Minnet av OUN och UPA i dagens Ukraina Del 2 Monument som katalysatorer för minnen

Tidigare inlägg i min serie om minnet av OUN och UPA:

Del 1

Jag fortsätter här min redovisning av och diskussion kring Yuliya Yurchuks doktorsavhandling “Reordering of meaningful worlds. Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists and the Ukrainian Insurgent Army in post-Soviet Ukraine” (Stockholms Universitet, Södertörn, 2014).

För den som blir sugen att läsa den finns den att ladda ned här.

Monument som katalysatorer för minnen

Yurchuk har knutit sin avhandling kring monument över OUN och UPA och de ceremonier och ritualer som utförts i anslutning till dem. Det politiska spelet kring uppförande av monument eller förflyttning eller nedmontering av befintliga monument visar hur en kulturell och politisk process är verksam och i olika tidsperioder ger monumenten ett ”politiskt liv” och olika laddning och betydelse.

Yurchuk har intresserat sig mest för monuments uppfyllande av sin funktion som metaforer för nationellt liv eller platser för speciella evenemang. Monumenten har tjänat som entré till diskussioner om minnet och ses som katalysatorer för minnesprocesser.

Hennes studie av monument har också inbegripit en del som uppförts eller nedmonterats på senare tid vilket har utlöst en mängd diskussioner i press, stadsråd och nationella parlamentet och tillfört mycket material som säger en hel del om det politiska spelet i Ukraina. Monumenten relaterar således till historien, menar hon, inte bara genom den historia de representerar utan och den historiska kontext i vilken de uppfördes samt deras egna ”livshistorier”.

Monument gör oftast anspråk på att representera ett gemensamt minne som markerar ett gemensamt ideal och det blir därför möjligt att genom monumenten analysera själva nationen och på samma sätt hur samhället förändrats genom att se hur monumentens mening förändrats.

Jag har själv på mina resor i Ukraina noterat hur monument har utgjort centrala platser för människors bearbetning av aktuella händelser. Hur ukrainska flaggor och andra symboler pryder statyer av gamla poeter eller krigshjältar. Monumenten blir altare vid vilka människor nedlägger sina ”offer” för att besvärja den nationella eller personliga krisen.

Vid mitt första besök i Ukraina (Lviv) slogs jag av den ständiga närvaron av nationalistiska motiv, flaggor och nationalromantiska statyer och minnesmonument över inte minst nationalpoeterna Ivan Frank och Taras Schevchenko som tycks ha minst en plats i varje betydande stad.

Egen bild: Ivan Frank-monumentet på Lychiakiv cemetery. Rikligt prydd med blommor och de ukrainska färgerna gult och blått. Minnesvård av en nationalpoet och kanske en besvärjelse i kristider.

Sovjetiska krigsmonument och monument över UPA och OUN

Krigsmonument fyller dubbla funktioner av att vara en viktig del av det sorgearbete som krig ger anledning att gå igenom men samtidigt också som uttryck för nationalism. Det nationella narrativet förankras genom krigsmonumenten, som Yurchuk formulerar det. 

Ukrainas kluvenhet kan iakttas genom monumentens olika berättelser och deras egna “livsöden”, vilket vi ska komma in på mer i detalj i senare delar. Det sovjetryska minnet av kriget är fortfarande i högsta grad närvarande i Ukraina men har undan för undan fått maka på sig för det ukrainska behovet av att uttrycka sitt eget nationella minne. Raserandet av sovjetiska monument blir symbolhandlingar i den ukrainska nationens frigörelse. Låt vara att det kanske oftare handlar om att välta Lenin än ryska soldater.

I Sovjet växte krigsmonument upp som svampar efter 2vk. Yurchuk understryker hur fundamentalt detta krig varit i den sovjetiska mytologin. Den stora segern över Nazityskland blev en grundsten i bygget av Sovjetunionen och för dess existensberättigande. Ett legitimitetsbevis som byggde på berättelsen om kampen mellan fascism och antifascism. En berättelse som återgavs om och om igen och i krigsmonumentens utbredning fick sina fysiska gestalter. För många inom det sovjetiska imperiet innebar dock Sovjets antifascistiska seger också början på en ockupation vilket i allra högsta grad gäller för Ukraina.

Egen bild: Sovjetiskt monument över “Det Stora Fosterländska Kriget” som syns överallt i Ukraina. Dock inte alltid på centrala platser på orten. En del har helt enkelt flyttats. Den här tanksen står i Chernivtsi lite avsides på väg ned från centrala staden till järnvägsstationen.

I det självständiga Ukraina fanns således ett oerhört behov av att hävda sin självständighet och distansera sig till den sovjetiska versionen av krigsminnet. Nya monument uppfördes och tillägnades den ukrainska nationaliströrelsen. Den nya dimension som krigsmonumentens militaristiska entonighet tillfördes de som tillägnades OUN och UPA, menar Yurchuk, var att de alla presenterades med klara religiösa symboler.

Minnesceremonier och högtidsdagar för OUN och UPA infaller ofta på religiösa helger och präglas av ritualer lånade från den religiösa sfären. Präster närvarar som regel alltid och monumenten pryds av kors och inskriptioner med böneord.

Berättelserna om hjältar och offer återges genom och i anslutning till monumenten. Ett av de monument som gav Yurchuk inspiration till ämnet för sin avhandling var det över Dmytro Klyachivsk, kanske mer känd under sitt alias Klym Savur. En legendarisk befälhavare i Volynien för OUN:s Banderafraktion och sedermera UPA som betraktas som nationalhjälte. Hans minne vårdas nu vid monumentet i Rivne. Att han också sägs vara ansvarig för massakrerna på polacker i Volynine mellan 1943-45. Den mörka delen av hans historia glöms bort eller förnekas.

Bild: Welcome to Ukraine. Klym Savur, UPA-hjälte eller bödel?

I Luhansk däremot står ett monument över UPA:s offer. Det vill säga de som dessa nationaliströrelser dödade. Att det står i Luhansk har emellertid inte så mycket att göra med att staden skulle ha plågats nämnvärt av dessa rörelser under kriget (de lär inte ha opererat alls i regionen) utan en politisk markering i kampen om det ”rätta” minnet av kriget. Det avtäcktes 2010 efter initiativ av den lokale politikern Arsen Klinchaev som lär ha sagt att minnesmärket var nödvändigt för att lära alla om UPA:s grymhet. En plakett på monumentet visar en duva genomborrad av en svastika. Antifascismen mot fascismen. Så är också det dominerande ryska narrativet om kriget som nu rasat i över ett år efter att just regionen Luhansk utropat sin självständighet vid sidan av Donetsk.

Bild: Wikipedia. Monumentet i Luhansk till minne av UPA:s offer. I ivern att påminna om att sanningen inte får glömmas glöms lite av sanningen bort...

I nästa del av den här sviten inlägg är det hög tid att komma närmare inpå själva nationaliströrelserna  OUN och UPA. När, var och hur verkade de och vad har de för problematiska minnen?