Kulturlivet i Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy

Efter ett ha inrättat mig under ett par veckor i Chernivtsi tänkte jag att det var dags att bekanta mig med stadens kulturliv. Chernivtsi är ju känt för att ha ett rikt kulturarv och många är stadens kända författare, både manliga och kvinnliga. En hel del av dessa är dock tämligen okända för den breda allmänheten hemma i Sverige. Vem känner exempelvis till Olha Koblyanska som gett namn åt den stora affärsgatan här och som står staty både vid Dramateatern och i Sjevtjenko-parken?

Eftersom jag ännu inte lärt mig ukrainska blev uppgiften att närma sig det ukrainska kulturlivet allt annat än lätt. Men en affisch för filmfestivalen Docudays ledde mig på spåren. Spår som också ledde mig i hälarna på stadens ungdom. Det är de unga som till stor del är drivande för det som händer kulturellt utanför den stora teatern och filharmonikerhuset. Det är de unga som behärskar engelska och i vissa fall tyska bäst och det är genom dem jag kommer framåt i sökandet efter det kulturella Chernivtsi.

Docudays är en filmfestival med inriktning på mänskliga rättigheter och med huvudtemat ”Propaganda”. Festivalen har ursprungligen varit i Kiev i mars men sedan gjort turné i ett flertal ukrainska städer. Nu är den alltså i Chernivtsi under en veckas tid. Premiärfilmen (19 november) var en holländsk film av Jeroen van Velzen med titeln ”A Goat for a Vote”. Den handlar om röstköp i Kenya men känns ju särskilt aktuell i Chernivtsi där lokalvalen som nyligen avgjorts omsusades av en röstköpsskandal, vilket jag skrivit om tidigare.

International Human Rights Documentary Film Festival Docudays UA hålls för tolfte gången och sponsras bland annat av Svenska Ambassaden I Kiev. En hel del information om festivalen finns därför på SwedenAbroad. Hela filmlistan finns att tillgå på denna länk och mer om festivalen kan man läsa också här.

Docudays UA foto: Poster

Ett av de ställen där festivalfilm visas här i Chernivtsi är på tämligen nyöppnade Horizont Business Hub. En lokal där företrädesvis (men inte nödvändigtvis) ungdomar kan samlas och för 20 hryvnia får tillbringa så mycket tid som önskas med tillgång till kaffe, wifi, bibliotek, dataspel och brädspel. Intill denna lokal finns också ett sorts kontorshotell där småföretagare och projektgrupper för 800 hryvnia per månad får tillgång till en egen arbetsplats (dock inte eget rum) med internetuppkoppling och skåp där den egna laptopen, arbetsmaterial eller annat kan låsas in. En utmärkt möjlighet inte minst för unga företagare som inte har råd att skaffa egna kontor eller som bara driver tillfälliga projekt. I källarvåningen finns en föreläsningssal där det ordnas olika seminarier och föredrag samt visas film, inte bara i anslutning till festivalen Docudays. Här hålls också olika kurser för unga jobbsökande antingen med viss inriktning (IT/Media etc) eller rent basalt som hur man lägger upp en CV osv.

Ett annat ställe där filmvisning ordnas är på Paul Celan Literaturzentrum. En kulturell institution som funnits i blott ett år med ambitionen att sprida och popularisera den multinationella och flerspråkiga litteraturen från Bukovina, provonsen i vilken Chernivtsi är huvudstad. Många är de författarnamn som fötts och/eller vuxit upp i Chernivtsi. Eller snarare i Czernowitz eller Cernauti eftersom det främst är under Österrikisk-Ungern eller Rumänien som stadens litterära giganter har frodats. Här finns namn som exempelvis Jurij Fedkowicz, Olha Kobylanska, Karl Emil Franzos, Mihai Eminescu, Alexander Morgenbesser, Alfred Margul-Sperber, Georg Drozdowski, Rose Ausländer, Moses Rosenkranz, Alfred Kittner, Gregor von Rezzori, Selma Meerbaum-Eisinger, Manfred Winkler, Ilana Shmueli, Elieser Stejnbarg, Itzig Manger, Moshe Altmann, Josef Burg, Aharon Appelfeld och Paul Celan som alla har korsat stadens kullerstensbelagda gator.

Mest känd är kanske Paul Celan som också lånat sitt namn till institutet. Han var av judisk börd och tyskspråkig men föddes faktiskt i Rumänien 1920 eftersom Chernivtsi då var under rumänskt styre och kallades Cernauti. Under nazisterna fördes han till arbetsläger i Bug men lyckades fly till Sovjetiska armén och tjänstgjorde där som sjukvårdare. Efter kriget gifte han sig och bosatte sig i Bukarest men flyttade därifrån vidare till Wien och sedan Paris där han tog sitt liv 1970, svårt traumatiserad av kriget, Förintelsen och förlusten av sina föräldrar.

Han brukar betraktas som tämligen svårtillgänglig men det stråk av smärta och lidande som finns i hans dikter går inte att missförstå. Åtminstone inte i den dikt som är hans kanske mest kända, Todesfuge, eller Dödsfuga på svenska. Enligt en del den dikt som bäst sammanfattar fasorna som Förintelsen innebar för Europas judar. Den avslutande strofen tycker jag bäst understryker riktigheten i den observationen. Den lyder så här i översättning av Lars-Inge Nilsson:

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten

Vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland

Vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker

Döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått

Han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott

En man bor i huset ditt gyllene hår Margarete

Han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften

Han leker med ormar och drömmer döden är en mästare från Tyskland

Ditt gyllene hår Margarete

Ditt askgråa hår Sulamit

Celan brevväxlade med den judiska poetkollegan Nelly Sachs, som med Selma Lagerlöfs hjälp flydde till Sverige 1940. Det var i ett brev från Stockholm till Celans Paris som hon liknade deras korrespondens vid ”en smärtans och tröstens meridian”. Metaforen med meridianen använde Celan sedan i ett berömt tacktal och den har också använts för att ge namn åt den i september årligen återkommande internationella poesifestivalen i Chernivtsi, Meridian Czernowitz.

Den har jag med andra ord missat denna gång men till helgen blir det istället fotoutställning på Galleri Sweet Art med foton av Boris Savelev, som personligen infinner sig på premiärvernissagen till vilken jag har nöjet att vara inbjuden av galleriägarinnan Nataliya Bogomaz på fredag 26 november. Savelev är född i Ukraina men bor i Ryssland och har dokumenterat Sovjetunionen och Ryssland under över 30 års tid. Några av hans foton finns att beskåda i en artikel i the Guardian som skrevs i samband med en utställning där 2009.

Förutom Savelev visas också på Galleri Sweet Art fotografier tagna av ytterligare tre ukrainska/ryska, men nu avlidna, fotografer; Vjatjeslav Tarnovetskij (som har ställt ut i Stockholm), Sergej Lopatyuk samt den kanske mest kände Alexander Sliussarev, som har verk hängande bland annat på MOMA i New York. Alla utom Sliussarev (mig veterligen) har dock anknytning till Chernivtsi och i synnerhet Lopatyuks bilder är om jag förstått rätt nästan uteslutande från det sovjetiska Chernivtsi.

Foto: Sergej Lopatyuk. Foto vars original jag fick visat för mig av Nataliya Bogomaz på hennes galleri Sweet Art

Det börjar så sakteliga att röra på sig här i Chernivtsi alltså och denna plats har sannerligen förutsättningar att bli en kulturell mötespunkt i Europa. Men just nu, just för att jag är här, känns det förstås som om nollmeridianen befinner sig just i multietniska, multikulturella och mångspråkiga Chernivtsi/Czernowitz/Tschernowitz/Cernauti/Chernovtsy.