Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Efter att den inledande euforin efter självständighetsförklaringen lagt sig började vardagslivet för Ukraina. Ett vardagsliv som för de flesta inte skiljde sig nämnvärt från hur det sett ut före självständigheten. Besvikelse, frustration och missnöje med nationaldemoraterna började snart sprida sig. Liksom regionalism och separatism.

Vid parlamentsvalet 1993 fick vänsterpartierna – Kommunistpartiet som åter blev tillåtna 1993, Socialistpartiet och Agrara partiet - 41 % av rösterna. Löften om stabilitet lockade väljare. I juli 1994 blev Leonid Kutjma - en ”röd direktör” med intressen i de tunga industrierna i öst - vald till president. Han intog en starkt pro-rysk position och utropade slutet på ”den Galiciska nationalismen”. Hans position har kallats för ”centristisk”, det vill säga en sorts ”mittenpolitik”, med vilket menas att han inte hade någon uttalad riktning i varken inrikes- eller utrikespolitiken. Det har tolkats som en önskan att bevara status-quo och behålla makten.    

Kutjma höll också makten I tio år och under hans styre genomfördes, något motsägelsefullt, en hel del reformer av betydelse för definitionen av Ukraina som stat. Valutan hryvna introducerades, den ukrainska konstitutionen antogs och förändringar i den nationella kalendern gav några nya helgdagar men befäste också en del av de gamla från Sovjet-eran.

Kutjmas så kallade mittenpolitik (eller ibland multi-vektor politik) präglade också minnespolitiken avseende OUN och UPA. Å ena sidan började skolböckerna beskriva dem som hjältemodiga krigare för ukrainsk självständighet jämförbar med kosackernas men å andra sidan tilläts de inte tillräckligt med minneskulturella resurser att deras hjältestatus blev nationellt etablerad. Kutjma agerade och uttryckte sig om OUN och UPA på olika sätt beroende på situationen och på var i landet han befann sig. I Lviv kunde han prisa UPA och i Donbass lovordades istället Röda Arméns veteraner.

1997 lät Kutjma bilda en speciell kommitté med historiker som fick till uppgift att närma sig frågan om OUN och UPA och komma med sina slutsatser om deras roll i den ukrainska historien. Slutrapporten kom inte förrän 2005 och blev till ett konstaterande att det fick anses omöjligt att etablera en samlad bild av OUN och UPA som kunde bli helt accepterad av alla invånare i alla regioner i Ukraina. Än idag är också frågan om sociala privilegier till UPA-veteraner borde vara desamma som för Röda Armé-veteraner olöst.

Regionala och lokala sentiment tycks ha varit starka krafter och försvårat en konsekvent genomförd minnespolitik från centralmakten. I synnerhet som oblasternas administration utses av presidenten medan de lokala råden väljs av invånarna i oblasten/staden/byn. Detta har ibland utlöst konflikter då den exekutiva makten (oblasternas administration) hamnar på kollisionskurs med det regionala/lokala rådet. Det här kunde vi se ett exempel på i vintras under oroligheter i Vinnytsya vilket jag förmodligen var ensam om i hela Sverige att skriva om då. Kanske av det enkla skälet att ingen riktigt förstod sig på vad konflikten handlade om. Knappt ens jag själv.

Den ukrainska ortodoxa kyrkan under Kiev-patriarkatet (UOC-KP) intog emellertid en allt starkare position i samhället under denna tid och allt starkare band knöts till OUN och UPA. De nationaldemokratiska partierna stödde UOC-KP som i gengäld tog till sig de nationaldemokratiska partiernas minnespolitik inom vilken OUN och UPA var framträdande. UOC-KP tog till sig UPA:s soldater som sina egna martyrer och gav därmed en religiös inramning till UPA – med element som lidande, martyrskap, offer och helighet – vilket gjorde det lättare för människor att bortse från de mörka sidorna av rörelsens förflutna. Den starka länken till kosack-memorabilia spädde ytterligare på acceptansen för UPA.

Politisk kris, formering av en ny opposition och sökandet efter nya symboler

Kutjma och hans närmaste gjorde sig skyldiga till maktmissbruk och begränsningar av yttrandefriheten vilkt ledde till förföljelser av journalister vilket kulminerade i en kris 1998 som splittrade Kutjmas allians. Minnespolitiken under den här perioden (1998-2003) är alltså starkt präglad av ”Kutjmagate”. Denna skandal handlar om Kutjmas eventuella inblandning i bortförandet av och mordet på en journalist och sägs vara upphov till en omorientering av den ukrainska politiken i riktning från östtillvänd (Ryssland) till västtillvänd (EU). 

Av de kassettband som framkom som bevismaterial mot Kutjma framkom inte att någon direkt order om kidnappningen och mordet men avslöjade dock hur korrupt hans maktapparat var och en nyformerad opposition lanserade kampanjen ”Ukraina utan Kutjma”.

Framträdande i den opposition som bildades var Viktor Jusjtjenko med partiet Vårt Ukraina och Yulia Tymosjenko med sitt Fäderneslandsparti (Batkivsjtjina) inbäddat i valalliansen Tymosjenkoblocket. Den sistnämnda ingår som kanske är bekant i den nuvarande regeringen. Den som vill fördjupa sin förståelse för det senaste årets händelser kan med fördel börja just här.

Bild:AFP. Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko, de ledande i kampanjen "Ukraina utan Kutjma"

Jusjtjenko var vid denna tidpunkt chef för den ukrainska centralbanken och Tymosjenko energiminister. De tillhörde alltså maktkretsen kring Kutjma. Tymosjenko bröt med Kutjma i samband med ett brottsmål mot henne medan Jusjtjenko gradvis distanserade sig från Kutjma och anslöt till oppositionen först 2002. Deras partier formerades just före valet 2002 och bestod av diverse nationaldemokratiska partier som alla hade sitt ursprung inom Kutjmas maktkrets. De saknade ideologisk kärna och kan, enligt Yurchuk, beskrivas som populistiska. Den personliga historiesynen ersatte ideologi gjorde politikerna till “nationalister”, “kommunister”, “socialister” etc. Detta ideologiska vakuum, populismen och den starka personkulten inom ukrainsk politik gäller i högsta grad än idag, enligt min egen uppfattning.

Dessa nya oppositionspartier hade emellertid – eftersom de tillhört kretsen kring Kutjma - behov av att hitta symboler för att distansera sig från denna anknytning. Valet föll på symboler som redan var välbekanta i det västra Ukraina. Jusjtjenko syntes allt oftare vid minnesceremonier för UPA och dessa evenemang kom också allt oftare att tilldra sig de stora städerna istället för, som tidigare, i huvudsak i byar och småstäder. Oppositionen mot Kutjma växte sig allt starkare i Kiev och andra storstäder och media ägnade stor uppmärksamhet åt den ukrainska historien, i synnerhet krigshistorien.

Den tidigare nämnda konflikten mellan de kyrkliga (ortodoxa) patriarkaten växte sig också starkare. Yurchuk beskriver hur Moskvapatriarkatet i tidningen Volyn beskrevs som ”femtekolonnare” som stödde en ryssvänlig politik i Ukraina. Artiklar om OUN och UPA blev också allt talrikare i den lokala (Volynien-regionen) pressen. Dessutom blev tonen i tidningen Volyn aggressivare. Inte sällan med karaktären av hatspråk med anti-semitiska, anti-ryska och anti-polska undertoner.  

I ett tal vid en hearing till minne av offren för massvälten under 1930-talet (det s.k. Holodomor) i parlamentet 12/3-2003 kunde det låta så här (Vasyl Chervonyi, parlamentsledamot för Rukh – ett av de tidigaste ukrainska nationalistpartierna):

“They [Ukrainians] were doomed to death by hunger which is a much more horrible death than the death by bullets and gas chambers. [...] And as for the real organizers of the ethnocide of Ukrainians, we have to take into account those who actually seized the power of leadership of the KPSS and NKVD! Yes, the staff of the NKVD in Ukraine was composed of more than 90% of Jews, who directly carried out the orders of their chiefs from the Kremlin (where the percentage of Jews was no smaller). They were not atheists. [...] They were devoted enemies of Christianity. [...] The late professor of Kyiv University Matviy Shestopal in his book “Jews in Ukraine” on the basis of documents proves that the genocide of Ukrainian nation was organized and realized by Zionists. [...] I make a proposal to address the general public prosecutor’s office of Ukraine with a request to open a case [for recognition of the Holodomor as genocide, and also to address the international organizations about such a recognition.]”

John-Paul Himka har skrivit en hel del om detta Holodomor och om den utbredda ukrainska uppfattningen att judarna skulle ha skuld till denna massvält i Ukraina under Stalin.

I nationalistiska ukrainska kretsar tals det ofta hellre om Holodomor än om Holocaust, noterar Himka. Han påpekar också hur detta kan bottna i kampen om krigsnarrativ, som Yurchuk tagit upp som ramverk för sin avhandling (se tidigare inlägg). Han säger så här:

“[…] one of the problems of integrating the Holocaust into Eastern European historical narratives is that there has developed a very difficult relationship between the recognition of communist and Nazi atrocities. Many on both sides seem to treat it as a zero-sum game: the Holocaust detracts from the Holodomor and vice-versa”.

Den ena hemskheten skulle alltså inte kunna samexistera med den andra förefaller det. Som Yurchuk påpekat (och som nämndes i förra delen av denna serie inlägg) finns det en tendens i Ukraina att göra ensidiga tolkningar av det förflutna och betona en berättelse som exklusivt autentisk och den enda värd att minnas. Himka noterar också att de som vill framställa trettiotalets svält som folkmord är samma personer som glorifierar OUN och UPA.

Jusjtjenko, med sitt behov av symboler, belönade således denne Chervonyi postumt i november 2009 med ”Frihetsordern” som brukar tilldelas endast de som utfört ”utmärkande och speciella handlingar för att stärka suveräniteten och friheten för Ukraina, för att konsolidera det ukrainska samhället, för utveckling av demokrati, socio-ekonomiska och politiska reformer, för värnande av civila och mänskliga rättigheter”.

Yurchuk tillägger i sin avhandling att det framstår som ett litet mysterium hur denna utmärkelses motivering korrelerar med Chernoviys tal i parlamentet som citerats här ovan.

Kampen om minnet av OUN/UPA inför Orangerevolutionen

Den politiska krisen 1998-2003 och anti-Kutjma kampanjen kulminerade i presidentvalet 2004 som blev utlösande faktor för den s.k. Orange-revolutionen.

Yurchuk framhåller också Ukrainas internatonella relationer som en faktor för förståelsen av minnesarbetet inför Orangerevolutionen och avser då främst de med grannarna Polen och Ryssland. Hela presidentkampanjen 2004 baserade oppositionen sina protester på en enda förenklad fråga – om Ukraina skulle behålla sin pro-ryska orienteering eller närma sig Europa?

I förhållande till Polen handlade de tom 60års-minnet av den ukrainsk-polska konflikten i Volynien. Den etniska konflikt som utbröt 1943 skildrades på olika sätt i Ukraina respektive Polen ur nationalistiska perspektiv. I den ukrainska diskursen presenterades konflikten som ett ukrainskt svar på en polsk anti-ukrainsk politik under mellankrigstiden och som ett av elementen i den ukrainska självständighetskampen. Dödandet av polacker benämns i denna diskurs som ”Volynien-tragedin”. I den polska diskursen presenteras konflikten som kvintessensen av en längre tids ukrainsk fientlighet mot polacker som kulminerade i en massaker.

Både Kutjma och Jusjtjenko hade svårt att inta en röstmaximerande hållning i frågan om Volynientragedin. Jusjtjenko ville framställa sig som en pro-europeisk kandidat och framstod ofta retoriskt stå närmare den polska synen medan Kutjma i praktisk politik var den mer pro-polske i frågan.

Oppositionen var alltså tvungen till en balansgång där deras vilja att associeras med västvärldens värderingar och europeisk integration omöjliggjorde öppen anti-polsk agitation medan å andra sidan deras främsta väljarstöd fanns i västra Ukraina där minnet av OUN och UPA var betydelsefullt. I historien om andra världskriget och UPA fann oppositionen nya hjältar som kunde symbolisera den revolutionära stämning som rådde, vilket framför allt gällde senare under själva Orangerevolutionen. Å andra sidan fanns risken att oppositionen skulle kunna framställas som fascister vilket också skedde bland annat genom att under presidentkampanjen visa affischer med Jusjtjenko i nazi-uniform. Yurchuk påpekar här att det ändra sedan presidentvalskampanjen 2004 varit vanligt att använda ”fascistkortet” i politiska strider.

Kutjma ville verka för polsk-ukrainsk försoning och var redo att ge en ursäkt till Polen vilket av oppositionen framställdes som anti-ukrainskt. I ett brev adresserat till polackerna underströk nationalisterna att polska krav på en ukrainsk ursäkt för Volynien-massakrerna underminerade ”Ukrainas nationella intressen”.

Rysslands roll i den ukrainska kampen om minnet av OUN och UPA

Yurchuk hävdar att minnespolitiken rörande OUN och UPA till stor del bedrevs i förhållande till Ryssland. I viss mån radikaliserades denna minnespolitik som en respons på förändringar i den ryska minnespolitiken, menar hon.

Efter att Boris Jeltsin under 1990-talet försökte inta en anti-bolsjevikisk hållning och försökte distansera Ryssland från dess kommunistiska arv vilket av senare makthavare (läs Putin) tolkats som ett sätt att fjärma sig från den ryska sfären och som förräderi mot ryska intressen. Under Putin har Ryssland sakta men säkert börjat rehabilitera sovjetarvet och Sovjet-nostalgi har blivit en av de underliggande drivkrafterna inom rysk minnespolitik, enligt Yurchuk.

Rysk minnespolitik förhöll sig också aktivt till vad som hände i omgivningen, menar hon vidare. Som exempel framhåller hon hur dåvarande ryske presidenten Medvedev i maj 2010, under Janukovytjs första tid som ukrainsk president, besökte minnesmärket över den stora massvälten (Holodomor) 1932-33 medan han året före, när den västtillvände Jusjtjenko var president, vägrade att infinna sig vid denna årliga ceremoni.

I Ukraina utropade Kutjma året 2003 som “Rysslands år i Ukraina” och tillsammans med Janukovytj beskrev alliansen med Ryssland som en garanti för alla ukrainares välmående. Medan oppositionen, å andra sidan, indignerat beskrev denna orientering som anti-europeisk och ett ryskt imperialistiskt hot.

Under presidentkampanjen 2004 kulminerade den pro-ryska propagandan och presidentkandidaten Janukovytj skröt om sitt stöd från Putin och hans kampanjmakare gjorde allt de kunde för att beskriva motkandidaten Jusjtjenko som fascist och som en kandidat som bara representerade nationalistidealen i västra Ukraina.

Att associera Jusjtjenko hårt till OUN och UPA blev, konstaterar Yurchuk, ironiskt nog en strategi som slog tillbaka på Janukovytj eftersom många väljare anammade den positiva synen på UPA som representerande revolutionärt patos och frihetskamp.

Vilket översattes till en kamp mot oligarkväldet kring Kutjma inklusive presidentkandidaten Janukovytj. Detta skulle visa sig särskilt effektivt under den så kallade Orange-revolutionen till vilken vi kommer i nästa del då perioden mellan denna revolution och Majdanrevolutionen behandlas. Som kanske redan förefaller uppenbart finns här en genealogi klart synbar i dagens ukrainska konflikt.