Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 6. Från revolution till revolution

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Orangerevolutionen

2004 års presidentval präglades av valfusk. Väljarundersökningar under valdagen (exit polls) vid andra valomgången (ingen kandidat fick över 50 % i första valomgången) visade seger för Viktor Jusjtjenko med 52 % av rösterna mot Viktor Janukovytjs 43 % avvek uppseendeväckande från det slutliga valresultatet som utropades som seger för Janukovytj med 49,5 % mot Jusjtjenkos 46,6 %.

Hundratals människor drog till det central torget Majdan i Kiev den 22 november 2004 för att protestera mot det uppenbart riggade resultatet och kräva en ny och rättvis valomgång. Liknande protester genomfördes på andra platser i centrala och västra Ukraina. Många blev tagna på sängen av de kraftiga protesterna eftersom den allmänna uppfattningen varit att Ukraina hade ett svagt civilsamhälle som inte hade varken förmåga eller särskilt stor vilja att utöva kontroll av regeringsmakten.

I östra Ukraina verkade de flesta nöjda med resultatet och ungefär 60000 människor samlades vid Kievs järnvägsstation till stöd för Janukovytj. I Kharkiv- och Donetsk-regionerna (oblast) förklarade de regionala råden en önskan att bilda autonoma statsenheter. Det som händer i dagens Ukraina känns med andra ord som ett förstärkt eko från det förflutna. Janukovytjs parti Regionernas Parti samlade också en allukrainsk församling till möte i Siverodonetsk, nära Donetsk, för att diskutera en federalisering av Ukraina.

Men det är förstås massprotesterna i Kiev mot valresultatet som blev känt som Orangerevolutionen. Under en måndads tid ockuperades torget av tältande demonstranter som krävde nyval. Den 3 december föll slutligen en dom i Högsta domstolen som förkunnade att nyval skulle hållas. Den 26 december hölls valet och Jusjtjenko vann med 52 % av rösterna mot Janukovytjs 44,2 %. Ett resultat mycket likt exit polls vid det förfuskade valet och ett resultat som bedömdes av valobservatörer ha tillkommit enligt reglerna, trots Janukovytjs överklaganden.

Valet kom att bli inramat som för eller emot närmande till Europa och EU (Jusjtjenko) respektive Ryssland (Janukovytj).  Yurchuk gör dessutom den intressanta noteringen att valet i Ryssland och USA inte heller framställdes som en intern ukrainsk angelägenhet. Utan, i Ryssland, istället som en kamp mellan Ryssland och Väst om inflytande över post-sovjetiskt område. I USA, å andra sidan, framställdes protesterna mot valresultatet som en strid mellan Väst och Ryssland.     

I valkampen beskrev Jusjtjenko och oppositionen sig själva som representerande normalitet medan motståndaren utmålades som banditer. Jusjtjenko framställdes som försvarare av ”ärligt folk” och oppositionens nationella identitetsprojekt krävde ett skapande av denna självproklamerade normalitet. Det blev därför nödvändigt att normalisera bilden av OUN och UPA så att upphöjandet av dem inte längre sågs som ”Galicisk nationalism” utan istället återställande av det normala. 

Således inleddes, efter Jusjtjenkos valseger, ett minnesarbete som gick ut på att också institutionellt – och inte bara symboliskt – normalisera minnet av OUN och UPA. Vad Yurchuk kallar en ukrainisering av det nationella historiska minnet.     

Jusjtjenkos ukrainisering av det nationella historiska minnet

Jusjtjenkos ambitiösa “historiska agenda” var att rentvätta den ukrainska nationella historien och fylla i tomrummen. Han refererade till OUN och UPA som om de hade potential att bli referenspunkter för hela nationen och strävade efter att föra in dem i normativa institutionaliserade praktiker.

Jusjtjenko lanserade vad forskaren Andriy Portnov har kallat ett integrationsorienterat narrativ där han försökte kombinera UPA och Röda Armén i ett och samma heroiska narrativ utan att lyckas nämnvärt få genomslag för initiativ som exempelvis firande av ”Segerdagen” med deltagande av veteraner både från båda arméerna. Lokalt däremot fanns lyckade exempel.

Istället för att ta itu med sitt vallöfte att bekämpa korruptionen tog han flera minnespolitiska initiativ. Han beviljade 2007 UPA-kommendanten Roman Sjukjevitj Hjälteordern, lät resa ett Bandera-monument i Lviv samma år och sanktionerade grundandet av det Ukrainska Institutet för Nationalminnen. Detta institut ordnade 2008-2009, tillsammans med Säkerhetstjänsten och Researchcentret för Frihetsrörelsen, en utställning med titeln ”UPA: De okuvades historia” som gick på turné genom landet och utomlands.

OUN och UPA presenteras som frihetsrörelser som kämpade för oberoende och frigörelse från de två ockupanterna Nazityskland och Sovjetunionen. OUN och UPA blir delar av ett nytt huvudnarrativ där den ukrainska historien beskrivs som en permanent kamp för frihet och i detta narrativ utgör de båda organisationerna viktiga byggstenar i kampen som slutligen ledde till självständighet.

Detta narrativ möjliggör också slutsatsen att Sovjetstyret ska ses som en ockupation och som viktiga grundstenar i den ukrainska emancipationsberättelsen kan OUN och UPA bara glorifieras och firas. De populariserades också genom tv, bland annat i tv-showen ”Great Ukrainians” (2008) där Stepan Bandera rankades som trea. Året därpå firades hundraårsdagen av hans födelse och 50-årsminnet av hans död. Yurchuk menar att hela året 2009 kan beskrivas som Banderas år med tanke på den uppmärksamhet han ägnades.

Alldeles före slutet på sin president period, 22 januari 2010, tilldelade Jusjtjenko också Bandera ordern Ukrainas Hjälte.

Det kan ge intrycket av att Jusjtjenko under sitt presidentskap lyckades med sitt projekt att göra OUN och UPA till folkhjältar.

… men en motrörelse skapas också

Värt att notera är dock att minnesarbetet inte nådde så långt att folkhjältemytens UPA togs positivt emot av samtliga regioner. Just detta med Bandera tycks ha varit mer kontroversiellt än själva upphöjandet av OUN och UPA i nationsminnet. Enligt Yurchuk var det kring 60 % av befolkningen som tyckte beslutet om Hjälteorden var illegitim. Hårdast motstånd mötte det dock i östra Ukraina.

I april 2010 ogiltigförklarade exempelvis en distriktsdomstol i Donetsk presidentens dekret om att ge Bandera hjälteorden med motiveringen att denne inte varit ukrainsk medborgare eftersom det före 1991 inte fanns någon ukrainsk självständig stat. Jusjtjenko överklagade beslutet i en apellationsdomstol men förlorade. I Odessa brändes Banderas porträtt och ukrainska historieböcker (ett sätt att protestera mot Jusjtjenkos minnespolitik) och inte långt efter Jusjtjenko utfärdat sitt dekret restes ett monument i Luhansk till äran av minnet av ”De invånare i Luhansk som mördades av nationalistmördare från OUN och UPA”.

Även internationellt väckte det postuma utdelandet av Hjälteorden indignation. Den romersk-katolska kyrkan fördömde utnämningen, judiska organisationer som Simon Wiesenthal Centret uttryckte sin djupa oro över utnämningen (som tillkännagavs bara dagarna före Minnesdagen för Förintelsen) och EU-parlamentet fördömde den i en resolution med motivationen att han samarbetade med Nazityskland.

    

Det sistnämnda bör ha varit en besvärande pinsamhet för Jusjtjenko och de nationaldemokratiska partierna eftersom de åtminstone sedan Orangerevolutionen byggt hela sin politik på ett närmande till EU.

Jusjtjenko ut och Janukovytj in

Yurchuk menar slutligen att de politiska partierna i Ukraina i stort sett har samma politiska program men skiljer sig i sättet att uttrycka det historiska minnet vilket blir huvudtema vid valkampanjerna. Presidentvalet 2010 utgjorde inget undantag utan handlade i medias diskussioner i huvudsak om ifall Stepan Bandera var en hjälte eller inte. Man kan ju säga att Jusjtjenko fick sista ordet i den debatten i och med hans postuma utdelande av Ukrainas Hjälte-orden till Bandera.

I februari 2010 lämnade Jusjtjenko sin post som president. Janukovytj fick revansch för den försmädliga förlusten 2004. På sin sista presskonferens som president betonade Jusjtjenko sin belåtenhet med den historiska minnespolitiken med formuleringen;

“Vi har nu en ny historia.”

Jusjtjenko jämförde sig själv med kosacken Ivan Mazepa som underskattades av sina samtida men som blivit en sinnebild av hur en riktig ukrainare ska vara.

Mazepa på 10-hryvnian. En sedel med allt mindre värde. Men Mazepas kultstatus består...?

Viktor Janukovytjs seger i presidentvalet markerade emellertid ett skifte i ägarskapet till det historiska minnet av OUN och UPA. 

Janukovytjs revansch

Janukovytj återinförde bruket av benämningen av Andra Världskriget som “Det stora patriotiska kriget”, tog beslut om att den sovjetiska röda fanan skulle vara den officiella flaggan att användas vid firandet av ”Segerdagen” och anträdde en återställande minnespolitik som innebar ett återvändande till Sovjet-symboler och en pro-rysk inriktning.

Han utsåg en ny direktör för Institutet för Nationalminnen, Valerij Soldatenko, från Donetsk och medlem av Kommunistpartiet. Han inställning till den stora massvälten (Holodomor) och negativa syn på Bandera och UPA-kommendanten Sjukjevitj blev till stora samtalsämnen bland intellektuella, journalister och politiker.

Janukovytj tog ett antal impopulära beslut. Som att, tillsammans med Ryssland, skriva under ”Kharkivavtalet” i april 2010 vilket förlängde den ryska flottans närvaro på Krim från 2017 till 2042. Detta sågs av många intellektuella och politiker som landsförräderi och ett hot mot den nationella suveräniteten. Den ryska annekteringen av Krim efter Euromajdan var naturligtvis en aktion för att säkra denna flottas närvaro i vetskap om att den nya regeringen mycket väl skulle kunna tänkas bryta avtalet, tänker jag.

Ukraina fick politiska fångar varav de mest uppmärksammade var oppositionsledarna Julia Tymosjenko och Jurij Lytsenko. Korruptionen växte och de flesta posterna inom regional administration gavs till medlemmar av Regionernas Parti. Frustrationen växte och i synnerhet i västra delarna av landet kände sig folk i allmänhet väldigt lite lojalitet med myndigheter då de ledande positionerna, även i de lokala myndigheterna, oftast var i händerna på personer från östra Ukraina. De flesta från Donetsk vilket gav upphov till öknamnet ”Donetskklanen”.

Resultatet av den förkrossande besvikelsen över Regionernas Parti ledde, enligt Yurchuk, till att extremhögerpartiet Svoboda kom in i parlamentet i valet 2012. Hon poängterar här att det faktiskt var första gången ett extremhögerparti kom in i parlamentet. Ett symptom också för besvikelsen över politiken generellt och missnöjet med alla etablerade politiska partier. 

Det jäsande missnöjet och frustrationen skulle strax kasta in landet i en ny revolution som även denna fick sin upprinnelse på Majdan i Kiev. Nästa del av denna serie inlägg handlar om detta, dvs. om Euromajdan.