Ukraina; rykten och bisarr tv-politik

En ukrainsk militärhelikopter kraschade nyligen i Kiev-området. Orsaken är fortfarande oklar och omgärdad av hysch-hysch. Den skrockfulle skulle kunna tolka det som ett illavarslande tecken på ett nära förestående sammanbrott. Min källa i landet uppger att det finns en stor oro och nervositet bland befolkningen och att den usla ekonomin och fallande valutan (hryvnian) tär på människors psyke och tålamod med de styrande. För några dagar sedan nedgraderade kreditvärderingsinstitutet Moodys landets kreditvärdighet från Caa3 till Ca. Samtidigt surrar rykten om en fullsaklig rysk invasion. Dessa sägs vara i färd med att gräva tunnlar in till Ukraina. Detta låter onekligen som en skröna och visar möjligen också en överskattande uppfattning om den ukrainska kontrollen över gränspassagerna mot Ryssland. Vill ryssarna invadera ”på riktigt” lär de kunna hitta ställen där de kan rulla in tanks och trupptransporter. Tunnlar lär bli överflödiga.

Men ryktesspridningen brukar vara ymnig i orostider. Trots detta tror jag dessvärre att det just nu finns mer substans än tidigare för ryktena om rysk invasion. Putin har uttalat sig alltmer yvigt på sistone och förefaller onekligen vara mer pressad av sanktionernas och de sjunkande oljeprisernas negativa effekt på den ryska ekonomin. Ett framgångsrikt litet krig är ofta effektivt för makthavare för att vända blickarna bort från nationella plånboksfrågor och ena nationen kring sin ledare.

Som om inte det yttre hotet vore nog fortsätter också den inrikespolitiska röran som plågat landets invånare i alla år av ukrainsk självständighet. Den kan onekligen ta sig märkliga uttryck. Nyligen gav exempelvis president Porosjenko guvernören över Dnipropetrovsk, Ihor Kolomoisky, kicken offentligt i tv. Detta till följd av en dispyt om landets statliga oljebolag och en anklagelse mot Kolomoisky om att använda en privat milis för att försvara sina egna intressen i området. En mycket märklig föreställning där presidenten lite halvt förstrött undertecknar avskedsbrevet (får man förmoda) samtidigt som han levererar ett lite kryptiskt ”tacktal” för guvernörens tjänster till landet och avslutar med en ”förmodan” att denne fortsatt kommer att vara en ”patriot”. Detta synnerligen udda tv-inslag kan ses i klippet nedan.

Mer detaljerat att läsa om vad dispyten handlar om kan den intresserade göra här. I artikeln finns också länken till en räd som genomfördes av Kolomoiskys egen milis mot den av regeringen nyutsedda chefen för Ukrtransnafta.

Till den ukrainska tv-underhållningen på sistone kan också räknas in arresterandet av de två högsta ansvariga för landets räddningstjänst, Serhiy Bochkovskiy och Vasyl Stoyetskiy. De anklagas för korruption och fördes ut med handklovar från en tv-sänd regeringssession. Premiärminister Jatsenjuk lär ha sagt att detta kommer att hända alla som bryter mot lagen och ”hånler åt den ukrainska staten”. Lyckas inte bädda in klippet men det finns här för den nyfikne. Liknande öden drabbade för övrigt flera regionala chefer för räddningstjänsten.

Behovet av att inför folket visa krafttag mot korruptionen kan mycket väl ligga bakom dessa “tv-shower”. Det råder ett brett missnöje med bristen på förändringar till det bättre och ett slut på oligarkernas makt, korruption och fiffel bland politiker och offentliga tjänstemän var några av de viktigaste kraven som växte fram bland de protesterande på Majdan för ett drygt år sedan. För många var det säkert den allra största drivkraften till att inte ge upp och lämna torget.

Euromajdan ser inte ut att ha förändrat den ukrainska politiken nämnvärt. Oligarkernas kamp fortsätter och makthavare använder statliga ämbeten och resurser för egen vinning och juridiska vendettor avlöser varandra. Precis som förut. Vad Euromajdan ändå åstadkom var en mer aktiv och vaksam medborgarrörelse och ett folk som numera ställer högre krav på sina makthavare och en beslutsamhet att inte låta sig luras en gång till, som av Jusjtjenko eller Janukovytj. Det ukrainska folkets kritiska granskning av makthavarna kanske är det största hoppet för landet. Samtidigt utgör det stegrande missnöjet ett hot i takt med att krigsveteraner kommer hem från fronten och alltmer vapen sägs vara i omlopp. Nästa revolution kan bli ännu blodigare än den förra.