hemstaden) ägnat sig åt röstköp. Röstköpen ska ha gjort i huvudsak på universitetet i staden där unga studenter med liten budget kan ha lockats av några extra hryvnia. Partiet fick flest röster i valet (17 %) och det är en stor skandal här med påbörjad polisutredning av saken. Det påverkar och infekterar även stämningen inför andra rundan av borgmästarvalet då ordföranden för Ridne Misto, Vitaliy Mykhailishyn, är en av de två kandidater som slåss om borgmästarämbetet. Mykhailishyn kom tvåa i första valrundan och menar att han och partiet är utsatta för politisk smutskastning inför den andra ronden. För några dagar sedan skrapade han ihop sitt fotfolk och ockuperade en av huvudgatorna i staden, Holovna, i en sorts protestaktion mot den "tarvlighet" han utsatts för.

Flera politiska partier i staden har emellertid protesterat högljutt mot valresultatet och UKROP (Igor Kolomoiskys parti) har begärt att valen här ska göras om helt, liksom för övrigt på fler andra ställen där partiet menar att oegentligheter förekommit. Ytterligare en NGO, Maydan, har i ett öppet brev till flera regeringsmedlemmar begärt att de studenter som är inblandade ska relegeras, att universitetets överhuvud ska avskedas samt att partiet Ridne Mistos registrering ska cancelleras. Ridne Misto å sin sida har skickat ett brev, undertecknat av partiledaren Mykhailishyn, till talmannen för det ukrainska parlamentet till vilken han protesterar mot anklagelserna och vad han menar är "politisk förföljelse".

Som så ofta i Ukraina är det inte lätt att veta vad som är sant och vad som är ryktesspridning. Det politiska spelet är minst sagt orent här och alla knep och medel används för att vinna makt. Klart är dock att den här skandalen förgiftat stämningen inför andra omgången av borgmästarvalet och en del befarar oroligheter i samband med detta den 15 november.

Fortsättning lär följa...

Tillbaka till Chernivtsi

Jag är nu tillbaka i Ukraina för tredje gången. Denna gång för en längre tid, fem månader. Det är en lite annorlunda känsla här nu jämfört med för ett år sedan då jag var här för första gången. Redan första dagarna i Lviv blev detta påtagligt. Den nationalistiska yran, patriotiska beredskapsandan och det revolutionära ruset har dämpats avsevärt. Inte lika många blågula flaggor vajar från bilar och balkonger och framför allt inte lika många svart-röda, Banderas OUN:s färger. På loppmarknaden i Lviv syns knappt Banderas porträtt alls medan han förra året återfanns som motiv på alla möjliga prylar. Mannen som sålde nazi-memorabilia är försvunnen.

Delvis beror förstås den mer dämpade stämningen på att det är betydligt lugnare vid fronten i öst. Det är inte längre lika angeläget att samla in pengar till utrustning åt soldaterna i armén. Det tyder på en normalisering av samhällslivet och måste förstås tolkas positivt. Men det finns också en känsla av uppgivenhet och besvikelse i luften. Euromajdan skakade om rejält men förändrade inte mycket på djupet. Korruptionen håller fortfarande en förlamande hand över allt vardagsliv och affärsverksamheten, oligarkerna drar fortfarande lika ihärdigt i sina trådar och får politikerna att sprattla på samma sätt som förut. De politiska intrigerna känns igen och har nu kommit upp till ytan i samband med lokalvalen som just hållits och som går in i andra omgången på flera ställen nästa söndag, 15 november.

Men det känns ändå fint att vara tillbaka i Chernivtsi i den sydvästra provinsen Bukovina, med sina bokskogar vid foten av Karpaterna. En plats som är intressant på många vis, med sitt multi-etniska förflutna som fortfarande präglar staden och dess omgivningar. Alldeles nära min bostad finns ett minnesmärke som hyllar tidpunkten då Bukovina 1918 tog beslutet att ansluta sig till den nybildade Västukrainska republiken som varade blott ungefär ett år. Så det är inte länge som Chernivtsi varit ukrainskt egentligen. Det har istället varit underställt en hel rad härskare och stater. Sovjetunionen före Ukraina förstås och dessförinnan Rumänien, det kejserliga Österrike-Ungern och furstendömet Moldavien. Den etniska blandningen består i någon mån än idag i regionen men har varit än mer påtagligt under tidigare skeden i historien. Här finns bland annat den fängslande historien om Jakob Frank, juden som blev muslim och startade rörelsen sabbataianerna för att senare låta sig kristnas av den polske kungen. Mer om detta har bland andra Salomon Schulman skrivit.

Egen bild. Minnesmärke i Chernivtsi över Bukovinas anslutning till Västukrainska repuliken 1918.

Stadens judiska historia är ett alldeles särskilt kapitel för sig. Bland alla språk som kunde höras här för hundra år sedan var jiddisch bland det vanligaste. Omkring 20-25 % av befolkningen var judisk vid denna tid och de dominerade dessutom stadens affärsliv och administration. Det var sannolikt ingen slump att det var just här som den stora Jiddisch-konferensen hölls 1908 då de mest framstående av världens alla judar samlades i Chernivtsi, ett stenkast från min bostad här, för att diskutera en mer officiellt framstående ställning för språket jiddisch, som till dess mest varit gatans språk. Nu blev inte jiddisch något allmänt erkänt officiellt judiskt språk och judarna finns i stort sett inte kvar heller med några få undantag. Den gigantiska judiska begravningsplatsen i stadens utkant växer igen eftersom de anhöriga försvunnit och inte längre kan vårda gravarna av sina anhöriga.

Chernivtsi är hur som helst en stad med förutsättningar att bli ett multi-etniskt föredöme i det Ukraina som nu vill närma sig Europa och ta till sig av "europeiska värderingar". De mer eller mindre öppet rasbiologiska nationalistiska strömningarna är förhoppningsvis på tillbakagång och just här i universitetsstaden Chernivtsi kanske hoppet om en framtid i tolerant samlevnad för olika etniska och religiösa grupper lever i högre grad än på de flesta andra platser i landet. Det ska bli spännande att utforska och följa framöver.

Närmast är det dock en andra omgång av borgmästarvalet som väntar. En typiskt ukrainsk soppa på flera håll, inte minst här i Chernivtsi. Men det återkommer jag till i mitt nästa inlägg.

Dags för avfärd till Ukraina – och den andra rundan av lokalvalen

Nu börjar det dra ihop sig för min resa till Ukraina där jag ska tillbringa fem månader. Bo kommer jag göra i Chernivtsi i sydvästra delen av landet. I bokskogarnas provins Bukovina, som fram till första världskrigets slut länge varit kronkoloni i det kejserliga Österrike-Ungern. Det är en lite avlägsen plats men också intressant på många sätt. Mer om det kommer säkert i dagboksrapporter som jag har för avsikt att lämna på den här bloggen.

Drar ihop sig till lokalval i Ukraina gör det också... igen. Jo, andra rundan sker på flera platser den 15 november. Ungefär som i vissa presidentval behövs också här över 50 % av rösterna för att vinna ett borgmästarval. Om ingen kandidat mäktar med att fånga in fler röster än så görs en ny runda med de två kandidater som fått flest röster. I andra rundan ska det sedan avgöras. Det betyder också att allianser knyts redan innan kampanjerna inför första rundan och det kan gå ganska hett och lurigt till. Fusk och regelöverträdelser än nästan legio och brukar prägla valprocesserna i Ukraina. Om detta skrev jag lite i min rapport från lokalvalen.

Bland annat framgick då att TT meddelat att valen i Mariupol hade ”ställts in”, vilket givetvis skulle ha varit skjutits upp. De kommer hållas nästa år. Däremot fick vi bara veta att orsaken var ”problem med valsedlar”. Senare framgick det, vilket bland annat framgår av den här artikeln i NY Times, att den lokala valmyndigheten funnit att valsedlar manipulerats och att det inte fanns tid att trycka nya. Blott ett exempel ur högen av valfusk eller misstänkt valfusk som kan förekomma i ukrainska val. Anklagelser och motanklagelser har också avlossats mellan kandidater i lokalvalen och det är snårigt att reda ut vad som är vad, fusk eller politisk antagonism och smutskastning. Som vanligt, är man böjd att säga när det gäller den ukrainska politiska scenen. Ibland reagerar befolkningen eller en viss intressegrupp vilket brukar resultera i att ett vägskäl ockuperas eller liknande. Sådana protester har tydligen också noterats på sina håll även efter detta lokalval.

Men den här gången har jag inte hunnit med någon djupare research. Det har varit bråda dagar med att packa, ställa i ordning allt i det svenska hemmet och säga farväl på ett tag till vänner och släkt. För imorgon bär det av till Ukraina för fem månaders vistelse. Det känns lite pirrigt, men skönt att äntligen komma iväg. Lagom till nästa valrunda 15 november.