Dagbok från Ukraina: 4. Tankar om Ukrainas framtid på väg mot Kiev

Vi är på väg från Chernivtsi till Kiev med bil. En färd på cirka 60 mil  
på delvis ganska usla vägar eller vägavsnitt. Men en ny teamleader för  
OSSE ska hämtas och vi hade ändå planerat en dag i Kiev före hemresa.  
Det blir också ett sätt att se en del av landet vilket nattåget inte ger  
tillfälle till. Vi åker via Khmelnitskiy, Zhytomyr och Korostyshiv.  
Bitvis en skakig resa men det blir bättre sista biten in mot Kiev. Tydligt  
vilka vägavsnitt som prioriteras. Längs vägen slitna hus, en del totalt  
sammanrasade, kyrkor med sina omisskännliga lökkupoler, monument från  
Sovjettiden i form av tanks eller kanoner från 2vk och mestadels äldre  
människor som strävar fram på byvägarna tungt lastade med påsar av olika  
storlek. Ibland passerar vi familjer i smala hästdragna trävagnar. Vad  
tänker de där de stretar fram i snålblåsten funderar jag med vi skumpar fram mot Kiev? Att skriva ger jag upp efter någon timme då guppen får mig att missa tangenter och trycka  
fel ideligen. Jag tar istället tillfället i akt att läsa om Ukraina.

Minnen av Sovjet

Identitetsproblem och senkommen nationsbildning?

"Det är historieberättaren som drar det längsta strået - spelar ingen  
roll om historien är sann eller påhittad", säger den ukrainska  
författarinnan Oksana Zabuzjko i tidskriften 10tal. Med detta menar hon  
att ukrainaren varit dålig på att kommunicera och istället knipit käft  
genom decennier av sovjetiskt styre men även efter självständigheten om  
jag förstår henne rätt. Det kan nog ligga en hel del i detta. Den  
okunskap om Ukraina som finns i väst tydliggörs ibland i debatter och  
artiklar om det som nu sker i landet. De flesta har nog fortfarande,  
trots att strålkastarljuset nu riktats ovanligt länge mot Ukraina,  
väldigt grunda kunskaper om landet. Mellan OS och schlagerfestivaler, då  
en och annan Bubka eller Ruslana påminner oss om nationens  
existens, brukar total medieskugga infalla över landet. 

Serhij Zjadan, en annan skribent i tidskriften 10tals temanummer om  
Ukraina, funderar över framtiden för ett land där soldater i den  
nationella armen inte alltid kan räkna med att civilbefolkningen är  
vänligt och lojalt inställda till dem. Han fortsätter: 

"Vad har det för chanser att överleva och bli kvar på kartan? Vad har  
detta land levt på de senaste tjugo åren? Vad har det varit uppfyllt av  
och vad har det velat om det så lätt har låtit sig dras in i denna  
nattsvarta fasa? Vad önskade sig de här människorna som så enkelt och  
smärtfritt gick med på att avsäga sig sitt land? Vad kan man säga  
överhuvudtaget om ett land med så olika slagord, paroller och  
intressen?" 

Tankar jag själv som utomstående har umgåtts med ofta. Det finns starka  
skäl att fråga sig hur realistiskt det är att tänka sig en framtid för  
ett Ukraina som inkluderar Luhansk och Donetsk? Här i västra Ukraina  
talar folk ofta med förakt om hur de är i Donbass. De tillskrivs diverse  
mindre smickrande egenskaper. Som kollektiv. Fördomar? Ja, det måste jag  
förstås tro. Det påminner alltför väl om berättelser om andra kollektiv  
som är alltför ofta förekommande nuförtiden, inte bara i Ukraina. Men  
likväl florerar de och det är något att förhålla sig till när landets  
framtid ska analyseras. Troligen låter det på liknande sätt i öst om  
folket i väst. En misstänksamhet som enligt många källor funnits innan  
kriget men som förstås späs på av striderna. 

Majdan in memoriam

Framtid i öst?

Samtidigt är det också svårt att se en framtid för de självutropade  
republikerna Luhansk respektive Donetsk. Vad är de egentligen annat än  
konstruktioner utan visioner eller färdplan? Poeten och journalisten  
Ljubov Jakymtjuk (i en artikel i 10tal) kallar Folkrepubliken Luhansk  
för ett "simulacrum". En sorts låtsasnation som imiterar kännetecken för  
en statsform. 

När jag talar med H (jag vill låta honom vara anonym) som  
varit stationerad för OSSE i Luhansk förstår jag ännu bättre vad  
Jakymtjuk menar. Han vittnar om den totala laglöshet som råder där.  
Poliserna i regionen tågade ut ur sina stationer för flera månader sedan  
och poliskontoren intogs av separatistmilisen. Åklagarmyndigheten  
slutade helt enkelt att fungera och i vägspärrar runt om i regionen är  
de som passerar helt utlämnande åt separatisternas godtycke. Det händer  
inte sällan att bilister får lämna ifrån sig sin bil och finna sig i att  
fortsätta till fots. Det är ett flertal olika miliser som opererar i Luhansk. Några bestående av kosacker, varav många är veteraner från ryska armen i Tjetjenien. De slåss inte bara mot den  
ukrainska armen utan rivaliserar sinsemellan. Några miliser slåss mest  
för sina egna byar och drivs av ett allmänt missnöje med  
centralregeringarna i Kiev som anses ha missgynnat deras del av landet  
under lång tid. De är ofta gruvarbetare som har svårt att inse varför de  
ska slita ont till dålig betalning för att dra in pengar åt  
centralregimen utan att få något tillbaka i form av förbättrad  
infrastruktur, exempelvis underhåll av vägar. I detta virrvarr av  
beväpnade grupper blir de som fortfarande försöker föra ett normalt liv  
i trakten ohjälpligt beroende av en svart marknad som de beväpnade  
grupperna kontrollerar. Ur detta kommer nya oligarker att växa fram,  
menar H. 

Den här bilden bekräftas också i en artikel av Denis Kazanskyi i ett decembernummer av The Ukrainian Week (som ges ut av The Economist). Han beskriver just Luhansk som ”en arena för gräl mellan rivaliserande kriminella grupper” som bekämpar varandra lika mycket som den ukrainska armén. Två grupper dominerar. Oleksandr Yefremov som med sitt fotfolk behärskar själva staden Luhansk och Don-kossackerna som under ledaren Nikolai Kozitsyn kontrollerar det mesta av övrigt territorium i oblasten Luhansk. Så snart striderna med ukrainska armén upphör lär dessa två grupper göra upp på allvar, menar Kazanskyi.

Jag ger således inte mycket för dessa självutropade simulacrum-republiker. De lär inte ha varken förmåga eller särskilt stark vilja att förändra något till det bättre för folket i Luhansk  
respektive Donetsk. Det är dock nästan lika hopplöst svårt att se vilken  
politisk kraft som ska ena landet och föra det mot en ljusare  
socioekonomisk framtid. 


Framtid för Ukraina?

De ukrainare jag talat med under min resa vittnar om stigande priser och om politikerförakt. Framtidstron är inte särskilt stor. Nu firades nyår och den ortodoxa julen står för dörren så trots detta var torgen skrudade till fest och problemen kanske har kunnat glömmas för ett par veckor. Men utsikterna för Ukraina under fortsättningen av det 2015 vi just börjat skriva ser onekligen ut att vara ganska mörka.

Oleksandr Kramar skriver i det ovan nämnda numret av The Ukrainian Week om ett land som snabbt närmar sig en ”finansiell, ekonomisk och sociopolitisk avgrund”. Krisen har inte uppkommit nyligen utan är resultat av minst ett decennium av vanstyre där varje ny regim har skyllt problemen på den förra och gjort lite eller inget alls för att förbättra läget. För att minska budgetunderskottet ska nu alla departement skära ned sina utlägg med 25 % vilket kommer att innebära friställanden, nedskurna sociala förmåner eller långa obetalda ledigheter. IMF kommer inte att fortsätta låna ut pengar om ingenting görs åt kassabristen. Majoriteten av ukrainarna kommer att få sänkt standard och småföretagare kommer dessutom kunna se fram emot skattehöjningar, spår Kramar. Däremot tycks inget tyda på att regeringen har tänkt ta itu med oligarkernas skatteflykt. Deras grepp om den inhemska produktionen är fortsatt stark och inget tyder på att de lär ändra på vanan att sälja varorna till off-shore bolag för priser under produktionskostnaden för att kunna klaga på ”förluster” och därmed framtvinga nya skatte- och transportprivilegier. Höstens parlamentsval har inte ändrat något av detta och nyligen har ett antal skandaler briserat där det avslöjats mutor i utbyte mot regeringspositioner.

Majdantorget idag - och ett år sedan

Kramar förutspår social oro. Inte bara på grund av nedskärningarna i sig utan också den känsla av orättvisa som kommer att följa med åsynen av oligarkernas fortsatta skatteflykt och en fortsatt omfattande korruption. Aptiten för revolution finns fortfarande kvar och populistiska krafter kommer lätt att kunna utnyttja missnöjet för nya kupper. Det som hände i Vinnytsia för en månad sedan (som jag skrev om här) exemplifierar vad han menar. Aktioner där folkmassor samlas ihop för att ge legitimitet och en Majdan-känsla åt politiska vendettor kan bli ett återkommande tema under året och lär inte göra det lättare att komma till rätta med vare sig de ekonomiska problemen eller separatisterna i öst.

Rester från Euromajdan. Får vi se nya uppror i år?

Kramar påpekar mycket riktigt att dessa uppror inte erbjuder några alternativ utan blir bara byte av representanter för den styrande och helt oligarkberoende klassen. Enligt Kramar råder nu ett politiskt ”allas krig mot alla” i Ukraina. Jag tror dessvärre han har rätt och dessutom att han har rätt om lösningen; en äkta omorganisering av det ukrainska samhället underifrån. Den stora frågan är bara hur en sådan gräsrotsrevolution ska kännas igen när det ständigt utbryter uppror utan att vi kan veta säkert vilka som rycker i trådarna eller träder in i de maktvakuum som uppstår?

Ukraina på väg mot framtiden?