Babij Jars framtid – en het ukrainsk fråga

Del 3 i serien om tre delar om Babij Jar

Den första delen finns här och den andra här.

Jag har i två inlägg berättat om Babij Jar. Platsen för den största enskilda massakern av judar under andra världskriget. Jag har också berättat om hur planerna ser ut för framtiden för denna plats som blivit en park där Kiev-borna rastar hundar, joggar eller promenerar i största allmänhet. Men det har också blivit en plats där olika grupper uppför monument över de döda och gör anspråk på sin del av den offersymbolik som namnet Babij Jar bär på. Det handlar också om ett ukrainskt identitetsskapande och en nationalistisk approach till Babij Jar och jag berättar i det här sista inlägget om den tvist som just nu rasar om framtidsplanerna för Babij Jar, parken, monumenten och eventuella nya muséer eller minnescentrum.

Mer konkret inleder jag här med att titta närmare på projektet med Babi Yar Holocaust Memorial Center, debatten, motståndet och kontroversen kring detta. Därefter tar jag upp den debatt som uppstod i samband med högtidlighållandet av 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar, dvs i september-oktober 2016. En debatt som i huvudsak handlar om ifall utländska intressenter ska ges möjligheter att anlägga ett museum om Förintelsen eller om det istället ska handla om alla offer för massmorden vid Babij Jar och vad som, enligt en av debattrösterna, beskrivs som ”vår riktiga historia”. 

Babi Yar Holocaust Memorial Center Foundation (BYHMCF)

Babij Yar Holocaust Memorial Charity Fund (BYHMCF) är alltså en icke-statlig organisation med ambition att bygga ett centrum för att bevara minnet av, dokumentera och utbilda om de ”tragiska händelserna i September 1941”. Ungefär så beskriver sig stiftelsen på sin hemsida. Detta är själva sajten för stiftelsen som bildats för anläggandet av ett Minneskomplex, Babi Yar Holocaust Memorial Center.

Den 29 september 2016, vid 75-årsminnet av Babij Jar, annonserades intentionerna att bilda stiftelsen, i mars 2017 inrättades en styrelse, och i maj 2017 ett Råd för offentligt stöd. Målet är satt att öppna det nya centret 2021, lagom till 80-årsminnet av Babij Jar. Exekutiv Direktör är polske medborgaren Marek Siwiec, som suttit i EU-parlamentet i tio år 2004-14 för sitt parti som närmast kan kallas Socialdemokrater. I ett par år hade han titeln Vice President för EU-parlamentet. Han har tidigare tillhört polska säkerhetstjänsten. Som EU-parlamentariker engagerade han sig ganska frekvent i vad som hände i Ukraina och var valobservatör där vid valen 2006 och 2010. Det sistnämnda året kritiserade han EU för dess politik gentemot Ukraina och fällde uttalandet: ”Ukraina är i ett politiskt kaos, vilket jag misstänker passar en del folk i EU”. Han fanns också med på scenen vid Majdan i februari 2014 efter att Janukovytj flytt landet och Julia Tymosjenko talade till demonstranterna efter sin frigivning. Han skrev på sin blogg att det han såg var ”en annan Julia och ett annat Majdan”, med vilket han menade att Tymosjenko förlorat lite av sin utstrålning och inte var samma populära politikerkvinna som tidigare och att Majdan var mer krävande och hade mer tro på sin egen kraft än förut (avseende Orangerevolutionen 2004). Han förutsåg också att folksamlingen säkerligen skulle stå kvar på torget i veckor för att ”kika över axlarna på de opålitliga politikerna och att han till och med kunde tänka sig att ”de viktigaste besluten kommer att tas av Majdan”. Det är inte utan att han träffade ganska rätt, med tanke på hur det utvecklat sig; med en högerextrem ”milis” som rycker in som armébataljoner och som ”självförsvarsgrupper” i städer och byar; med hotfulla grupper av kamouflageklädda män som dyker upp vid lokala och regionala rådssammanträden; livsmedelsblockader som tillåts pågå vid ”gränsen” till Krim och Donbass, etc etc. Han verkar i vart fall vara en person med stor insikt om läget i Ukraina och med insikt om hur det fungerar i landet.

Siwiec är alltså exekutiv direktör men sitter inte i styrelsen för stiftelsen. Den består dock av en hel del intressanta och ganska framträdande personer. Det kanske kan framstå som en avvikelse från ämnet men en presentation av dem är tämligen väsentlig för förståelse av den konflikt som råder i Ukraina om Babij Jar i allmänhet och just detta projekt i synnerhet;

Här finns den före detta tyske utrikesministern Joshka Fischer, en amerikansk jurist och före detta senator, Joseph I. Lieberman, före detta boxaren Wladimir Klitschko, bror till borgmästaren i Kiev (Vitalij, även han f.d. boxare), före detta polske presidenten Aleksander Kwasniewski, den ukrainske kulturpersonligheten Sviatoslav Vakarchuk, generaldirektören för UNESCO Irina Bokova, överrabbin för Kiev och Ukraina Yaakov Dov Bleich och Natan Sharansky, född i Donetsk och dissident (en av grundarna av Helsinki Watch) under Sovjettiden som under en tid satt fängslad i Sibirien anklagad för spioneri åt USA. Kom till USA i en spionutväxling 1986 men emigrerade snart till Israel och har där ingått i regering och varit en framträdande figur för de östeuropeiska immigranterna till Israel. I styrelsen för BYHMCF finns också den ukrainske oligarken Victor Pinchuk, en av de rikaste i Ukraina och även räknad som en av de allra mest inflytelserika. Varit medlem av parlamentet vid ett par perioder och är gift med dottern till före detta presidenten Kutjma.

De styrelsemedlemmar som orsakat mest upprörda känslor i Ukraina är dock de tre som ännu inte nämnts;

German Khan, ukrainsk-rysk oligark eller affärsman, vilket man föredrar, som är en av Rysslands rikaste män. Sannolikt en av de ryska finansiärer det talas om i debatten. Är filantrop och har donerat medel till bland annat European Jewish Fund. Har länge haft samröre med Mikhail Fridman, som också sitter i den här styrelsen. Även detta en rik affärsman, oligark, som leder det multinationella konglomeratet Alfa-Group och i våras utsedd av en rysk publikation till Rysslands viktigaste/mest inflytelserika affärsman. Lär också vara den näst rikaste i Ryssland. Han föddes dock i Lviv i en judisk familj. Båda dessa är av judisk börd. Till grupperingen ”oligarker” hör också den yngre Pavel Fuks, som föddes i Kharkiv men sedan 1992 är verksam i Ryssland, främst med fastighetsaffärer. Beskriver sig gärna själv som filantrop och enligt den ukrainska tidskriften Focus den 24e rikaste i Ukraina, som han fortfarande är medborgare av. Han har dock utpekats som ”broker” för ryska affärsintressen i Ukraina, bland annat gällande ett uppköp av DonbassEnergo. Det ryktas om kontakter med förre presidenten Janukovytj och andra i dennes krets som tog sin tillflykt till Ryssland efter upplösningen av Euromajdan 2014. Enligt en artikel i publikationen Obozrevatel sägs Fuks sedan länge varit rekryterad av KGB (sedermera FSB) och efter att ha ”kraschat” under finanskrisen 2008 sägs han ha blivit ”rekryterad” (uppköpt?) av ryska företrädare för den undre världen i Moskva, kretsar i vilka han ska ha lånat stora belopp innan kraschen. Kontakterna med kretsen kring Janukovytj lär ha kommit på senare tid och bland annat i fallet med DonbassEnergo lär det vara denna krets som är ute efter ett övertagande i bolaget, där förre presidentens son Oleksandr redan äger 34 % av aktierna. Det här förnekas av både Janukovytj senior och junior. Fuks uppgift sägs hur som helst vara att köpa ut tillgångar i gas och olja, energiföretag och andra intressanta prospekt i Ukraina åt de här kriminella eller halvkriminella kretsarna i Ryssland. En del av de här uppgifterna kommer från ukrainska säkerhetstjänsten SBU, och det är svårt att avgöra vad som är helt sant och vilken vinkling affärerna får i den nuvarande spända atmosfären mellan Ukraina och Ryssland. Helt klart är Pavel Fuks i alla fall den kanske mest kontroversiella figuren i den här styrelsen och möjligen den som orsakat allra mest rabalder i ukrainska nationalistiska kretsar. 

Debatten om Babij Jar-komplexet och dess inriktning

Debatten är tämligen het om denna stiftelse och om de tänkta finansiärerna som av flera ukrainska debattörer och i media beskrivs som ”två polacker och tre ryska oligarker”. Därmed avseende Exekutive direktören Siwiec, styrelseledamoten Kwasniewski, samt Khan, Fridman och Fuks, trots att den sistnämnde är ukrainare. Ibland buntas även ukrainaren Pinchuk in bland ”ryska oligarkerna” trots att även han är ukrainare. Det förefaller oklart om de två polackerna är finansiärer alls utan bara engagerade i styret av stiftelsen men att beskriva polacker och ryssar som styrande och finansiärer av projektet slår troligen an en sträng bland många ukrainare och sätter igång tankar om den ukrainska självständighetskampen och frigörelsen från de mäktiga grannarna. Ett uttryck som används ofta av ukrainska nationalistiska kretsar är ”Russkij Miir”, det vill säga den ”ryska världen” vilket anspelar på det ryska inflytandet över Ukraina genom alla tider och senast i form av införlivandet med Sovjetunionen. Det ses då som att Ryssland gör allt för att införliva Ukraina i denna ”ryska värld”. Men det är också namnet på en rysk stiftelse tillkommen efter ett dekret utfärdat av Vladimir Putin 2007. En stiftelse som har som syfte att promota ryska språket och göra ”den ryska världen till ett globalt projekt” som utmanar västvärldens värderingar. Något som kanske låter mindre hotande för oss men för desto mer provocerande för många ukrainare. Uttrycket ”ryska världen” återkommer också i den fortsatta texten nedan, vilket härmed har fått en närmare förklaring.

Volodomyr Viatrovytj, chef för det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, anser att ukrainska staten bör ha kontroll över komplexets utformning och får medhåll av bland andra Vitalij Nakhmanovych, historiker och forskare vid Kievs historiska museum samt exekutiv sekreterare i the Public Committee for the Commemoration of the Victims of the Babi Yar Massacre (inte att förväxlas alltså med BYHMCF:s råd för offentligt stöd). I en artikel i ukrainska nättidningen the Day den 8 augusti 2017 ställs frågan varför stiftelsen som arbetar med att skapa det nya Minnescentret har bestämt att det ska ha Förintelsen som fokus, ”trots det välkända faktum” att det, förutom judar, även mördades krigsfångar, romer, ukrainska nationalister, sovjetiska underjordiska aktivister, sjömän ur Dnepr-flottiljen och mentalsjuka och människor tillhörande andra grupper? 

Nakhmanovych menar att regeringen (och tidigare regeringar) har släppt ifrån sig frågor om Babij Jar och bara går dit en gång om året för att hålla högtidstal. Han framför också den mycket befogade kritiken mot att det råder en sorts tävling i att uppföra monument på platsen och hävdar att det finns ett trettiotal sådana vid området. Han opponerade sig också mot de tidigare planerna att anlägga ett framtida museum på mark som hör till den närliggande judiska begravningsplatsen. Han anser det vara ett helgerån och en brist på respekt för de döda och ser just detta fenomen som ”ett arv från Sovjet”. Det vill säga att bygga på begravningsplatser. Även detta en kritik med klar relevans. Han är också kritisk mot att det framtida centret ska ha en ”judisk inriktning”. Dessutom att projektet, på initiativ av Fuks, föreslås ha inriktning på att bli ett minneskomplex och museum för ”Förintelsen i före detta Sovjetunionen”. ”Nonsens”, säger han, och menar att initiativtagarna genom detta försöker att - med hjälp av det historiska minnet av den judiska gemenskapen - ”pressa igenom idén om en sovjetisk enighet”, vilket i själva verket är ”den väl kända Ryska världen”, fortsätter Vitalii. Han är säker på att den ryska influensen kommer från Kreml. Han säger att Fuks, Fridman, Khan och Pinchuk har ”klart post-sovjetiska hjärnor” speciellt med tanke på att de spenderat sina vuxna liv i Moskva där de gjort karriär och skapat sina förmögenheter. Han menar att Fridman har tät kontakt med Kreml och att det är osannolikt att han skulle kunna driva ett projekt av den här typen i Kiev utan Kremls goda minne. Han menar vidare att hur det än går med projektet blir Kreml och Putin vinnare. Notera också nyckelorden i sammanhanget (fetmarkerat av mig):

”After all, the project is designed not only for Ukrainian citizens, but first and foremost for numerous tourists from all over the world, who will be told how Ukrainian collaborators exterminated the Jews. If they build it and the expected scandals begin around the Memorial or if they are not allowed to build it at all, then this is also wonderful, as it can be presented as anti-Semitic Ukraine disallowing the creation of the Holocaust Memorial. However it goes, Vladimir Putin will be fine with it.”

Han anser att den ukrainska regeringen måste ta kontrollen över projektet. Han förordar också två separata muséer:

“These should be two separate museums. Unfortunately, we are not ideologically mature enough today for it to be a single facility. The Holocaust is totally absent from the national history of Ukraine. This is a complicated process of not just reflecting on a world phenomenon, but developing a Ukrainian perspective on it.”

Att integrera dessa två anser han vara en ”intellektuell utmaning” som han menar att Ukraina inte är redo för. Han kan möjligen ha en poäng i detta. Men den stora frågan är kanske om de ska integreras alls? Han vill hur som helst också se en public-private partnership som finansiärform. Dessutom vill han föra över ägarskapet över frågor om minnesmonument och Babij Jar till Institutet för Nationellt Minne. Idag ligger det på kulturdepartementets bord till vilket Janukovytj förde över dessa frågor. National Academy of Sciences’ Institute of Ukrainian History tycker han ska ha befäl över utvecklingen av muséernas koncept. BYHMCF har just ett akademiskt råd under ledning av nederländaren Karel Berkhoff men Nakhmanovych kritiserar också den här internationella forskargruppen som han ser som ”outsiders” som har ”ett annat perspektiv”. Han vill istället se att ukrainska forskare utgör kärngrupp i en sådan här akademisk arbetsgrupp. De kan ge ”en ukrainsk syn på Holocaust och berättelserna om Babi Yar”. Själv tänker jag att detta låter oroväckande med tanke på hur den synen har fungerat hittills. I starkt behov av glasögon skulle man kunna vitsa till det. Nakhmanovych menar emellertid att projektet med BYHMC har en ”typiskt kolonial design”, att ukrainare ses som ”illiterata infödingar” medan civiliserade ryssar, polacker och andra européer ska skapa ett museum för turister från hela världen. Han vill att det ska vara till för ukrainarna och deras barn, för skolbarn och universitetsstuderande som ska kunna komma dit och ”reflektera över det förflutna och tänka på sin egen framtid”. 

Hans åsikter får delvis stöd av historikern Anatolii Podolskiy vid Ukrainian Center for Holocaust Studies vilket framgår av artikelintervju i The Day 17/8-2017. Han har tillsammans med 16 forskarkollegor undertecknat ett öppet brev publicerat i Ukrainska Pravda 28 mars 2017 (brevet här) i vilket de tillkännager sin åsikt att det är fel att inrikta ett kommande Babij Jar Minnescenter enbart på Förintelsen. Han beklagar bristen på respons från styrande politiker på historikernas brev.

Han säger visserligen att han inte, lika lite som han vill ha tillbaka sovjet-myter, vill se att ”kontroversiella och tragiska berättelser om Nazi-ockupationen av Ukraina vattnas ur när det gäller brott begångna vid vissa tidpunkter under Nazi-styret av representanter för den högerextrema ukrainska nationaliströrelsen”. Han säger sig ha skrivit till forskarkollegor och betonat att om kampen mot totalitärt styre ska bedrivas med totalitära metoder kommer detta att leda till ett dödläge. Själv av judisk börd och med familj vars öde är knutet till massakern ser han Babij Jar som sin livsuppgift och klarlägger att han ser Babij Jar som en symbol för Förintelsen på ungefär samma sätt som Auschwitz. Kanske just därför är han också angelägen att förklara sitt ställningstagande.

Han menar att Ukraina som stat och nation måste ta tag i frågan om ett riktigt Minnescenter vid Babij Jar. Efter decennier av sovjetisk tystnad har ukrainska regeringar varit passiva och oförmögna att göra just detta vilket har lämnat fältet öppet för utländska intressenter. Han säger så här:

”För mig, som ukrainsk historiker, en jude, och en Kiev-bo, är Babij Jar inte bara en händelse i den judiska historien. Människor som dödades där levde och bidrog till både Kievs och Ukrainas historia. Ansvaret för detta minnesmärke och dess roll i historien borde ligga på ukrainska staten och ukrainskt samhälle möjligen med delaktighet av kollegor och specialister från andra länder”.

Han anser att åtminstone 51 % av finansieringen och därmed ansvaret och beslutsfattandet borde komma från Ukraina. Podolskiy inser förstås, fortsätter han, att majoriteten av de som mördades vid Babij Jar var judar men att det också var mängder av andra som blev offer för mördandet. Han vill se en minnespark vid området och ett museum som tar upp alla dessa offers öde, som inte handlar bara om Förintelsen utan ett ”museum of history or memory of the victims of Babi Yar”. Intressant nog alltså en liknande hållning som det Sovjetunionen han inledde med att kritisera hade till Babij Jar och som fått sitt uttryck i det stora monumentet från 1976. Förvisso utan samma ideologiska bevekelsegrunder men som slutresultat ett liknande utfall.

Egen bild. Stora Babij Jar-monumentet uppfört 1976. Uttryck för en sovjetisk approach till platsen. En approach som i mycket liknar dagens officiella ukrainska, trots hävdandet av det motsatta.

Det statligt styrda Babi Yar National Historical and Memorial Sanctuary (med vilket Podolskiy måste avse Babyn Yar National Historical Memorial Preserve) bildades 2006 men ”gjorde ingenting på tio år”, menar Podolskiy, utan började arbeta först efter 75-årsminnet 2016. Samtidigt dök också planerna på BYHMC upp. Podolskiy avslöjar att dess direktör Siwiec frågat honom om hur man kan få till stånd en dialog (med honom och hans kollegor antar jag han avser), men att Podolskiy svarat att de först måste ändra namnet innan en dialog kan påbörjas. Det vill säga stryka ordet ”Holocaust”. Han vill hellre se ett separat Museum över de ukrainska judarnas historia (min anm/liknande Polin i Warszawa över de polska judarnas historia) och kanske ytterligare ett om Förintelsen. Podolskiy säger sig också ha uppmanat Siwiec att starta en dialog och samarbete med den ukrainska regeringen, ukrainska historiker och ukrainska makthavare. Siwiec ska ha svarat att:

”Er regering har inte gjort någonting på 25 år men här kommer en chans, här är pengar, och ni kommer förlora den här chansen igen [om ni inte tar den/min anm]”

Egen bild. Bakom de orangefärgade stolparna finns den mark på vilken Babi Yar Holocaust Memorial Museum planeras med privata finansiärer och initiativtagare.

Podolskiy uttrycker stort missnöje med att den ukrainska akademiska världen inte konsulterats av styrande politiker som han kallar ”obildade” och inte har lärt sig vad ansvar är för något. Han säger exakt så här;

”[…] problemet är att de människor vi kallar ministrar, borgmästaren, presidenten, premiärministern, vet inte vad ansvar är. Och enbart när de lär sig vara ansvarsfulla, vilket involverar professionalism och grundlig utbildning, bara om så sker kommer vi att vara skyddade från uppdykandet av främmande stiftelser”.

Han anser av erfarenhet att det inte finns några politiker som de kan föra meningsfulla dialoger med eftersom de alla är obildade populister och att det är just därför som den här stiftelsen dykt upp och tagit över det som borde ha varit deras ansvar. En annan konsekvens är den snårskog av monument, 30 stycken olika, som står på området. Privata intressen av olika slag och från olika grupper har drivit igenom sina önskemål i avsaknad av statligt eller regionalt politikerintresse för att styra upp utvecklingen för platsen och dess utformning. Slutligen anser han också att det måste vara en inhägnad plats, öppen för besökare men inte för joggare, hundägare som rastar sina hundar och folk på söndagspromenad.

Liksom Nakhmanovych talar han också om en post-kolonial approach (Nakhmanovych använder sig förvisso av ordet ”kolonial”) avseende det faktum att det är utländska finansiärer och experter som initierat och driver projektet med BYHMC. ”Det är som om de säger, ´vi kommer till er och bygger ett minnesmärke åt er”, säger Podolskiy. Han är klart irriterad över dessa utländska herrars attityd gentemot den ukrainska akademikervärlden och tycker att det är Ukraina som borde överväga om de eventuellt ska inkludera utländska akademiker och inte tvärtom. En sårad stolthet och möjligheter till framtida forskningsjobb ligger kanske här också i vågskålen för Podolskiy med kollegor.

Avslutningsvis, vad som borde göras, menar han är att ukrainska nationella och municipala myndigheter borde säga till direktörerna för BYHMC att de gärna tar emot hjälp men ”vägrar att underkasta sig deras diktat eftersom det skulle betyda att vi är en koloni om vi inte kan bevara vårt minne själva, utan blir tillsagda istället hur vi ska göra detta”. Podolskiy avslutar med att säga:

”Jag vill inte ha ett museum över Sovjetunionen. Jag vill att det ska visa vår riktiga historia”.

Egen bild. Träkorset till minne av mördade OUN-medlemmar. En kristen symbol på platsen för den största enskilda massakern av judar under 2vk.

Egen bild. Namnen över mördade OUN-medlemmar vid sidan av träkorset ovan, men också direkt eller indirekt delaktiga i massmordet på judar vid Babij Jar.

Egen bild. Andra namntavlan över mördade OUN-medlemmar.

75-årsminnet av massakern – katalysator för kontroverser

Den högtid som hölls av 75-årsminnet av massakern 1941, det vill säga den 29 september 2016, var den största dittills. Under en veckas tid anordnades olika seminarier och evenemang med anknytning till Babij Jar. Mängder av gäster från hela världen var inbjudna till själva ceremonin och den ukrainska regeringen hade gjort stora ansträngningar för att placera Ukraina på den Västeuropeiska kartan och visa hur de ”europeiska värderingarna” fått genomslag i landet. Tilldragelsen blev också en katalysator för initiativ, som exempelvis BYHMC. Men det blev också en katalysator för kontroverser och blottade den känsliga strid om historieskrivningen som är beskrivet i min text här ovan och i tidigare inlägg i den här serien.

Eduard Dolinsky, direktör för Ukrainian Jewish Committee, uttryckte sitt missnöje med att aktivister för OUN hedrades sida vid sida med judiska offer för massakern 29-30 september. Bland andra Ivan Rohach som tillsammans med Olena Teliha var redaktör för Ukrainse Slovo (se avsnittet om Teliha i förra inlägget). Vid själva ceremonin närvarade många andra prominenta gäster men Eduard Dolinsky tvingades också till ett mindre uppskattat sällskap då det fanns representanter för nuvarande (förvisso moderna reviderade) OUN bland deltagarna. En uppgift som förvisso motsägs av andra uppgiftslämnare.

En av deltagarna vid ceremonin var den israeliske presidenten Reuven Rivlin. Han talade också i samband med detta inför det ukrainska parlamentet Verkhovna Rada. I det talet var han ofin/modig nog att påminna ledamöterna om de ukrainska kollaboratörernas roll i Babij Jar-massakern och även allmänt under kriget. ”Många av kollaboratörerna var ukrainare, bland andra de mest namnkunniga medlemmarna av OUN, som utförde pogromer och massakrer av judar och i flera fall överlämnade dem till tyskarna. Det är sant, där fanns mer än 2500 ´Righteous Among The Nations´, enstaka ljus som sken i mörkret. Men de flesta förblev tysta”, sa Rivlin, och fortsatte med att hävda att ukrainare är skyldiga att ”erkänna antisemitismen som den är och som den ser ut idag, och inte rehabilitera eller glorifiera antisemiter”. Rivlin pekade också fingret mot UPA som kanske har en ännu mer upphöjd status än OUN bland många ukrainare. ”UPA-kämparna utmärkte sig särskilt”, fortsatte han. ”De trakasserade judarna, mördade dem, och i många fall rapporterade dem till Nazisterna”. Detta utlöste ett ramaskri från en mängd ukrainare, såväl hög som låg.

”Det Rivlin gjorde kan utan tvekan tolkas som en spottloska i ansiktet på ukrainare”, sa exempelvis Bohdan Chervak, ordförande för OUN men också vice ordförande för den statliga kommittén för ukrainska televisionen. 

Volodomyr Viatrovytj anklagade den israeliske presidenten för att häva ur sig ”den sovjetiska myten om OUN:s delaktighet i Holocaust”. Hans kollega vid institutet Paul Podobyed hävdade till och med att det kunde jämföras med om en ukrainsk ledare skulle ”tala om för Knesset att judarna har ansvariga för Holodomor” (den stora svälten i Ukraina 1932-33/min anm).

Eduard Dolinsky hävdade också att Rivlins tal utlöste ”en våg av antisemitiska kommentarer” på ukrainska internetsajter. ”Det är den här verkligheten vi ukrainska judar måste leva med nu”, tillade han, och beklagade att det inte kommit något officiellt fördömande av Viatrovytjs uttalanden.

Dolinsky medverkade i samband med detta 75-årsminne över Babij Jar i Savik Shusters populära debattshow i ukrainsk tv, tillsammans med en panel av debattörer, bland andra Volodomyr Viatrovytj och ledaren för det moderna OUN, Bohdan Chervak. 

Programmet sändes den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt. Det kan tyckas utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. - Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”. Debatten finns tillgänglig på Youtube och just den här delen börjar vid 1 timme och 46 minuter in i programmet. Dolinsky säger sig ha fått mängder av hatinlägg och till och med dödshot på sin facebook-sida efter programmet. Under en tid raderades dessutom en del av hans fb-inlägg mystiskt. Det är uppenbart att den historiska sanningen är kontroversiell i Ukraina och den ukrainska staten spelar här ett dubbelspel där den ena hållningen, som förnekar ukrainsk kollaboration med tyskarna, vänder sig främst inåt och den andra, som har fokus på Förintelsen, vänder sig främst utåt mot omvärlden.

(Länk Youtube här)

Det stora evenemanget kring 75-årsminnet innehöll förvisso också mycket positivt som det kan behövas mer av för att få ukrainare att börja se med andra ögon på OUN/UPA och med en klarare blick på vad som hände under 2vk. Ukrainian-Jewish Encounter (UJE), en kanadensisk organisation, var en av medarrangörerna av evenemangen kring högtidlighållandet och ordnade bland annat ett symposium för ungdomar till vilket de bjudit in berömda historiker, bland andra Timothy Snyder. Han uppmanade sina ukrainska åhörare att ära minnet av Babij Jar genom att konfrontera sitt förflutna. Om inte Ukraina kan acceptera sin del av skulden riskerar de att ”sudda ut sin egen historia”, varnade han, och vidare:

”Ingen nation kan ha ett sunt grepp om sin egen historia utan att brottas med de mörkare kapitlen av sitt eget förflutna”.  

Egen bild. Menorah-monumentet över de judiska mordoffren. Får det stå kvar? Ska det ersättas med något nytt? I så fall vad? Debatten i Ukraina lär fortsätta.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 8. Att påminna om glömskan

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Del 7. Euromajdan och återupplivade myter

Jag avslutar här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Hittills har det mest varit Yulia Yurchuk som har ”talat”. I detta sista inlägg gör jag mer egna reflektioner och funderingar över hennes tema om minnespolitik i Ukraina.

För den som blir sugen att läsa själva avhandlingen finns den att ladda ned här.

Det ukrainska minnesarbetet avseende OUN och UPA handlar minst lika mycket om att glömma som att komma ihåg. Att glömma det som Yurchuk kallar ”problematiska minnen”. Mörka delar av de ukrainska självständighetsrörelsernas historia.

Jag läser en krönika i SvD med titeln ”Det är viktigt att påminna om glömskan”. Carl-Johan Malmberg skriver där om hur glömska kan handla om medvetna beslut att aldrig mer tänka på något som är obehagligt eller otrevligt. Han citerar Michel de Montaigne:

”inget lämnar ett mer levande avtryck på minnet än försöken att glömma det”.

Yulia Yurchuks avhandling som jag nu i sju delar försökt redogöra för och diskutera kring har fått mig att fundera över om inte den ukrainska nationalismen har varit en kontraproduktiv kraft i den nuvarande konflikten och hur denna syn på nationen riskerar att splittra den istället för tvärtom.

Hade då annekteringen av Krim och det ryska underblåsandet av separatism i östra Ukraina kunnat undvikas genom en annan ukrainsk hållning till sitt förflutna? Nja, det vore väl förmätet av mig att påstå men det tål i alla fall att diskutera hur spänningar och polarisering skapar en grogrund för våld och incitament eller ursäkter för extern och intern aggression. Tillfället gör tjuven, brukar det ju heta och i fallet Ukraina tycker jag det har en viss relevans.

Yurchuks konkluderande anmärkningar

Yurchuk menar sammanfattningsvis att minnesarbetet rörande OUN/UPA inte har bedrivits strikt top-down utan snarare handlat om en process där olika nivåer interagerat och där initiativet fluktuerat mellan nivåerna. Syftet att relatera till OUN/UPA har skiftat beroende på kontext och situation, menar hon vidare. Vid slutet av 1980- och början av 1990-talen ett sätt att betona en kulturell frigörelse från Sovjetunionen och kommunismen, en avsovjetisering och avkolonisering.

OUN och UPA värderades positivt eftersom de presenterats i första hand som en integrerad del av den nationella befrielsekampen och därmed ansågs utgöra en omistlig länk i den kedja av händelser som ledde till Ukrainas självständighet. Yurchuk hävdar också att de tidiga nationaldemokratiska partierna, som Rukh, parallellt med användandet av OUN/UPA som symboler också paradoxalt nog sökte europeisk integration och stod för demokratiska värden. Marknadsföringen av OUN/UPA ska alltså ha varit mer instrumentellt och ett sätt att ingjuta mod i den samtida självständighetsrörelsen och att använda deras mytiska funktion, som kulturella symboler snarare för samtiden än för det förflutna. Detta krävde förstås ett avskalande av den historiska essensen kring dessa rörelser och försök att fylla i med element som passade in i de samtida önskningarna. Som att tolka OUN:s tredje kongress som ett skifte till demokratiska värderingar (se tidigare inlägg).

Det som emellertid komplicerar det hela och som blir till ett problem med hela OUN/UPA/Bandera-myten/kulten är att det samtidigt funnits de som istället anammat OUN:s ideologiska och ultranationalistiska arv och vävt in den fascistanstrukna OUN-doktrinen i sina egna politiska program. Som exempelvis UNA-UNSO, Högra Sektorn och Svoboda. Som Yurchuk också påpekar ligger dessa partiers uppfattning om OUN/UPA närmare historiska fakta än de nationaldemokratiska partiernas.

Det gemensamma har dock varit avståndstagandet till Sovjetunionen och kommunismen och en rädsla för att förlora den ukrainska självständigheten till Ryssland, det vill säga en återgång till det gamla. Således odlas det heroiska minnet av OUN/UPA av både den extrema högern och de nationaldemokratiska partierna. Som symboler för skydd mot hotet mot den nationella suveräniteten.

Det här mytiska minnet ger goda exempel och hopp inför framtiden men, menar Yurchuk, är fyllt av fakta som negligeras, ignoreras eller överslätas. Hon avslutar sina konklusioner med följande:

“In search of the perfect past, though, memory actors did not address this knowledge and even fought against the production of such knowledge. As a result, the knowledge about the difficult aspects of the past does not come within the realm of cultural memory.”

Nationalism och synen nation/stat

På ett sätt är det samma nationalism som driver de ukrainska nationalisterna som ryssarna använder när de gör anspråk på att Krim och hävdar att de östra delarna av Ukraina naturligt hör till den ryska kulturella sfären och därför möjligen (avseende Donetsk och Luhansk) bör tillhöra Ryssland. Den nationella tillhörigheten knyts i den här logiken till etnicitet och språk. På så vis underminerar också den ukrainska nationalismen möjligheten att ena landet inom de gränser som nu gäller och som ses som historiska för den ukrainska nationen. Idén om ett ”rent Ukraina” och exempelvis utspelet under våren 2014 – efter Euromajdan – att nedgradera det ryska språkets status spelar den ryska logiken i händerna. De etniska ryssarna och ryskspråkiga i öst blir därmed inte en del av nationen och i förlängningen staten Ukraina. När staten definieras som nation finns en möjlighet att göra invändningar mot gränsdragningen enligt den uppfattning om nation som innefattar idén om kulturell och språklig homogenitet.

Att så reservationslöst omfamna minnet av OUN och UPA och Bandera-kulten som den ukrainska regeringen har gjort (med ett avbrott vid Janukovytjs styre) åtminstone sedan Orangerevolutionen och Jusjtjenkos presidentskap ser jag som problematiskt för Ukrainas framtid. Den här typen av minnespolitik och institutionalisering av den bedrivs också mycket aktivt av den nuvarande regeringen och president Porosjenko. Nyligen utfärdade den senare ett dekret för inrättande av en ny helgdag ”Day of Defender of Ukraine” att ersätta en helgdag som ärvts från Sovjet-eran. Tillägnat UPA och kopplat till en religiös helg, Pokrova, vilket vittnar om den religiösa kopplingen till OUN och UPA som Yurchuk noterar i sin avhandling och som jag tagit upp i tidigare inlägg.

Egen bild: Spår av nationalism...

Ett odlande av en nationalism där etnicitet och språk är den huvudsamkliga essensen tillför samma sorts argument för att dela Ukraina som för att ena det. Ryska intressen av polarisering för att slita landet i två delar gynnas av den här typen av resonemang.  Att exploatera denna etniska skillnad i befolkningsgrupper regionalt ligger i ryskt intresse och därför blir hyllandet av OUN och UPA alldeles särskilt kontraproduktivt för den som önskar ett helt och enat Ukraina. Att fascistiska och ultranationalistiska rörelser ägnar sig åt denna Bandera-kult är inte förvånande men den ukrainska centralregimen bör göra allt för att distansera sig om den ska ha någon som helst möjlighet att hålla ihop landet.

Fascism och anti-fascism

Som framgår av Yurchuks avhandling är temat om den ryska kampen mot fascismen mycket verkningsfullt för att försvaga den ukrainska legitimiteten som nation och för dess krigföring mot separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringens institutionalisering och marknadsföring av OUN/UPA som sker parallellt med exempelvis högerextrema marscher där hyllande av samma rörelser och personer (Bandera, Shukevitj) förekommer ihop med hyllandet av SS-divisionen Galicien och ett ”ariskt rike”. En koppling som ständigt återkommer och framhålls av ryska politiker och i rysk media där den ukrainska centralregimen påstås vara kontrollerad av högerextrema krafter.

Temat är som sagt effektivt eftersom det finns en sanning i påståendena som inte kan förnekas även om betydelsen överdrivs och överbetonas i den ryska propagandan. En intressant notering i det sammanhanget är också den vänskapliga ryska inställningen till högerextrema partier i Europa. Den ryska anti-fascistretoriken och upprepandet av narrativet om en kamp mot fascismen framförs alltså parallellt med att Putins Ryssland har en mängd supportrar bland högerextrema och högerpopulistiska partier i Väst. Sympatin förefaller inte heller ensidig.

Den folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet som hölls på Krim för ett år sedan erkändes aldrig internationellt. Ryssland kallade dock till sig observatörer från Väst för att ge ett sken av legitimitet för omröstningen. Det är en ganska intressant lista över observatörer som bloggaren Anton Shekhovtsov publicerat av vilken det framgår att i stort sett alla var medlemmar av antingen fascistiska/högerpopulistiska eller kommunistiska partier och rörelser.

Just i skrivande stund hålls dessutom en pan-europeisk ”konservativ konferens” i St Petersburg där det lär förekomma diskussioner om ett stöd från högerextrema europeiska partier för den ryska ståndpunkten i Ukraina-konflikten.

Den stora poängen här alltså att de stora narrativen som härrör från andra världskriget är verktygslådor som kan användas i olika syften för att få motståndaren att framstå som skurken i den nuvarande situationen. Anti-fascism och anti-kommunism plockas fram både när det är relevant men också när det passar för att rama in det som händer enligt logiken i de stora narrativen.

Historieberättaren drar det längsta strået

Jag läste citatet av den ukrainska författarinnan under en bilfärd från Chernivtsi till Kiev alldeles efter nyår:

http://avisensandhed.files.wordpress.com/2014/03/selfdefence.png

”Det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sanna eller påhittad”

Det gäller alltså att berätta, och berätta igen, och igen, samma historia. Den minnespolitik som Yurchuk har skrivit sin avhandling om är i högsta grad en viktig del av kampen om Ukraina. Den är i sin tur en viktig del av de propagandainstitutioner som verkar öppet eller i det tysta i både Ryssland och Ukraina.

Jag får en påminnelse om hur subtilt minnespolitiskt arbete går till när jag läser i söndagens SvD om det sovjetiska Gulaglägret i Perm som bevarats och drivits som museum av en frivilligorganisation men nu övertagits av ryska staten för att göras mer ”objektivt”. Igor Gladnev, kulturminister för Perm-distriktet klarlägger det hela när han säger att det är viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”. Han fortsätter:

”Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa idag vägrar att erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget”

Problematiska minnen bearbetas för att inte störa återupprättelsen av Sovjetunionen vars sönderfall enligt Putin var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. 

Det pågår ett spel här som vi alla är en del av och som det finns mycket stora skäl att vara uppmärksam på. Det finns alla skäl att vara på sin vakt mot proklamationer av ”den enda sanningen” och att vara kritisk mot nyhetsinslag på nätet där ensidigt den ena sidan utmålas som offer eller omvänt som förövaren. Det gäller att ta del av många olika argument och berättelser för att inte falla in i en propagandakör som tjänar syftet att splittra och alienera två sidor från varandra. Det gäller inte bara rysk propaganda alltså utan även ukrainsk eller sådan som produceras i västvärlden.

Det är också huvudsakligen av detta skäl som jag själv på sistone har börjat vända mig alltmer mot forskarvärlden och akademiska publikationer om Ukrainakonflikten istället för journalistiska publikationer som istället bör ses som komplement till forskningen. Yulia Yurchuks arbete förtjänar uppmärksamhet liksom flera andras. Det hon visar och som jag har försökt förmedla är hur narrativ om andra världskrigets händelser aktivt har använts som propagandistiska verktyg och hur minnespolitiken varit, och fortsatt är, en viktig del av kampen om Ukraina.

Det är också därför det kan vara viktigt att bli påmind om glömskan.

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling. 

Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 6. Från revolution till revolution

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Orangerevolutionen

2004 års presidentval präglades av valfusk. Väljarundersökningar under valdagen (exit polls) vid andra valomgången (ingen kandidat fick över 50 % i första valomgången) visade seger för Viktor Jusjtjenko med 52 % av rösterna mot Viktor Janukovytjs 43 % avvek uppseendeväckande från det slutliga valresultatet som utropades som seger för Janukovytj med 49,5 % mot Jusjtjenkos 46,6 %.

Hundratals människor drog till det central torget Majdan i Kiev den 22 november 2004 för att protestera mot det uppenbart riggade resultatet och kräva en ny och rättvis valomgång. Liknande protester genomfördes på andra platser i centrala och västra Ukraina. Många blev tagna på sängen av de kraftiga protesterna eftersom den allmänna uppfattningen varit att Ukraina hade ett svagt civilsamhälle som inte hade varken förmåga eller särskilt stor vilja att utöva kontroll av regeringsmakten.

I östra Ukraina verkade de flesta nöjda med resultatet och ungefär 60000 människor samlades vid Kievs järnvägsstation till stöd för Janukovytj. I Kharkiv- och Donetsk-regionerna (oblast) förklarade de regionala råden en önskan att bilda autonoma statsenheter. Det som händer i dagens Ukraina känns med andra ord som ett förstärkt eko från det förflutna. Janukovytjs parti Regionernas Parti samlade också en allukrainsk församling till möte i Siverodonetsk, nära Donetsk, för att diskutera en federalisering av Ukraina.

Men det är förstås massprotesterna i Kiev mot valresultatet som blev känt som Orangerevolutionen. Under en måndads tid ockuperades torget av tältande demonstranter som krävde nyval. Den 3 december föll slutligen en dom i Högsta domstolen som förkunnade att nyval skulle hållas. Den 26 december hölls valet och Jusjtjenko vann med 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44,2 %. Ett resultat mycket likt exit polls vid det förfuskade valet och ett resultat som bedömdes av valobservatörer ha tillkommit enligt reglerna, trots Janukovytjs överklaganden.

Valet kom att bli inramat som för eller emot närmande till Europa och EU (Jusjtjenko) respektive Ryssland (Janukovytj).  Yurchuk gör dessutom den intressanta noteringen att valet i Ryssland och USA inte heller framställdes som en intern ukrainsk angelägenhet. Utan, i Ryssland, istället som en kamp mellan Ryssland och Väst om inflytande över post-sovjetiskt område. I USA, å andra sidan, framställdes protesterna mot valresultatet som en strid mellan Väst och Ryssland.     

I valkampen beskrev Jusjtjenko och oppositionen sig själva som representerande normalitet medan motståndaren utmålades som banditer. Jusjtjenko framställdes som försvarare av ”ärligt folk” och oppositionens nationella identitetsprojekt krävde ett skapande av denna självproklamerade normalitet. Det blev därför nödvändigt att normalisera bilden av OUN och UPA så att upphöjandet av dem inte längre sågs som ”Galicisk nationalism” utan istället återställande av det normala. 

Således inleddes, efter Jusjtjenkos valseger, ett minnesarbete som gick ut på att också institutionellt – och inte bara symboliskt – normalisera minnet av OUN och UPA. Vad Yurchuk kallar en ukrainisering av det nationella historiska minnet.     

Jusjtjenkos ukrainisering av det nationella historiska minnet

Jusjtjenkos ambitiösa “historiska agenda” var att rentvätta den ukrainska nationella historien och fylla i tomrummen. Han refererade till OUN och UPA som om de hade potential att bli referenspunkter för hela nationen och strävade efter att föra in dem i normativa institutionaliserade praktiker.

Jusjtjenko lanserade vad forskaren Andriy Portnov har kallat ett integrationsorienterat narrativ där han försökte kombinera UPA och Röda Armén i ett och samma heroiska narrativ utan att lyckas nämnvärt få genomslag för initiativ som exempelvis firande av ”Segerdagen” med deltagande av veteraner både från båda arméerna. Lokalt däremot fanns lyckade exempel.

Istället för att ta itu med sitt vallöfte att bekämpa korruptionen tog han flera minnespolitiska initiativ. Han beviljade 2007 UPA-kommendanten Roman Sjukjevitj Hjälteordern, lät resa ett Bandera-monument i Lviv samma år och sanktionerade grundandet av det Ukrainska Institutet för Nationalminnen. Detta institut ordnade 2008-2009, tillsammans med Säkerhetstjänsten och Researchcentret för Frihetsrörelsen, en utställning med titeln ”UPA: De okuvades historia” som gick på turné genom landet och utomlands.

OUN och UPA presenteras som frihetsrörelser som kämpade för oberoende och frigörelse från de två ockupanterna Nazityskland och Sovjetunionen. OUN och UPA blir delar av ett nytt huvudnarrativ där den ukrainska historien beskrivs som en permanent kamp för frihet och i detta narrativ utgör de båda organisationerna viktiga byggstenar i kampen som slutligen ledde till självständighet.

Detta narrativ möjliggör också slutsatsen att Sovjetstyret ska ses som en ockupation och som viktiga grundstenar i den ukrainska emancipationsberättelsen kan OUN och UPA bara glorifieras och firas. De populariserades också genom tv, bland annat i tv-showen ”Great Ukrainians” (2008) där Stepan Bandera rankades som trea. Året därpå firades hundraårsdagen av hans födelse och 50-årsminnet av hans död. Yurchuk menar att hela året 2009 kan beskrivas som Banderas år med tanke på den uppmärksamhet han ägnades.

Alldeles före slutet på sin president period, 22 januari 2010, tilldelade Jusjtjenko också Bandera ordern Ukrainas Hjälte.

Det kan ge intrycket av att Jusjtjenko under sitt presidentskap lyckades med sitt projekt att göra OUN och UPA till folkhjältar.

… men en motrörelse skapas också

Värt att notera är dock att minnesarbetet inte nådde så långt att folkhjältemytens UPA togs positivt emot av samtliga regioner. Just detta med Bandera tycks ha varit mer kontroversiellt än själva upphöjandet av OUN och UPA i nationsminnet. Enligt Yurchuk var det kring 60 % av befolkningen som tyckte beslutet om Hjälteorden var illegitim. Hårdast motstånd mötte det dock i östra Ukraina.

I april 2010 ogiltigförklarade exempelvis en distriktsdomstol i Donetsk presidentens dekret om att ge Bandera hjälteorden med motiveringen att denne inte varit ukrainsk medborgare eftersom det före 1991 inte fanns någon ukrainsk självständig stat. Jusjtjenko överklagade beslutet i en apellationsdomstol men förlorade. I Odessa brändes Banderas porträtt och ukrainska historieböcker (ett sätt att protestera mot Jusjtjenkos minnespolitik) och inte långt efter Jusjtjenko utfärdat sitt dekret restes ett monument i Luhansk till äran av minnet av ”De invånare i Luhansk som mördades av nationalistmördare från OUN och UPA”.

Även internationellt väckte det postuma utdelandet av Hjälteorden indignation. Den romersk-katolska kyrkan fördömde utnämningen, judiska organisationer som Simon Wiesenthal Centret uttryckte sin djupa oro över utnämningen (som tillkännagavs bara dagarna före Minnesdagen för Förintelsen) och EU-parlamentet fördömde den i en resolution med motivationen att han samarbetade med Nazityskland.

    

Det sistnämnda bör ha varit en besvärande pinsamhet för Jusjtjenko och de nationaldemokratiska partierna eftersom de åtminstone sedan Orangerevolutionen byggt hela sin politik på ett närmande till EU.

Jusjtjenko ut och Janukovytj in

Yurchuk menar slutligen att de politiska partierna i Ukraina i stort sett har samma politiska program men skiljer sig i sättet att uttrycka det historiska minnet vilket blir huvudtema vid valkampanjerna. Presidentvalet 2010 utgjorde inget undantag utan handlade i medias diskussioner i huvudsak om ifall Stepan Bandera var en hjälte eller inte. Man kan ju säga att Jusjtjenko fick sista ordet i den debatten i och med hans postuma utdelande av Ukrainas Hjälte-orden till Bandera.

I februari 2010 lämnade Jusjtjenko sin post som president. Janukovytj fick revansch för den försmädliga förlusten 2004. På sin sista presskonferens som president betonade Jusjtjenko sin belåtenhet med den historiska minnespolitiken med formuleringen;

“Vi har nu en ny historia.”

Jusjtjenko jämförde sig själv med kosacken Ivan Mazepa som underskattades av sina samtida men som blivit en sinnebild av hur en riktig ukrainare ska vara.

Mazepa på 10-hryvnian. En sedel med allt mindre värde. Men Mazepas kultstatus består...?

Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet markerade emellertid ett skifte i ägarskapet till det historiska minnet av OUN och UPA. 

Janukovytjs revansch

Janukovytj återinförde bruket av benämningen av Andra Världskriget som “Det stora patriotiska kriget”, tog beslut om att den sovjetiska röda fanan skulle vara den officiella flaggan att användas vid firandet av ”Segerdagen” och anträdde en återställande minnespolitik som innebar ett återvändande till Sovjet-symboler och en pro-rysk inriktning.

Han utsåg en ny direktör för Institutet för Nationalminnen, Valerij Soldatenko, från Donetsk och medlem av Kommunistpartiet. Han inställning till den stora massvälten (Holodomor) och negativa syn på Bandera och UPA-kommendanten Sjukjevitj blev till stora samtalsämnen bland intellektuella, journalister och politiker.

Janukovytj tog ett antal impopulära beslut. Som att, tillsammans med Ryssland, skriva under ”Kharkivavtalet” i april 2010 vilket förlängde den ryska flottans närvaro på Krim från 2017 till 2042. Detta sågs av många intellektuella och politiker som landsförräderi och ett hot mot den nationella suveräniteten. Den ryska annekteringen av Krim efter Euromajdan var naturligtvis en aktion för att säkra denna flottas närvaro i vetskap om att den nya regeringen mycket väl skulle kunna tänkas bryta avtalet, tänker jag.

Ukraina fick politiska fångar varav de mest uppmärksammade var oppositionsledarna Julia Tymosjenko och Jurij Lytsenko. Korruptionen växte och de flesta posterna inom regional administration gavs till medlemmar av Regionernas Parti. Frustrationen växte och i synnerhet i västra delarna av landet kände sig folk i allmänhet väldigt lite lojalitet med myndigheter då de ledande positionerna, även i de lokala myndigheterna, oftast var i händerna på personer från östra Ukraina. De flesta från Donetsk vilket gav upphov till öknamnet ”Donetskklanen”.

Resultatet av den förkrossande besvikelsen över Regionernas Parti ledde, enligt Yurchuk, till att extremhögerpartiet Svoboda kom in i parlamentet i valet 2012. Hon poängterar här att det faktiskt var första gången ett extremhögerparti kom in i parlamentet. Ett symptom också för besvikelsen över politiken generellt och missnöjet med alla etablerade politiska partier. 

Det jäsande missnöjet och frustrationen skulle strax kasta in landet i en ny revolution som även denna fick sin upprinnelse på Majdan i Kiev. Nästa del av denna serie inlägg handlar om detta, dvs. om Euromajdan.