Poroshokin fortsätter att styra Ukraina – det selektiva rättssystemet 2.0

Euromajdan-protesterna under vintern 2013/14 handlade huvudsakligen om två saker. I första hand om viljan att skriva handelsavtal med EU istället för med den ryska skapelsen Eurasiatiska ekonomiska unionen, som dåvarande presidenten Janukovytj hade planer på att närma sig. I andra hand, men kanske minst lika starkt, vände sig en stor allmänhet emot det maktsystem som präglat den ukrainska politiken och vardagen ända sedan självständigheten 1991 och som innefattat ekonomisk korruption, vänskapskorruption, maktfullkomlighet, rofferi och ett rättssystem som varit i händerna på makthavarna. Det har varit en självklarhet att använda rättssystemet selektivt och den nationella säkerhetstjänsten och domstolarna för egen politisk vinning oavsett vem eller vilka som suttit vid makten. Janujkovytj och hans entourage, med maktbas i Donbass, var kända sedan länge som alldeles särskilt inarbetade i detta system och det råder inget tvivel om att de utvecklade och förfinade systemet efter Janukovytjs tillträde som president 2010.

Den kände ukrainske skribenten Mykola Riabchuk skrev en krönika i januari 2011 med titeln ”Selective justice” (publicerad i UkrainianWeekly och Kyiv Post men finns också med i hans bok ”Gleichschaltung”) där han kommenterade de då aktuella arresteringarna av påstått korrupta politiker (mest känd förstås Julia Tymosjenko) under julhelgen 2010/11. Samtliga tillhörande den dåvarande oppositionen och de tidigare regeringarna under Jusjtjenkos presidentperiod efter Orange-revolutionen 2004. Vilket Riabchuk menade, och med stor sannolikhet hade helt rätt i, inte var någon tillfällighet utan ett uttryck för ”selektiv rättvisa”. Han beskrev då Janukovytj och hans parti Regionernas Parti enligt följande:

”The entire Party of Regions can be broadly perceived as a mafia-style organization with tight inner discipline and immeasurable shadow resources”

Troligen var detta faktum en lika starkt bidragande orsak till folkets missnöje som det uteblivna undertecknandet av EU-avtalet. Till viss del har också denna maktstruktur brutits och Regionernas Parti är inte längre gångbart som politiskt parti. Individerna bakom finns dock kvar på flera ställen vilket ibland föranleder upprörda politiska kommentarer i parlament och media. Dessutom, vilket är mer allvarligt, tyder alla tecken på att systemet med selektiv rättvisa tycks leva kvar och frodas under nuvarande presidenten Porosjenko och landets riksåklagare Viktor Shokin. Deras parrelation vid makten har till och med gett upphov till epitetet ”Poroshokin”, vilket jag skrivit om tidigare.

Vanan att göra upp med oppositionen med hjälp av rättssystemet påminner om forna tiders kungar som slaktade sina motståndare för att säkerställa sin egen maktposition. Riktigt lika brutalt går det förstås inte till idag men det är ett mönster som går igen att oppositionella politiker hamnar i trubbel med rättvisan medan sittande makthavare kommer undan. Professor Keith Darden, som citeras av ovan nämnde Riabchuk i ovan nämnda artikel, skrev redan vid slutet av 1990-talet en beskrivning av systemet som skulle vara fullt adekvat än idag. Han menade att sytemet bestod av tre huvudelement:

1) Widespread corruption that is tolerated and even encouraged by the authorities, 2) Tight surveillance that enables the authorities to collect compromising materials against everyone and keep each subject on the hook, 3) Selective punishment of any politically disloyal subject for seemingly non-political wrongdoings.

Kritiken mot ”Poroshokin” har dock handlat främst om att riksåklagaren Shokin inte lyckats driva ett enda rättsfall mot de forna makthavarna i Regionernas Parti sedan han tillträdde för snart ett år sedan. Här spekuleras det alltså i huruvida detta kan ha att göra med att de nuvarande makthavarna i allmänhet, och kanske presidenten i synnerhet, är så djupt insyltade i korruption och förskingringsaffärer att det vore riskabelt för dessa med rättegångar mot de tidigare makthavarna.

Som jag skrev i det blogginlägg jag refererade till tidigare här har ett stort antal parlamentsledamöter försökt få till stånd en missnöjesomröstning för att få riksåklagare Shokin avsatt. Vid en presskonferens den 14 januari underlät president Porosjenko att bemöta detta men lätt meddela att riksåklagaren skulle få färre befogenheter vad gäller korruptionsärenden. Möjligen tänker han sig att detta ska mildra kritiken. Beslutet att inte avsätta Shokin försvarade han med följande uttalande, översatt till engelska i Kyiv Post:

”Over the whole 25 years of independence, there has been no prosecutor general that society was happy with. I won´t go down the path of replacing the prosecutor general”

Porosjenko passade dock på att betona framgången med skapandet av en (förment) oberoende antikorruptionsbyrå. Just detta är emellertid en av de punkter där kritiken varit hård mot Porosjenko och framför allt mot Shokins sätt att motarbeta och desavouera denna institutions oberoendeställning. Presidenten antydde också sin intention att istället genomföra systemiska förändringar istället för personella. Beslut om att reformera åklagarsystemet, som togs av parlamentet redan i oktober 2014, har dock förhalats och gått i stå. Det som av president Porosjenko beskrivs som en framgång är istället en av huvudpunkterna för kritiken mot ”Poroshokin”.  Halya Coynash, vid Kharkiv Human Rights Protection Group, förklarar i en artikel i Atlantic Council varför försöken att reformera åklagarämbetet misslyckats. Hon framhåller Shokin som den store sabotören av reformer:

”Almost twenty years after Ukraine promised to reform its prosecutor's office as a condition to joining the Council of Europe, it still has a long way to go. The reforms that have been made were disturbingly cosmetic. Shokin sabotaged the latest round of reform, which resulted in the status quo being reinstated under the guise of a new competitive system”

Balasz Jarabik, vid Central European Policy Institute, nämner också i en färsk analys av läget i Ukraina den seglivade vanan att använda rättssystemet som politiskt instrument:

”The high profile arrests of Yanukovych-era figures on corruption, such as Olena Lukash, the former justice minister, and the failure to proceed with an investigation of allegations of corruption against current political allies, show that holding the rule of law in contempt remains standard practice. Decisions on anti-corruption cases, as well as the management of law enforcement, judicial and security agencies, remain dominated by politics, although not by a single clan, as was the case under Yanukovych”

Den selektiva rättvisan i Ukraina har länge varit utsatt för kritik från EU. Ett av kraven på förre presidenten Janukovytj vid förhandlingarna om associationsavtalet med EU var bland annat ett frisläppande av Julia Tymosjenko. 

Rättssystemet var också en av de punkter där vår egen utrikesminister Margot Wallström, tillsammans med litauiska kollegan Linas Linkevicius, uttalade skarpast kritik mot Ukraina i den artikel som publicerades i samband med hennes besök där i mitten av november 2015. I artikeln betonades att rättssystemet måste befrias från politisk inblandning och korruption.

President Porosjenko tycks dock vara tämligen oberörd av dessa krav och det ser ut som om riksåklagare Shokin även fortsatt kommer att vara en ”propp” i rättssystemet. Därmed kanske även för den fortsatta ukrainska EU-integrationen?

Det ukrainska anti-korruptionsarbetet: Stora ord men lite verkstad

”Ge 9000 korrupta domare sparken”

Ja, ungefär så sa Ukrainas premiärminister Jatsenjuk till pressen och den tyska premiärministern Angela Merkel vid ett möte i Tyskland för ungefär en månad sedan. Det har blivit en stor ”snackis” i den ukrainska pressen. Merkel uttalade i samma  veva sin beundran för denna beslutsamhet men betonade också, möjligen lite förläget, svårigheterna.

Jatsenjuk talade nämligen här om landets samtliga domare. Berättigade frågor är förstås hur alla dessa domare ska kunna ersättas med kompetent folk? Hur Jatsenjuk kan veta att samtliga domare i landet verkligen är korrupta, samt hur han kan vara säker på att ersättarna inte är det eller lockas att bli det? Dessutom har Jatsenjuk ofta, när han blivit pressad om det ineffektiva anti-korruptionsarbetet, betonat att det juridiska systemet inte står under hans kontroll. Utspel av den här typen betraktas alltså här som tomma ord och spel för galleriet inför hemmapubliken och inför de allierade i EU och USA, som börjat bli otåliga när reformer eller resultat av reformer uteblivit.

 Lika lite imponerar Jatsenjuks uttalande rörande schweiziska mutanklagelser mot hans nära allierade och partikamrat, Mykola Martynenko. Till Politico säger han, återigen, att regeringen inte har någon makt över åklagarämbetet men hävdar också i samma andetag att Martynenko inte kan vara skyldig ”eftersom han förnekar” !? Ett uttalande som väckt stor uppmärksamhet och löje här i Ukraina.Vilket möjligen också bidragit till Jatsenjuks och Folkfrontens störtdykning i popularitetsmätningarna.

Det är troligen också ett uttryck för den ”selektiva rättvisa” som jag skrev om för en dryg vecka sedan. Största boven i det sammanhanget är kanske ändå president Porosjenko. Den oheliga allians han anses ha med Riksåklagaren Viktor Shokin är så väl känd att det blivit ett vida spritt skämt att använda epitetet Poroshokin i beskrivningar av deras samarbete för att röja undan politiska motståndare och hålla rättvisans långa arm på avstånd från presidenten och hans entourage.

Shokin inledde på typiskt maner sin bana som Riksåklagare (på engelska General Attorney, närmast att likna vid vår Riksåklagare) med att skyffla om bland personalen på myndigheten och med att arrestera en av tidigare presidenten Janukovytjs gamla allierade, Oleksandr Yefremov, vilket blev en populär åtgärd bland allmänheten och fick medialt genomslag naturligtvis. För att vid senare tillfälle släppa honom fri och skjuta hela saken på framtiden. Det är ett mönster som förefaller ha gått igen sedan dess.

”We don´t have justice here but just a show, and as long as our prosecutor general is a puppet, the show will go on”, säger exempelvis Daria Kaleniuk vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post nyligen.

Offentlig ”show” var det sannerligen när parlamentsledamoten Ihor Mosiychuk (Lyashkos Radikala Parti) anhölls i själva parlamentsbyggnaden. Att denne Mosiychuk kan vara en ful fisk är säkerligen ingen omöjlighet men förfarandet, när själve Riksåklagaren Shokin stormar in i parlamentsbyggnaden och visar filmbevis, för tankarna mer till sovjetsystemets skådeprocesser. Det bör här nämnas att Åklagarmyndighetens chef, i Ukraina har ganska vittgående befogenheter och är den ende som kan häva immunitet för parlamentsledamöter. Det är presidenten som tillsätter och har makt att avsätta denne Riksåklagare vilket också  är viktigt att veta i sammanhanget. Epitetet Poroshokin har alltså viss verklighetsgrund och är inte bara en elak ordvits.

Nyligen anhölls också, under stort buller och bång, Hennadiy Korban, partiledare för UKROP och en av oligarken Ihor Kolomoiskys närmast förtrogna. I en razzia genomförd av 500 man från säkerhetstjänsten SBU genomsöktes ett flertal av UKROP:s kontor. Kritiker menar att detta är ett sätt att använda rättsväsendet för att undanröja motståndare medan president Porosjenko hävdar att detta bara är början:

"[…]no one will enjoy immunity... neither the representatives of the new dispensation nor the representatives of the old regime"

Stora ord av en man som pressas av inhemsk såväl som internationella kritik för att ingen enda av Janukovytjs gamla klan ännu har ställts inför rätta. Vilket är signifikativt för anti-korruptionsarbetet i Ukraina. När kritiken börjar bli alltför brännande kommer eldiga uttalanden som ger braskande rubriker. Den tilltagande kritiken (bland annat en demonstration utanför Porosjenkos lyxvilla) mot Riksåklagaren Shokin och misstankarna om ”Poroshokins” användning av rättssystemet för politiska syften bemötte Porosjenko i ett tv-uttalande den 15 november där han deklarerade sitt ”missnöje” med Åklagarmyndigheten (eng/General Attorneys Office).  

Att Porosjenko skulle gå så långt som till att avsätta Shokin är det dock inte många som tror.

 “It is a pattern of behavior. Poroshenko wants to retain control over prosecution”, menar Vitaliy Shabunin vid Anti-Corruption Action Center till Kyiv Post.

Å andra sidan kan Shokin bli en alltför tung sten för Porosjenko att ha om halsen. Porosjenkos popularitet har inte varit på topp under senare tid. Hans redan stora förmögenhet lär i år haft en 20-procentig tillväxt och han har inte sålt av några tillgångar vilket var ett storartat löfte han avgav under presidentsvalskampanjen förra våren. Allmänhetens förtroende för politiker i Ukraina är inte särskilt högt och det kan snabbt gå utför om folk börjar tappa tålamodet, vilket tidigare makthavare har blivit smärtsamt påminda om.

Det är alltså mycket som står på spel för presidenten och för regeringen. Därtill kommer det internationella anseendet och dessutom pengar, vilket Ukraina är i desperat behov av. EU-stöd och finansiellt stöd från USA är åtminstone till viss del villkorat och tålamodet visar tecken på att rinna ut med den ukrainske presidentens saktmod att uppfylla dem. Bland annat från den amerikanske ambassadören Geoffrey Pyatt som i ett tal i Odessa nyligen betonade att ett misslyckande att ta itu med korruptionen ”hotar allt som denna regering gör”. Ett annat exempel är Europarådets kritik mot den inkompletta och inkompetenta utredningen av Odessa-massakern och skotten vid Euromajdan vilket enligt rådet kan påverka Ukrainas förhandlingar om EU-medlemskap.

Det är alltså inte förvånande att Porosjenko sprattlar till och nu slår på stora trumman för anti-korruptionsarbetet. Eller plötsligt kräver omedelbara resultat av utredningen om Majdan-skotten.

Stora ord har dock hörts förr och frågan är om de längre är särskilt effektfulla?

Lokalvalen i Ukraina – selektiv rättvisa

En sak som jag lagt märke till tidigare men som framträder mycket tydligt på nära håll inte minst i samband med de pågående lokalvalen här i Ukraina är tillämpningen av rättssystemet som ett politiskt vapen. Korruption och maktmissbruk är vardagsmat bland ukrainska politiker så det är inga större sensationer när än den ena och den andra ställs inför rätta anklagade för förskingring eller liknande. Många är verkligen skyldiga men det man kan vara ganska säker på är att minst lika många undkommer lagens långa arm. Bara de har greppet om åklagarämbetet, polisen och domstolarna. Den som har kontroll över rättssystemet har stora möjligheter att röja politiska motståndare ur vägen. Det mest kända fallet i Väst är väl Julia Tymosjenko som spenderade flera år i fängelse innan de nya makthavarna efter Euromajdan släppte henne fri. Men användandet av rättssystemet som politiskt vapen är en ”offentlig hemlighet” i Ukraina. Det finns till och med en vedertagen benämning här för det; selektiv rättvisa. Kyiv Post ägnar nästan hela sin specialtidning Legal quarterly åt detta i oktobernumret.

Just nu debatteras intensivt om president Porosjenko och hans relation till riksåklagaren Viktor Shokin. En parlamentsledamot för partiet Samopomich, Yegor Sobolev, har hittills fått ihop 114 namnteckningar för kravet att avsätta Shokin och ersätta honom med någon som tillsätts av en politiskt oberoende. För att få talmannen att ta upp saken till omröstning krävs dock 150 namnteckningar men undertecknandet har avstannat helt efter att en av undertecknarna, Ihor Mosiychuk, arresterades i själva parlamentet den 17 september i år. ”Stor teater” men knappast en uppvisning av rättvisa, menar många som bevittnade hur riksåklagaren själv, Shokin, äntrade parlamentets talarstol och påbörjade en filmvisning av en video som sades bevisa Mosiychuk skyldig till mutbrott.

Shokin är en gammal bekant till president Porosjenko och många menar att de två nu konsekvent använder rättssystemet för politisk vinning. Enligt Sobolev har inte en enda av den förre presidentens Janukovytj närmast allierade ställts inför rätta trots att korruptionen hos Janukovytj och vad som kallades hans ”klan” var en bidragande orsak till folkets ilska vid Euromajdan. Många NGOs har också samlat in bevis mot ett hundratal av dessa politiker och myndighetspersoner så underlag bör inte saknas för att inleda rättssak mot flera av dem. Inte ett enda åtal har väckts vilket också noterats internationellt och föranlett den amerikanske ambassadören i Ukraina, Geoffrey Pyatt, att offentligt kommentera saken. Många menar att Porosjenko själv och hans allierade fruktar att bli avslöjade som lika korrumperade som Janukovytj-regimen de efterträtt och därför avvärjer varje försök till utredning av myndighetschefer. Stora fiskar kan simma vidare medan en och annan småfisk fångas upp och dessutom selektivt efter partitillhörighet. Alla som hotar makten på ett eller annat sätt riskerar att hamna i klorna på rättvisan medan presidentens lojala går säkra.

En stor sak just nu är exempelvis anhållandet av Hennadiy Korban, partiledare för det tämligen färska partiet UKROP som backas upp av oligarken Ihor Kolomoisky. Korban anklagas för kidnappning och förskingring bland annat av fondmedel avsatta för ukrainska frontsoldater. Porosjenko har sedan en tid haft en personlig uppgörelse med Kolomoisky och avskedade honom från guvernörsposten i Dnipropetrovs offentligt i en märklig tv-sändning tidigare i våras. Gripandet av Korban ses förstås som ett försök att skada Kolomoisky och UKROP som hade stora framgångar vid lokalvalen och blev totalt sjunde största partiet i antal röster till de olika lokala och regionala råden. På söndag hålls också andra omgången av borgmästarvalen på flera platser och i storstaden Dnipropetrovsk står striden mellan UKROPs Borys Filatov och Oleksandr Vilkul, som backas ekonomiskt av oligarken Rinat Akhmetov, men som också sägs ha Porosjenkos tysta support för att ge en känga till Kolomoisky. Även Filatovs kontor blev genomsökt i en landsomfattande aktion den 31 oktober då 500 man ur säkerhetstjänsten stormade in på flera UKROP-kontor. Filatov går dock fri än så länge och är redo för valkamp på söndag. Möjligen något stukad vilket högst sannolikt var meningen med hela aktionen. Frågan är om effekten blir den motsatta? Utanför regeringsbyggnaden i Kiev samlades hur som helst ca 2000 anhängare till UKROP häromdagen och krävde Korbachs frigivning och protesterade mot politiseringen av rättsväsendet.

Det sistnämnda är de alltså inte ensamma om att göra. Systemet med selektiv rättvisa är ett problem som Ukraina förr eller senare är tvungna att ta itu med om ett EU-medlemskap över huvud taget ska kunna bli aktuellt. Tillsvidare är det dock en politisk realitet för politiker och väljare att kalkylera med. Närmast redan på söndag den 15 november.