Ukraina; rykten och bisarr tv-politik

En ukrainsk militärhelikopter kraschade nyligen i Kiev-området. Orsaken är fortfarande oklar och omgärdad av hysch-hysch. Den skrockfulle skulle kunna tolka det som ett illavarslande tecken på ett nära förestående sammanbrott. Min källa i landet uppger att det finns en stor oro och nervositet bland befolkningen och att den usla ekonomin och fallande valutan (hryvnian) tär på människors psyke och tålamod med de styrande. För några dagar sedan nedgraderade kreditvärderingsinstitutet Moodys landets kreditvärdighet från Caa3 till Ca. Samtidigt surrar rykten om en fullsaklig rysk invasion. Dessa sägs vara i färd med att gräva tunnlar in till Ukraina. Detta låter onekligen som en skröna och visar möjligen också en överskattande uppfattning om den ukrainska kontrollen över gränspassagerna mot Ryssland. Vill ryssarna invadera ”på riktigt” lär de kunna hitta ställen där de kan rulla in tanks och trupptransporter. Tunnlar lär bli överflödiga.

Men ryktesspridningen brukar vara ymnig i orostider. Trots detta tror jag dessvärre att det just nu finns mer substans än tidigare för ryktena om rysk invasion. Putin har uttalat sig alltmer yvigt på sistone och förefaller onekligen vara mer pressad av sanktionernas och de sjunkande oljeprisernas negativa effekt på den ryska ekonomin. Ett framgångsrikt litet krig är ofta effektivt för makthavare för att vända blickarna bort från nationella plånboksfrågor och ena nationen kring sin ledare.

Som om inte det yttre hotet vore nog fortsätter också den inrikespolitiska röran som plågat landets invånare i alla år av ukrainsk självständighet. Den kan onekligen ta sig märkliga uttryck. Nyligen gav exempelvis president Porosjenko guvernören över Dnipropetrovsk, Ihor Kolomoisky, kicken offentligt i tv. Detta till följd av en dispyt om landets statliga oljebolag och en anklagelse mot Kolomoisky om att använda en privat milis för att försvara sina egna intressen i området. En mycket märklig föreställning där presidenten lite halvt förstrött undertecknar avskedsbrevet (får man förmoda) samtidigt som han levererar ett lite kryptiskt ”tacktal” för guvernörens tjänster till landet och avslutar med en ”förmodan” att denne fortsatt kommer att vara en ”patriot”. Detta synnerligen udda tv-inslag kan ses i klippet nedan.

Mer detaljerat att läsa om vad dispyten handlar om kan den intresserade göra här. I artikeln finns också länken till en räd som genomfördes av Kolomoiskys egen milis mot den av regeringen nyutsedda chefen för Ukrtransnafta.

Till den ukrainska tv-underhållningen på sistone kan också räknas in arresterandet av de två högsta ansvariga för landets räddningstjänst, Serhiy Bochkovskiy och Vasyl Stoyetskiy. De anklagas för korruption och fördes ut med handklovar från en tv-sänd regeringssession. Premiärminister Jatsenjuk lär ha sagt att detta kommer att hända alla som bryter mot lagen och ”hånler åt den ukrainska staten”. Lyckas inte bädda in klippet men det finns här för den nyfikne. Liknande öden drabbade för övrigt flera regionala chefer för räddningstjänsten.

Behovet av att inför folket visa krafttag mot korruptionen kan mycket väl ligga bakom dessa “tv-shower”. Det råder ett brett missnöje med bristen på förändringar till det bättre och ett slut på oligarkernas makt, korruption och fiffel bland politiker och offentliga tjänstemän var några av de viktigaste kraven som växte fram bland de protesterande på Majdan för ett drygt år sedan. För många var det säkert den allra största drivkraften till att inte ge upp och lämna torget.

Euromajdan ser inte ut att ha förändrat den ukrainska politiken nämnvärt. Oligarkernas kamp fortsätter och makthavare använder statliga ämbeten och resurser för egen vinning och juridiska vendettor avlöser varandra. Precis som förut. Vad Euromajdan ändå åstadkom var en mer aktiv och vaksam medborgarrörelse och ett folk som numera ställer högre krav på sina makthavare och en beslutsamhet att inte låta sig luras en gång till, som av Jusjtjenko eller Janukovytj. Det ukrainska folkets kritiska granskning av makthavarna kanske är det största hoppet för landet. Samtidigt utgör det stegrande missnöjet ett hot i takt med att krigsveteraner kommer hem från fronten och alltmer vapen sägs vara i omlopp. Nästa revolution kan bli ännu blodigare än den förra.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 8. Att påminna om glömskan

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Del 7. Euromajdan och återupplivade myter

Jag avslutar här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Hittills har det mest varit Yulia Yurchuk som har ”talat”. I detta sista inlägg gör jag mer egna reflektioner och funderingar över hennes tema om minnespolitik i Ukraina.

För den som blir sugen att läsa själva avhandlingen finns den att ladda ned här.

Det ukrainska minnesarbetet avseende OUN och UPA handlar minst lika mycket om att glömma som att komma ihåg. Att glömma det som Yurchuk kallar ”problematiska minnen”. Mörka delar av de ukrainska självständighetsrörelsernas historia.

Jag läser en krönika i SvD med titeln ”Det är viktigt att påminna om glömskan”. Carl-Johan Malmberg skriver där om hur glömska kan handla om medvetna beslut att aldrig mer tänka på något som är obehagligt eller otrevligt. Han citerar Michel de Montaigne:

”inget lämnar ett mer levande avtryck på minnet än försöken att glömma det”.

Yulia Yurchuks avhandling som jag nu i sju delar försökt redogöra för och diskutera kring har fått mig att fundera över om inte den ukrainska nationalismen har varit en kontraproduktiv kraft i den nuvarande konflikten och hur denna syn på nationen riskerar att splittra den istället för tvärtom.

Hade då annekteringen av Krim och det ryska underblåsandet av separatism i östra Ukraina kunnat undvikas genom en annan ukrainsk hållning till sitt förflutna? Nja, det vore väl förmätet av mig att påstå men det tål i alla fall att diskutera hur spänningar och polarisering skapar en grogrund för våld och incitament eller ursäkter för extern och intern aggression. Tillfället gör tjuven, brukar det ju heta och i fallet Ukraina tycker jag det har en viss relevans.

Yurchuks konkluderande anmärkningar

Yurchuk menar sammanfattningsvis att minnesarbetet rörande OUN/UPA inte har bedrivits strikt top-down utan snarare handlat om en process där olika nivåer interagerat och där initiativet fluktuerat mellan nivåerna. Syftet att relatera till OUN/UPA har skiftat beroende på kontext och situation, menar hon vidare. Vid slutet av 1980- och början av 1990-talen ett sätt att betona en kulturell frigörelse från Sovjetunionen och kommunismen, en avsovjetisering och avkolonisering.

OUN och UPA värderades positivt eftersom de presenterats i första hand som en integrerad del av den nationella befrielsekampen och därmed ansågs utgöra en omistlig länk i den kedja av händelser som ledde till Ukrainas självständighet. Yurchuk hävdar också att de tidiga nationaldemokratiska partierna, som Rukh, parallellt med användandet av OUN/UPA som symboler också paradoxalt nog sökte europeisk integration och stod för demokratiska värden. Marknadsföringen av OUN/UPA ska alltså ha varit mer instrumentellt och ett sätt att ingjuta mod i den samtida självständighetsrörelsen och att använda deras mytiska funktion, som kulturella symboler snarare för samtiden än för det förflutna. Detta krävde förstås ett avskalande av den historiska essensen kring dessa rörelser och försök att fylla i med element som passade in i de samtida önskningarna. Som att tolka OUN:s tredje kongress som ett skifte till demokratiska värderingar (se tidigare inlägg).

Det som emellertid komplicerar det hela och som blir till ett problem med hela OUN/UPA/Bandera-myten/kulten är att det samtidigt funnits de som istället anammat OUN:s ideologiska och ultranationalistiska arv och vävt in den fascistanstrukna OUN-doktrinen i sina egna politiska program. Som exempelvis UNA-UNSO, Högra Sektorn och Svoboda. Som Yurchuk också påpekar ligger dessa partiers uppfattning om OUN/UPA närmare historiska fakta än de nationaldemokratiska partiernas.

Det gemensamma har dock varit avståndstagandet till Sovjetunionen och kommunismen och en rädsla för att förlora den ukrainska självständigheten till Ryssland, det vill säga en återgång till det gamla. Således odlas det heroiska minnet av OUN/UPA av både den extrema högern och de nationaldemokratiska partierna. Som symboler för skydd mot hotet mot den nationella suveräniteten.

Det här mytiska minnet ger goda exempel och hopp inför framtiden men, menar Yurchuk, är fyllt av fakta som negligeras, ignoreras eller överslätas. Hon avslutar sina konklusioner med följande:

“In search of the perfect past, though, memory actors did not address this knowledge and even fought against the production of such knowledge. As a result, the knowledge about the difficult aspects of the past does not come within the realm of cultural memory.”

Nationalism och synen nation/stat

På ett sätt är det samma nationalism som driver de ukrainska nationalisterna som ryssarna använder när de gör anspråk på att Krim och hävdar att de östra delarna av Ukraina naturligt hör till den ryska kulturella sfären och därför möjligen (avseende Donetsk och Luhansk) bör tillhöra Ryssland. Den nationella tillhörigheten knyts i den här logiken till etnicitet och språk. På så vis underminerar också den ukrainska nationalismen möjligheten att ena landet inom de gränser som nu gäller och som ses som historiska för den ukrainska nationen. Idén om ett ”rent Ukraina” och exempelvis utspelet under våren 2014 – efter Euromajdan – att nedgradera det ryska språkets status spelar den ryska logiken i händerna. De etniska ryssarna och ryskspråkiga i öst blir därmed inte en del av nationen och i förlängningen staten Ukraina. När staten definieras som nation finns en möjlighet att göra invändningar mot gränsdragningen enligt den uppfattning om nation som innefattar idén om kulturell och språklig homogenitet.

Att så reservationslöst omfamna minnet av OUN och UPA och Bandera-kulten som den ukrainska regeringen har gjort (med ett avbrott vid Janukovytjs styre) åtminstone sedan Orangerevolutionen och Jusjtjenkos presidentskap ser jag som problematiskt för Ukrainas framtid. Den här typen av minnespolitik och institutionalisering av den bedrivs också mycket aktivt av den nuvarande regeringen och president Porosjenko. Nyligen utfärdade den senare ett dekret för inrättande av en ny helgdag ”Day of Defender of Ukraine” att ersätta en helgdag som ärvts från Sovjet-eran. Tillägnat UPA och kopplat till en religiös helg, Pokrova, vilket vittnar om den religiösa kopplingen till OUN och UPA som Yurchuk noterar i sin avhandling och som jag tagit upp i tidigare inlägg.

Egen bild: Spår av nationalism...

Ett odlande av en nationalism där etnicitet och språk är den huvudsamkliga essensen tillför samma sorts argument för att dela Ukraina som för att ena det. Ryska intressen av polarisering för att slita landet i två delar gynnas av den här typen av resonemang.  Att exploatera denna etniska skillnad i befolkningsgrupper regionalt ligger i ryskt intresse och därför blir hyllandet av OUN och UPA alldeles särskilt kontraproduktivt för den som önskar ett helt och enat Ukraina. Att fascistiska och ultranationalistiska rörelser ägnar sig åt denna Bandera-kult är inte förvånande men den ukrainska centralregimen bör göra allt för att distansera sig om den ska ha någon som helst möjlighet att hålla ihop landet.

Fascism och anti-fascism

Som framgår av Yurchuks avhandling är temat om den ryska kampen mot fascismen mycket verkningsfullt för att försvaga den ukrainska legitimiteten som nation och för dess krigföring mot separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringens institutionalisering och marknadsföring av OUN/UPA som sker parallellt med exempelvis högerextrema marscher där hyllande av samma rörelser och personer (Bandera, Shukevitj) förekommer ihop med hyllandet av SS-divisionen Galicien och ett ”ariskt rike”. En koppling som ständigt återkommer och framhålls av ryska politiker och i rysk media där den ukrainska centralregimen påstås vara kontrollerad av högerextrema krafter.

Temat är som sagt effektivt eftersom det finns en sanning i påståendena som inte kan förnekas även om betydelsen överdrivs och överbetonas i den ryska propagandan. En intressant notering i det sammanhanget är också den vänskapliga ryska inställningen till högerextrema partier i Europa. Den ryska anti-fascistretoriken och upprepandet av narrativet om en kamp mot fascismen framförs alltså parallellt med att Putins Ryssland har en mängd supportrar bland högerextrema och högerpopulistiska partier i Väst. Sympatin förefaller inte heller ensidig.

Den folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet som hölls på Krim för ett år sedan erkändes aldrig internationellt. Ryssland kallade dock till sig observatörer från Väst för att ge ett sken av legitimitet för omröstningen. Det är en ganska intressant lista över observatörer som bloggaren Anton Shekhovtsov publicerat av vilken det framgår att i stort sett alla var medlemmar av antingen fascistiska/högerpopulistiska eller kommunistiska partier och rörelser.

Just i skrivande stund hålls dessutom en pan-europeisk ”konservativ konferens” i St Petersburg där det lär förekomma diskussioner om ett stöd från högerextrema europeiska partier för den ryska ståndpunkten i Ukraina-konflikten.

Den stora poängen här alltså att de stora narrativen som härrör från andra världskriget är verktygslådor som kan användas i olika syften för att få motståndaren att framstå som skurken i den nuvarande situationen. Anti-fascism och anti-kommunism plockas fram både när det är relevant men också när det passar för att rama in det som händer enligt logiken i de stora narrativen.

Historieberättaren drar det längsta strået

Jag läste citatet av den ukrainska författarinnan under en bilfärd från Chernivtsi till Kiev alldeles efter nyår:

http://avisensandhed.files.wordpress.com/2014/03/selfdefence.png

”Det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sanna eller påhittad”

Det gäller alltså att berätta, och berätta igen, och igen, samma historia. Den minnespolitik som Yurchuk har skrivit sin avhandling om är i högsta grad en viktig del av kampen om Ukraina. Den är i sin tur en viktig del av de propagandainstitutioner som verkar öppet eller i det tysta i både Ryssland och Ukraina.

Jag får en påminnelse om hur subtilt minnespolitiskt arbete går till när jag läser i söndagens SvD om det sovjetiska Gulaglägret i Perm som bevarats och drivits som museum av en frivilligorganisation men nu övertagits av ryska staten för att göras mer ”objektivt”. Igor Gladnev, kulturminister för Perm-distriktet klarlägger det hela när han säger att det är viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”. Han fortsätter:

”Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa idag vägrar att erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget”

Problematiska minnen bearbetas för att inte störa återupprättelsen av Sovjetunionen vars sönderfall enligt Putin var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. 

Det pågår ett spel här som vi alla är en del av och som det finns mycket stora skäl att vara uppmärksam på. Det finns alla skäl att vara på sin vakt mot proklamationer av ”den enda sanningen” och att vara kritisk mot nyhetsinslag på nätet där ensidigt den ena sidan utmålas som offer eller omvänt som förövaren. Det gäller att ta del av många olika argument och berättelser för att inte falla in i en propagandakör som tjänar syftet att splittra och alienera två sidor från varandra. Det gäller inte bara rysk propaganda alltså utan även ukrainsk eller sådan som produceras i västvärlden.

Det är också huvudsakligen av detta skäl som jag själv på sistone har börjat vända mig alltmer mot forskarvärlden och akademiska publikationer om Ukrainakonflikten istället för journalistiska publikationer som istället bör ses som komplement till forskningen. Yulia Yurchuks arbete förtjänar uppmärksamhet liksom flera andras. Det hon visar och som jag har försökt förmedla är hur narrativ om andra världskrigets händelser aktivt har använts som propagandistiska verktyg och hur minnespolitiken varit, och fortsatt är, en viktig del av kampen om Ukraina.

Det är också därför det kan vara viktigt att bli påmind om glömskan.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling. 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 6. Från revolution till revolution

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Orangerevolutionen

2004 års presidentval präglades av valfusk. Väljarundersökningar under valdagen (exit polls) vid andra valomgången (ingen kandidat fick över 50 % i första valomgången) visade seger för Viktor Jusjtjenko med 52 % av rösterna mot Viktor Janukovytjs 43 % avvek uppseendeväckande från det slutliga valresultatet som utropades som seger för Janukovytj med 49,5 % mot Jusjtjenkos 46,6 %.

Hundratals människor drog till det central torget Majdan i Kiev den 22 november 2004 för att protestera mot det uppenbart riggade resultatet och kräva en ny och rättvis valomgång. Liknande protester genomfördes på andra platser i centrala och västra Ukraina. Många blev tagna på sängen av de kraftiga protesterna eftersom den allmänna uppfattningen varit att Ukraina hade ett svagt civilsamhälle som inte hade varken förmåga eller särskilt stor vilja att utöva kontroll av regeringsmakten.

I östra Ukraina verkade de flesta nöjda med resultatet och ungefär 60000 människor samlades vid Kievs järnvägsstation till stöd för Janukovytj. I Kharkiv- och Donetsk-regionerna (oblast) förklarade de regionala råden en önskan att bilda autonoma statsenheter. Det som händer i dagens Ukraina känns med andra ord som ett förstärkt eko från det förflutna. Janukovytjs parti Regionernas Parti samlade också en allukrainsk församling till möte i Siverodonetsk, nära Donetsk, för att diskutera en federalisering av Ukraina.

Men det är förstås massprotesterna i Kiev mot valresultatet som blev känt som Orangerevolutionen. Under en måndads tid ockuperades torget av tältande demonstranter som krävde nyval. Den 3 december föll slutligen en dom i Högsta domstolen som förkunnade att nyval skulle hållas. Den 26 december hölls valet och Jusjtjenko vann med 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44,2 %. Ett resultat mycket likt exit polls vid det förfuskade valet och ett resultat som bedömdes av valobservatörer ha tillkommit enligt reglerna, trots Janukovytjs överklaganden.

Valet kom att bli inramat som för eller emot närmande till Europa och EU (Jusjtjenko) respektive Ryssland (Janukovytj).  Yurchuk gör dessutom den intressanta noteringen att valet i Ryssland och USA inte heller framställdes som en intern ukrainsk angelägenhet. Utan, i Ryssland, istället som en kamp mellan Ryssland och Väst om inflytande över post-sovjetiskt område. I USA, å andra sidan, framställdes protesterna mot valresultatet som en strid mellan Väst och Ryssland.     

I valkampen beskrev Jusjtjenko och oppositionen sig själva som representerande normalitet medan motståndaren utmålades som banditer. Jusjtjenko framställdes som försvarare av ”ärligt folk” och oppositionens nationella identitetsprojekt krävde ett skapande av denna självproklamerade normalitet. Det blev därför nödvändigt att normalisera bilden av OUN och UPA så att upphöjandet av dem inte längre sågs som ”Galicisk nationalism” utan istället återställande av det normala. 

Således inleddes, efter Jusjtjenkos valseger, ett minnesarbete som gick ut på att också institutionellt – och inte bara symboliskt – normalisera minnet av OUN och UPA. Vad Yurchuk kallar en ukrainisering av det nationella historiska minnet.     

Jusjtjenkos ukrainisering av det nationella historiska minnet

Jusjtjenkos ambitiösa “historiska agenda” var att rentvätta den ukrainska nationella historien och fylla i tomrummen. Han refererade till OUN och UPA som om de hade potential att bli referenspunkter för hela nationen och strävade efter att föra in dem i normativa institutionaliserade praktiker.

Jusjtjenko lanserade vad forskaren Andriy Portnov har kallat ett integrationsorienterat narrativ där han försökte kombinera UPA och Röda Armén i ett och samma heroiska narrativ utan att lyckas nämnvärt få genomslag för initiativ som exempelvis firande av ”Segerdagen” med deltagande av veteraner både från båda arméerna. Lokalt däremot fanns lyckade exempel.

Istället för att ta itu med sitt vallöfte att bekämpa korruptionen tog han flera minnespolitiska initiativ. Han beviljade 2007 UPA-kommendanten Roman Sjukjevitj Hjälteordern, lät resa ett Bandera-monument i Lviv samma år och sanktionerade grundandet av det Ukrainska Institutet för Nationalminnen. Detta institut ordnade 2008-2009, tillsammans med Säkerhetstjänsten och Researchcentret för Frihetsrörelsen, en utställning med titeln ”UPA: De okuvades historia” som gick på turné genom landet och utomlands.

OUN och UPA presenteras som frihetsrörelser som kämpade för oberoende och frigörelse från de två ockupanterna Nazityskland och Sovjetunionen. OUN och UPA blir delar av ett nytt huvudnarrativ där den ukrainska historien beskrivs som en permanent kamp för frihet och i detta narrativ utgör de båda organisationerna viktiga byggstenar i kampen som slutligen ledde till självständighet.

Detta narrativ möjliggör också slutsatsen att Sovjetstyret ska ses som en ockupation och som viktiga grundstenar i den ukrainska emancipationsberättelsen kan OUN och UPA bara glorifieras och firas. De populariserades också genom tv, bland annat i tv-showen ”Great Ukrainians” (2008) där Stepan Bandera rankades som trea. Året därpå firades hundraårsdagen av hans födelse och 50-årsminnet av hans död. Yurchuk menar att hela året 2009 kan beskrivas som Banderas år med tanke på den uppmärksamhet han ägnades.

Alldeles före slutet på sin president period, 22 januari 2010, tilldelade Jusjtjenko också Bandera ordern Ukrainas Hjälte.

Det kan ge intrycket av att Jusjtjenko under sitt presidentskap lyckades med sitt projekt att göra OUN och UPA till folkhjältar.

… men en motrörelse skapas också

Värt att notera är dock att minnesarbetet inte nådde så långt att folkhjältemytens UPA togs positivt emot av samtliga regioner. Just detta med Bandera tycks ha varit mer kontroversiellt än själva upphöjandet av OUN och UPA i nationsminnet. Enligt Yurchuk var det kring 60 % av befolkningen som tyckte beslutet om Hjälteorden var illegitim. Hårdast motstånd mötte det dock i östra Ukraina.

I april 2010 ogiltigförklarade exempelvis en distriktsdomstol i Donetsk presidentens dekret om att ge Bandera hjälteorden med motiveringen att denne inte varit ukrainsk medborgare eftersom det före 1991 inte fanns någon ukrainsk självständig stat. Jusjtjenko överklagade beslutet i en apellationsdomstol men förlorade. I Odessa brändes Banderas porträtt och ukrainska historieböcker (ett sätt att protestera mot Jusjtjenkos minnespolitik) och inte långt efter Jusjtjenko utfärdat sitt dekret restes ett monument i Luhansk till äran av minnet av ”De invånare i Luhansk som mördades av nationalistmördare från OUN och UPA”.

Även internationellt väckte det postuma utdelandet av Hjälteorden indignation. Den romersk-katolska kyrkan fördömde utnämningen, judiska organisationer som Simon Wiesenthal Centret uttryckte sin djupa oro över utnämningen (som tillkännagavs bara dagarna före Minnesdagen för Förintelsen) och EU-parlamentet fördömde den i en resolution med motivationen att han samarbetade med Nazityskland.

    

Det sistnämnda bör ha varit en besvärande pinsamhet för Jusjtjenko och de nationaldemokratiska partierna eftersom de åtminstone sedan Orangerevolutionen byggt hela sin politik på ett närmande till EU.

Jusjtjenko ut och Janukovytj in

Yurchuk menar slutligen att de politiska partierna i Ukraina i stort sett har samma politiska program men skiljer sig i sättet att uttrycka det historiska minnet vilket blir huvudtema vid valkampanjerna. Presidentvalet 2010 utgjorde inget undantag utan handlade i medias diskussioner i huvudsak om ifall Stepan Bandera var en hjälte eller inte. Man kan ju säga att Jusjtjenko fick sista ordet i den debatten i och med hans postuma utdelande av Ukrainas Hjälte-orden till Bandera.

I februari 2010 lämnade Jusjtjenko sin post som president. Janukovytj fick revansch för den försmädliga förlusten 2004. På sin sista presskonferens som president betonade Jusjtjenko sin belåtenhet med den historiska minnespolitiken med formuleringen;

“Vi har nu en ny historia.”

Jusjtjenko jämförde sig själv med kosacken Ivan Mazepa som underskattades av sina samtida men som blivit en sinnebild av hur en riktig ukrainare ska vara.

Mazepa på 10-hryvnian. En sedel med allt mindre värde. Men Mazepas kultstatus består...?

Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet markerade emellertid ett skifte i ägarskapet till det historiska minnet av OUN och UPA. 

Janukovytjs revansch

Janukovytj återinförde bruket av benämningen av Andra Världskriget som “Det stora patriotiska kriget”, tog beslut om att den sovjetiska röda fanan skulle vara den officiella flaggan att användas vid firandet av ”Segerdagen” och anträdde en återställande minnespolitik som innebar ett återvändande till Sovjet-symboler och en pro-rysk inriktning.

Han utsåg en ny direktör för Institutet för Nationalminnen, Valerij Soldatenko, från Donetsk och medlem av Kommunistpartiet. Han inställning till den stora massvälten (Holodomor) och negativa syn på Bandera och UPA-kommendanten Sjukjevitj blev till stora samtalsämnen bland intellektuella, journalister och politiker.

Janukovytj tog ett antal impopulära beslut. Som att, tillsammans med Ryssland, skriva under ”Kharkivavtalet” i april 2010 vilket förlängde den ryska flottans närvaro på Krim från 2017 till 2042. Detta sågs av många intellektuella och politiker som landsförräderi och ett hot mot den nationella suveräniteten. Den ryska annekteringen av Krim efter Euromajdan var naturligtvis en aktion för att säkra denna flottas närvaro i vetskap om att den nya regeringen mycket väl skulle kunna tänkas bryta avtalet, tänker jag.

Ukraina fick politiska fångar varav de mest uppmärksammade var oppositionsledarna Julia Tymosjenko och Jurij Lytsenko. Korruptionen växte och de flesta posterna inom regional administration gavs till medlemmar av Regionernas Parti. Frustrationen växte och i synnerhet i västra delarna av landet kände sig folk i allmänhet väldigt lite lojalitet med myndigheter då de ledande positionerna, även i de lokala myndigheterna, oftast var i händerna på personer från östra Ukraina. De flesta från Donetsk vilket gav upphov till öknamnet ”Donetskklanen”.

Resultatet av den förkrossande besvikelsen över Regionernas Parti ledde, enligt Yurchuk, till att extremhögerpartiet Svoboda kom in i parlamentet i valet 2012. Hon poängterar här att det faktiskt var första gången ett extremhögerparti kom in i parlamentet. Ett symptom också för besvikelsen över politiken generellt och missnöjet med alla etablerade politiska partier. 

Det jäsande missnöjet och frustrationen skulle strax kasta in landet i en ny revolution som även denna fick sin upprinnelse på Majdan i Kiev. Nästa del av denna serie inlägg handlar om detta, dvs. om Euromajdan.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Efter att den inledande euforin efter självständighetsförklaringen lagt sig började vardagslivet för Ukraina. Ett vardagsliv som för de flesta inte skiljde sig nämnvärt från hur det sett ut före självständigheten. Besvikelse, frustration och missnöje med nationaldemoraterna började snart sprida sig. Liksom regionalism och separatism.

Vid parlamentsvalet 1993 fick vänsterpartierna – Kommunistpartiet som åter blev tillåtna 1993, Socialistpartiet och Agrara partiet - 41 % av rösterna. Löften om stabilitet lockade väljare. I juli 1994 blev Leonid Kutjma - en ”röd direktör” med intressen i de tunga industrierna i öst - vald till president. Han intog en starkt pro-rysk position och utropade slutet på ”den Galiciska nationalismen”. Hans position har kallats för ”centristisk”, det vill säga en sorts ”mittenpolitik”, med vilket menas att han inte hade någon uttalad riktning i varken inrikes- eller utrikespolitiken. Det har tolkats som en önskan att bevara status-quo och behålla makten.    

Kutjma höll också makten I tio år och under hans styre genomfördes, något motsägelsefullt, en hel del reformer av betydelse för definitionen av Ukraina som stat. Valutan hryvna introducerades, den ukrainska konstitutionen antogs och förändringar i den nationella kalendern gav några nya helgdagar men befäste också en del av de gamla från Sovjet-eran.

Kutjmas så kallade mittenpolitik (eller ibland multi-vektor politik) präglade också minnespolitiken avseende OUN och UPA. Å ena sidan började skolböckerna beskriva dem som hjältemodiga krigare för ukrainsk självständighet jämförbar med kosackernas men å andra sidan tilläts de inte tillräckligt med minneskulturella resurser att deras hjältestatus blev nationellt etablerad. Kutjma agerade och uttryckte sig om OUN och UPA på olika sätt beroende på situationen och på var i landet han befann sig. I Lviv kunde han prisa UPA och i Donbass lovordades istället Röda Arméns veteraner.

1997 lät Kutjma bilda en speciell kommitté med historiker som fick till uppgift att närma sig frågan om OUN och UPA och komma med sina slutsatser om deras roll i den ukrainska historien. Slutrapporten kom inte förrän 2005 och blev till ett konstaterande att det fick anses omöjligt att etablera en samlad bild av OUN och UPA som kunde bli helt accepterad av alla invånare i alla regioner i Ukraina. Än idag är också frågan om sociala privilegier till UPA-veteraner borde vara desamma som för Röda Armé-veteraner olöst.

Regionala och lokala sentiment tycks ha varit starka krafter och försvårat en konsekvent genomförd minnespolitik från centralmakten. I synnerhet som oblasternas administration utses av presidenten medan de lokala råden väljs av invånarna i oblasten/staden/byn. Detta har ibland utlöst konflikter då den exekutiva makten (oblasternas administration) hamnar på kollisionskurs med det regionala/lokala rådet. Det här kunde vi se ett exempel på i vintras under oroligheter i Vinnytsya vilket jag förmodligen var ensam om i hela Sverige att skriva om då. Kanske av det enkla skälet att ingen riktigt förstod sig på vad konflikten handlade om. Knappt ens jag själv.

Den ukrainska ortodoxa kyrkan under Kiev-patriarkatet (UOC-KP) intog emellertid en allt starkare position i samhället under denna tid och allt starkare band knöts till OUN och UPA. De nationaldemokratiska partierna stödde UOC-KP som i gengäld tog till sig de nationaldemokratiska partiernas minnespolitik inom vilken OUN och UPA var framträdande. UOC-KP tog till sig UPA:s soldater som sina egna martyrer och gav därmed en religiös inramning till UPA – med element som lidande, martyrskap, offer och helighet – vilket gjorde det lättare för människor att bortse från de mörka sidorna av rörelsens förflutna. Den starka länken till kosack-memorabilia spädde ytterligare på acceptansen för UPA.

Politisk kris, formering av en ny opposition och sökandet efter nya symboler

Kutjma och hans närmaste gjorde sig skyldiga till maktmissbruk och begränsningar av yttrandefriheten vilkt ledde till förföljelser av journalister vilket kulminerade i en kris 1998 som splittrade Kutjmas allians. Minnespolitiken under den här perioden (1998-2003) är alltså starkt präglad av ”Kutjmagate”. Denna skandal handlar om Kutjmas eventuella inblandning i bortförandet av och mordet på en journalist och sägs vara upphov till en omorientering av den ukrainska politiken i riktning från östtillvänd (Ryssland) till västtillvänd (EU). 

Av de kassettband som framkom som bevismaterial mot Kutjma framkom inte att någon direkt order om kidnappningen och mordet men avslöjade dock hur korrupt hans maktapparat var och en nyformerad opposition lanserade kampanjen ”Ukraina utan Kutjma”.

Framträdande i den opposition som bildades var Viktor Jusjtjenko med partiet Vårt Ukraina och Yulia Tymosjenko med sitt Fäderneslandsparti (Batkivsjtjina) inbäddat i valalliansen Tymosjenkoblocket. Den sistnämnda ingår som kanske är bekant i den nuvarande regeringen. Den som vill fördjupa sin förståelse för det senaste årets händelser kan med fördel börja just här.

Bild:AFP. Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko, de ledande i kampanjen "Ukraina utan Kutjma"

Jusjtjenko var vid denna tidpunkt chef för den ukrainska centralbanken och Tymosjenko energiminister. De tillhörde alltså maktkretsen kring Kutjma. Tymosjenko bröt med Kutjma i samband med ett brottsmål mot henne medan Jusjtjenko gradvis distanserade sig från Kutjma och anslöt till oppositionen först 2002. Deras partier formerades just före valet 2002 och bestod av diverse nationaldemokratiska partier som alla hade sitt ursprung inom Kutjmas maktkrets. De saknade ideologisk kärna och kan, enligt Yurchuk, beskrivas som populistiska. Den personliga historiesynen ersatte ideologi gjorde politikerna till “nationalister”, “kommunister”, “socialister” etc. Detta ideologiska vakuum, populismen och den starka personkulten inom ukrainsk politik gäller i högsta grad än idag, enligt min egen uppfattning.

Dessa nya oppositionspartier hade emellertid – eftersom de tillhört kretsen kring Kutjma - behov av att hitta symboler för att distansera sig från denna anknytning. Valet föll på symboler som redan var välbekanta i det västra Ukraina. Jusjtjenko syntes allt oftare vid minnesceremonier för UPA och dessa evenemang kom också allt oftare att tilldra sig de stora städerna istället för, som tidigare, i huvudsak i byar och småstäder. Oppositionen mot Kutjma växte sig allt starkare i Kiev och andra storstäder och media ägnade stor uppmärksamhet åt den ukrainska historien, i synnerhet krigshistorien.

Den tidigare nämnda konflikten mellan de kyrkliga (ortodoxa) patriarkaten växte sig också starkare. Yurchuk beskriver hur Moskvapatriarkatet i tidningen Volyn beskrevs som ”femtekolonnare” som stödde en ryssvänlig politik i Ukraina. Artiklar om OUN och UPA blev också allt talrikare i den lokala (Volynien-regionen) pressen. Dessutom blev tonen i tidningen Volyn aggressivare. Inte sällan med karaktären av hatspråk med anti-semitiska, anti-ryska och anti-polska undertoner.  

I ett tal vid en hearing till minne av offren för massvälten under 1930-talet (det s.k. Holodomor) i parlamentet 12/3-2003 kunde det låta så här (Vasyl Chervonyi, parlamentsledamot för Rukh – ett av de tidigaste ukrainska nationalistpartierna):

“They [Ukrainians] were doomed to death by hunger which is a much more horrible death than the death by bullets and gas chambers. [...] And as for the real organizers of the ethnocide of Ukrainians, we have to take into account those who actually seized the power of leadership of the KPSS and NKVD! Yes, the staff of the NKVD in Ukraine was composed of more than 90% of Jews, who directly carried out the orders of their chiefs from the Kremlin (where the percentage of Jews was no smaller). They were not atheists. [...] They were devoted enemies of Christianity. [...] The late professor of Kyiv University Matviy Shestopal in his book “Jews in Ukraine” on the basis of documents proves that the genocide of Ukrainian nation was organized and realized by Zionists. [...] I make a proposal to address the general public prosecutor’s office of Ukraine with a request to open a case [for recognition of the Holodomor as genocide, and also to address the international organizations about such a recognition.]”

John-Paul Himka har skrivit en hel del om detta Holodomor och om den utbredda ukrainska uppfattningen att judarna skulle ha skuld till denna massvält i Ukraina under Stalin.

I nationalistiska ukrainska kretsar tals det ofta hellre om Holodomor än om Holocaust, noterar Himka. Han påpekar också hur detta kan bottna i kampen om krigsnarrativ, som Yurchuk tagit upp som ramverk för sin avhandling (se tidigare inlägg). Han säger så här:

“[…] one of the problems of integrating the Holocaust into Eastern European historical narratives is that there has developed a very difficult relationship between the recognition of communist and Nazi atrocities. Many on both sides seem to treat it as a zero-sum game: the Holocaust detracts from the Holodomor and vice-versa”.

Den ena hemskheten skulle alltså inte kunna samexistera med den andra förefaller det. Som Yurchuk påpekat (och som nämndes i förra delen av denna serie inlägg) finns det en tendens i Ukraina att göra ensidiga tolkningar av det förflutna och betona en berättelse som exklusivt autentisk och den enda värd att minnas. Himka noterar också att de som vill framställa trettiotalets svält som folkmord är samma personer som glorifierar OUN och UPA.

Jusjtjenko, med sitt behov av symboler, belönade således denne Chervonyi postumt i november 2009 med ”Frihetsordern” som brukar tilldelas endast de som utfört ”utmärkande och speciella handlingar för att stärka suveräniteten och friheten för Ukraina, för att konsolidera det ukrainska samhället, för utveckling av demokrati, socio-ekonomiska och politiska reformer, för värnande av civila och mänskliga rättigheter”.

Yurchuk tillägger i sin avhandling att det framstår som ett litet mysterium hur denna utmärkelses motivering korrelerar med Chernoviys tal i parlamentet som citerats här ovan.

Kampen om minnet av OUN/UPA inför Orangerevolutionen

Den politiska krisen 1998-2003 och anti-Kutjma kampanjen kulminerade i presidentvalet 2004 som blev utlösande faktor för den s.k. Orange-revolutionen.

Yurchuk framhåller också Ukrainas internatonella relationer som en faktor för förståelsen av minnesarbetet inför Orangerevolutionen och avser då främst de med grannarna Polen och Ryssland. Hela presidentkampanjen 2004 baserade oppositionen sina protester på en enda förenklad fråga – om Ukraina skulle behålla sin pro-ryska orienteering eller närma sig Europa?

I förhållande till Polen handlade de tom 60års-minnet av den ukrainsk-polska konflikten i Volynien. Den etniska konflikt som utbröt 1943 skildrades på olika sätt i Ukraina respektive Polen ur nationalistiska perspektiv. I den ukrainska diskursen presenterades konflikten som ett ukrainskt svar på en polsk anti-ukrainsk politik under mellankrigstiden och som ett av elementen i den ukrainska självständighetskampen. Dödandet av polacker benämns i denna diskurs som ”Volynien-tragedin”. I den polska diskursen presenteras konflikten som kvintessensen av en längre tids ukrainsk fientlighet mot polacker som kulminerade i en massaker.

Både Kutjma och Jusjtjenko hade svårt att inta en röstmaximerande hållning i frågan om Volynientragedin. Jusjtjenko ville framställa sig som en pro-europeisk kandidat och framstod ofta retoriskt stå närmare den polska synen medan Kutjma i praktisk politik var den mer pro-polske i frågan.

Oppositionen var alltså tvungen till en balansgång där deras vilja att associeras med västvärldens värderingar och europeisk integration omöjliggjorde öppen anti-polsk agitation medan å andra sidan deras främsta väljarstöd fanns i västra Ukraina där minnet av OUN och UPA var betydelsefullt. I historien om andra världskriget och UPA fann oppositionen nya hjältar som kunde symbolisera den revolutionära stämning som rådde, vilket framför allt gällde senare under själva Orangerevolutionen. Å andra sidan fanns risken att oppositionen skulle kunna framställas som fascister vilket också skedde bland annat genom att under presidentkampanjen visa affischer med Jusjtjenko i nazi-uniform. Yurchuk påpekar här att det ändra sedan presidentvalskampanjen 2004 varit vanligt att använda ”fascistkortet” i politiska strider.

Kutjma ville verka för polsk-ukrainsk försoning och var redo att ge en ursäkt till Polen vilket av oppositionen framställdes som anti-ukrainskt. I ett brev adresserat till polackerna underströk nationalisterna att polska krav på en ukrainsk ursäkt för Volynien-massakrerna underminerade ”Ukrainas nationella intressen”.

Rysslands roll i den ukrainska kampen om minnet av OUN och UPA

Yurchuk hävdar att minnespolitiken rörande OUN och UPA till stor del bedrevs i förhållande till Ryssland. I viss mån radikaliserades denna minnespolitik som en respons på förändringar i den ryska minnespolitiken, menar hon.

Efter att Boris Jeltsin under 1990-talet försökte inta en anti-bolsjevikisk hållning och försökte distansera Ryssland från dess kommunistiska arv vilket av senare makthavare (läs Putin) tolkats som ett sätt att fjärma sig från den ryska sfären och som förräderi mot ryska intressen. Under Putin har Ryssland sakta men säkert börjat rehabilitera sovjetarvet och Sovjet-nostalgi har blivit en av de underliggande drivkrafterna inom rysk minnespolitik, enligt Yurchuk.

Rysk minnespolitik förhöll sig också aktivt till vad som hände i omgivningen, menar hon vidare. Som exempel framhåller hon hur dåvarande ryske presidenten Medvedev i maj 2010, under Janukovytjs första tid som ukrainsk president, besökte minnesmärket över den stora massvälten (Holodomor) 1932-33 medan han året före, när den västtillvände Jusjtjenko var president, vägrade att infinna sig vid denna årliga ceremoni.

I Ukraina utropade Kutjma året 2003 som “Rysslands år i Ukraina” och tillsammans med Janukovytj beskrev alliansen med Ryssland som en garanti för alla ukrainares välmående. Medan oppositionen, å andra sidan, indignerat beskrev denna orientering som anti-europeisk och ett ryskt imperialistiskt hot.

Under presidentkampanjen 2004 kulminerade den pro-ryska propagandan och presidentkandidaten Janukovytj skröt om sitt stöd från Putin och hans kampanjmakare gjorde allt de kunde för att beskriva motkandidaten Jusjtjenko som fascist och som en kandidat som bara representerade nationalistidealen i västra Ukraina.

Att associera Jusjtjenko hårt till OUN och UPA blev, konstaterar Yurchuk, ironiskt nog en strategi som slog tillbaka på Janukovytj eftersom många väljare anammade den positiva synen på UPA som representerande revolutionärt patos och frihetskamp.

Vilket översattes till en kamp mot oligarkväldet kring Kutjma inklusive presidentkandidaten Janukovytj. Detta skulle visa sig särskilt effektivt under den så kallade Orange-revolutionen till vilken vi kommer i nästa del då perioden mellan denna revolution och Majdanrevolutionen behandlas. Som kanske redan förefaller uppenbart finns här en genealogi klart synbar i dagens ukrainska konflikt.

Israel mot ett ödesval - Blir Israel av med Netanyahu?

Israel går mot något av ett ödesval. Den 17 mars står valet mellan fortsatt Netanyahu-ledd högerregering eller en center-vänsterkoalition (Zionistunionen) som vill ändra riktningen på israelisk politik och som har betydligt större intresse av att förhandla med Palestina om en framtida tvåstatslösning.

Ett ödesval tror jag att det är. Inte bara för att det skulle underlätta dialog med Palestina eller för att det skulle lösa spänningarna till den främste bundsförvanten USA utan för att Israels framtid, liksom alla små eller stora samhällen, är beroende av att unga människor med framtidstro stannar i landet, bildar familj och en bas för nya generationer israeler.

Israeler trötta på Netanyahu

Nättidningen +972 skriver om valet som en utvärderande folkomröstning av Netanyahus sex år vid makten. I Tel Aviv samlades nyligen 50000 människor som krävde hans avgång. Valbarometrar visar dock att det blir ett jämnt val och osäkerheten är stor om valutgången. Enligt de sista väljarundersökningarna som görs före valet har Netanyahus Likud dock tappat och vore det valresultatet skulle alltså koalitionen med Arbetarpartiet och Hatnuah (Zionistunionen) ha fler platser i Knesset än Likud.

I Haaretz framkommer också att det är många israeler som nu är trötta framför allt på personen Netanyahu kanske mer än på högerpartiet Likud. Anshel Pfeffer skriver:

”In a way that none of his predecessors as prime minister did, Benjamin “Bibi” Netanyahu has sucked the oxygen out of all public debate and overwhelmed his country’s image.”

Det är milt sagt spännande även för de palestinier som längtar efter den tvåstatslösning som så gott som hela världen ser som den enda rimliga för att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Netanyahu däremot tycks ha övergett denna lösning helt om man ska tro uttolkandet av ett tal nyligen där han förklarade tidigare löften om palestinsk statsbildning som ”irrelevanta”.

Främst avser han då förbindelser vid löftet om att verka för en tvåstatslösning som han gjorde 2009 i ett tal som brukar refereras till som ”Bar-Ilan talet”. Av en Haaretz-artikel (obs att länk troligen endast fungerar för prenumeranter) att döma förväntar sig USA av kommande regering efter valet kommer att arbeta för att denna tvåstatslösning ska komma till stånd. Ännu ett skäl för Vita Huset att önska sig ett nederlag för Likud och Netanyahu. En talesman för Vita Huset, Jen Psaki, uttrycker det enligt följande:

”We want partners who want to pursue this [two-state solution]”

Haaretz menar också att listan kan göras lång över utrikesfrågor som förblivit olösta under Netanyahu. Han anses allmänt vara helt utan plan och strategi och agera reaktivt och spontant på världshändelser vilket kanske inte alltid faller ut så väl. Artikeln har titeln ”Wanted: Aprime minister who can clean up Israel´s diplomatic mess”.

Haaretz valsidor finns tillgängliga här om man är prenumerant, vilket kan ordnas genom att registrera sig för den som är intresserad. Kan rekommenderas då det finns åtskilliga intressanta artiklar som ger ett perspektiv på israelisk politik och debatt som kanske inte alltid faller ur Netanyahus mun.

Israeliska araber – ”… not wanted here”

En av valets stora nyheter är dock den arabiskavalalliansen. Den gemensamma listan för flera arabdominerade partier förväntas kunna knipa 15 platser i Knesset och bli tredje största partiet. Enligt professor Lev Grinberg lär det inte kunna bli någon vänsterregering utan deltagande från denna araballians.

Den attack från vänster som nyligen levererades anses dock försvåra ett framtida stöd från den arabiska alliansen för en center-vänsterregering. Högerpartiet Likuds krav inför den centrala valkommittén att diskvalificera kandidaturen för en av araballiansens kandidater, Haneen Zoabi, fick stöd från Zionistunionen vilket mycket väl kan tillintetgöra deras möjligheter att bilda regering efter valet.

Från höger attackeras den arabiska alliansen verbalt. Avigdor Lieberman klargjorde i en tv-debatt nyligen läget för de israeliska araberna: ”Ni är inte önskvärda här”.

Till och med fysiska attacker mot arabiska kandidater har förekommit.

Om detta och mycket mer kan man läsa i nättidningen +972 Valspecial Israel.

Valdebatten - ingen talar om ockupation

Här hemma skriver Ricki Neuman i en krönika i SvD 12/3-15 om frånvaron av debatt om ockupationen i valrörelsen.

Israeliska intellektuella vill häva ockupationen eftersom den är ett brott och innebär förtryck av ett annat folk men också för att den kostar för mycket. Men inte i pengar räknat utan psykiskt och emotionellt. Rent ekonomiskt är den möjligen vinstgivande? Eller tillhandahåller åtminstone lösningar på problem för den nuvarande regeringen.

Debatten inför valet har hittills handlat om korruptionen bland politiker och företagare, om Iran och, kanske framför allt, om bristen på billiga bostäder. Det är här det där om lösningen på problem för regeringen kommer in i bilden. 

Bostadsbrist och bosättningar – trots allt en diabolisk bostadspolitik?

I en artikel i SvD 11/3-15 skriver Catrin Ormestad om bostadsbristens Israel och om bosättningar på Västbanken som lösningen som slår två flugor i en smäll, så att säga. De unga och fattiga tvingas flytta till de billigare bostäderna byggda på ockuperad mark.

Mellan 2008 och 2013 har huspriserna ökat med 55 % och fortsätter att stiga. En lösning är att flytta ut till ”periferin”, vilket enligt Ormestad är en omskrivning för det ockuperade Västbanken. Bosättarnas antal på Västbanken har under ovanstående period ökat med 23 % medan befolkningsökningen under samma period varit 10 %. En halvtimmes bilresa från Tel Aviv finns nämligen bosättningar med betydligt lägre huspriser än i staden. Staten subventionerar bostäderna och erbjuder fördelar, som gratis skolskjuts och skattelättnader för företag för att locka folk att flytta dit. En del kan inte tänka sig att delta i stölden av palestinsk mark men för många är det lockande, i synnerhet för fattiga ultraortodoxa judar. Dessa har ofta stora familjer och låga inkomster och det finns flera bosättningar där nästan enbart denna grupp bor. En medveten politik, enligt Ormestads intervjuobjekt som ser Netanyahus tjat om Iran som ett sätt att avleda debatten från socioekonomiska inrikesfrågor.

Många unga har flyttat utomlands och många fler funderar på att göra det. De ser ingen framtid i Israel. Kanske är detta det stora hotet mot Israel och inte ineffektiva raketer från Hamas?

Själv har jag oerhört svårt att se en ljusnande framtid för Israel-Palestina vid en valseger för Likud. För hur ska den se ut med frustrerade unga människor både i Israel och i Palestina, en nedlagd tvåstatslösning och en fortsättning på den provocerande bosättningspolitiken som lär leda till ytterligare radikalisering av det palestinska motståndet?

Alltså; ett ödesval för Israel, för Palestina, för Mellanöstern och i förlängningen hela världen.