Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 4: Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet av det förflutna

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

I den här delen tar jag mig an att beskriva de ramverk inom vilka den minnespolitik Yurchuk har studerat rör sig. Det skulle också kunna kallas olika diskurser inom vilka debatten om händelser och historiska epoker eller företeelser kan diskuteras. Eller om hur ord eller historiska personer värdeladdas och blir användbara i vissa syften i det politiska samtalet såväl lokalt, regionalt som nationellt. Yurchuk betonar också samspelet mellan dessa olika nivåer där det faktum att Ukrainas olika regioner delvis har väldigt olikartad bakgrund och historia på ett avgörande sätt spelar in.    

Forskare har noterat att ukrainska historiker efter självständigheten 1991 importerat det historiska narrativet om OUN och UPA som skapats av ukrainska historiker i diasporan, ofta medlemmar av OUN och UPA som emigrerat till Väst. Men vissa myter eller försök att använda minnet av händelser och personer fungerar bättre i vissa regioner än i andra. Det finns också en ambition hos makthavare att exploatera en viss uppfattning om exempelvis OUN och UPA. Minnet av OUN och UPA skapas hela tiden och sker i den komplexa dynamiken mellan stats- och nationsbyggande och den regionala dimensionen.

Yurchuk betonar att dessa ramverk inte ska ses som en historisk kontext för föremålen för studien utan istället som en del av studieobjektet självt. Men framför allt att förståelsen av dem är helt avgörande för att också förstå varför just OUN:s och UPA:s förflutna blivit så viktigt i det post-Sovjetiska Ukraina.

Tidsmässigt hamnar Ambitionen hos de första ukrainska makthavarna att bygga den nya självständigheten på en ukrainsk identitet framkallade behovet av att forma en sådan vilket gör att top-down perspektivet är ständigt närvarande. Det gör också att vi här tidsmässigt ofrånkomligen rör oss mycket kring de första skälvande åren av den ukrainska självständigheten 1991 även om det inte utgör någon strikt kronologi för redogörelsen som här följer.

Självständigheten och en kompromissartad approach till historien

Den 1 december 1991 röstade en stor majoritet av folket i Ukraina för nationellt oberoende och valde Leonid Kravtjuk, en före detta propagandaminister i den ukrainska sovjetrepubliken, till president. Redan den 30 augusti samma år hade det ukrainska kommunistpartiet bannlysts.

Detta faktum är en viktig nickel till hela utvecklingen i Ukraina vilken kan ses som en frigörelseprocess från Sovjet som ännu inte är avslutad utan inne i en våldsam och troligen helt avgörande fas åtminstone beträffande den geografiska gränsdragningen för det självständiga Ukraina.

De två rivaliserande grupperna – den kommunistiska nomenklaturan och de nationalistiska demokraterna – slöt, enligt Yurchuk, en sorts tyst överenskommelse om en hybridliknande statsbildning. Den politiska makten fick ligga kvar hos den kommunistiska nomenklaturan men med en fasad av nationella symboler som utanpåverk. Den gamla ordningen ”in disguise”, som Yurchuk formulerar det.

Den gamla kommunistnomenklaturan hade den ”hårda” makten – exempelvis frågan om NATO-medlemskap - medan nationaldemokraterna fick kontrollen över den ”mjuka”. Vilken innefattade huvuduppgiften att separera den ukrainska identiteten från Ryssland eller Sovjet.

En metod för att åstadkomma denna bekymmersamma kompromissartade ukrainska identitet var att använda populistisk ukrainsk historiografi som skapats under nationalromantikens dagar vid mitten av 1800-talet. En sorts avslutning av ett tidigare avbrutet nationaliseringsprojekt, om vi får tro Georgiy Kasianov som beskriver två stadier i den ukrainska nationaliseringen av historien. Den första som här nämnts avbröts av Sovjetstaten efter andra världskriget och den andra ska, enligt Kasianov, ha börjat under sent 1980-tal (perestroika) och är ännu inte avslutad.

Målet med skapandet av en ukrainsk historieskrivning är förstås att befästa den ukrainska nationens oberoende och suveränitet. Det föranleder glorifiering av sådant som stärker detta mål och förträngning av det motsatta. Den ukrainska nationaliströrelsen som slogs för självständighet mot Sovjet under andra världskriget och åren därefter ses därför som en central del av historien.

Skapandet av “homo Ukrainicus” och odlande av kosackmyten

Det gällde alltså att i den ukrainska självständighetens Ukraina att etablera uppfattningen om “Homo Ukrainicus” och alla skolbarn fick från första skolåret en introduktion till denna version av den ukrainska historien.

Den första ministern med ansvar för utbildning, Anatoliy Pohribnyi, fastställde att all utbildning i Ukraina var villkorslöst underställd etablerandet av en självständig ukrainsk stat. En historiesyn som gäller än idag, enligt Yurchuk, och som ligger bakom skolböckernas beskrivning av OUN och UPA som integrerade delar av den nationella frigörelsen och statsbildningen.

Ett tema som exploaterades flitigt under 1990-talet, men även fortsatt, var kosackkulturen eller kosackmyten. OUN och UPA inspirerades också av denna nationalromantiska kosackbild och i det självständiga Ukraina tvinnas ofta kosackmyten samman med den om de nationalistiska frihetsrörelserna. Kosackernas kamp för autonomi, oftast representerad av Ivan Mazepa, betonas då för att särskilja bilden från den ryska som också betonar sitt kosackarv.

Vi kan jämföra detta med det svenska historieskapandet och mytbildningen under nationalromantikens 1800-tal där ett förflutet i enlighet med rådande ideal formade historieskrivningen och etablerades med hjälp av utbildningssystemet. Vi svenskar var visserligen germaner men en annan sort än exempelvis tyskarna. Därför behövdes något särskiljande att hänvisa till och vikingamyten skapades, åtminstone enligt Maja Hagerman (Det rena landet – Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2011).

Den 22 mars 2002 utfärdade den dåvarande presidenten Leonid Kutjma ett dekret som fästställde det årliga firandet av de ukrainska kosackerna på helgdagen ”Pokrova” (dagen då jungfru Maria hyllas, ”Guds moders beskydd”, en av de viktigaste helgdagarna i det ryskortodoxa liturgiska året, Pokrova=kyrkslaviska för beskydd ). Ett sätt att också väva in det religiösa elementet kopplat till kosackmyten. Det är ett återkommande tema vid ceremonier och högtider med en sammanvävning av det kyrkliga, frihetsrörelserna och kosackmyten.

Kutjmas officiella hälsning till alla kosacker i landet på det första högtidlighållandet enligt dekretet (oktober 2002) visar mycket öppet anknytningen till identitetsbyggandet i den fortfarande färska nationalsten Ukraina. Det refereras av Ukrinform i en kortare artikel:

”Mr Kuchma's message states Ukrainian Cossacks as have always been the lofty embodiment of the Ukrainian people's best features, bravery and courage, the symbol of the Ukrainian people's vitality.

In the country's hardest times, when Ukraine had no independent statehood the Ukrainian people invariably pinned their hopes for a better future on the Cossacks.

Today Ukraine is a sovereign, independent nation, and the idea of Cossackhood, has gained a fresh momentum, mustering hundreds of thousands of supporters in every region of Ukraine.

President Kuchma's message calls upon Ukrainian Cossacks to muster their efforts toward materializing their lofty mission and living to the society's boldest expectations.

Let's unite for the sake of Ukraine's good and prosperity. God and the Truth are with us, the President's message says.”

Kanske låg det bakom Kutjmas vädjan om enande en aning om att de som idag identifierar sig som kosacker inte helhjärtat ställde sig bakom den ukrainska kosackbilden? Jag tänker förstås på de kosackförband som nu opererar i östra Ukraina på separatisternas sida.

Avsovjetisering, avkolonisering, raderandet av kommunismen och europeisering

Nationaliseringen av minnet förutsatte ett utraderande av det sovjetiska arvet och en nedmontering av Sovjetsymboler. Kort sagt en avsovjetisering av det ukrainska samhället. Det kan också karaktäriseras som avkolonisering och alla sovjetiska förvrängningar av historien måste kompenseras av en ukrainsk minnespolitik. En fast orienteringspunkt i detta identitetssökande blev valet mellan Ryssland och Väst.

Andra världskriget ger rikligt med blodtillförsel till detta minnesarbete. Fokus läggs vid OUN:s och UPA:s anti-sovjetiska kamp istället för de sovjetryska berättelserna om ”Den stora segern över fascismen” eller ”Det stora patriotiska kriget”. Att distansera sig från dessa myter är att distansera sig från Sovjetunionen vilket krävde nya nav kring vilka den specifika ukrainska krigsupplevelsen kunde knytas. Det ”Stora patriotiska kriget” blev då istället proklamerat ”Andra världskriget” exempelvis.

Men allra viktigast blev skapandet av noder kring vilka minnet av OUN och UPA kunde knytas, ett ”motståndets minne”, som Yurchuk kallar det. All kunskap som kunde underminera OUN:s och UPA:s fläckfria kamp mot Sovjet förbigicks med tystnad och tystades ned medan kampen mot Sovjet ahistoriskt betonades som en del av en helig tid då ukrainarna stod emot alla utländska makter på ukrainskt territorium.

Ett exempel på det ryska narrativets negligering av det ukrainska bidraget till ”Den stora segern över fascismen” framhåller Yurchuk ett tal av dåvarande premiärminister Putin där han menade att denna seger hade kunnat vinnas även utan ukrainskt deltagande eftersom ”Ryssland är ett land för segrare”. Vilket alltså nedvärderar att tre miljoner ukrainare var del av Röda armén under kriget. Här framhåller Yurchuk implicit möjligheten för Ukraina att framhäva denna insats som det ”specifikt ukrainska” krigstemat. Det problematiska är att det istället är genom OUN och UPA som ukrainska minnesentreprenörer fastlägger den ukrainska upplevelsen av kriget trots att det endast var cirka 30000 ukrainare som slogs för dessa grupper vid tiden kring 1944. Därigenom nekas rätten att minnas de tre miljonernas krigsinsats.

Historiker från “båda sidor” har således rationaliserat historieskrivningen genom att presentera en ensidig tolkning av det förflutna och betonat denna som exklusivt autentisk och den enda värd att minas. Vilket betyder en glorifiering av antingen minnet av OUN och UPA eller den ”stora segern över fascismen” och partisanrörelsens insats.

Komplexitet säljer dåligt, påpekar Yurchuk, och politiker använder därför förenklade mönster för att vinna folkets hjärtan. Det innebär ofta en ”andrafiering” i narrativ som särskiljer ”oss” från ”dem” och det förflutna blir på så sätt en resurs för att vinna röster.

Själv tänker jag att detta är en nyckelmening viktig att hålla i minnet även när det gäller den ryska och ukrainska men även västvärldens presentation av den nuvarande konflikten i Ukraina.

Transformation av fysiska representationer av minnet

Nationsbildningen och byggandet av en nationell identitet förde också med sig en förändring av de fysiska representationerna av minnet.

Redan den 1 september 1990 revs en Lenin-staty ned i Chervonograd (Lviv oblast), efter ett beslut av stadsrådet där. Strax därefter föll Lenin-statyer över hela västra Ukraina, i Ternopil, Lviv och Ivano-Frankivsk. Det har tolkats som en antikommunistisk manifestation snarare än en nationalistisk men Yurchuk betonar att nationalismen vid denna tid hade kraftiga antikommunistiska undertoner.

De kulturella minnesnoderna Kiyvan Rus och Kossackerna var vid formandet av den ukrainska självständigheten redan väl etablerade då de även utgör grundstenar i det ryska kulturella minnet men genomgick i Ukraina under 1990-talet en emfasförändring genom en separation av Kyivan Rus-historien och Moscovia-historien och en betoning av kosackernas kamp för autonomi.  

Sin fysiska representation fick detta bland annat i utformningen av sedlar och mynt. Bland de ukrainska hjältar som prydde pengarna fanns bland andra Ivan Mazepa som i den sovjetiska historieskrivningen är en förrädare som lierade sig med fienden (Sverige och Karl XII).

Exempel på regionala skillnader i utformningen av minnesrepresentationer ger Yurchuk från Rivne i Volynien där avbildningar med koppling till Halych Volhynian Rus (grevskap som efterträdde Kiyvan Rus) eller det polsk-litauska arvet synliggjordes mer framträdande under 1990-talet. Med avsikten att skapa en mer europeisk prägel och göra stadens utseende mer attraktivt och ”marknadsmässigt”. De sovjetiska monumenten beskrevs som “smaklösa och primitiva” men var också politiskt laddade och en staty över Kuznetsov, chefen för det regionala NKVD, flyttades från en central plats i staden till en mer avskild plats. Den ersattes av ett monument betitlat ”Till de som dog för Ukraina” och torget där den står döptes om till Magdeburg Lag-torget för att ge en koppling till Europa. Politiskt färgade minnesmärken av arvet från UNR, OUN och UPA har varit mer omdiskuterade och kontroversiella och har uppförts först efter inträdet till 2000-talet.

I byarna runtom i Volynien restes till en början kors till minne av UPA-soldater som dödats under kriget. Flera år senare har monument börjat resas på dessa platser då krav på ”riktiga minnesmärken” rests och politiska partier av ibland tillmötesgått dessa krav, men enligt en egen agenda.  Yurchuk säger sig kunna se hur en komplex väv av personliga minnen, politiska strävanden, mänskligt behov av att minnas de döda, krav på erkännande och anspråk på sanningssägande framträder kring uppförandet av dessa monument.

Anti-OUN och UPA

Yurchuks studier av den lokala minnespolitiken i Rivne ger en bild av at avsovjetiseringen och utrensning av det kommunistiska arvet i praktiken inte var alldeles lätt att genomföra. Den nationalistiska beskrivningen av OUN:s och UPA:s historia var ett av de heta ämnen som Kommunistpartiet och Socialistpartiet hade starka invändingar emot. Det var således ett ämne som stadens styrande försökte undvika.

Kritiken riktade sig framför allt mot evenemang som relaterade till personer som Symon Petliura, Stepan Bandera och biskopen av den Ukrainska Autokefala Ortodoxa kyrkan (bildat vid den korta ukrainska statsbildningen på 20-talet och förbjuden av Sovjet), Stepan Skrypnyk (biskop Mstyslav) som beskylldes för kollaboration med nazisterna. Anti-OUN och anti-UPA kritiker buntade ofta ihop dessa tre personer så att de tillsammans fick representera allt anti-sovjetiskt, fascistiskt och anti-ukrainskt medan det pro-sovjetiska framställdes som ”äkta ukrainskt”.

Just kyrkors tillhörighet, Kiev- eller Moskva-patriarkat, var vid den här tiden ett stridsäpple där stödet för det ena eller andra patriarkatet markerade den politiska identiteten. Komunnisterna och socialisterna stöttade Moskva-patriarkatet medan det nationalistdemokratiska lägret stöttade Kiev-patriarkatet, den grekisk-katolska kyrkan eller Autokefala kyrkan. En kamp som i allra högsta grad pågår än på flera orter vilket jag själv noterat under mina besök i Ukraina och skrivit om på denna blogg.

Egen bild: Den okände soldatens grav i Kiev. Ett av många monument över Det stora patriotiska kriget

”Banderivtsi” – en studie av konnotationer (ordets betydelse eller abstrakta definition)

Den politiska kampen om den ukrainska berättelsen och det Yurchuk benämner minnespolitiken handlar mycket om en kamp om värdeladdning och att etablera termers mening. En sådan term som hon tar upp särskilt är ”Banderivtsi”. En term som varit en pejorativ, informell term vid framställningar av OUN och UPA enligt det sovjetiska anti-fascistiska narrativet. Gradvis har termen förlorat sin pejorativa mening hos den ukrainska allmänheten och blivit ett av de återerövrade ord som vissa grupper använder för att beskriva sig själva.

Den sovjetiska traditionen att kalla motståndare till Sovjet för “banderitvets” består än i dagens Ryssland och står för grymma fiender mot det som nu är den ryska staten. Tidigare gällde den kollektivt för fiender till Sovjet i sovjetstater som införlivats efter andra världkrigets utbrott. Yurchuk pekar också på den mycket gamla ryska traditionen med samlande namn på ukrainare som propagerade eller agerade för autonomi eller självständighet. På 1700-talet kallades sådana för ”mazepyntsi” efter Ivan Mazepa, kosackledaren som lierade sig med Karl XII. På 1920-30-talen var det ”petliurivtsi” efter Symon Petliura, ledaren för den kortlivade ukrainska autonomin mellan världskrigen. Under 1940-talet blev det så ”banderivtsi” efter Stepan Bandera.

Under Euromajdan återupplivades termen och rysk media talade också ofta om den tillfälliga ukrainska regeringen efter Majdan som ”fascistjunta”. Välbekanta termer för den ryska (och ukrainska) allmänheten som i sig innehöll en mängd dold ”information”. Det vill säga konnotationer, eller betydelsen av en term.

Det ukrainska svaret har blivit att konstruera ett försvarsnarrativ där ordet ”banderivtsi” och de historiska personer som belagts med epitetet vittvättas och presenteras i positiva termer. Från forskarhåll brukar det betonas att det är vanligt att underordnade grupper erövrar den dominerande gruppens ord och fraser och möblerar om deras betydelse så att de blir meningsbärande i enlighet med deras specifika syfte(n). På så sätt har ”banderivtsi” kunnat förvandlas till något med positiv laddning i Ukraina. Populärkultur är en metod som kan bidra till förvandlingen. Yurchuk citerar en popsång med titeln ”We are lads from Banderstadt”:

“All our family are daredevils from L’viv, An apple did not fall away from the apple-tree. Mummies and daddies broke so many beds. So the stork could bring us to God’s world. Because we are boys from Banderstadt, We go to church, we respect our parents. None can party like us. Till the bugles don’t play, till the drum does not beat. Some say we are bandits, hooligans. From this swamp there won’t be human beings. But we will see, when there is a need. Who will crawl down to the cellar, and who will go under bullets."

De blir alltså här de modiga som vågar gå mot kulorna när det är nödvändigt och kastar om Sovjet-narrativets “nationalistiska banditformationer” till ett heroisk-nationalistiskt narrativ som framställer OUN och UPA som försvarare av fosterlandet. Ett narrativ användbart för de som demonstrerade under Euromajdan.

Stepan Bandera, ledaren för OUN-B. Nationens hjälte eller fascistisk krigsbrottsling? Banderivtsi i båda fallen?

Förintelsen som tema för kommunistisk kritik av nationalister och nationaldemokrater

I det sovjetiska krigsnarrativet ingick inte Förintelsen specifikt utan bakades istället in i ett bredare ”offer för tyska fascistockupanter”. I och med den Ukrainska självständigheten 1991 började pro-kommunistiska tidningar att skriva artiklar där Förintelsen beskrevs och dödandet av judar började beskrivas i termer av folkmord.

Minnet av Förintelsen blev ett effektivt vapen som socialister/kommunister kunde använda mot nationalister/nationaldemokrater. Att bygga ett monument i Rivne (Yurchuks geografiskt avgränsade studieområde) över de judiska offren blev således en stor seger för socialisterna som kunde beskriva sig själva som de civiliserade och mer i samklang med globala minnespolitiska tendenser.

Öppet anti-semitiska uttalanden av ledare för nationalistpartier som Rukh och URP publicerades regelbundet i lokaltidningen Volyn och den anti-judiska hållningen framställdes ofta som ett skydd för den ukrainska kulturen och språket. Vilket gav det kommunistiska/socialistiska lägret vatten på sin kvarn och enligt Yurchuk kan detta ha destabiliserat den nationalistiska ideologin att inta en hegemonisk position i Volynien.

Det hör till saken att den officiella hållningen under ukrainska Sovjettiden, enligt John-Paul Himka, var anti-semitisk lätt förklädd till anti-sionism. De ukrainska kommunisternas plötsliga intresse för judarnas öde under andra världskriget förefaller alltså som ett exempel på hur minnespolitiken kan fungera. 

Summering av perioden 1990-94 Nationsbyggande

Vi har sett hur det ukrainska nationsbyggandets första år präglats av en fragmentering av minneskulturen. Det sovjetiska narrativet om ”Det stora patriotiska kriget” destabiliserades och den nationaldemokratiska eliten gjorde vad de kunde för att fylla i tomrummen i historieskrivningen. Splittringen kan inte heller strikt indelas geografiskt i öst-väst utan är mer politisk och Yurchuks minnespolitiska observationer har främst gjorts i regionen Volynien. Likväl framgår här vikten av ordens mening och hur de kan laddas med olika innehåll. De blir då till knappar att trycka på som utlöser en viss reaktion hos mottagaren. Något som Yurchuk försökt visa fungerar med varierande framgång i olika regioner.

Vissa ord kan återerövras och fyllas med ny mening. Medan andra är svårare att förändra. Vilket sannolikt är skälet till att den ukrainska regeringens beskrivning av det nuvarande inbördeskriget är ”anti-terroristoperationer”. Vilket implicit antyder att även de som verkligen bara anser att Ukraina helst skulle tecknat handelsavtal med Ryssland är att likställa med terrorister. Eller, på samma sätt, det ryska eller pro-ryska påståendet att Euromajdan var en fascistkupp, antydande att alla som demonstrerade på Majdan 2013-14 - även de som bara hett önskade en revitaliserad demokrati, slut på korruptionen och ett närmande till EU – skulle vara att likställa med fascister.

Inte många ser ju något positivt med terrorism eller fascism och är därför användbara termer för att tillfoga motståndaren skada. Men det skapar också en polarisering där ”andrafieringen” av motståndaren fördjupar splittringen och försvårar ett framtida enande av landet.

I nästa del går jag över till en mer kronologisk genomgång och vi hamnar då i perioden mellan 1994-2004. En period där euforin efter självständigheten lagt sig och vardagen tagit över vilket skapar frustration, desillusion, separatistiska strömningar och drömmar om återgång till det gamla.