Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling. 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 6. Från revolution till revolution

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Orangerevolutionen

2004 års presidentval präglades av valfusk. Väljarundersökningar under valdagen (exit polls) vid andra valomgången (ingen kandidat fick över 50 % i första valomgången) visade seger för Viktor Jusjtjenko med 52 % av rösterna mot Viktor Janukovytjs 43 % avvek uppseendeväckande från det slutliga valresultatet som utropades som seger för Janukovytj med 49,5 % mot Jusjtjenkos 46,6 %.

Hundratals människor drog till det central torget Majdan i Kiev den 22 november 2004 för att protestera mot det uppenbart riggade resultatet och kräva en ny och rättvis valomgång. Liknande protester genomfördes på andra platser i centrala och västra Ukraina. Många blev tagna på sängen av de kraftiga protesterna eftersom den allmänna uppfattningen varit att Ukraina hade ett svagt civilsamhälle som inte hade varken förmåga eller särskilt stor vilja att utöva kontroll av regeringsmakten.

I östra Ukraina verkade de flesta nöjda med resultatet och ungefär 60000 människor samlades vid Kievs järnvägsstation till stöd för Janukovytj. I Kharkiv- och Donetsk-regionerna (oblast) förklarade de regionala råden en önskan att bilda autonoma statsenheter. Det som händer i dagens Ukraina känns med andra ord som ett förstärkt eko från det förflutna. Janukovytjs parti Regionernas Parti samlade också en allukrainsk församling till möte i Siverodonetsk, nära Donetsk, för att diskutera en federalisering av Ukraina.

Men det är förstås massprotesterna i Kiev mot valresultatet som blev känt som Orangerevolutionen. Under en måndads tid ockuperades torget av tältande demonstranter som krävde nyval. Den 3 december föll slutligen en dom i Högsta domstolen som förkunnade att nyval skulle hållas. Den 26 december hölls valet och Jusjtjenko vann med 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44,2 %. Ett resultat mycket likt exit polls vid det förfuskade valet och ett resultat som bedömdes av valobservatörer ha tillkommit enligt reglerna, trots Janukovytjs överklaganden.

Valet kom att bli inramat som för eller emot närmande till Europa och EU (Jusjtjenko) respektive Ryssland (Janukovytj).  Yurchuk gör dessutom den intressanta noteringen att valet i Ryssland och USA inte heller framställdes som en intern ukrainsk angelägenhet. Utan, i Ryssland, istället som en kamp mellan Ryssland och Väst om inflytande över post-sovjetiskt område. I USA, å andra sidan, framställdes protesterna mot valresultatet som en strid mellan Väst och Ryssland.     

I valkampen beskrev Jusjtjenko och oppositionen sig själva som representerande normalitet medan motståndaren utmålades som banditer. Jusjtjenko framställdes som försvarare av ”ärligt folk” och oppositionens nationella identitetsprojekt krävde ett skapande av denna självproklamerade normalitet. Det blev därför nödvändigt att normalisera bilden av OUN och UPA så att upphöjandet av dem inte längre sågs som ”Galicisk nationalism” utan istället återställande av det normala. 

Således inleddes, efter Jusjtjenkos valseger, ett minnesarbete som gick ut på att också institutionellt – och inte bara symboliskt – normalisera minnet av OUN och UPA. Vad Yurchuk kallar en ukrainisering av det nationella historiska minnet.     

Jusjtjenkos ukrainisering av det nationella historiska minnet

Jusjtjenkos ambitiösa “historiska agenda” var att rentvätta den ukrainska nationella historien och fylla i tomrummen. Han refererade till OUN och UPA som om de hade potential att bli referenspunkter för hela nationen och strävade efter att föra in dem i normativa institutionaliserade praktiker.

Jusjtjenko lanserade vad forskaren Andriy Portnov har kallat ett integrationsorienterat narrativ där han försökte kombinera UPA och Röda Armén i ett och samma heroiska narrativ utan att lyckas nämnvärt få genomslag för initiativ som exempelvis firande av ”Segerdagen” med deltagande av veteraner både från båda arméerna. Lokalt däremot fanns lyckade exempel.

Istället för att ta itu med sitt vallöfte att bekämpa korruptionen tog han flera minnespolitiska initiativ. Han beviljade 2007 UPA-kommendanten Roman Sjukjevitj Hjälteordern, lät resa ett Bandera-monument i Lviv samma år och sanktionerade grundandet av det Ukrainska Institutet för Nationalminnen. Detta institut ordnade 2008-2009, tillsammans med Säkerhetstjänsten och Researchcentret för Frihetsrörelsen, en utställning med titeln ”UPA: De okuvades historia” som gick på turné genom landet och utomlands.

OUN och UPA presenteras som frihetsrörelser som kämpade för oberoende och frigörelse från de två ockupanterna Nazityskland och Sovjetunionen. OUN och UPA blir delar av ett nytt huvudnarrativ där den ukrainska historien beskrivs som en permanent kamp för frihet och i detta narrativ utgör de båda organisationerna viktiga byggstenar i kampen som slutligen ledde till självständighet.

Detta narrativ möjliggör också slutsatsen att Sovjetstyret ska ses som en ockupation och som viktiga grundstenar i den ukrainska emancipationsberättelsen kan OUN och UPA bara glorifieras och firas. De populariserades också genom tv, bland annat i tv-showen ”Great Ukrainians” (2008) där Stepan Bandera rankades som trea. Året därpå firades hundraårsdagen av hans födelse och 50-årsminnet av hans död. Yurchuk menar att hela året 2009 kan beskrivas som Banderas år med tanke på den uppmärksamhet han ägnades.

Alldeles före slutet på sin president period, 22 januari 2010, tilldelade Jusjtjenko också Bandera ordern Ukrainas Hjälte.

Det kan ge intrycket av att Jusjtjenko under sitt presidentskap lyckades med sitt projekt att göra OUN och UPA till folkhjältar.

… men en motrörelse skapas också

Värt att notera är dock att minnesarbetet inte nådde så långt att folkhjältemytens UPA togs positivt emot av samtliga regioner. Just detta med Bandera tycks ha varit mer kontroversiellt än själva upphöjandet av OUN och UPA i nationsminnet. Enligt Yurchuk var det kring 60 % av befolkningen som tyckte beslutet om Hjälteorden var illegitim. Hårdast motstånd mötte det dock i östra Ukraina.

I april 2010 ogiltigförklarade exempelvis en distriktsdomstol i Donetsk presidentens dekret om att ge Bandera hjälteorden med motiveringen att denne inte varit ukrainsk medborgare eftersom det före 1991 inte fanns någon ukrainsk självständig stat. Jusjtjenko överklagade beslutet i en apellationsdomstol men förlorade. I Odessa brändes Banderas porträtt och ukrainska historieböcker (ett sätt att protestera mot Jusjtjenkos minnespolitik) och inte långt efter Jusjtjenko utfärdat sitt dekret restes ett monument i Luhansk till äran av minnet av ”De invånare i Luhansk som mördades av nationalistmördare från OUN och UPA”.

Även internationellt väckte det postuma utdelandet av Hjälteorden indignation. Den romersk-katolska kyrkan fördömde utnämningen, judiska organisationer som Simon Wiesenthal Centret uttryckte sin djupa oro över utnämningen (som tillkännagavs bara dagarna före Minnesdagen för Förintelsen) och EU-parlamentet fördömde den i en resolution med motivationen att han samarbetade med Nazityskland.

    

Det sistnämnda bör ha varit en besvärande pinsamhet för Jusjtjenko och de nationaldemokratiska partierna eftersom de åtminstone sedan Orangerevolutionen byggt hela sin politik på ett närmande till EU.

Jusjtjenko ut och Janukovytj in

Yurchuk menar slutligen att de politiska partierna i Ukraina i stort sett har samma politiska program men skiljer sig i sättet att uttrycka det historiska minnet vilket blir huvudtema vid valkampanjerna. Presidentvalet 2010 utgjorde inget undantag utan handlade i medias diskussioner i huvudsak om ifall Stepan Bandera var en hjälte eller inte. Man kan ju säga att Jusjtjenko fick sista ordet i den debatten i och med hans postuma utdelande av Ukrainas Hjälte-orden till Bandera.

I februari 2010 lämnade Jusjtjenko sin post som president. Janukovytj fick revansch för den försmädliga förlusten 2004. På sin sista presskonferens som president betonade Jusjtjenko sin belåtenhet med den historiska minnespolitiken med formuleringen;

“Vi har nu en ny historia.”

Jusjtjenko jämförde sig själv med kosacken Ivan Mazepa som underskattades av sina samtida men som blivit en sinnebild av hur en riktig ukrainare ska vara.

Mazepa på 10-hryvnian. En sedel med allt mindre värde. Men Mazepas kultstatus består...?

Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet markerade emellertid ett skifte i ägarskapet till det historiska minnet av OUN och UPA. 

Janukovytjs revansch

Janukovytj återinförde bruket av benämningen av Andra Världskriget som “Det stora patriotiska kriget”, tog beslut om att den sovjetiska röda fanan skulle vara den officiella flaggan att användas vid firandet av ”Segerdagen” och anträdde en återställande minnespolitik som innebar ett återvändande till Sovjet-symboler och en pro-rysk inriktning.

Han utsåg en ny direktör för Institutet för Nationalminnen, Valerij Soldatenko, från Donetsk och medlem av Kommunistpartiet. Han inställning till den stora massvälten (Holodomor) och negativa syn på Bandera och UPA-kommendanten Sjukjevitj blev till stora samtalsämnen bland intellektuella, journalister och politiker.

Janukovytj tog ett antal impopulära beslut. Som att, tillsammans med Ryssland, skriva under ”Kharkivavtalet” i april 2010 vilket förlängde den ryska flottans närvaro på Krim från 2017 till 2042. Detta sågs av många intellektuella och politiker som landsförräderi och ett hot mot den nationella suveräniteten. Den ryska annekteringen av Krim efter Euromajdan var naturligtvis en aktion för att säkra denna flottas närvaro i vetskap om att den nya regeringen mycket väl skulle kunna tänkas bryta avtalet, tänker jag.

Ukraina fick politiska fångar varav de mest uppmärksammade var oppositionsledarna Julia Tymosjenko och Jurij Lytsenko. Korruptionen växte och de flesta posterna inom regional administration gavs till medlemmar av Regionernas Parti. Frustrationen växte och i synnerhet i västra delarna av landet kände sig folk i allmänhet väldigt lite lojalitet med myndigheter då de ledande positionerna, även i de lokala myndigheterna, oftast var i händerna på personer från östra Ukraina. De flesta från Donetsk vilket gav upphov till öknamnet ”Donetskklanen”.

Resultatet av den förkrossande besvikelsen över Regionernas Parti ledde, enligt Yurchuk, till att extremhögerpartiet Svoboda kom in i parlamentet i valet 2012. Hon poängterar här att det faktiskt var första gången ett extremhögerparti kom in i parlamentet. Ett symptom också för besvikelsen över politiken generellt och missnöjet med alla etablerade politiska partier. 

Det jäsande missnöjet och frustrationen skulle strax kasta in landet i en ny revolution som även denna fick sin upprinnelse på Majdan i Kiev. Nästa del av denna serie inlägg handlar om detta, dvs. om Euromajdan.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Efter att den inledande euforin efter självständighetsförklaringen lagt sig började vardagslivet för Ukraina. Ett vardagsliv som för de flesta inte skiljde sig nämnvärt från hur det sett ut före självständigheten. Besvikelse, frustration och missnöje med nationaldemoraterna började snart sprida sig. Liksom regionalism och separatism.

Vid parlamentsvalet 1993 fick vänsterpartierna – Kommunistpartiet som åter blev tillåtna 1993, Socialistpartiet och Agrara partiet - 41 % av rösterna. Löften om stabilitet lockade väljare. I juli 1994 blev Leonid Kutjma - en ”röd direktör” med intressen i de tunga industrierna i öst - vald till president. Han intog en starkt pro-rysk position och utropade slutet på ”den Galiciska nationalismen”. Hans position har kallats för ”centristisk”, det vill säga en sorts ”mittenpolitik”, med vilket menas att han inte hade någon uttalad riktning i varken inrikes- eller utrikespolitiken. Det har tolkats som en önskan att bevara status-quo och behålla makten.    

Kutjma höll också makten I tio år och under hans styre genomfördes, något motsägelsefullt, en hel del reformer av betydelse för definitionen av Ukraina som stat. Valutan hryvna introducerades, den ukrainska konstitutionen antogs och förändringar i den nationella kalendern gav några nya helgdagar men befäste också en del av de gamla från Sovjet-eran.

Kutjmas så kallade mittenpolitik (eller ibland multi-vektor politik) präglade också minnespolitiken avseende OUN och UPA. Å ena sidan började skolböckerna beskriva dem som hjältemodiga krigare för ukrainsk självständighet jämförbar med kosackernas men å andra sidan tilläts de inte tillräckligt med minneskulturella resurser att deras hjältestatus blev nationellt etablerad. Kutjma agerade och uttryckte sig om OUN och UPA på olika sätt beroende på situationen och på var i landet han befann sig. I Lviv kunde han prisa UPA och i Donbass lovordades istället Röda Arméns veteraner.

1997 lät Kutjma bilda en speciell kommitté med historiker som fick till uppgift att närma sig frågan om OUN och UPA och komma med sina slutsatser om deras roll i den ukrainska historien. Slutrapporten kom inte förrän 2005 och blev till ett konstaterande att det fick anses omöjligt att etablera en samlad bild av OUN och UPA som kunde bli helt accepterad av alla invånare i alla regioner i Ukraina. Än idag är också frågan om sociala privilegier till UPA-veteraner borde vara desamma som för Röda Armé-veteraner olöst.

Regionala och lokala sentiment tycks ha varit starka krafter och försvårat en konsekvent genomförd minnespolitik från centralmakten. I synnerhet som oblasternas administration utses av presidenten medan de lokala råden väljs av invånarna i oblasten/staden/byn. Detta har ibland utlöst konflikter då den exekutiva makten (oblasternas administration) hamnar på kollisionskurs med det regionala/lokala rådet. Det här kunde vi se ett exempel på i vintras under oroligheter i Vinnytsya vilket jag förmodligen var ensam om i hela Sverige att skriva om då. Kanske av det enkla skälet att ingen riktigt förstod sig på vad konflikten handlade om. Knappt ens jag själv.

Den ukrainska ortodoxa kyrkan under Kiev-patriarkatet (UOC-KP) intog emellertid en allt starkare position i samhället under denna tid och allt starkare band knöts till OUN och UPA. De nationaldemokratiska partierna stödde UOC-KP som i gengäld tog till sig de nationaldemokratiska partiernas minnespolitik inom vilken OUN och UPA var framträdande. UOC-KP tog till sig UPA:s soldater som sina egna martyrer och gav därmed en religiös inramning till UPA – med element som lidande, martyrskap, offer och helighet – vilket gjorde det lättare för människor att bortse från de mörka sidorna av rörelsens förflutna. Den starka länken till kosack-memorabilia spädde ytterligare på acceptansen för UPA.

Politisk kris, formering av en ny opposition och sökandet efter nya symboler

Kutjma och hans närmaste gjorde sig skyldiga till maktmissbruk och begränsningar av yttrandefriheten vilkt ledde till förföljelser av journalister vilket kulminerade i en kris 1998 som splittrade Kutjmas allians. Minnespolitiken under den här perioden (1998-2003) är alltså starkt präglad av ”Kutjmagate”. Denna skandal handlar om Kutjmas eventuella inblandning i bortförandet av och mordet på en journalist och sägs vara upphov till en omorientering av den ukrainska politiken i riktning från östtillvänd (Ryssland) till västtillvänd (EU). 

Av de kassettband som framkom som bevismaterial mot Kutjma framkom inte att någon direkt order om kidnappningen och mordet men avslöjade dock hur korrupt hans maktapparat var och en nyformerad opposition lanserade kampanjen ”Ukraina utan Kutjma”.

Framträdande i den opposition som bildades var Viktor Jusjtjenko med partiet Vårt Ukraina och Yulia Tymosjenko med sitt Fäderneslandsparti (Batkivsjtjina) inbäddat i valalliansen Tymosjenkoblocket. Den sistnämnda ingår som kanske är bekant i den nuvarande regeringen. Den som vill fördjupa sin förståelse för det senaste årets händelser kan med fördel börja just här.

Bild:AFP. Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko, de ledande i kampanjen "Ukraina utan Kutjma"

Jusjtjenko var vid denna tidpunkt chef för den ukrainska centralbanken och Tymosjenko energiminister. De tillhörde alltså maktkretsen kring Kutjma. Tymosjenko bröt med Kutjma i samband med ett brottsmål mot henne medan Jusjtjenko gradvis distanserade sig från Kutjma och anslöt till oppositionen först 2002. Deras partier formerades just före valet 2002 och bestod av diverse nationaldemokratiska partier som alla hade sitt ursprung inom Kutjmas maktkrets. De saknade ideologisk kärna och kan, enligt Yurchuk, beskrivas som populistiska. Den personliga historiesynen ersatte ideologi gjorde politikerna till “nationalister”, “kommunister”, “socialister” etc. Detta ideologiska vakuum, populismen och den starka personkulten inom ukrainsk politik gäller i högsta grad än idag, enligt min egen uppfattning.

Dessa nya oppositionspartier hade emellertid – eftersom de tillhört kretsen kring Kutjma - behov av att hitta symboler för att distansera sig från denna anknytning. Valet föll på symboler som redan var välbekanta i det västra Ukraina. Jusjtjenko syntes allt oftare vid minnesceremonier för UPA och dessa evenemang kom också allt oftare att tilldra sig de stora städerna istället för, som tidigare, i huvudsak i byar och småstäder. Oppositionen mot Kutjma växte sig allt starkare i Kiev och andra storstäder och media ägnade stor uppmärksamhet åt den ukrainska historien, i synnerhet krigshistorien.

Den tidigare nämnda konflikten mellan de kyrkliga (ortodoxa) patriarkaten växte sig också starkare. Yurchuk beskriver hur Moskvapatriarkatet i tidningen Volyn beskrevs som ”femtekolonnare” som stödde en ryssvänlig politik i Ukraina. Artiklar om OUN och UPA blev också allt talrikare i den lokala (Volynien-regionen) pressen. Dessutom blev tonen i tidningen Volyn aggressivare. Inte sällan med karaktären av hatspråk med anti-semitiska, anti-ryska och anti-polska undertoner.  

I ett tal vid en hearing till minne av offren för massvälten under 1930-talet (det s.k. Holodomor) i parlamentet 12/3-2003 kunde det låta så här (Vasyl Chervonyi, parlamentsledamot för Rukh – ett av de tidigaste ukrainska nationalistpartierna):

“They [Ukrainians] were doomed to death by hunger which is a much more horrible death than the death by bullets and gas chambers. [...] And as for the real organizers of the ethnocide of Ukrainians, we have to take into account those who actually seized the power of leadership of the KPSS and NKVD! Yes, the staff of the NKVD in Ukraine was composed of more than 90% of Jews, who directly carried out the orders of their chiefs from the Kremlin (where the percentage of Jews was no smaller). They were not atheists. [...] They were devoted enemies of Christianity. [...] The late professor of Kyiv University Matviy Shestopal in his book “Jews in Ukraine” on the basis of documents proves that the genocide of Ukrainian nation was organized and realized by Zionists. [...] I make a proposal to address the general public prosecutor’s office of Ukraine with a request to open a case [for recognition of the Holodomor as genocide, and also to address the international organizations about such a recognition.]”

John-Paul Himka har skrivit en hel del om detta Holodomor och om den utbredda ukrainska uppfattningen att judarna skulle ha skuld till denna massvält i Ukraina under Stalin.

I nationalistiska ukrainska kretsar tals det ofta hellre om Holodomor än om Holocaust, noterar Himka. Han påpekar också hur detta kan bottna i kampen om krigsnarrativ, som Yurchuk tagit upp som ramverk för sin avhandling (se tidigare inlägg). Han säger så här:

“[…] one of the problems of integrating the Holocaust into Eastern European historical narratives is that there has developed a very difficult relationship between the recognition of communist and Nazi atrocities. Many on both sides seem to treat it as a zero-sum game: the Holocaust detracts from the Holodomor and vice-versa”.

Den ena hemskheten skulle alltså inte kunna samexistera med den andra förefaller det. Som Yurchuk påpekat (och som nämndes i förra delen av denna serie inlägg) finns det en tendens i Ukraina att göra ensidiga tolkningar av det förflutna och betona en berättelse som exklusivt autentisk och den enda värd att minnas. Himka noterar också att de som vill framställa trettiotalets svält som folkmord är samma personer som glorifierar OUN och UPA.

Jusjtjenko, med sitt behov av symboler, belönade således denne Chervonyi postumt i november 2009 med ”Frihetsordern” som brukar tilldelas endast de som utfört ”utmärkande och speciella handlingar för att stärka suveräniteten och friheten för Ukraina, för att konsolidera det ukrainska samhället, för utveckling av demokrati, socio-ekonomiska och politiska reformer, för värnande av civila och mänskliga rättigheter”.

Yurchuk tillägger i sin avhandling att det framstår som ett litet mysterium hur denna utmärkelses motivering korrelerar med Chernoviys tal i parlamentet som citerats här ovan.

Kampen om minnet av OUN/UPA inför Orangerevolutionen

Den politiska krisen 1998-2003 och anti-Kutjma kampanjen kulminerade i presidentvalet 2004 som blev utlösande faktor för den s.k. Orange-revolutionen.

Yurchuk framhåller också Ukrainas internatonella relationer som en faktor för förståelsen av minnesarbetet inför Orangerevolutionen och avser då främst de med grannarna Polen och Ryssland. Hela presidentkampanjen 2004 baserade oppositionen sina protester på en enda förenklad fråga – om Ukraina skulle behålla sin pro-ryska orienteering eller närma sig Europa?

I förhållande till Polen handlade de tom 60års-minnet av den ukrainsk-polska konflikten i Volynien. Den etniska konflikt som utbröt 1943 skildrades på olika sätt i Ukraina respektive Polen ur nationalistiska perspektiv. I den ukrainska diskursen presenterades konflikten som ett ukrainskt svar på en polsk anti-ukrainsk politik under mellankrigstiden och som ett av elementen i den ukrainska självständighetskampen. Dödandet av polacker benämns i denna diskurs som ”Volynien-tragedin”. I den polska diskursen presenteras konflikten som kvintessensen av en längre tids ukrainsk fientlighet mot polacker som kulminerade i en massaker.

Både Kutjma och Jusjtjenko hade svårt att inta en röstmaximerande hållning i frågan om Volynientragedin. Jusjtjenko ville framställa sig som en pro-europeisk kandidat och framstod ofta retoriskt stå närmare den polska synen medan Kutjma i praktisk politik var den mer pro-polske i frågan.

Oppositionen var alltså tvungen till en balansgång där deras vilja att associeras med västvärldens värderingar och europeisk integration omöjliggjorde öppen anti-polsk agitation medan å andra sidan deras främsta väljarstöd fanns i västra Ukraina där minnet av OUN och UPA var betydelsefullt. I historien om andra världskriget och UPA fann oppositionen nya hjältar som kunde symbolisera den revolutionära stämning som rådde, vilket framför allt gällde senare under själva Orangerevolutionen. Å andra sidan fanns risken att oppositionen skulle kunna framställas som fascister vilket också skedde bland annat genom att under presidentkampanjen visa affischer med Jusjtjenko i nazi-uniform. Yurchuk påpekar här att det ändra sedan presidentvalskampanjen 2004 varit vanligt att använda ”fascistkortet” i politiska strider.

Kutjma ville verka för polsk-ukrainsk försoning och var redo att ge en ursäkt till Polen vilket av oppositionen framställdes som anti-ukrainskt. I ett brev adresserat till polackerna underströk nationalisterna att polska krav på en ukrainsk ursäkt för Volynien-massakrerna underminerade ”Ukrainas nationella intressen”.

Rysslands roll i den ukrainska kampen om minnet av OUN och UPA

Yurchuk hävdar att minnespolitiken rörande OUN och UPA till stor del bedrevs i förhållande till Ryssland. I viss mån radikaliserades denna minnespolitik som en respons på förändringar i den ryska minnespolitiken, menar hon.

Efter att Boris Jeltsin under 1990-talet försökte inta en anti-bolsjevikisk hållning och försökte distansera Ryssland från dess kommunistiska arv vilket av senare makthavare (läs Putin) tolkats som ett sätt att fjärma sig från den ryska sfären och som förräderi mot ryska intressen. Under Putin har Ryssland sakta men säkert börjat rehabilitera sovjetarvet och Sovjet-nostalgi har blivit en av de underliggande drivkrafterna inom rysk minnespolitik, enligt Yurchuk.

Rysk minnespolitik förhöll sig också aktivt till vad som hände i omgivningen, menar hon vidare. Som exempel framhåller hon hur dåvarande ryske presidenten Medvedev i maj 2010, under Janukovytjs första tid som ukrainsk president, besökte minnesmärket över den stora massvälten (Holodomor) 1932-33 medan han året före, när den västtillvände Jusjtjenko var president, vägrade att infinna sig vid denna årliga ceremoni.

I Ukraina utropade Kutjma året 2003 som “Rysslands år i Ukraina” och tillsammans med Janukovytj beskrev alliansen med Ryssland som en garanti för alla ukrainares välmående. Medan oppositionen, å andra sidan, indignerat beskrev denna orientering som anti-europeisk och ett ryskt imperialistiskt hot.

Under presidentkampanjen 2004 kulminerade den pro-ryska propagandan och presidentkandidaten Janukovytj skröt om sitt stöd från Putin och hans kampanjmakare gjorde allt de kunde för att beskriva motkandidaten Jusjtjenko som fascist och som en kandidat som bara representerade nationalistidealen i västra Ukraina.

Att associera Jusjtjenko hårt till OUN och UPA blev, konstaterar Yurchuk, ironiskt nog en strategi som slog tillbaka på Janukovytj eftersom många väljare anammade den positiva synen på UPA som representerande revolutionärt patos och frihetskamp.

Vilket översattes till en kamp mot oligarkväldet kring Kutjma inklusive presidentkandidaten Janukovytj. Detta skulle visa sig särskilt effektivt under den så kallade Orange-revolutionen till vilken vi kommer i nästa del då perioden mellan denna revolution och Majdanrevolutionen behandlas. Som kanske redan förefaller uppenbart finns här en genealogi klart synbar i dagens ukrainska konflikt.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 4: Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet av det förflutna

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

I den här delen tar jag mig an att beskriva de ramverk inom vilka den minnespolitik Yurchuk har studerat rör sig. Det skulle också kunna kallas olika diskurser inom vilka debatten om händelser och historiska epoker eller företeelser kan diskuteras. Eller om hur ord eller historiska personer värdeladdas och blir användbara i vissa syften i det politiska samtalet såväl lokalt, regionalt som nationellt. Yurchuk betonar också samspelet mellan dessa olika nivåer där det faktum att Ukrainas olika regioner delvis har väldigt olikartad bakgrund och historia på ett avgörande sätt spelar in.    

Forskare har noterat att ukrainska historiker efter självständigheten 1991 importerat det historiska narrativet om OUN och UPA som skapats av ukrainska historiker i diasporan, ofta medlemmar av OUN och UPA som emigrerat till Väst. Men vissa myter eller försök att använda minnet av händelser och personer fungerar bättre i vissa regioner än i andra. Det finns också en ambition hos makthavare att exploatera en viss uppfattning om exempelvis OUN och UPA. Minnet av OUN och UPA skapas hela tiden och sker i den komplexa dynamiken mellan stats- och nationsbyggande och den regionala dimensionen.

Yurchuk betonar att dessa ramverk inte ska ses som en historisk kontext för föremålen för studien utan istället som en del av studieobjektet självt. Men framför allt att förståelsen av dem är helt avgörande för att också förstå varför just OUN:s och UPA:s förflutna blivit så viktigt i det post-Sovjetiska Ukraina.

Tidsmässigt hamnar Ambitionen hos de första ukrainska makthavarna att bygga den nya självständigheten på en ukrainsk identitet framkallade behovet av att forma en sådan vilket gör att top-down perspektivet är ständigt närvarande. Det gör också att vi här tidsmässigt ofrånkomligen rör oss mycket kring de första skälvande åren av den ukrainska självständigheten 1991 även om det inte utgör någon strikt kronologi för redogörelsen som här följer.

Självständigheten och en kompromissartad approach till historien

Den 1 december 1991 röstade en stor majoritet av folket i Ukraina för nationellt oberoende och valde Leonid Kravtjuk, en före detta propagandaminister i den ukrainska sovjetrepubliken, till president. Redan den 30 augusti samma år hade det ukrainska kommunistpartiet bannlysts.

Detta faktum är en viktig nickel till hela utvecklingen i Ukraina vilken kan ses som en frigörelseprocess från Sovjet som ännu inte är avslutad utan inne i en våldsam och troligen helt avgörande fas åtminstone beträffande den geografiska gränsdragningen för det självständiga Ukraina.

De två rivaliserande grupperna – den kommunistiska nomenklaturan och de nationalistiska demokraterna – slöt, enligt Yurchuk, en sorts tyst överenskommelse om en hybridliknande statsbildning. Den politiska makten fick ligga kvar hos den kommunistiska nomenklaturan men med en fasad av nationella symboler som utanpåverk. Den gamla ordningen ”in disguise”, som Yurchuk formulerar det.

Den gamla kommunistnomenklaturan hade den ”hårda” makten – exempelvis frågan om NATO-medlemskap - medan nationaldemokraterna fick kontrollen över den ”mjuka”. Vilken innefattade huvuduppgiften att separera den ukrainska identiteten från Ryssland eller Sovjet.

En metod för att åstadkomma denna bekymmersamma kompromissartade ukrainska identitet var att använda populistisk ukrainsk historiografi som skapats under nationalromantikens dagar vid mitten av 1800-talet. En sorts avslutning av ett tidigare avbrutet nationaliseringsprojekt, om vi får tro Georgiy Kasianov som beskriver två stadier i den ukrainska nationaliseringen av historien. Den första som här nämnts avbröts av Sovjetstaten efter andra världskriget och den andra ska, enligt Kasianov, ha börjat under sent 1980-tal (perestroika) och är ännu inte avslutad.

Målet med skapandet av en ukrainsk historieskrivning är förstås att befästa den ukrainska nationens oberoende och suveränitet. Det föranleder glorifiering av sådant som stärker detta mål och förträngning av det motsatta. Den ukrainska nationaliströrelsen som slogs för självständighet mot Sovjet under andra världskriget och åren därefter ses därför som en central del av historien.

Skapandet av “homo Ukrainicus” och odlande av kosackmyten

Det gällde alltså att i den ukrainska självständighetens Ukraina att etablera uppfattningen om “Homo Ukrainicus” och alla skolbarn fick från första skolåret en introduktion till denna version av den ukrainska historien.

Den första ministern med ansvar för utbildning, Anatoliy Pohribnyi, fastställde att all utbildning i Ukraina var villkorslöst underställd etablerandet av en självständig ukrainsk stat. En historiesyn som gäller än idag, enligt Yurchuk, och som ligger bakom skolböckernas beskrivning av OUN och UPA som integrerade delar av den nationella frigörelsen och statsbildningen.

Ett tema som exploaterades flitigt under 1990-talet, men även fortsatt, var kosackkulturen eller kosackmyten. OUN och UPA inspirerades också av denna nationalromantiska kosackbild och i det självständiga Ukraina tvinnas ofta kosackmyten samman med den om de nationalistiska frihetsrörelserna. Kosackernas kamp för autonomi, oftast representerad av Ivan Mazepa, betonas då för att särskilja bilden från den ryska som också betonar sitt kosackarv.

Vi kan jämföra detta med det svenska historieskapandet och mytbildningen under nationalromantikens 1800-tal där ett förflutet i enlighet med rådande ideal formade historieskrivningen och etablerades med hjälp av utbildningssystemet. Vi svenskar var visserligen germaner men en annan sort än exempelvis tyskarna. Därför behövdes något särskiljande att hänvisa till och vikingamyten skapades, åtminstone enligt Maja Hagerman (Det rena landet – Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2011).

Den 22 mars 2002 utfärdade den dåvarande presidenten Leonid Kutjma ett dekret som fästställde det årliga firandet av de ukrainska kosackerna på helgdagen ”Pokrova” (dagen då jungfru Maria hyllas, ”Guds moders beskydd”, en av de viktigaste helgdagarna i det ryskortodoxa liturgiska året, Pokrova=kyrkslaviska för beskydd ). Ett sätt att också väva in det religiösa elementet kopplat till kosackmyten. Det är ett återkommande tema vid ceremonier och högtider med en sammanvävning av det kyrkliga, frihetsrörelserna och kosackmyten.

Kutjmas officiella hälsning till alla kosacker i landet på det första högtidlighållandet enligt dekretet (oktober 2002) visar mycket öppet anknytningen till identitetsbyggandet i den fortfarande färska nationalsten Ukraina. Det refereras av Ukrinform i en kortare artikel:

”Mr Kuchma's message states Ukrainian Cossacks as have always been the lofty embodiment of the Ukrainian people's best features, bravery and courage, the symbol of the Ukrainian people's vitality.

In the country's hardest times, when Ukraine had no independent statehood the Ukrainian people invariably pinned their hopes for a better future on the Cossacks.

Today Ukraine is a sovereign, independent nation, and the idea of Cossackhood, has gained a fresh momentum, mustering hundreds of thousands of supporters in every region of Ukraine.

President Kuchma's message calls upon Ukrainian Cossacks to muster their efforts toward materializing their lofty mission and living to the society's boldest expectations.

Let's unite for the sake of Ukraine's good and prosperity. God and the Truth are with us, the President's message says.”

Kanske låg det bakom Kutjmas vädjan om enande en aning om att de som idag identifierar sig som kosacker inte helhjärtat ställde sig bakom den ukrainska kosackbilden? Jag tänker förstås på de kosackförband som nu opererar i östra Ukraina på separatisternas sida.

Avsovjetisering, avkolonisering, raderandet av kommunismen och europeisering

Nationaliseringen av minnet förutsatte ett utraderande av det sovjetiska arvet och en nedmontering av Sovjetsymboler. Kort sagt en avsovjetisering av det ukrainska samhället. Det kan också karaktäriseras som avkolonisering och alla sovjetiska förvrängningar av historien måste kompenseras av en ukrainsk minnespolitik. En fast orienteringspunkt i detta identitetssökande blev valet mellan Ryssland och Väst.

Andra världskriget ger rikligt med blodtillförsel till detta minnesarbete. Fokus läggs vid OUN:s och UPA:s anti-sovjetiska kamp istället för de sovjetryska berättelserna om ”Den stora segern över fascismen” eller ”Det stora patriotiska kriget”. Att distansera sig från dessa myter är att distansera sig från Sovjetunionen vilket krävde nya nav kring vilka den specifika ukrainska krigsupplevelsen kunde knytas. Det ”Stora patriotiska kriget” blev då istället proklamerat ”Andra världskriget” exempelvis.

Men allra viktigast blev skapandet av noder kring vilka minnet av OUN och UPA kunde knytas, ett ”motståndets minne”, som Yurchuk kallar det. All kunskap som kunde underminera OUN:s och UPA:s fläckfria kamp mot Sovjet förbigicks med tystnad och tystades ned medan kampen mot Sovjet ahistoriskt betonades som en del av en helig tid då ukrainarna stod emot alla utländska makter på ukrainskt territorium.

Ett exempel på det ryska narrativets negligering av det ukrainska bidraget till ”Den stora segern över fascismen” framhåller Yurchuk ett tal av dåvarande premiärminister Putin där han menade att denna seger hade kunnat vinnas även utan ukrainskt deltagande eftersom ”Ryssland är ett land för segrare”. Vilket alltså nedvärderar att tre miljoner ukrainare var del av Röda armén under kriget. Här framhåller Yurchuk implicit möjligheten för Ukraina att framhäva denna insats som det ”specifikt ukrainska” krigstemat. Det problematiska är att det istället är genom OUN och UPA som ukrainska minnesentreprenörer fastlägger den ukrainska upplevelsen av kriget trots att det endast var cirka 30000 ukrainare som slogs för dessa grupper vid tiden kring 1944. Därigenom nekas rätten att minnas de tre miljonernas krigsinsats.

Historiker från “båda sidor” har således rationaliserat historieskrivningen genom att presentera en ensidig tolkning av det förflutna och betonat denna som exklusivt autentisk och den enda värd att minas. Vilket betyder en glorifiering av antingen minnet av OUN och UPA eller den ”stora segern över fascismen” och partisanrörelsens insats.

Komplexitet säljer dåligt, påpekar Yurchuk, och politiker använder därför förenklade mönster för att vinna folkets hjärtan. Det innebär ofta en ”andrafiering” i narrativ som särskiljer ”oss” från ”dem” och det förflutna blir på så sätt en resurs för att vinna röster.

Själv tänker jag att detta är en nyckelmening viktig att hålla i minnet även när det gäller den ryska och ukrainska men även västvärldens presentation av den nuvarande konflikten i Ukraina.

Transformation av fysiska representationer av minnet

Nationsbildningen och byggandet av en nationell identitet förde också med sig en förändring av de fysiska representationerna av minnet.

Redan den 1 september 1990 revs en Lenin-staty ned i Chervonograd (Lviv oblast), efter ett beslut av stadsrådet där. Strax därefter föll Lenin-statyer över hela västra Ukraina, i Ternopil, Lviv och Ivano-Frankivsk. Det har tolkats som en antikommunistisk manifestation snarare än en nationalistisk men Yurchuk betonar att nationalismen vid denna tid hade kraftiga antikommunistiska undertoner.

De kulturella minnesnoderna Kiyvan Rus och Kossackerna var vid formandet av den ukrainska självständigheten redan väl etablerade då de även utgör grundstenar i det ryska kulturella minnet men genomgick i Ukraina under 1990-talet en emfasförändring genom en separation av Kyivan Rus-historien och Moscovia-historien och en betoning av kosackernas kamp för autonomi.  

Sin fysiska representation fick detta bland annat i utformningen av sedlar och mynt. Bland de ukrainska hjältar som prydde pengarna fanns bland andra Ivan Mazepa som i den sovjetiska historieskrivningen är en förrädare som lierade sig med fienden (Sverige och Karl XII).

Exempel på regionala skillnader i utformningen av minnesrepresentationer ger Yurchuk från Rivne i Volynien där avbildningar med koppling till Halych Volhynian Rus (grevskap som efterträdde Kiyvan Rus) eller det polsk-litauska arvet synliggjordes mer framträdande under 1990-talet. Med avsikten att skapa en mer europeisk prägel och göra stadens utseende mer attraktivt och ”marknadsmässigt”. De sovjetiska monumenten beskrevs som “smaklösa och primitiva” men var också politiskt laddade och en staty över Kuznetsov, chefen för det regionala NKVD, flyttades från en central plats i staden till en mer avskild plats. Den ersattes av ett monument betitlat ”Till de som dog för Ukraina” och torget där den står döptes om till Magdeburg Lag-torget för att ge en koppling till Europa. Politiskt färgade minnesmärken av arvet från UNR, OUN och UPA har varit mer omdiskuterade och kontroversiella och har uppförts först efter inträdet till 2000-talet.

I byarna runtom i Volynien restes till en början kors till minne av UPA-soldater som dödats under kriget. Flera år senare har monument börjat resas på dessa platser då krav på ”riktiga minnesmärken” rests och politiska partier av ibland tillmötesgått dessa krav, men enligt en egen agenda.  Yurchuk säger sig kunna se hur en komplex väv av personliga minnen, politiska strävanden, mänskligt behov av att minnas de döda, krav på erkännande och anspråk på sanningssägande framträder kring uppförandet av dessa monument.

Anti-OUN och UPA

Yurchuks studier av den lokala minnespolitiken i Rivne ger en bild av at avsovjetiseringen och utrensning av det kommunistiska arvet i praktiken inte var alldeles lätt att genomföra. Den nationalistiska beskrivningen av OUN:s och UPA:s historia var ett av de heta ämnen som Kommunistpartiet och Socialistpartiet hade starka invändingar emot. Det var således ett ämne som stadens styrande försökte undvika.

Kritiken riktade sig framför allt mot evenemang som relaterade till personer som Symon Petliura, Stepan Bandera och biskopen av den Ukrainska Autokefala Ortodoxa kyrkan (bildat vid den korta ukrainska statsbildningen på 20-talet och förbjuden av Sovjet), Stepan Skrypnyk (biskop Mstyslav) som beskylldes för kollaboration med nazisterna. Anti-OUN och anti-UPA kritiker buntade ofta ihop dessa tre personer så att de tillsammans fick representera allt anti-sovjetiskt, fascistiskt och anti-ukrainskt medan det pro-sovjetiska framställdes som ”äkta ukrainskt”.

Just kyrkors tillhörighet, Kiev- eller Moskva-patriarkat, var vid den här tiden ett stridsäpple där stödet för det ena eller andra patriarkatet markerade den politiska identiteten. Komunnisterna och socialisterna stöttade Moskva-patriarkatet medan det nationalistdemokratiska lägret stöttade Kiev-patriarkatet, den grekisk-katolska kyrkan eller Autokefala kyrkan. En kamp som i allra högsta grad pågår än på flera orter vilket jag själv noterat under mina besök i Ukraina och skrivit om på denna blogg.

Egen bild: Den okände soldatens grav i Kiev. Ett av många monument över Det stora patriotiska kriget

”Banderivtsi” – en studie av konnotationer (ordets betydelse eller abstrakta definition)

Den politiska kampen om den ukrainska berättelsen och det Yurchuk benämner minnespolitiken handlar mycket om en kamp om värdeladdning och att etablera termers mening. En sådan term som hon tar upp särskilt är ”Banderivtsi”. En term som varit en pejorativ, informell term vid framställningar av OUN och UPA enligt det sovjetiska anti-fascistiska narrativet. Gradvis har termen förlorat sin pejorativa mening hos den ukrainska allmänheten och blivit ett av de återerövrade ord som vissa grupper använder för att beskriva sig själva.

Den sovjetiska traditionen att kalla motståndare till Sovjet för “banderitvets” består än i dagens Ryssland och står för grymma fiender mot det som nu är den ryska staten. Tidigare gällde den kollektivt för fiender till Sovjet i sovjetstater som införlivats efter andra världkrigets utbrott. Yurchuk pekar också på den mycket gamla ryska traditionen med samlande namn på ukrainare som propagerade eller agerade för autonomi eller självständighet. På 1700-talet kallades sådana för ”mazepyntsi” efter Ivan Mazepa, kosackledaren som lierade sig med Karl XII. På 1920-30-talen var det ”petliurivtsi” efter Symon Petliura, ledaren för den kortlivade ukrainska autonomin mellan världskrigen. Under 1940-talet blev det så ”banderivtsi” efter Stepan Bandera.

Under Euromajdan återupplivades termen och rysk media talade också ofta om den tillfälliga ukrainska regeringen efter Majdan som ”fascistjunta”. Välbekanta termer för den ryska (och ukrainska) allmänheten som i sig innehöll en mängd dold ”information”. Det vill säga konnotationer, eller betydelsen av en term.

Det ukrainska svaret har blivit att konstruera ett försvarsnarrativ där ordet ”banderivtsi” och de historiska personer som belagts med epitetet vittvättas och presenteras i positiva termer. Från forskarhåll brukar det betonas att det är vanligt att underordnade grupper erövrar den dominerande gruppens ord och fraser och möblerar om deras betydelse så att de blir meningsbärande i enlighet med deras specifika syfte(n). På så sätt har ”banderivtsi” kunnat förvandlas till något med positiv laddning i Ukraina. Populärkultur är en metod som kan bidra till förvandlingen. Yurchuk citerar en popsång med titeln ”We are lads from Banderstadt”:

“All our family are daredevils from L’viv, An apple did not fall away from the apple-tree. Mummies and daddies broke so many beds. So the stork could bring us to God’s world. Because we are boys from Banderstadt, We go to church, we respect our parents. None can party like us. Till the bugles don’t play, till the drum does not beat. Some say we are bandits, hooligans. From this swamp there won’t be human beings. But we will see, when there is a need. Who will crawl down to the cellar, and who will go under bullets."

De blir alltså här de modiga som vågar gå mot kulorna när det är nödvändigt och kastar om Sovjet-narrativets “nationalistiska banditformationer” till ett heroisk-nationalistiskt narrativ som framställer OUN och UPA som försvarare av fosterlandet. Ett narrativ användbart för de som demonstrerade under Euromajdan.

Stepan Bandera, ledaren för OUN-B. Nationens hjälte eller fascistisk krigsbrottsling? Banderivtsi i båda fallen?

Förintelsen som tema för kommunistisk kritik av nationalister och nationaldemokrater

I det sovjetiska krigsnarrativet ingick inte Förintelsen specifikt utan bakades istället in i ett bredare ”offer för tyska fascistockupanter”. I och med den Ukrainska självständigheten 1991 började pro-kommunistiska tidningar att skriva artiklar där Förintelsen beskrevs och dödandet av judar började beskrivas i termer av folkmord.

Minnet av Förintelsen blev ett effektivt vapen som socialister/kommunister kunde använda mot nationalister/nationaldemokrater. Att bygga ett monument i Rivne (Yurchuks geografiskt avgränsade studieområde) över de judiska offren blev således en stor seger för socialisterna som kunde beskriva sig själva som de civiliserade och mer i samklang med globala minnespolitiska tendenser.

Öppet anti-semitiska uttalanden av ledare för nationalistpartier som Rukh och URP publicerades regelbundet i lokaltidningen Volyn och den anti-judiska hållningen framställdes ofta som ett skydd för den ukrainska kulturen och språket. Vilket gav det kommunistiska/socialistiska lägret vatten på sin kvarn och enligt Yurchuk kan detta ha destabiliserat den nationalistiska ideologin att inta en hegemonisk position i Volynien.

Det hör till saken att den officiella hållningen under ukrainska Sovjettiden, enligt John-Paul Himka, var anti-semitisk lätt förklädd till anti-sionism. De ukrainska kommunisternas plötsliga intresse för judarnas öde under andra världskriget förefaller alltså som ett exempel på hur minnespolitiken kan fungera. 

Summering av perioden 1990-94 Nationsbyggande

Vi har sett hur det ukrainska nationsbyggandets första år präglats av en fragmentering av minneskulturen. Det sovjetiska narrativet om ”Det stora patriotiska kriget” destabiliserades och den nationaldemokratiska eliten gjorde vad de kunde för att fylla i tomrummen i historieskrivningen. Splittringen kan inte heller strikt indelas geografiskt i öst-väst utan är mer politisk och Yurchuks minnespolitiska observationer har främst gjorts i regionen Volynien. Likväl framgår här vikten av ordens mening och hur de kan laddas med olika innehåll. De blir då till knappar att trycka på som utlöser en viss reaktion hos mottagaren. Något som Yurchuk försökt visa fungerar med varierande framgång i olika regioner.

Vissa ord kan återerövras och fyllas med ny mening. Medan andra är svårare att förändra. Vilket sannolikt är skälet till att den ukrainska regeringens beskrivning av det nuvarande inbördeskriget är ”anti-terroristoperationer”. Vilket implicit antyder att även de som verkligen bara anser att Ukraina helst skulle tecknat handelsavtal med Ryssland är att likställa med terrorister. Eller, på samma sätt, det ryska eller pro-ryska påståendet att Euromajdan var en fascistkupp, antydande att alla som demonstrerade på Majdan 2013-14 - även de som bara hett önskade en revitaliserad demokrati, slut på korruptionen och ett närmande till EU – skulle vara att likställa med fascister.

Inte många ser ju något positivt med terrorism eller fascism och är därför användbara termer för att tillfoga motståndaren skada. Men det skapar också en polarisering där ”andrafieringen” av motståndaren fördjupar splittringen och försvårar ett framtida enande av landet.

I nästa del går jag över till en mer kronologisk genomgång och vi hamnar då i perioden mellan 1994-2004. En period där euforin efter självständigheten lagt sig och vardagen tagit över vilket skapar frustration, desillusion, separatistiska strömningar och drömmar om återgång till det gamla.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Det är hög tid att gå djupare in på vad OUN (Orzanizatsiya Ukrayins´kykh Natsionalistiv, på engelska Organization of Ukrainian Nationalists) och UPA (Ukrayinska Povstan´ska Armiya, på engelska Ukrainian Insurgent Army) var för rörelser och vad de stod för. När bildades de och var och vad åstadkom de? Och vad består deras mörka eller ”problematiska” minnen av?

En beskrivning av dem skulle kunna delas in i avsnitt om när, var och hur. 

När och var?

Grovt hugget verkade dessa nationalistiska frihetsrörelser mellan åren 1929-1956. De ukrainska statsbildningar som utropades efter första världskrigets slut trampades snabbt ned av rumänska, tjeckiska, polska och sovjetiska trupper som alla hade andra planer för de landområden som nu utgör Ukraina. Kollapsen för det gamla Österrike-Ungern och Tsar-Ryssland var geopolitiska omvälvningar som i allra högsta grad påverkade framtiden för de som såg sig som ukrainare. Riga-avtalet 1921 ritade en ny centraleuropeisk karta där centrala och östra Ukraina blev en del av Sovjetunionen och västra Ukraina delades upp mellan flera länder. Bukovina och Bessarabien blev rumänskt, Karpatiska Ukraina blev tjeckiskt medan Volynien, Östra Galicien samt Polissia införlivades med Polen .

Ungefär 4,5 miljoner etniska ukrainare blev majoritetsbefolkning i dessa områden men således splittrade och underställda ett flertal olika staters styre som alla naturligtvis alla hade egna nationsprojekt där inget annat än ukrainarnas underkastelse accepterades. Det sovjetiska förtrycktet lyfts ofta fram men det bör inte heller förglömmas att den polska staten bedrev en mycket hård poloniseringspolitik i de nyvunna områdena vilket förstås höll glöden vid liv för de ukrainare som önskade sig en egen självständig nation. I sönderfallet låg naturligtvis också en möjlighet. Men att det sannolikt skulle bli en kamp med våld föreföll tämligen uppenbar. Lite mer ingående om denna period har jag skrivit tidigare, baserat på Andreas Kappelers historiebeskrivning, och finns att tillgå här för den särskilt intresserade.

OUN grundades 1929, vid en konferens i Wien, och var aktivt både i Polen och i den ukrainska sovjetrepubliken. Dess mål var ett självständigt Ukraina. Vid denna tidpunkt var den mest inflytelserika ukrainska militära och politiska rörelsen UVO (Ukraiins´ka Viiskova Organizatsiia) och dess ledare, general Yevhen Konovalets, blev utsedd som ledare för nybildade OUN. Han mördades av NKVD 1938 vilket gav upphov till en maktkamp och splittring av OUN i två fraktioner. 1940 bildades därmed OUN-M under ledaren Andrii Melnyk samt det mer militanta OUN-B under Stepan Bandera. Dessa kom sedan att kallas Banderivtsi.

Bild: Wikimedia, Alex Tora. Treudden, Tryzub, emblem för OUN-M 

Bild: Wikimedia, Alex Tora. OUN-B:s emblem

UPA bildades 1942 som en militär enhet som skulle komma att rikta sina vapen mot både Sovjet och Nazityskland. Dess sista styrka krossades först 1956 av sovjetiska NKVD.  En liten grupp fortsatte dock verksamheten i diasporan under namnet OUN-zakordonnyi (OUN-z) lett av Mykola Lebed, i exil i USA och en av de som anses ligga bakom massakrerna på polacker i Volynien vilket vi kommer tillbaka till senare.

Det var just i västra Ukraina - Volynien och Galicien – som OUN och UPA hade huvuddelen av sin aktivitet förlagd. I östra Galicien hade rörelserna sin största representation, i synnerhet i Lviv, men också med starka fästen i Przemysl (i Polen) samt Stanislawow (nu Ivano-Frankivsk).

Den polske presidenten Józef Piłsudski blev den polska självständighetskampens store ledare (diktator) och grundade den Andra Polska Republiken efter första världskrigets slut. Frigörelsen från Ryssland (Sovjet) och Österrike-Ungern innehöll samma ingredienser som den ukrainska och de sistnämnda utgjorde naturligtvis allvarliga konkurrenter om den historiskt gemensamma marken. Efter Pilsudskis död 1935 stärkte auktoritära krafter sitt grepp om Polen och ett massivt förtryck mot oppositionella (kommunister inte minst) och minoriteter, varav ukrainarna utgjorde den största. Vid slutet av 1930-talet eskalerade fientligheterna mellan polacker och ukrainare.

UPA (också kallat Polis´ska Sich) bildades i Volynien 1941 under ledning av Taras Bulba-Borovets och bekämpade den sovjetiska armén som ockuperade östra Polen enligt överenskommelsen med Nazityskland (Molotov-Ribbentroppakten). Han vägrade dock delta i tyskarnas judeutrotning och inte heller i OUN-B:s massakrer på polacker i Volynien och blev därför mördad av banderivtsi 1943 och hans UPA inordnades under OUN-B som därmed fick den militära gren de ville bilda. Naturligt nog var det först därefter som UPA blev verksamt i Galicien.

En hel del av detta beskriver jag också i ett tidigare inlägg, som kan komplettera den ovanstående historiska beskrivningen.

Hur?

Här kommer vi in på de mest besvärande aspekterna av OUN:s och UPA:s historia vilka kan beskrivas som realatonerna med judar, polacker och tyskar. Men också OUN:s ideologi som har nationalistiska och fascistiska drag som borde vara svåra att förena med det pro-europeiska idealet. Yurchuk lyfter dessutom fram det mer outforskade dödandet av andra ukrainare till vilket det ovan nämnda mordet på Taras Bulba-Borovets är ett exempel på. Enligt YALE-professorn Timothy Snyder finns hos OUN:s offer fler ukrainare än någon annan nationalitet. Det var således inte alla som sympatiserade med Bandera och hans rörelse. Samme Snyder har för övrigt skrivit en intressant artikel om minnet av Bandera i samband med att denne upplyftes till ”Nationens hjälte” av den ukrainske presidenten Viktor Jusjtjenko 2010. Han intar i denna artikel en liknande position som Yurchuk och antar att Jusjtjenkos glorifiering av Bandera mer är ett led i en avstalinisering av Ukraina och en distansering till Moskva för att minska Putins inflytande. Möjligen fick denna strategi ett ödesdigert bakslag?

Dödandet av ukrainska meningsmotståndare är emellertid en del av historien som inte passar in i bilden och har därför inte fått något genomslag i den ukrainska offentliga debatten och är ett närmast okänt faktum för allmänheten, menar Yurchuk.

För OUN var ingen annan ideologi än deras egen acceptabel och diktatur sågs som den enda metoden för styre. Kommunismen och socialismen med sina internationalistiska ideal betraktades som särskilt fientliga. Bandera såg det ”rena” Ukraina som mål. Vad detta innebar framgår bland annat av ett flygblad från 1942 där han kungör följande:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Avseende OUN:s ideologi lyfter Yurchuk fram John A. Armstrongs definition av integral nationalism som jag själv uppmärksammade i ett tidigare inlägg, efter att ha plöjt en av hans böcker om den ukrainska nationalismen under ett par dagar i Chernivtsis universitetsbibliotek i höstas.

Definitionen av denna typ av nationalism kännetecknas, enligt Armstrong, av följande drag:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Armstrong representerar en approach till ukrainsk nationalism som anser att denna influerades av europeisk fascism. Enligt vissa har den ukrainska nationalismen ingenting gemensamt med fascismen medan den andra ytterlighetsapproachen ser OUN och den ukrainska nationalismen som en integrerad del av den europeiska fascistiska rörelsen. Själv är jag mer böjd att gå på Armstrongs linje. Yurchuk nöjer sig med att konstatera att OUN utan tvekan kan anses ha varit en auktoritativ organisation.

Andra världskriget blev emellertid, enligt OUN:s synsätt, en chans att lägga beslag på den mark som ansågs vara den ukrainska och att ta makten över denna enligt dessa nationalistiska principer. En pragmatisk allians med Tyskland blev en möjlighet att etablera den ukrainska staten och båda fraktonerna av OUN sände före kriget brev till Hitler där de framförde sin syn på nödvändigheten av detta.

Detta ingick dock inte I den tyska framtidsplanen för Ukraina och följaktligen slogs genast det - av OUN-B 30 juni 1941 utropade – självständiga Ukraina ned av tyskarna och OUN förföljdes. Bandera själv hamnade i tysk fångenskap i Sachsenhausen men släpptes i september 1944 då den sovjetiska offensiven kröp allt närmare den tyska gränsen. Enligt Yurchuks beskrivning var det dock OUN och UPA som i februari 1944 tog kontakt med tyskarna i hopp om att i en taktisk allians samarbeta mot Röda armén och sovjetiska partisaner. Samtidigt varnade OUN-B ukrainare för att kollaborera med vare sig Gestapo eller bolsjevikerna och det anses allmänt attOUN:s tredje kongress 1943 utgör en ”demokratisk vändning” i organisationens historia. Det kan i så fall ses som en taktisk hållning i en tid då kriget började vända till de allierades fördel . Banderas hållning efter kriget var dock att inte acceptera någon som helst demokratisk transformation av organisationen.

Således är det en komplex och ambivalent bild av dessa rörelser under kriget som framträder och, menar Yurchuk, ganska förvirrande av utvärdera. De mörka delarna av den undviks dock för det mesta. Framför allt de som handlar om judepogromer och massakrer av polacker.

OUN, UPA och den judiska befolkningen

Mellan den 22 juni 1941 och slutet av 1943 dödades 90 % av den judiska befolkningen I Östra Galicien och Volynien. OUN-B bildade speciella förband som samarbetade med Wehrmacht i pogromerna mot judar. En av de mer omtalade av dem ägde rum i Lviv i samband med den tyska inmarschen i Sovjet., då cirka 4000 judar dödades på kort tid. En mer detaljerad beskrivning av denna händelse OUN-B:s roll i pogromerna finns det blogginlägg jag länkat till angående OUN:s ideologi här ovan.

Anti-semitismen beskrivs av flera forskare som ett viktigt, om inte helt centralt, element i OUN:s ideologi. Judeförföljelserna, anti-semitismen och samarbetet med tyskarna är dock tabubelagda ämnen i det ukrainska samhället. Medan tyskarna får anses ha bearbetat sin skuldbörda tämligen grundligt och det i den polska debatten börjar komma upp till ytan så göms det judiska, tämligen betydande arvet, från judarna undan i Ukraina och det ukrainska deltagandet i Förintelsen är nästan helt utsuddat. 

En bild av detta fick jag själv vid ett av mina besök i Chernivtsi (i Bukovina) där den judiska begravningsplatsen med runt 50000 judiska gravar (ingen vet med säkerhet) ligger övergivna och igenvuxna. Vi, jag och sambon, var helt ensamma besökare på denna enorma yta under en sensommarkväll och lyckades orientera oss fram till minnesmärket över Förintelsens offer. Igenvuxet och ovårdat, liksom begravningsplatsen i övrigt. Här bör tilläggas att just i Chernivtsi fanns dock den allra största delen av de judar som faktiskt överlevde 2vk. Dock inte tack vare de ukrainska nationalisterna utan den rumänska borgmästaren som lyckades övertyga tyskarna om att stadens judiska befolkning (då runt en fjärdedel) utgjorde en så viktig del av det lokala arbetslivet och styret att staden inte klarade sig utan åtminstone en del av dem. Det ska också tilläggas att de överlevande efter kriget, med några få undantag, beslutade sig för att framtiden fanns på annat håll och därför övergav Chernivtsi och Ukraina och att det därför helt enkelt inte fanns några anhöriga kvar som vårdade de anhörigas gravar. Men det judiska arvet är likaväl bortglömt och ignorerat och gravplatsen kan mycket väl ses som en symbolisk manifestation av denna glömska. De enda som gör (förvisso otillräckliga) insatser för att vårda denna plats är judiska volontärer från i första hand Israel.

Egen bild: Minnesmärket över Förintelsens offer på Chernivtsis judiska begravningsplats. För den som ännu vill minnas...

Egen bild: Vegetationen tar över allt mer på Chernivtsis judiska begravningsplats och det judiska minnet i Chernivtsi växer igen.

Yurchuk vill förvisso betona att långt ifrån alla ukrainare har judiskt blod på sina händer och att det finns många exempel på hur ukrainare hjälpt och gömt judar under den här tiden. Taras Bulba-Borovets, som jag berättade om tidigare, sägs vara en av dem. Men, enligt Yurchuk, tillhörde detta dock undantag snarare än regel. Ofta användes dock historier om judiska läkare som assisterat UPA under kriget som en vittvätt av OUN:s och UPA:s smutsfläckar på den här punkten.

John-Paul Himka, som skrivit om OUN:s och UPA:s del i Förintelsen, menar emellertid att detta problematiska minne förträngs av instrumentella skäl då det naturligtvis inte är gångbart för att generera politiskt och moraliskt kapital.

Då beskrivs hellre de ljusa sidorna. Som exempel nämner Yurchuk den ukrainska romanförfattarens Oksana Zabuzhkos verk Museum of Abandoned Secrets i vilken kärlek och ömsesidig vänskap mellan judar och ukrainare under kriget är ett huvudtema.

 (Min anmärkning: Se på denna blogg “Kampen om berättelsen” där jag inleder med att berätta om Oksana Zabuzhkos beskrivning av att media accepterat ett “Putin-perspektiv” på Ukrainakonflikten)

OUN, UPA och den polska befolkningen

Det är lätt att stirra sig blind på den ukrainska fiendskapen med Sovjetryssland och glömma förhållandet till Polen till vilket en betydande del av nuvarande Ukraina var en del av under mellankrigstiden. De massakrer på den polska befolkningen i västra Ukraina som OUN och UPA genomförde innehåller naturligtvis lika lite politiskt och moraliskt kapital som judeförföljelserna.

Den tyska historikern Grzegorz Rossoliński -Liebe beskriver Bandera som en symbol för polskt lidande i Volynien och Galicien under kriget. Här fanns emellertid ett element av ömsesidigt förtryck före kriget och en rivalitet om mark i enlighet med idén om att denna skulle tillhöra majoritetsbefolkningen. Att få kontroll över dessa landområden blev därför ett logiskt mål.

I februari 1943 startade UPA en aggressive militäroperation mot polackerna och fick genom våld eller hot om våld den polska befolkningen i Volynien och östra Galicien att flytta västerut. Mellan 40000-60000 polacker beräknas ha dödats under detta år.

Det har tvistats bland historiker om detta ska beskrivas som en ukrainsk-polsk konflikt eller om folkmord. Den senare beskrivningen är förstås vanlig i Polen vilket förvisso kan vara ett sätt att undvika den polska skulden för folkmordet på polska judar. En annan uppfattning är att det åtminstone handlade om en ukrainsk etnisk rensning, vilket bland andra Ivan Katchanovski, vid University of Ottawa, hävdar.

Yurchuk talar istället om tre angreppssätt i den ukrainska debatten om detta mörka avsnitt av historien; 1) förnekelse av UPA:s brott, 2) medgivande av skuld men under premissen ”vi förlåter och ber om förlåtelse”, 3) i enlighet med den sovjetiska propagandan en syn på UPA som fascistiska tysk-kollaboratörer.

Vid krigsslutet hade dock Röda armén befriat Ukraina från de tyska ocupanterna och inlett den sovjetiska ockupationen. UPA fortsatte sin kamp mot de sovjetryska ockupanterna i västra Ukraina och östra Polen fram till 1956 då den sista enheten nedkämpades.

Varför Bandera och inte Bulba?

Arvet efter OUN och UPA har dock förvaltats av en ukrainsk diaspora men framför allt fått betydelse för det ukrainska nationsbygget efter självständigheten 1991 då inte minst flera extrema högerpartier exploaterat det.

OUN försökte etablera sig i den nya självständiga staten men splittrades mellan Ukrainska Nationalistkongressen (KUN) i Ukraina och den i diasporan verkande emigré OUN-B. Numera är det, enligt Yurchuk, främst fyra organisationer som gör anspråk på arvet efter Stepan Bandera. De två redan nämnda samt Tryzub imeni Bandery (Treudd till Banderas ära) och partiet Svoboda (Frihet).

Detta aktiva användande av arvet från OUN och UPA av högerextrema rörelser innebär, enligt Yurchuk, att dessa slåss för att få inflytande över det hon kallar ”minnespolitiken” men också att de genom sina egna aktiviteter påverkar allmänhetens attityder till OUN.

Det är emellertid inte alls bara de högerextrema som hyllar Bandera. Som tidigare nämnts och som kommer att framgå av senare delar av den här serien inlägg har kulten kring honom och OUN/UPA aktivt använts i det ukrainska nationsbygge som inleddes efter självständigheten 1991.

Själv frågar jag mig varför inte exempelvis Taras Bulba Borovets, som vägrade delta i pogromer på judar och massakrer av polacker, blivit den främste symbolen för det moderna ukrainska nationsbildandet? Helt enkelt för att han förlorade kampen mot Bandera? Eller finns det andra politiska skäl? Men vilka skulle det vara när hela idén med Euromajdan var ett närmande till ett fritt och demokratiskt EU och det värdegrundspaket de anses inneha?

Att just Bandera hyllas som nationens hjälte, inte bara av högerextrema utan även av pro-demokratiska och pro-europeiska partier, är också en av de gåtor som Yurchuk försökt söka svar på. Trots den mörka historien hos hans OUN-B är det Banderas minne som vårdas främst. Varför använda en organisation vars aktioner innebar mer splittring än enande när kraften i minnet förväntas mobilisera enande?

Yurchuk ställer den mycket relevanta frågorna varför odemokratiska rörelser förs fram som nationalsymboler när visionen är en demokratisk framtid för Ukraina? Vilka är det som marknadsför och har marknadsfört dessa minnen, och varför alls minnas en organisation med en så totalitär och våldsam karaktär? 

Frågor som vi leds in på i kommande inlägg.