Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina: Del 7 Euromajdan och återupplivade myter

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Del 3 Problematiska minnen av OUN och UPA

Del 4 Nationsbyggande, nationell frigörelse och skapandet avdet förflutna

Del 5. Ukraina vid vägskäl 1994-2004

Del 6. Från revolution till revolution

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Euromajdan

Frustrationen över Janukovytjs styre kulminerade när han förklarade att det inte skulle bli något associationsavtal med EU. Den 21 november 2013 utfärdade regeringen sin deklaration som bekräftade detta och människor samlades på huvudtorget i Kiev, Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget). En journalist vid Ukraiins´ka pravda, Mustafa Nayem, la upp en uppmaning på sin facebook-sida, fritt översatt:

”Låt oss mötas under monumentet på Maidan. Ta på varma kläder, ta med paraplyer, te, kaffe, gott humör och vänner. Delning välkomnas”

Hundratals mötte upp för att markera sitt missnöje med det uteblivna EU-avtalet. Det fanns i detta inledningsskede inga politiker eller politiska aktivister på torget utan bara ”vanliga” missnöjda i en gemensam, spontan protest.

Under de följande dagarna samlades tusentals människor även i andra städer som Lviv, Ternopil, Chernivtsi, Dnipropetrovsk etc. Euromajdan blev ett begrepp som markerade längtan till EU och att föra Ukraina närmare Europa. Yurchuk poängterar att detta samtidigt markerade motstånd mot den ryska tullunionen innefattande Ryssland, Vitryssland och Kazakhstan till vilken Janukovytj nu istället vände sitt intresse.

Själv vill jag här inflika att Janukovytj under hösten hade manat på parlamentet att anta nödvändiga lagar och ta nödvändiga beslut för att anpassa landet till EU:s krav. I slutet av augusti 2013 gjorde han följande uttalande:

"Success at the Vilnius summit must be prepared. Documents, vital for our further advancement towards Europe, must be approved. This is work which the Ukrainian parliament must do in order for Ukraine to be able to sign agreements on association and free trade with the EU"

EU:s krav på frigivandet av Julia Tymosjenko föreföll då som det största hindret mot ett EU-avtal för Ukraina. Förutom trycket från Ryssland som i flera uttalanden markerade sitt ogillande med Ukrainas närmande till EU vilket ansågs skada handelsrelationerna med Ryssland. Det var just det sistnämnda som Janukovytj i december angav som skäl för sin U-sväng.

Andriy Portnov, forskare i Berlin, menar till och med att det inte var själva beslutet i sig att inte skriva under EU-avtalet som var den tändande gnistan för protesterna utan mer den slutna processen fram till beslutet. I en akademisk essä skriver han att medborgarna fick beskedet utan att någon öppen diskussion förts om fördelar och nackdelar och att det från regeringshåll så sent som dagen före beslutet att inte skriva under kommit försäkringar om precis motsatsen.  Liksom Yurchuk påpekar han att det från början handlade om en spontan protest utan politiska aktivister eller ledare. Det bör här tilläggas att Yurchuks beskrivning av skeendet på Euromajdan i mycket stora drag sammanfaller med Portnovs. Eventuellt hämtar hon en del av sin beskrivning från hans essä/artikel (Euromaidan: Context and Meanings, publ i Euxenios Online Journal 10 januari 2014) som finns att tillgå här.

Regeringens inledande strategi var emellertid att totalt ignorera demonstranterna och i tv förklarade Janukovytj den 26 november att avtalet med EU inte var ekonomiskt gynnsamt för Ukraina och att det därför inte skulle skrivas under. När det avgörande mötet i Vilnius hållits den 29 november utan Ukrainas underskrift föreföll det hela vara hopplöst att protestera emot och många började vända hem från Majdan.

De mer envisa som ändå stannat kvar uppmanades av polisen att packa ihop sina tält och göra plats åt uppsättandet av det traditionella Nyårsträdet. På morgonen den 30 november gick polisen till hårdhänt attack mot de då kvarvarande, mestadels studenter, och upplöste demonstrationen med våld. Några aktivister arresterades. Ett avgörande misstag skulle det visa sig. Janukovytj förnekade dock att han skulle ha beordrat aktionen.

Den våldsamma insatsen ledde emellertid till att tusentals protesterande strömmade till och att kraven vidgades till att innefatta bestraffning av de ansvariga för den våldsamma polisinsatsen, avsättande av den politiska eliten kring Janukovytj och frigivande av Julia Tymosjenko. Torget fylldes hela tiden på och en del uppgifter hävdar att så många som en halv miljon skulle befunnit sig på och kring Majdan vid några söndagsmöten (s.k. Viche) i mitten av december. Den tidigare nämnde Portnov sätter till och med ett datum för den definitiva vidgningen av protesterna till att bli mer allmänt regeringsfientliga. Nämligen 10 december 2013 då polis försökte skingra demonstrationen och började riva barrikader på torget. Detta streamades live och tusentals Kiev-bor strömmade till och polisen tvingades att backa.

Majdan politiserades hur som helst under denna tid och de politiska oppositionsledarna började göra regelbundna besök på torget. De tre ledande, Arsenij Jatsenjuk (Batkivshtjina), Vitaliy Klitjko (UDAR) och Oleh Tiahnybok (Svoboda), hade inget gemensamt politiskt program men agerade som kommunikationslänk mellan demonstranterna och presidenten. Deras försök den 3 december att samla tillräckligt med röster i parlamentet för att kräva regeringens avgång misslyckades och enligt Yurchuk hade dessa tre ingen särskilt stark position vare sig i parlamentet eller på Majdan. 

Anti-majdan, inte nödvändigtvis pro-Janukovytj

Parallellt med Euromajdan samlades anti-EU demonstranter nära parlamentet. Inte lika många som de pro-europeiska vid Majdan men tillräckligt för att utgöra ett orosmoment som potentiell källa för provokationer som kunde leda till våld.

Det fanns också många som inte stödde Majdan-protesterna och i synnerhet i Kharkiv och Donetsk samlades dessa för några förvisso mindre väl organiserade protester. Denna anti-Majdan attityd behövde, enligt Yurchuk, inte heller nödvändigtvis betyda ett stöd för Janukovytj. Även i östra delarna av landet fanns många som var besvikna över presidentens politik men fann inte något alternativ bland de nationaldemokratiska partierna eftersom dessa inte hade något att erbjuda som vände sig direkt till dessa regioners identitet.

Först jul och nyårsfirande – sedan radikalisering

I januari 2014 infann sig något av ett jul- och nyårslugn och en närmast uppsluppen karnevalsstämning kring Majdan. Detta vände dock snabbt efter att parlamentet den 16 januari antog ett antal lagar som begränsade de civila friheterna och efter ett antal attacker mot aktivister, exempelvis bortförandet och misshandeln av journalisten Igor Lutsenko och Automajdan-organisatören Dmytro Bulatov. Följden blev en radikalisering av protesterna.

Den 19 januari kastades Molotov-cocktails på torget, troligen av demonstranter tillhörande Högra Sektorn. En då mer löst sammansatt grupp av högerextrema aktivister som högljutt hyllade OUN och UPA och som flitigt använde deras symboler. Den röd-svarta flaggan (UPA:s stridsfana) blev allt mer vanlig på torget och Stepan Banderas porträtt allt oftare exponerat bland demonstrationsleden.

De första dödsfallen inträffade 22 januari när några aktivister sköts av prickskyttar vilket ledde till våldsamma protester på flera platser i Ukraina och att ett flertal regionala statliga administrationsbyggnader ockuperades av demonstranter.

I ett försök att dämpa våldsamheten återkallade parlamentet den 28 januari de nyligen antagna så kallade ”anti-protestlagarna” och premiärminister Azarov avgick. Dock utan att nämnvärt påverka beslutsamheten hos de protesterande som nu beväpnat sig och intog byggnader med våld. Den 18 februari gjordes således ett försök att skingra Majdan-demonstranterna med bland annat chockgranater i en aktion som beskrevs som en ”anti-terrorist operation” (vilket också är benämningen den nuvarande regeringen använder för sin krigföring mot separatisterna i öst).

Majdan-högkvarteret (Trade Union Building) sattes i brand och ett flertal demonstranter men också ett antal poliser dödades under dessa dagar, mellan 18-20 februari. De flesta dock under den 20 och 21 februari då de föll offer för prickskyttar (s.k. snipers). Olika siffror har förekommit men klart är att över 100 människor dog under dessa januari- och februaridagar vilket givit upphov till epitetet ”De Himmelska Hundra” vilka nyligen hedrades i en ceremoni i Kiev.

Den 21 februari träffar regeringen och oppositionen – bevittnat att den ryska envoyen samt utrikesministrarna från Polen, Tyskland och Frankrike - ett avtal om nyval med villkor att president Janukovytj ska kunna sitta kvar tills dess men dagen därpå röstar parlamentet för ett avsättande av presidenten (dock utan tillräckligt antal röster enligt konstitutionen).

Därefter följde den ryska annekteringen av Krim och det inbördeskrig som rasar ännu om än med viss dämpad kraft sedan Minsk-avtalet nyligen. Men om detta handlar inte Yurchuks avhandling. Den går inte heller i detalj in på vad som hände politiskt egentligen dessa dagar på torget och bakom kulisserna. Lite mer utförligt beskrivet finns detta förlopp på denna blogg i ett tidigare inlägg och specifikt om skotten på Majdan den 20 februari i detta inlägg.

Yurchuks avhandling är dock speciellt inriktad på att visa hur OUN och UPA och symboler förknippade med dessa rörelser användes under Euromajdan och hur det minnespolitiska arbetet utformades under dessa dagar.

Euromajdans återupplivade myter

De omvälvande händelserna kring Majdan under dessa månader vintern 2013-14 återuppväckte myter och gav ny kraft åt symboler och ritualer och i vissa fall ny mening.

Det stjärnbeströdda EU-baneret och den blågula ukrainska flaggan men också den röd-svarta OUN/UPA-flaggan blev symboler för Euromajdan. Nyårsträdet (vad vi skulle kalla julgran förstås) blev en annan symbol och fylldes med demonstranternas krav och slogans eller med porträtt, exempelvis på Julia Tymosjenko vilket blev omdebatterat. Svoboda-medlemmar och sympatisörer svarade med att sätta upp ett porträtt av Stepan Bandera vid ingången till Kievs Statsförvaltnings administrativa byggnad (KMDA) som ockuperats och blivit ett av demonstranternas högkvarter. Det byttes senare ut mot porträttet av nationalpoeten Sjevtjenko. Bandera dök dock senare upp nära huvudscenen på Majdan, placerad bredvid Vjatjeslav Tjornovil, före detta dissident i det sovjetiska Ukraina och prodemokratiska rörelsen Rukhs ledare på 1980-90-talet.

Euromajdan protesterna organiserades i enheter kallade ”sotni” (skvadroner) vilket är en term som refererar till kossackerna och senare UPA som använde samma enhetsbegrepp. OUN:s och UPA:s hälsningsfraser användes vid tal från scenen och av demonstranternas talkörer; ”Slava Ukraiini (”Ära åt Ukraina”)!, ”Heroiam slava” (”Ära åt hjältarna”). UPA:s sånger och marscher sjöngs och spelades även om den ukrainska nationalsången var mer frekvent.

De mest använda och citerade symbolerna var Lesia Ukraiinka, Ivan Franko och Taras Sjevtjenko, de tre mest betydande nationalpoeterna och författarna. Till skillnad från Bandera nästan helt odiskutabla som symboler.

Efter natten den 30 november då polisen rensade torget från de mestadels unga demonstranterna uppmärksammades också minnet av Slaget vid Kruty som inträffade 29 januari 1918. Som stod mellan bolsjeviker och anti-bolsjeviker, mestadels unga och från Kiev. De senare led stora förluster och minnet av denna händelse användes som en modell för mod och självuppoffring. Ett exempel på minnets mytiska funktion som gav ny innebörd och mening åt händelserna kring torget.

Revanschism och förkastandet av gamla symboler ingick också i den ommöblering av meningsbärande världar som skedde på Majdan. Den 8 december raserades Lenin-statyn i Kiev av demonstranter med anknytning till Svoboda och snart omkullvräktes Lenin-statyer över hela landet. En aktion som led i att bli av med den sovjetiska totalitarianismen, enligt Svoboda. 

Statyer och minnesmärken blev naturligtvis projiceringsytor för de stämningar som utgick från demonstranterna på torget. När jag själv botaniserar lite bland bloggar som skrivit om Euromajdan hittar jag exempelvis bloggen Magister Nyman, som uppenbarligen varit på plats under några decemberdagar 2013 och i ett inlägg visar sina bilder från Euromajdan. Där finns en bild på staty av en ”Röd General” nedklottrad med akronymen UPA. Uppgörelsen med Sovjet är en ständigt pågående process i det Ukraina som varit officiellt självständigt sedan mer än 23 år.

Euromajdan, som historieskapande plats, startade också sin egen produktion av symboler. Kiosker uppstod mycket snart med försäljning av souvenirer som flaggor, nationalsymboler och nyproducerat material med anknytning till Euromajdan. En kommersialisering av minnet samtidigt.

Den ovan nämnda bloggen tillhör också den moderna kommunikationens flöde av bilder och berättelser som översköljer oss via Facebook och Twitter inte minst. Euromajdan fanns snart i varje hem åtminstone i västvärlden och analyser och reflektioner från intellektuella över hela världen spreds blixtsnabbt och de första böckerna om Euromajdan fanns tillgängliga i boklådor långt före de sista barrikaderna forslades iväg. Yurchuk frågar sig hur intellektuella och akademiska arbeten är länkat till den kommersialiserade användningen av nutidshistoria och hur de bidrar till trivialisering av andra människors trauman och lidanden. Å andra sidan, konstaterar hon, är det närmast omöjligt att komma till rätta med traumatiska upplevelser utan reflektion och analys.

Genast uppkom också i detta åsiktsflöde anklagelser mot de som samlats på Majdan för att vara nynazister. Svobodas ledares Oleh Tiahnybok aktiva deltagande och framträdande roll gav näring åt anklagelserna och det flitiga användandet av OUN-symboler underlättade också uppfattningen att hela protesten var att betrakta som ”nationalistisk”. Vilket också öppnade för akademiker som förklarade situationen och händelserna enligt stereotypen ”nationalistiska väst” och ”pro-ryska öst”.

Svenske Lundaforskaren Per-Anders Rudling berättar (strax efter maktskiftet i mars 2014) i klippet nedan för therealnews.com om Svoboda och den ukrainska nationalismens rötter och talar här också om de två världskrigsnarrativen.

Användandet av OUN och UPA I Euromajdan-kontext

Yurchuk menar att symbolers mening förändras beroende på i vilken kontext de används. Det utbredda användandet av symboler kopplade till OUN och UPA ska på Majdan ha fått nytt liv så att säga. Minnet av dessa rörelser ger näring åt skapandet av nya symboler och ritualer, menar hon. Ett exempel ger hon i hälsningsfraserna ”Ära åt Ukraina” och ”Ära åt hjältarna”. I början av Majdan-protesterna revolutionära symbolfraser för mod och hängivenhet för Ukraina men som transformerades under Euromajdan till att symbolisera sorg, självuppoffring och hedrande av de döda. Fraserna användes också allt oftare till minnet av de stupade i kriget i Donetsk och Luhansk.

Egen bild: Ikonisering och skapandet av nya myter (?) på Institutskagatan vid Majdan i Kiev.

Egen bild: Den ukrainska treudden (Tryzub) i form av lyktor på Majdan. En symbol för nationen och samtidigt minnesmärke för de fallna på torget i februari 2014. 

Här kommer Yurchuk fram till en av sina huvudpoänger, som jag läser henne. För att inte förvanska alltför mycket i översättningen citerar jag hennes engelska (som jag ser det) nyckelmening:

”Due to the possibility of such re-figurations and reformulations depending on context, the use of old symbols should not be taken at face value, they should rather be considered in new contexts.”

Hon menar alltså att slogans och symboler som härrör bakåt till OUN och UPA inte nödvändigtvis behöver ha samma mening som under 1940-talet. Användandet av orden och symbolerna kanske inte automatiskt gör att de nya användarna kan knytas till organisationerna som skapat dem? Hon menar dock att komplexiteten i användandet av symboler under Euromajdan inte ger något tillfredsställande svar.

Överförenklingar skymmer bilden av ett samhälle som är mycket mer komplext än pro- eller anti-nationalistiskt eller pro-europeiskt ställt emot pro-ryskt, påpekar Yurchuk. Och tillägger att den antikommunistiska politik som nationaldemokratiska partier förde under tidigt 1990-tal ofta misstogs för höger-vriden trots att den fördes parallellt med idéer om europeiska liberala värden, marknadsliberalisering och skydd för mänskliga rättigheter. Samtidigt som hon skyndar sig att understryka att partier tillhörande yttersta högern inte bör underskattas och att populism ofta frodas under instabila förhållanden.

Hon tar också upp olika former av nationalism där en typ på ett exkluderande sätt framhäver en viss (högre rankad) etno-kulturell grupp på bekostnad av andra grupper. Medan en annan typ av nationalism fungerar mer inkluderande och syftar till att skapa en känsla av nationell enhet i stater som innehåller en mångfald av regionala, etniska, språkliga och religiösa grupper. Den sistnämnda typen av nationalism har en mobiliserande och integrerande potential och kan kallas patriotism eller nationell trohet, anser Yurchuk.

Jag tror att Yurchuk menar att båda typerna av nationalism fanns representerade under Euromajdan. Själv funderar jag över om det går att vara helt säker inte minst med tanke på den komplexitet i användandet av symboler under Euromajdan som Yurchuk själv framhåller. Ska användandet av symboler för OUN och UPA ses som mer instrumentellt än ideologiskt? Eller finns det verkligen en utbredd tendens till den typ av nationalism som innebär en tro på nationen överskuggande alla andra värden och en mytisk idé om en gemensam historisk-kulturell eller rasbiologisk samhörighet? Den som utesluter alla andra folk än etniska ukrainare. Den som bottnar i den uppfattning som spreds genom flygblad av OUN under 2vk:

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyska eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

Och som också lever än och framkommer i ett BBC-reportage som gjordes under de dramatiska februaridagarna 2014 där en ung man förklarar (enligt engelska BBC-översättningen):

”I like the idea of one nation. I want there to be one nation, one people, one country […] A clean nation. Not like under Hitler. But in our own way, a little bit like that […] Those who like Russia, let them move to Russia. Ukraine will be just for Ukrainians.”

Trots detta - och kanske det Yulia Yurchuk försöker visa med sin avhandling - var det stora flertalet av deltagarna vid Euromajdan del av en nations rörelse mot Europa och drevs av en längtan att få tillhöra den (tänkta) europeiska gemenskapen. Bland annat genom att försöka ge ny mening åt minnet av andra världskriget. När den ryska propagandan försökte förminska protesterna på torget till enbart en yttring av fascism introducerade ukrainarna en ny symbol för segern över Nazityskland, den röda vallmon. En symbol som är vanlig inte minst i Storbritannien men som började användas i Ukraina för att hedra de tre miljoner ukrainare som slogs med Röda Armén och bidrog till segern över nazismen.

Den nya symbolen visar både en etnisk dimension av segern och betonar på samma gång den ukrainska platsen i den europeiska minneskulturen och det gemensamma europeiska ramverket för minnet av krigets offer, menar Yurchuk.

Det återstår att se om den drömmen helt har gått förlorad i det ukrainska inbördes krig som nu rasar eller om den ”rena nationen” vinner mark ju längre striderna pågår.

Jag kommer i ett senare och sista inlägg i den här serien inlägg diskutera lite om framtiden för Ukraina med utgångspunkter i Yurchuks avhandling.