Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 8. Att påminna om glömskan

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Del 7. Euromajdan och återupplivade myter

Jag avslutar här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

Hittills har det mest varit Yulia Yurchuk som har ”talat”. I detta sista inlägg gör jag mer egna reflektioner och funderingar över hennes tema om minnespolitik i Ukraina.

För den som blir sugen att läsa själva avhandlingen finns den att ladda ned här.

Det ukrainska minnesarbetet avseende OUN och UPA handlar minst lika mycket om att glömma som att komma ihåg. Att glömma det som Yurchuk kallar ”problematiska minnen”. Mörka delar av de ukrainska självständighetsrörelsernas historia.

Jag läser en krönika i SvD med titeln ”Det är viktigt att påminna om glömskan”. Carl-Johan Malmberg skriver där om hur glömska kan handla om medvetna beslut att aldrig mer tänka på något som är obehagligt eller otrevligt. Han citerar Michel de Montaigne:

”inget lämnar ett mer levande avtryck på minnet än försöken att glömma det”.

Yulia Yurchuks avhandling som jag nu i sju delar försökt redogöra för och diskutera kring har fått mig att fundera över om inte den ukrainska nationalismen har varit en kontraproduktiv kraft i den nuvarande konflikten och hur denna syn på nationen riskerar att splittra den istället för tvärtom.

Hade då annekteringen av Krim och det ryska underblåsandet av separatism i östra Ukraina kunnat undvikas genom en annan ukrainsk hållning till sitt förflutna? Nja, det vore väl förmätet av mig att påstå men det tål i alla fall att diskutera hur spänningar och polarisering skapar en grogrund för våld och incitament eller ursäkter för extern och intern aggression. Tillfället gör tjuven, brukar det ju heta och i fallet Ukraina tycker jag det har en viss relevans.

Yurchuks konkluderande anmärkningar

Yurchuk menar sammanfattningsvis att minnesarbetet rörande OUN/UPA inte har bedrivits strikt top-down utan snarare handlat om en process där olika nivåer interagerat och där initiativet fluktuerat mellan nivåerna. Syftet att relatera till OUN/UPA har skiftat beroende på kontext och situation, menar hon vidare. Vid slutet av 1980- och början av 1990-talen ett sätt att betona en kulturell frigörelse från Sovjetunionen och kommunismen, en avsovjetisering och avkolonisering.

OUN och UPA värderades positivt eftersom de presenterats i första hand som en integrerad del av den nationella befrielsekampen och därmed ansågs utgöra en omistlig länk i den kedja av händelser som ledde till Ukrainas självständighet. Yurchuk hävdar också att de tidiga nationaldemokratiska partierna, som Rukh, parallellt med användandet av OUN/UPA som symboler också paradoxalt nog sökte europeisk integration och stod för demokratiska värden. Marknadsföringen av OUN/UPA ska alltså ha varit mer instrumentellt och ett sätt att ingjuta mod i den samtida självständighetsrörelsen och att använda deras mytiska funktion, som kulturella symboler snarare för samtiden än för det förflutna. Detta krävde förstås ett avskalande av den historiska essensen kring dessa rörelser och försök att fylla i med element som passade in i de samtida önskningarna. Som att tolka OUN:s tredje kongress som ett skifte till demokratiska värderingar (se tidigare inlägg).

Det som emellertid komplicerar det hela och som blir till ett problem med hela OUN/UPA/Bandera-myten/kulten är att det samtidigt funnits de som istället anammat OUN:s ideologiska och ultranationalistiska arv och vävt in den fascistanstrukna OUN-doktrinen i sina egna politiska program. Som exempelvis UNA-UNSO, Högra Sektorn och Svoboda. Som Yurchuk också påpekar ligger dessa partiers uppfattning om OUN/UPA närmare historiska fakta än de nationaldemokratiska partiernas.

Det gemensamma har dock varit avståndstagandet till Sovjetunionen och kommunismen och en rädsla för att förlora den ukrainska självständigheten till Ryssland, det vill säga en återgång till det gamla. Således odlas det heroiska minnet av OUN/UPA av både den extrema högern och de nationaldemokratiska partierna. Som symboler för skydd mot hotet mot den nationella suveräniteten.

Det här mytiska minnet ger goda exempel och hopp inför framtiden men, menar Yurchuk, är fyllt av fakta som negligeras, ignoreras eller överslätas. Hon avslutar sina konklusioner med följande:

“In search of the perfect past, though, memory actors did not address this knowledge and even fought against the production of such knowledge. As a result, the knowledge about the difficult aspects of the past does not come within the realm of cultural memory.”

Nationalism och synen nation/stat

På ett sätt är det samma nationalism som driver de ukrainska nationalisterna som ryssarna använder när de gör anspråk på att Krim och hävdar att de östra delarna av Ukraina naturligt hör till den ryska kulturella sfären och därför möjligen (avseende Donetsk och Luhansk) bör tillhöra Ryssland. Den nationella tillhörigheten knyts i den här logiken till etnicitet och språk. På så vis underminerar också den ukrainska nationalismen möjligheten att ena landet inom de gränser som nu gäller och som ses som historiska för den ukrainska nationen. Idén om ett ”rent Ukraina” och exempelvis utspelet under våren 2014 – efter Euromajdan – att nedgradera det ryska språkets status spelar den ryska logiken i händerna. De etniska ryssarna och ryskspråkiga i öst blir därmed inte en del av nationen och i förlängningen staten Ukraina. När staten definieras som nation finns en möjlighet att göra invändningar mot gränsdragningen enligt den uppfattning om nation som innefattar idén om kulturell och språklig homogenitet.

Att så reservationslöst omfamna minnet av OUN och UPA och Bandera-kulten som den ukrainska regeringen har gjort (med ett avbrott vid Janukovytjs styre) åtminstone sedan Orangerevolutionen och Jusjtjenkos presidentskap ser jag som problematiskt för Ukrainas framtid. Den här typen av minnespolitik och institutionalisering av den bedrivs också mycket aktivt av den nuvarande regeringen och president Porosjenko. Nyligen utfärdade den senare ett dekret för inrättande av en ny helgdag ”Day of Defender of Ukraine” att ersätta en helgdag som ärvts från Sovjet-eran. Tillägnat UPA och kopplat till en religiös helg, Pokrova, vilket vittnar om den religiösa kopplingen till OUN och UPA som Yurchuk noterar i sin avhandling och som jag tagit upp i tidigare inlägg.

Egen bild: Spår av nationalism...

Ett odlande av en nationalism där etnicitet och språk är den huvudsamkliga essensen tillför samma sorts argument för att dela Ukraina som för att ena det. Ryska intressen av polarisering för att slita landet i två delar gynnas av den här typen av resonemang.  Att exploatera denna etniska skillnad i befolkningsgrupper regionalt ligger i ryskt intresse och därför blir hyllandet av OUN och UPA alldeles särskilt kontraproduktivt för den som önskar ett helt och enat Ukraina. Att fascistiska och ultranationalistiska rörelser ägnar sig åt denna Bandera-kult är inte förvånande men den ukrainska centralregimen bör göra allt för att distansera sig om den ska ha någon som helst möjlighet att hålla ihop landet.

Fascism och anti-fascism

Som framgår av Yurchuks avhandling är temat om den ryska kampen mot fascismen mycket verkningsfullt för att försvaga den ukrainska legitimiteten som nation och för dess krigföring mot separatisterna i Donetsk och Luhansk. Den ukrainska regeringens institutionalisering och marknadsföring av OUN/UPA som sker parallellt med exempelvis högerextrema marscher där hyllande av samma rörelser och personer (Bandera, Shukevitj) förekommer ihop med hyllandet av SS-divisionen Galicien och ett ”ariskt rike”. En koppling som ständigt återkommer och framhålls av ryska politiker och i rysk media där den ukrainska centralregimen påstås vara kontrollerad av högerextrema krafter.

Temat är som sagt effektivt eftersom det finns en sanning i påståendena som inte kan förnekas även om betydelsen överdrivs och överbetonas i den ryska propagandan. En intressant notering i det sammanhanget är också den vänskapliga ryska inställningen till högerextrema partier i Europa. Den ryska anti-fascistretoriken och upprepandet av narrativet om en kamp mot fascismen framförs alltså parallellt med att Putins Ryssland har en mängd supportrar bland högerextrema och högerpopulistiska partier i Väst. Sympatin förefaller inte heller ensidig.

Den folkomröstning om halvöns nationella tillhörighet som hölls på Krim för ett år sedan erkändes aldrig internationellt. Ryssland kallade dock till sig observatörer från Väst för att ge ett sken av legitimitet för omröstningen. Det är en ganska intressant lista över observatörer som bloggaren Anton Shekhovtsov publicerat av vilken det framgår att i stort sett alla var medlemmar av antingen fascistiska/högerpopulistiska eller kommunistiska partier och rörelser.

Just i skrivande stund hålls dessutom en pan-europeisk ”konservativ konferens” i St Petersburg där det lär förekomma diskussioner om ett stöd från högerextrema europeiska partier för den ryska ståndpunkten i Ukraina-konflikten.

Den stora poängen här alltså att de stora narrativen som härrör från andra världskriget är verktygslådor som kan användas i olika syften för att få motståndaren att framstå som skurken i den nuvarande situationen. Anti-fascism och anti-kommunism plockas fram både när det är relevant men också när det passar för att rama in det som händer enligt logiken i de stora narrativen.

Historieberättaren drar det längsta strået

Jag läste citatet av den ukrainska författarinnan under en bilfärd från Chernivtsi till Kiev alldeles efter nyår:

http://avisensandhed.files.wordpress.com/2014/03/selfdefence.png

”Det är historieberättaren som drar det längsta strået – spelar ingen roll om historien är sanna eller påhittad”

Det gäller alltså att berätta, och berätta igen, och igen, samma historia. Den minnespolitik som Yurchuk har skrivit sin avhandling om är i högsta grad en viktig del av kampen om Ukraina. Den är i sin tur en viktig del av de propagandainstitutioner som verkar öppet eller i det tysta i både Ryssland och Ukraina.

Jag får en påminnelse om hur subtilt minnespolitiskt arbete går till när jag läser i söndagens SvD om det sovjetiska Gulaglägret i Perm som bevarats och drivits som museum av en frivilligorganisation men nu övertagits av ryska staten för att göras mer ”objektivt”. Igor Gladnev, kulturminister för Perm-distriktet klarlägger det hela när han säger att det är viktigt att historien om Gulag inte ”utnyttjas mot Ryssland”. Han fortsätter:

”Vissa använder Gulag som ett verktyg för att svärta ner Ryssland. De försöker få uppmärksamhet genom att förvrida och överdriva det som skedde där. Många i Europa idag vägrar att erkänna att det var Sovjetunionen som besegrade fascismen under andra världskriget”

Problematiska minnen bearbetas för att inte störa återupprättelsen av Sovjetunionen vars sönderfall enligt Putin var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. 

Det pågår ett spel här som vi alla är en del av och som det finns mycket stora skäl att vara uppmärksam på. Det finns alla skäl att vara på sin vakt mot proklamationer av ”den enda sanningen” och att vara kritisk mot nyhetsinslag på nätet där ensidigt den ena sidan utmålas som offer eller omvänt som förövaren. Det gäller att ta del av många olika argument och berättelser för att inte falla in i en propagandakör som tjänar syftet att splittra och alienera två sidor från varandra. Det gäller inte bara rysk propaganda alltså utan även ukrainsk eller sådan som produceras i västvärlden.

Det är också huvudsakligen av detta skäl som jag själv på sistone har börjat vända mig alltmer mot forskarvärlden och akademiska publikationer om Ukrainakonflikten istället för journalistiska publikationer som istället bör ses som komplement till forskningen. Yulia Yurchuks arbete förtjänar uppmärksamhet liksom flera andras. Det hon visar och som jag har försökt förmedla är hur narrativ om andra världskrigets händelser aktivt har använts som propagandistiska verktyg och hur minnespolitiken varit, och fortsatt är, en viktig del av kampen om Ukraina.

Det är också därför det kan vara viktigt att bli påmind om glömskan.