Odessa 2 maj 2014 del 2 – Ett öppet sår

Jag skrev igår om händelserna i Odessa den 2 maj 2014 då minst 42 personer dog i fackföreningshuset vid Kulikovofältet efter att en högerextrem mobb kastat molotov-cocktails mot byggnaden och misshandlat flera överlevande som försökte ta sig därifrån. Idag följer jag upp med att resonera om betydelsen av denna enskilda händelse och dess mer djupgående konsekvenser.

Betydelsen

Betydelsen av händelserna i Odessa den 2 maj 2014 ska inte överdrivas men inte heller underskattas. När motståndet mot det nya Kiev-styret började formeras på allvar var det Odessa som ofta framfördes som trigger. ”Kom ihåg Odessa” blev en paroll och folk var på allvar rädda för att utgöra nästa offer för huliganer med tyst stöd av regeringen och dess olika grenar, som polis och åklagare. Odessa visade att oron för fascisterna vid Euromajdan som många hyste inte var obefogad. Reaktionerna från de nya makthavarna satte också känslor i svall och hällde bensin på brasan. Den allmänna åklagaren sa i tv att regeringsanhängare hade ”rensat byggnaden från ryska terrorister”, Odessas guvernör Nemirovsky tyckte i ett facebookinlägg att Euromajdan-anhängarna agerat ”legitimt” eftersom de ”neutraliserat beväpnade terrorister” och Julia Tymosjenko tackade redan dagen efter de regeringstrogna demonstranterna för deras insats. För många ukrainare var detta en bekräftelse på att det var en fascist-junta som tagit makten i Kiev. Själv är jag benägen att instämma med den tyske journalisten och författaren Kai Ehlers träffande beskrivning av den nuvarande ukrainska regimen på ett mycket träffande sätt:

”Vad vi har i Ukraina idag är ingen fascistisk junta. Det är en nyliberal junta som använder sig av vissa fascistiska element” (I tysk dokumentär producerad av Lauffeuer Kommunikation)

Högra Sektorn och Euromaidan utropade händelserna i Odessa den 2 maj 2014 som ”en seger” medan de för Ukraina som helhet måste ses som en stor förlust då det gav de pro-ryska separatisterna i öst argument för sin sak och troligen hade stor inverkan på vad som sedan hände och den konflikt i östra Ukraina som nu pågått i snart fyra år. Såret efter Odessa 2014 är svårläkt.

Jag var själv i Odessa i mars 2016 och besökte platsen för denna tragedi. På en gräsplätt utanför fackföreningshuset fanns lite blommor och gravljus. Min sambo som var där veckan före berättade att det då på samma plats fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just där. Nu var fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Någon ville uppenbarligen att vi skulle glömma. Det gör dock inte folket i Odessa. En engelsklärarinna vi träffade då berättade för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, betonade hon, och inga busar. Hon var bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts.

Egen bild. Från mars 2016. Några blommor nedlagda av anhöriga till offren för branden.

Egen bild. Fackföreningshuset som det såg ut i mars 2016. Igenbommat och fortfarande med svärtan kvar från branden.

”Kom ihåg Odessa” är fortfarande en paroll som används. ”Vi förlåter inte Odessa” var en annan paroll som ofta förekom under det våldsamma upproret i Donbass 2014. Vice News har ett filmavsnitt från Donetsk den 4 maj 2014 där en uppretad folkmassa under denna paroll tar över en administrativ byggnad i staden. De bränner den ukrainska flaggan och jagar vad de menar är ukrainska fascister. Till och med äldre kvinnor är ute på gatan med påkar och käppar för att försvara sig mot fascisterna säger de i inslaget. ”Våra barn och barnbarn ska inte få se denna fascism mer”, säger de triumfatoriskt. ”De som kommer med svärd ska mötas med svärd”, säger en annan äldre kvinna som förbannar ”juntan i Kiev”. Det är upprört och våldet hänger i luften, det vädras blodshämnd och är givetvis ganska otäckt.

Det visar att Odessa-massakern skrämde och provocerade många av de etniskt ryska och rysktalande ukrainarna. En grupp som tycks sällan får komma till tals i Västländers media. Trots att de utgör en stor minoritet av de ukrainska medborgarna och lever under hårt tryck från sin regering.

Odessatragedin hade kunnat hanteras på ett diametralt motsatt vis av den ukrainska staten. Den innehöll en chans för Ukraina att visa sin mogenhet som stat och träda in bland de EU-länder till vilka de så gärna sa sig vilja tillhöra, att agera som en rättsstat och som en nation byggd på de s.k. europeiska värderingar de menade att de delade. Den bar på ett litet frö av hopp om besinning och försoning istället för konfrontation och aggression. Rätt hanterad hade den kunnat bli en gränsbom för våldet snarare än startskott för detsamma. En opartisk och grundlig men snabb utredning och lagföring av de som befunnits skyldiga till brott istället för ett utropande av gatustriderna som en rättmätig seger och trampa på offren och deras anhöriga.

Politisk förföljelse och begränsningar av yttrandefriheten

Odessa-massakern framstår också som ett startskott för den systematiska politiska förföljelse som sedan dess bedrivits av den ukrainska regeringen. Kommunistpartier är numera i praktiken förbjudna. Vid det senaste parlamentsvalet fick de inte delta. Misshagliga politiker även från andra partier hotades och hånades. Att kasta dem med huvudet före i en soptunna offentligt blev en vanlig ”lustighet” under valkampanjen. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från kommunistpartier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015.

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj, som i övriga världen är arbetarnas dag, skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”.

De lagar som går under namnet De-communization laws styr också vad som får sägas och tyckas om den nazistinfluerade och tyskvänliga nationaliströrelsen OUN och dess militära gren UPA. Historiker och journalister måste vakta sin tunga för att inte straffas för att skymfa OUN och dess ledare Banderas namn.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit och andra. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag men 41 namn blev kvar på listan.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder, som Gerard Depardieu.

Rysktalande och etniska ryssar är också ukrainare

Den andra stor triggern för motståndet i södra och östra Ukraina var det ryska språket. Redan dagen efter att den nya interimregeringen tog över efter Euromajdan röstade det ukrainska parlamentet för att riva upp den befintliga språklagen och göra ukrainska till det enda officiella språket på alla nivåer. Ryska skulle inte få användas ens i de delar där en överväldigande majoritet av befolkningen hade ryska som modersmål, huvudsakligen i östra Ukraina.

Enligt den senaste folkräkning som gjordes i Ukraina var drygt 17 % av befolkningen etniska ryssar. Enligt en senare undersökning hade 33 % av landets invånare ryska som modersmål. I just Odessa mer än halva befolkningen. Det handlar alltså inte om någon liten minoritet utan en betydande del av befolkningen. En del som numera är helt förbisedd i rapporteringen från Ukraina. Intrycket vi får är att alla ryssar som rör sig i östra Ukraina är ditskickade av Putin. Det är helt enkelt inte sant och en grov förenkling av konflikten som endast tjänar syftet att stötta den ukrainska regeringen och visa fientlighet mot Ryssland. Den ukrainska befolkning som faktiskt är belägrade av sin egen regering visas inget eller ringa intresse.

Eftersom ryska behärskas även av ukrainare med ukrainska som modersmål har ryska varit det populäraste språket att använda för ukrainska internetsidor. Fyra av de fem populäraste websidorna var ryskspråkiga VKontakte (rysk Facebook-kopia), Mail.ru, Yandex och Odniklassiki. Den 15 maj 2017 utfärdade president Porosjenko ett dekret som tvingade internetleverantörer att blockera dessa sajter. En ”cynisk och politiskt motiverad attack på rätten till information som påverkar miljoner ukrainare och deras personliga och yrkesmässiga liv”, sa Human Rights Watch. Europarådet uttryckte också sin oro, men det har inte haft någon inverkan på beslutet.

Utbildningslagen som tidigare lämnade fritt åt föräldrar att bestämma om barnen skulle utbildas på ryska eller ukrainska ändrades förra året och numera tillåts endast ukrainska på högre utbildningsnivåer än grundskola.

Snaran dras åt kring den rysktalande befolkningens halsar och den spänning som håller konflikten vid liv i östra Ukraina lär inte lättas av beslut som dessa. Utsikterna för fred och försoning tycks sämre och sämre för varje dekret som styr i den här riktningen. Kompromisslöshet och tondövhet från den ukrainska regeringen lär inte skynda på en fredlig lösning av konflikten. 

Fred och försoning

Konflikten i östra Ukraina beskrivs ofta som en rysk ockupation eller intervention, ibland som ett krig mot Ryssland. Ändå fick den ukrainska aktionen mot östra Ukraina genast beteckningen ATO, anti-terroristoperation. Att en betydande del av befolkningen kallas terrorister lär hur som helst inte öka sannolikheten för en fredlig lösning.

Civilbefolkningen i Donbass har antingen flytt sina hem och bor nu i Ryssland eller är internflyktingar i Ukraina. De som ännu bor kvar lever under svåra förhållanden. Det gäller inte bara krigshandlingar utan det dagliga livet.

Ukrainska regeringen har dragit in statliga utbetalningar vilket drabbat framför allt pensionärer hårt. Enligt dåvarande premiärministern Jatsenjuk ville inte regeringen ”finansiera terrorister”.

Livsmedelstransporter har stoppats vid check-points vilket har lett till varubrist i butikerna. Under en period stoppades alla tåg- och vägtransporter till Donbass.

Inte sällan deltar högerextrema organisationer i aktionerna med regeringens goda minne men med oklar befälsordning vilket också försvårar ansvarsutkrävande.

Det är inte enbart krigshandlingar som försvårar möjligheten att skapa fred och åstadkomma försoning ukrainare emellan. 

Humanitär katastrof i det tysta

För bara ett par månader sedan släpptes en rapport från FN:s organ OCHA, Office for the Coordination of Humanitarian Affairs. 3,4 miljoner människor i östra Ukraina är i akut behov av hjälp och beskydd, säger Neal Walker, FN-koordinator för Ukraina.

Över 40.000 brott mot vapenvilan per månad noterades år 2017.

Över 600.000 människor lever i omedelbar närhet till frontlinjen och plågas av brotten mot vapenvilan. 

340.000 civila har bristande tillgång till färskvatten.

Minst 245 människor har dödats eller skadats av landminor bara under 2017.

Totalt minst 2.500 människor har dött och drygt 9.000 skadats under krigets fyra år.

Tystnad råder

Allt detta sker i stort sett utanför de stora mediernas sökarljus. Det är riktat åt annat håll. När Ukraina förs på tal anknyter det som regel bara till fördömanden av Rysslands annektering av Krim eller inblandning i konflikten i Donbass.

Människorna som lever där får sällan eller aldrig uppmärksamhet eller stöd.

I den färska FN-rapporten framgår att en internationell apell utfärdad i december 2017 om stöd till civilbefolkningen i östra Ukraina bara fått in 3 procent av de 187 miljoner USD som är målet.

Det är hög tid att den humanitära situationen i Donbass uppmärksammas och att dess invånare får göra sina röster hörda.

Det är hög tid att uppmärksamma den politiska förföljelsen i Ukraina.

Det är också hög tid att kräva en internationellt ledd och oberoende utredning av händelserna i Odessa den 2 maj 2014. Om inte annat så för att ge offrens anhöriga någon form av erkännande och sinnesro.

Även om vi kanske aldrig får svar på den där gnagande frågan om varför?

PS) En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

Länkar och vidare läsning:

Min blogg om Odessa:

"Bakslag för den ukrainska EU-drömmen"

"Dagbok från ukrainska vägar 4"

Tysk dokumentär från Lauffeuer som grundligt går igenom vad som hände i Odessa:

På Lauffeuers hemsida

På Youtube

UNHCR:s rapport om situationen rörande mänskliga rättigheter i Ukraina, publicerad 15 juni 2014

OCHA:s rapport om det humanitära läget i Ukraina

VICE News från Donetsk med upprörd folkmassa som vill hämnas Odessa

VICE News från en check-point mellan regeringskontrollerat område och det territorium som utbrytarrepubliken DNR kontrollerar. Regeringsstyrkorna släpper inte igenom alla livsmedelsleveranser och hjälpsändningar

Artikel i Euromaidanpress publ 6 maj 2014 som pekar ut Anti-Majdanaktivister som skyldiga till branden och våldet. Vice inrikesministern Chebotar påstår i artikeln att Högra Sektorn och pro-Majdandemonstranterna inte kan skyllas för branden utan att den istället troligen orsakats av de Anti-Majdanaktivister, som han kallar ”extremister”, som förskansat sig i fackföreningshuset. De skulle alltså ha bränt sig själva inne. Han hävdar vidare att ingen av dem som omringat fackföreningshuset tog sig in i byggnaden och att inga våldsaktioner ska ha ägt rum inne i den. Allt detta motsäger det ganska digra filmmaterial som finns från händelserna och de många vittnesmål som lämnats om dem.

Den blivande presidenten Porosjenko menar också i artikeln att internationella experter snart skulle kunna fastställa att de flesta inte dog som resultat av branden (vilket visat sig helt galet) och betonade att händelserna var en ”provokation” utförda av ”ryska sabotörer” och vissa ”lokala myndighetspersoner”. 

Glöm inte Odessa 2 maj

”Horrible with at least 38 dead in Odessa. Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings. Violence must stop!”

Detta var Carl Bildts tweet som han släppte redan vid tolvtiden på dagen den 2 maj 2014. Redan då tyckte han sig ha tillräckligt på fötterna för att peka ut ”pro-ryssar” som skyldiga till tragedin.

De byggnader han skrev om var i själva verket det fackföreningshus som Anti-Majdanaktivister sedan en längre tid använt som bas för sina protester mot den nya regeringen i Kiev. Protester mot vad man ansåg var en regerings som kommit till makten genom en fasciststödd kupp och mot vad man såg som ett angrepp mot den rysktalande och etniskt ryska befolkningen i landet.

Fackföreningshuset belägrades av tusentals uppretade regeringsanhängare och sattes i brand av molotov-cocktails som slängdes mot fönster och mot huvudingången till byggnaden. Polisen stod i stort sett passiv medan molotov-cocktails och pistolskott regnade mot byggnaden. De hade inte fått order att använda våld hette det i efterhand. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Filmbilder visar att polisen också under gatubataljerna som böljade innan branden förhöll sig märkligt passiv och mest till synes vimsade runt och skyddade sig själva mot stenregnet med sina sköldar utan att göra några som helst allvarliga försök att sätta stopp för kravallerna eller avväpna kombattanterna. Brandkåren kom inte heller fram i tid till det brinnande fackföreningshuset eftersom Majdanaktivister omringade bilarna och spärrade vägen för dem. 48 personer miste livet i lågorna eller genom att bli ihjälskjutna eller ihjälslagna av Euromajdanaktivister som väntade utanför fackföreningshuset eller tagit sig in för att utföra sitt våld.

Polisens utredning efteråt ledde till arresteringar av personer som belägrat sig i det brinnande infernot i fackföreningshuset, inte dem som antänt det. Hela området skulle naturligtvis ha spärrats av som den brottsplats den var men istället beordrades städpatruller dit redan dagen efter och städade bort alla bevis. Fackföreningarnas hus stod också öppet i över en månad för alla som ville in och titta, vilket givetvis närmast omöjliggjorde en meningsfull polisutredning.

Varför?

Den ukrainska säkerhetstjänsten och regeringsföreträdare har anklagat Ryssland för att ha skickat beväpnade grupper/provokatörer till Odessa vilket ska ha orsakat tragedin. Samtliga omkomna var dock ukrainska medborgare, de allra flesta från Odessa. Anklagelserna mot ryska provokatörer slungades ut i stort sett innan branden var släckt, utan hänsyn till polisutredningar eller avvaktan tills vittnesmål och bevismaterial kunnat inhämtas och analyseras.

Varför?

Vi får sannolikt aldrig veta riktigt hela sanningen eftersom en oberoende utredning aldrig genomförts. Något som Europarådet den 4 november 2015 riktade allvarlig kritik mot i sin rapport om händelserna i Odessa och Majdan i Kiev. Bland flera andra anmärkningar framfördes också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR). UNHCR:s rapport den 14 juni 2014 om mänskliga rättigheter i Ukraina har ett särskilt kapitel om Odessa och beklagade i rapportens slutpunkter ”bristen på samarbete från MoI och SBU”, dvs inrikesministeriet (Ministry of Interior, MoI) samt ukrainska säkerhetstjänsten (Sluzjba bezpeki Ukrajini,SBU).

Vittnet Oleg Muzyka som turnerat i hela Europa med sin fotoutställning med bilder från händelserna och hållit föredrag för bland andra OSSE och Europaparlamentet fick däremot inte visa sina bilder i Helsingborg, enligt ett beslut från kommunstyrelsens Moderata ordförande. Inte heller fick han hålla sitt föredrag efter påtryckningar från bland andra den starkt anti-ryska Ukrainsk-Svenska Kulturföreningen.

Varför?

I framför allt svenska media var och är det däremot så gott som tyst. Nästan ingen ställer den naturliga frågan som upprepas här;

Varför?

Händelserna i korthet

Till saken hör att det i Odessa dagarna före 2 maj hade hållits massiva demonstrationer mot den nya regeringen och att krav på federation framförts i leden eller rentav en separation från Ukraina. Fackföreningshuset vid Kulikovofältet i Odessa blev redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari högkvarter för Anti-Majdanrörelsen. Aktionen den 2 maj mot fackföreningshuset kväste de facto denna proteströrelse i dess linda. Efter den 2 maj försvann också flera Anti-Majdanaktivister och lokala kommunister i Odessa och en del mördades i sina hem eller på andra platser i staden vilket pekar på att det som hände vid fackföreningshuset kan ha varit del av en mer systematisk aktion. Något som inte på något övertygande sätt har kunnat visas, mycket beroende på att saken inte utretts seriöst.

I UNHCR:s rapport bekräftas närvaron av Högra Sektorn och Maidan Self-Defence Units som, tillsammans med fotbollshuliganer från både Metalist Kharkiv och Chernomorets som kommit till Odessa med anledning av en match i Odessa, samlades för en demonstration vid Sobornajatorget mitt i staden. De ska enligt rapporten ha varit utrustade med hjälmar, sköldar och ansiktsmasker (balaklavas), och beväpnade med yxor, käppar och slagträn och skjutvapen. Uppskattningsvis mellan 2500-3000 personer ska ha samlats och mycket tyder på att fler tillslöt senare vid fackföreningshuset. Mot dem stod, enligt UNHCR:s rapport, omkring 300 Anti-Majdan aktivister från den lokala radikala rörelsen “Odesskaya Druzhina”, en del av dem beväpnade på liknande sätt. Företrädare för Pro-Majdanaktivisterna beskyller Anti-Majdanaktivisterna för att ha provocerat dem medan UNHCR:s rapport visar att de själva redan vid samlingen tidigt på dagen verkade rustade för strid och att de dessutom var numerärt överlägsna sina motståndare. Sannolikt gjorde båda grupperna vad de kunde för att provocera varandra. Att stämningsläget var oerhört spänt och uppeldat syns tydligt på de filmklipp som finns av gatustriderna.

Under gatustriderna förekom skottlossning och enligt UNHCR-rapporten (som sannolikt är den mest oberoende som finns att tillgå om än långt ifrån uttömmande) blev sex personer skjutna (från båda läger) och många skadades mer eller mindre allvarligt, däribland också flera poliser.

Gatustriderna böljade hur som helst fram och tillbaka mellan strax efter 15.00 och 18.00 i centrala Odessa och pro-Majdansidans numerära överlägsenhet fick till slut Anti-Majdanaktivisterna att gå till reträtt. Ett sextiotal till ett shopping-center där de, omringade av pro-Majdanaktivister, belägrade sig tills de blev omhändertagna av polis. Andra flydde till fackföreningshuset med en stor pro-Majdanmobb i hälarna. Enligt UNHCR-rapporten ska pro-Majdanledare också ha uppmanat till marsch mot Kulikovofältet där fackföreningshuset var beläget. Väl där rev de ner de hastigt uppställda barrikaderna som Anti-Majdanaktivister ställt upp i all hast och brände upp tälten i vilka de kamperat under en längre tid. Det kastades molotov-cocktails från fackföreningshusets tak från de flyktade Anti-Majdanaktivisterna och mot själva huset från Pro-Majdanaktivisterna. De sistnämnda projektilerna naturligtvis med de mest förödande konsekvenserna. Skottlossning förekom också och åtminstone en tämligen välkänd Pro-Majdanledare finns fångad på flera olika filmbilder avlossande flera skott mot de som flockats vid fönstren för att undkomma lågorna och röken i fackföreningshuset. En del av de flyende från huset blev svårt misshandlade av Pro-Majdanaktivister utanför medan en del av dessa istället försökte genomföra spontana räddningsaktioner.

En lång rad märkliga uppgifter och anklagelser har cirkulerat kring det som hände. Regeringens organ anklagade som sagt Ryssland innan fackföreningshuset hunnit kallna vilket förefaller vara en ryggmärgsreaktion eller bekväm undanflykt eget ansvar. Från ryskt håll anklagades å andra sidan den ukrainska regeringen ungefär lika kvickt och förenklat. Frågetecknen är många.

Hur var det exempelvis med Andriy Parubiys besök i Odessa dagarna före 2 maj 2014? Parubiy, då Ukrainas nationella säkerhetschef men numera talman i det ukrainska parlamentet, grundade det ukrainska nazistpartiet som sedermera blev det starkt antisemitiska och ultranationalistiska partiet Svoboda. Han organiserade Euromajdans paramilitära självförsvarsenheter (Self-Defence Units) som sedan kom att utgöra en av aktörerna i gatustriderna i Odessa. Den 29 april 2014 träffade Parubyi Mykola Volkov, ledare för Odessas Self-Defence Unit, och som under gatustriderna ses på flera filmklipp dirigera sina trupper och förhandla med polisen om att få ”fri väg” fram till fackföreningshuset för att kunna göra upp med Anti-Majdanaktivisterna. I ett av filmklippen ses han tala i telefon med vad som sägs ha varit inrikesministern Avakov om saken. Senare samma dag fångades han på filmbild när han skjuter med pistol mot fackföreningsbyggnaden. Enligt uppgift fick hans självförsvarsenhet skottsäkra västar och annan utrustning av Parubyi. Vad mer resonerade de om när kameror inte fanns i närheten?

Andriy Parubiy lät ett par dagar senare meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”. Vilket innebar att nationalgardet som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk. Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv.

Hur var det med polisens ingripanden? Vilken roll hade Odessas vice polischef Dmitry Fuchedzhi? Han fångades på filmbilder i sällskap med skjutande gatukombattanter från Anti-Majdanlägret och anklagades av president Porosjenko för att ha delat ut vapen till båda sidor. Fuchedzhi ska ha flytt fältet till Transnistrien och säger sig ha blivit syndabock för 2 maj-kravallerna.

Ännu ett år efteråt fanns inte ens officiella listor över vilka som var offren den här dagen. Inte en enda av de pro-Majdanaktivister som gjort sig skyldiga till brott var då heller åtalade.

Det förefaller ytterst ha handlat om en kamp mellan centralmakten i Kiev och den lokala polisen i Odessa och den Anti-Majdanrörelse som börjat växa sig stark i staden.

Men det är mängder av frågetecken kring detaljer och olika uppgifter som florerat och utan ordentlig utredning är det nu, fyra år i efterhand, oerhört svårt att fastställa om allt eller ens något av detta var planerat från högre ort och i så fall av vilka aktörer och i vilket syfte.

Det enda vi vet är att det krävde mängder av dödsoffer och att den ukrainska regeringen inte haft förmåga eller vilja att utreda saken ordentligt.

Men viljan att utreda finns inte hos den ukrainska regeringen. Inga solidaritetsaktioner tillåts heller i Odessa den 2 maj. Enligt uppgift ska 2300 poliser se till att eventuella sådana tystas och de som publicerar upprörande information om Odessamassakern kan gripas av polis för samröre med Ryssland. De överlevande och de anhöriga till offren den 2 maj 2014 har levt under press från myndigheter i fyra år. Tystnad ska råda. Därför är det viktigt med internationell solidaritet.

En internationell solidaritetsaktion för att hedra minnet av offren i Odessa har igångsatts av nätverket Prague Spring II mot högerextremism och populism, vilket bland annat innefattar en uppmaning att skicka in foton på en röd nejlika från en plats där du är. Kanske från 1:a majtåget eller annan plats. Vad vore mer passande en dag som denna då NMR marscherar i svenska städer än att visa solidaritet med offer för fascistiskt våld?

 Länk med mer information om kampanjen finns här.

Bild: Prague Spring 2.

Imorgon lägger jag upp del 2 om Odessa 2 maj 2014 och tar då upp konsekvenserna och betydelsen av det som hände så här fyra år efteråt.

Om pressfrihet och dubbla måttstockar... igen

Användande av dubbla måttstockar tycks ligga i tiden. Något jag har ironiserat lite över på denna blogg vid flera tillfällen nyligen (se sammanställning nedan). Nu får jag dessvärre anledning att återkomma till ämnet med anledning av SvT:s beslut att skjuta på (ställa in?) visningen av dokumentären ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Den skulle ha visats imorgon, 1 maj, men den får du alltså inte se.

Ukrainas ambassad och ett antal exilukrainare är bland dem som utövat påtryckningar mot SvT att inte sända denna dokumentär. De har synpunkter på innehållet och i mejlet till SvT från ukrainska ambassaden finns också en önskelista på sådant man önskar att vår public-service tv ska visa istället. Det har passerat utan större invändningar från de stora mediehusen. Såvitt jag kunnat se har endast Aftonbladet skrivit om detta av de större tidningarna. Filmen ger bland annat en djup inblick i de händelser i Odessa den 2 maj 2014 som ledde fram till massmordet på 48 personer som brändes inne i ett fackföreningshus. Vid mitt besök av platsen för en dryg månad sedan hade de anhörigas blommor och plakat städats undan. Grafittin med uppmaningen till oss att "aldrig glömma" var borttaget. Minnet av händelsen ska uppenbarligen suddas ut tycks den officiella hållningen vara. Varför Sverige ska bidra till den bedövande tystnaden förefaller mycket märkligt.

Egen bild. Fackföreningshuset som blev attackerat av blodtörstiga ultranationalister den 2 maj 2014. Nu (mars 2016) stängt och bommat för allmänheten.

Annat var det med den turkiska ambassadens påtryckningar mot TV4 att inte sända dokumentären ”Seyfo 1915” om folkmordet på assyrier/syrianer. TV4 svarade på kanalens egen blogg, med rätta, bland annat följande:

”Attackerna på pressfriheten har ökat under det gångna året. Reportar utan gränser publicerade i onsdags pressfrihetsindex 2016. Det är nedslående läsning. Även Sverige sjunker på listan. Som Reportrar utan gränser skriver handlar det om att ideologiska strömningar, regeringar och privata intressen gör gemensam sak för att tysta det fria ordet. Den här utvecklingen kan vi aldrig acceptera. Vi kommer att protestera mot varje försök att utöva påtryckningar som hotar yttrandefriheten. I kväll sänder vi naturligtvis som planerat dokumentären "Seyfo 1915 - Det Assyriska folkmordet" i kanalen TV4 Fakta kl 20.00”.

Ola Larsmo, ordförande för Svenska PEN, säger till SvD idag att ”det är väldigt viktigt hur man nu förhåller sig till Turkiets påtryckningar som påverkar yttrandefriheten. Det fodras (sic) ett tydligt politiskt ställningstagande” och tillägger att ”det här är inte acceptabelt”. Vilket han förstås har helt rätt i. Vi får se om han är lika ståndaktig när det gäller filmen om Ukraina. Häromdagen släpptes en rankinglista av Reportrar utan gränser (Reporters Without Borders) där graden av pressfrihet har mätts och placerat Sverige på en hedrande 8:e plats. Tydligen har vi dock sjunkit något på listan. Förhoppningsvis är det en tillfällighet. Ukraina har avancerat men ligger ändå på en mindre smickrande 107:e plats, en bra bit bakom exempelvis Kirgizstan, vilket säger en del om inställningen till det fria ordet. De lagar som Ukraina tog förra året som begränsade yttrandefriheten rörande kommunism och de ukrainska nationalistiska organisationerna OUN/UPA är en yttring av denna.

De synpunkter på innehållet som framförts är förstås helt legitima att föra fram men det är notabelt att flera av dem misstämmer med filmens faktiska innehåll, vilket också påpekas av Martin Aagård i den ovan länkade AB-artikeln. Jag har själv sett filmen (med engelsk text tillgänglig på Youtube) och kan inte se några grova felaktigheter. Framför allt inte dess tes (som ifrågasätts av ukrainska ambassaden bland andra) att ukrainska ultranationalister och högerextremister har fått ett oproportionerligt inflytande över ukrainsk politik med våldsamma metoder. Jag har själv på nära håll under mina fem månader i Ukraina kunnat följa deras framfart och har själv varit på plats i Tjernivtsis rådhus där dussinet uniformsklädda män med breda axlar stod vid dörrarna till hörsalen och skanderade sitt missnöje med vissa beslut som togs av de församlade politikerna. En mycket utbredd strategi där rädslan för våld ska förmå beslutsfattare och domare att besluta och döma enligt de högljuddas vilja. Jag har också skrivit om dessa ibland maskerade och i vart fall uniformerade män som tar lagen i egna händer i namn av ukrainsk patriotism. Deras åsikter delas sannerligen inte av en majoritet av folket vilket allvarligt undergräver demokratin och rättssäkerheten i landet. Faran bör inte överdrivas men kan inte heller bortses ifrån, vilket den nu stoppade franska dokumentären framför. Ett perspektiv som sällan får utrymme i media. Inte nu heller vad det verkar. Möjligen vid ett senare tillfälle. 

 Frågan är bara varför SvT tvekar medan TV4 helt tillbakavisar alla påtryckningar om programtablån?

Om det högerextrema inflytandet över ukrainsk politik från denna blogg. Huvudsakligen ett utomparlamentariskt sådant vilket förvirrar journalister i väst som stirrar sig lite blinda på röstetalen i parlamentsval för partier som Svoboda och Högra Sektorn:

Azov-bataljonen - militär och polis med oklar status

Ukrainas demokrati; under utveckling

Är Ukraina redo för 1:a maj... och för EU?

Ukraina - parallellsamhället

Dagbok från Ukraina: 2. Religionsfrihet i en liten "insnöad" by

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Om dubbla måttstockar:

Carl Bildt umgås med nazister (!?)

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Moderaterna infiltrerat av islamister?

Satir och dubbla danska måttstockar - eller; som man bäddar får man ligga

Säga vad man vill om NATO... men det får man inte

Dagbok från ukrainska vägar 4

Odessa-massakrer

Vi kom till Odessa igår och hann med att njuta av stadens prakt och charm och till och med ett besök till det maffiga konserthuset där det gavs en minneskonsert för stadens son Leonid Utyosov. Han föddes i Odessa 1895, var av judisk börd och hette då Lazar Iosifovitj Weisbein men bytte namn innan han blev känd. Möjligen var det lättare att bli det med ett ryskklingande namn. Han började artistbanan som akrobat på cirkus redan som tonåring men blev populär under 1920-talet då han började sjunga och spela med i en del filmer i den då mycket kreativa sovjetiska kulturmiljön. Hans sånger är populära i hela Ryssland och Ukraina där han är en superkändis som levde ett långt liv ända fram till 1982. Han var inte den bäste av sångare men han sjöng med hjärtat säger folk här. Konserthallen var spikad till sista plats så vi hade tur som fick biljetter.

Leonid kan mycket väl ha upplevt de dramatiska tragedier som inträffade 1905 i Odessa. Våldsamt uppror över hela landet skakade Ryssland men försöket till revolution slogs ned med våldsam kraft, inte minst här i Odessa, vilket skildrades i Sergej Eisensteins filmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin", från 1920-talet. Matroserna på det skeppet gjorde gemensam sak med revolutionärerna och hyllas med en staty i hamnen och på flera andra sätt och platser i staden. Över 1000 personer dödades under ett par dagar vid mitten av juni 1905 när tsartrogna soldater öppnade eld rakt mot folkmassorna, matroser som civila.

Några dagar senare dök det upp pamfletter i staden som hävdade att massakern i hamnen var judarnas fel vilket möjligen kan ha bidragit till brutaliteten i den pogrom som genomfördes i oktober samma är. En våg av sådana utlöstes över hela landet och den i Odessa blev den värsta i stadens historia. Den judiska befolkningsandelen låg då kring 35 % och motsättningar med greker, ukrainare och etniska ryssar hade inträffat ofta tidigare. Pogromer hade också förekommit vid tidigare tillfällen men ingen lika omfattande som denna. Minst 400 judar ska ha dödats och runt 5000 skadats under några mörka oktoberdagar 1905.

Det här bör ha satt djupa ärr i 10-årige Leonids själ och kanske var ett starkt bidragande skäl till att han ändrade namn.

Egna bilder. Minnesmärken över de dödade i Odessa i juni 1905 och över matroserna från pansarkryssaren "Potemkin".

Dagens promenad styr vi istället mot platsen för en tredje tragisk massaker, det stora Fackföreningshuset i Odessa. Här mördades 46 personer den 2 maj 2014, de flesta innebrändes eller slog ihjäl sig när de hoppade från den brinnande byggnaden alternativt slogs ihjäl när de nått marken. Även skjutvapen användes mot dem som försökte lämna byggnaden. Flera hundra Anti-Majdan aktivister hade ockuperat området vid huset sedan en längre tid och tält var uppställda runt om huset som tjänade som en sorts högkvarter. De ville inte erkänna den regering som skapades efter Euromajdan och var av uppfattningen att den kommit till makten genom en statskupp. När ett tusental högerextrema tillsammans med fotbollshuliganer som kom från en ligamatch i staden var på väg för att "göra upp" försökte aktivisterna bygga barrikader kring huset. De blev dock lättforcerade hinder för de anfallande huliganerna som beväpnat sig med knivar, järnrör och molotov-cocktails. Även skjutvapen förekom. Allt detta finns tämligen väl dokumenterat på olika filmsnuttar men polis och åklagare har inte lyckats lägga ihop vittnesmålen med bilderna för ett enda åtal såvitt jag känner till.

Poliserna som stod och tittade på när allt detta utspelade sig skyller på att de inte fått order om tillstånd att använda våld. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Varför brandkåren dröjde är en annan gåta. Fanns det någon högt uppe i näringskedjan som såg till att "misstag" begicks?
Kritiken mot den ukrainska hanteringen av den här händelsen har varit hård från juristhåll, som Europarådets juristpanel som också haft synpunkter på den bristande ukrainska samarbetsviljan. Vår egen dåvarande utrikesminister Carl Bildt däremot gick ut och twittrade att det var många dödsfall i Odessa och att det skulle börjat med att "pro-ryssar" försökt ta kontroll över en byggnad. Han menade då denna fackföreningsbyggnad där dessa s.k. pro-ryssar sökte skydd. Hans tweet kom i stort sett
alltmedan brinnande kroppar slog mot marken. En kommentar som borde renderat honom avsked.

Men den här berättelsen är skamligt negligerad i media i Väst och i övriga Ukraina. Dock inte här i Odessa. En engelsklärarinna berättar för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, säger hon, och inga busar. Hon är bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts. En fransk film som är producerad av Canal+ nyligen tar dock upp ämnet och visar en grundlig undersökning av händelserna, vilket jag skrivit om här.

När vi kommer fram till Fackföreningshuset är det stängsel runtom och en del reparationsarbete på gång. De enda som syns till den här söndagen är dock poliser, ganska många också. En hel busslast rör sig kring byggnaden, en del med hundar. Ett par poliser sitter också och äter i den sunkiga kantinen på hörnet av huset. Vi frågar ett par av poliserna om det alltid är sån rigorös bevakning och de försäkrar att det är fullt normalt.

Egna bilder. Fackföreningshuset i Odessa idag 5/2-16

På en gräsplätt utanför finns lite blommor och gravljus. Min sambo som var här förra veckan berättar att det då fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just här. Nu är fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Hjältenarrativet tillhör Euromajdan och får inte finnas här i Odessa. Det framgår ganska tydligt när man vistats i Ukraina ett tag. Här i Odessa finns det dock de som sörjer och bitterhet är ingen bra sådd för en regering.

Egen bild. För att vi ska minnas en 19-åring. Utanför fackföreningsbyggnaden i Odessa.

Överhuvud taget är det en tydlig skillnad på det som syns och hörs i det offentliga rummet här mot i västra Ukraina. Här talas nästan uteslutande ryska i butiker och på krogar och bland folk som hörs
konversera på stan. En annan notering är alla de spår av Sovjetunionen som finns kvar här i jämförelse med städer i väst. Militärhögkvarteret exempelvis har hammaren och skäran kvar på fasaden. Dessutom möts tågresenärer med påminnelser om att Odessa är hjältarnas stad (1905-1917-1944). Här lever Sovjetunionen kvar på flera sätt och det ryska språket dominerar i det offentliga. Och talar man om hjältar från 2014 är det inte alls säkert att det är de vid Majdan i Kiev som avses.

Egna bilder. Sovjet är närvarande i den offentliga Odessa-miljön. Än så länge...

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Maskerade män som tar lagen i egna händer

I Moldavien, inte många mil från Chernivtsi i Ukraina där jag skriver detta, har ett tiotal män anhållits misstänkta för konspiration mot staten. De lär ha planerat att försöka rekrytera folk i staden Balti för att få till stånd ett uppror. Planen ska ha varit att storma stadens fängelse, släppa ut 400 fångar och storma stadens polishögkvarter för att sedan ta över strategiska byggnader och bilda en utbrytarrepublik likt de i Donetsk och Luhansk. Ledaren ska ha varit från östra Ukraina och planer på liknande aktioner i huvudstaden Chisinau och i provinsen Gaugazien lär ha funnits. Moldavien är på gränsen till kollaps sedan regeringskrisen för ett år sedan då det visade sig att en miljard USD försvunnit från tre banker. Vad de paramilitära männen hade tänkt sig gör med sin utbrytarrepublik är tämligen oklart. Det är inte särskilt svårt att klä sig i militärgrönt, dra på sig en balaklava, rycka åt sig ett vapen och hota sig fram till makten. Men sedan då?

Bild: Transitions Online. Moldavisk polis arresterar misstänkta kuppmakare.

Nå, nu lyckades tydligen den moldaviska polisen kväsa denna revolt i sin linda men det förefaller ju inte otroligt att det finns fler med samma planer.

Här i Ukraina verkar också ett gäng kamouflageklädda män i balaklava, uppenbarligen från Högra Sektorn företrädesvis, tagit lagen i egna händer. I Odessa igår 30 november sägs att ett antal högerextremister tvingat domare att avgå sedan de friat fem Anti-Majdan aktivister som stått inför rätta för eventuell delaktighet i massakern den 2 maj 2014 då våldsamma sammanstötningar utbröt mellan högerextrema ukrainska nationalister och pro-ryska demonstranter vilket kulminerade med mordbrand på de pro-ryska demonstranter som tog skydd i en fackföreningslokal. De högerextrema krävde frisläppande av högerextrema kamrater som anklagats för mordbranden och att frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna skulle återkallas. Enligt uppgift ska de ha fått tre av domarna i rätten att avgå och frisläppandet av Anti-Majdan aktivisterna mot borgen cancellerat.

Nyligen sprängdes också två elmaster av maskerade män från Högra Sektorn för att förhindra elexport till Krim. När beväpnade och maskerade män tar lagen i egna händer på än det ena och än det andra stället börjar rättssamhälle och statens våldsmonopol att bryta ihop. Det kan vara första tecknen på totalt sammanbrott.

De ursprungliga källor jag hittat för nyheten om händelsen i Odessa är dock RIA Novosti och Moskva-baserade Essence of Time Europe samt Ukraina-baserade It´s Ukraine och Ukrainian Crisis Updates så det finns anledning till försiktighet. 

Bild: RIA Novosti

Det börjar dock droppa in från andra håll nu, som Off-Guardian exempelvis. De tv-bilder de länkat till motsäger knappast uppgifterna. Om detta stämmer och bilderna nedan som ska visa hur de tre domarna pressas att skriva under att de avsäger sig fallet är autentiska är det oroande tecken för Ukraina.

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?