Ukraina: Det inre hotet större än det yttre(?)

För en vecka sedan kom jag hem från ett jul- och nyårsfirande Ukraina. I västra Ukraina lyste julgranar upp tillvaron och tomtarna härskade på torgen till barnens förtjusning. För några veckor kunde människor glömma svårigheterna att få vardagen att gå ihop och sorgen över de inbördes striderna. Jag har försökt samla mina intryck och med hjälp av ett antal artiklar jag läst under och efter vistelsen där (Chernivtsi och Kiev) foga samman en bild av läget i landet. Det är i högsta grad bekymmersamt.

Mödosam väg mot fred och enighet

Korruptionen förlamar ekonomin

Nyligen förkunnades från EU att nya miljarder ska pumpas in i Ukraina. Nödlån på 1,8 miljarder euro ska betalas ut, föreslår EU-kommissionen. De lär behövas då den ukrainska ekonomin är nära kollaps och under 2014 hade den sämsta ekonomiska utvecklingen sedan andra världskriget, enligt en artikel i SvD Näringsliv. Av denna framgår att ekonomin krympt med 7,5 % under året som gick och att valutan hryvnian sjunkit i värde med 48 % ställt mot US-dollarn. Den ukrainska centralbankschef Valerija Gontareva erkänner att landet lider av en ”fullskalig finanskris” och menar att det behövs ”snabba och extrema åtgärder” för att komma tillrätta med den. Frågan är hur goda förutsättningar det finns för sådana?

En artikel i Foreign Policy utmålar korruptionen som ett större hot än Putin. Den djupgående korruptionskulturen omöjliggör eller åtminstone försvårar allvarligt alla former av normala ekonomisk-politiska åtgärder. I artikeln säger den ukrainske parlamentsledamoten Sergii Lesjtjenko att seriösa och systemiska reformer av exempelvis polis, militär och rättsväsende kommer att ta åratal. Tid som inte landet har egentligen. Så länge industrierna i öst står under separatisternas kontroll och den (vilket ofta glöms) livsviktiga exporten till Ryssland är frusen kommer det ekonomiska förfallet att accelerera. Oligarkernas makt över ekonomin och politiken förefaller också, flera månader efter Euromajdan, att vara obruten. Det framgår av artikeln att till och med den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt, medger att ”business as usual” är ett större hot än de ryska tanksen.

Slagord på Majdan. Ohörda rop på förändring?

Krigsherrar och milis har kontrollen i öst

Oligarkernas grepp om politik och ekonomi inbegriper också inflytandet över händelserna vid fronten. Finansieringen av miliser göder det kaos som råder i öst där beväpnade grupper från båda sidor kramar ur livsgnistan ur befolkningen och omöjliggör normalt samhällsliv.

En artikel i Washington Post tar upp problemet med hur krigsherrar utgör ett allt större hot mot Ukrainas utveckling;

“But now several of these units, especially those linked to oligarchs or the far right, are revealing a dark side. In recent months, they have threatened and kidnapped government officials, boasted that they will take power if Ukrainian President Petro Poroshenko fails to defeat Russia, and they served as armed muscle in illegal attempts to take over businesses or seize local governments.

A pattern of blatant disregard for the chain of command, lawlessness and racketeering is posing a growing threat to Ukraine’s stability at a critical juncture. Concern about volunteer groupings is widely shared in the Poroshenko administration, which reportedly raised the question of dealing with these dangers at a meeting in November of his National Security and Defense Council.

Most alarming, however, is the role of Ukraine’s interior minister, Arsen Avakov. Instead of reining in these fighters, conducting background checks on their records and reassigning those who pass muster, he instead has offered them new heavy weapons, including tanks and armored personnel carriers, and given them enhanced brigade status. Amazingly, in September he even named a leader of the neo-Nazi Azov brigade to head the police in the Kiev region.

Equally worrying is the activity of Ihor Kolomoyskyy, the governor of Dnipropetrovsk oblast. Kolomoyskyy, who played a crucial and widely respected role in stabilizing his East Ukrainian region, is now flouting central authority by interdicting aid convoys headed to the Donbas and permitting brigades he finances to engage in activities that contravene the law.

What can be done? Poroshenko clearly wants this problem resolved but has been reluctant or unable to act. For him to succeed will likely require coordination with Prime Minister Arseniy Yatsenyuk, who has also been slow to address the threat, possibly because Avakov is one of his key political allies.”

Ungefär en miljon har redan flytt dessa områden varav flertalet till Ryssland (även om varierande siffror har förekommit). Men det finns också tusentals människor kvar i krigszonen som inte kan eller vill lämna sina hem och som får allt svårare (inte minst nu på vintern) att leva ett normalt och drägligt liv.

Den glömda befolkningens förfärliga livssituation

I en annan Foreign Policy-artikel från i somras framhölls den ofta bortglömda civilbefolkningen i öst. Den då pågående ukrainska offensiven mot utbrytarrepublikerna Luhansk respektive Donetsk tillfogade kanske civilbefolkningen mer skada än de beväpnade separatisternas trupper. FP-skribenten Anna Nemtsova berättar om människornas förtvivlade rop på uppmärksamhet:

"We have deep sympathy for the families of the victims of the Malaysian plane," an older woman told me, a cup in her hand. "But we want the world to hear us, too. We’re being killed here. The Ukrainians are bombing us." Two women, still shaking from the shock, yelled at us about Ukrainian murderers and Russian murderers. You could hear the whole range of views in our basement — as one might expect in a city with a population of 1 million.

Both the Ukrainian army and the rebels are using heavy weapons in a densely populated city. Sources at Human Rights Watch tell me that they’ve documented evidence in at least four cases proving that Ukrainian forces were responsible for Grad rocket strikes on residential areas. And one wonders whether the government of Ukraine is really helping its own cause. Its heavy-handed use of weapons like the Grad is radicalizing the population and driving many into the arms of the rebels.”

Trots den så kallade vapenvilan som slöts tidigt i höstas har striderna fortsatt och artillerigranater, raketer och bomber fortsatt att falla ned över bosättningar i krigszonen. Efter denna ”vapenvila” har 1357 personer fallit offer för krigshandlingarna enligt FN som före jul rapporterade om en ”livshotande” situation för civilbefolkningen . Förutom det direkta dödshot som dessa projektiler utgör handlar svårigheterna också om en sönderskjuten infrastruktur och brist på social service och sjukvård. Under halvåret från april till december 2014 har minst 4707 människor mist livet och 10322 sårats av stridigheterna i öst, enligt FN. 

Den ukrainska regeringens handlande för att sätta press på separatisterna underlättar inte heller läget för civilbefolkningen. Det framgår bland annat av en mycket intressant artikel i LA Times där det framgår att den ukrainska ledningen, där FN ser en humanitär kris, istället ser en möjlighet. Den ukrainske chefen för operationerna i östra Ukraina, Oleksiy Nozdratjov, redogör där för strategin att undanhålla befolkningen i utbrytarrepublikerna alla utbetalningar och service från centralregimen i hopp om att detta ska vända befolkningen mot separatisterna:

“This shows the population in the occupied territory that the situation under the Ukrainian government is much, much better,” Nozdrachov said. In addition, an Amnesty International report posted Dec. 24 said pro-Kiev “volunteer battalions are increasingly blocking humanitarian aid into eastern Ukraine in a move which will exacerbate a pending humanitarian crisis.”

Artikelförfattaren Lev Golinkin påpekar mycket riktigt att Ukrainas bästa chans att undgå ekonomisk katastrof är att ena landet för att åter få kontroll över industrier och naturresurser i Donetsk och Luhansk men att det också är helt vitalt hur de går tillväga. Han fortsätter;

“That presents a challenge, which cannot be overcome by simply regaining territory and planting a Ukrainian flag.” 

Ett enat Ukraina en utopi?

Det helt enade Ukraina har aldrig varit en med verkligheten överensstämmande bild. Medan det i de västra delarna alltid har funnits en nationalistisk övertygelse är det en helt annan sak i öst. De många minoriteterna i Ukraina gör att den nationella övertygelsen varierar och inte minst den ryska/rysktalande (största minoriteten) har helt naturligt ofta en helt annan inställning till kontakterna med den stora, östra grannen. Detta har varit en realitet från det att Ukraina utropade sig som självständig nation1990-91.

Krim, som nu är införlivat med Ryssland, genomförde redan 1991 en folkomröstning om halvöns tillhörighet och drygt 93 % av befolkningen röstade för att skapa en autonom sovjetrepublik oberoende av Ukraina och spänningen gentemot centralregimen har sedan dess bestått. Befolkningen i de östliga regionerna Donetsk och Luhansk bestod innan stridigheterna till ungefär hälften av etniska ryssar, men till cirka 75 % av rysktalande. Russifieringen i dessa områden har varit betydligt mer djupgående under Sovjet-tiden än i väst. Känslan av nationell identitet som ukrainare har alltså alltid varit blandad i dessa områden och lär i nuläget knappast vara styrkt, vilket bland annat ovanstående artiklar ger belägg för. Ett mera bortglömt område, det ukrainska Bessarabien, är ytterligare ett område där ukrainare är i minoritet. Befolkningen där är mer multi-etnisk och består av bulgarer, ryssar, moldaver, gagauzer och albaner men de är i huvudsak rysktalande och pro-ryska och hyser stort missnöje med vad centralregimen i Kiev har kunnat erbjuda för regionen. Detta framgår av en artikel i The Economist där det också framkommer att många väntar sig att Putin ska komma och lösa problemen.

Medan den ukrainska nationalismen i väst kanske aldrig har varit starkare förankrad än nu ser de östra regionerna ut att glida allt längre ifrån den ukrainska centralregeringens grepp. Inte bara militärt sett utan framför allt avseende befolkningens lojalitet och vilja att ingå i ett enat Ukraina. Den stora frågan är om det går att ena landet? Om det har varit svårt i det förflutna lär det inte ha blivit lättare nu. Befolkningens misstänksamhet eller öppna fientlighet mot centralregimen i Ukraina gör att de vänder sig mot öst och öppnar en dörr för Ryssland att träda in som räddare i nöden.

Det är ingen avundsvärd uppgift som den ukrainska regeringen och presidenten står inför. Men jag tror det är helt avgörande för landets framtid att vinna ”hearts and minds”, för att använda ett klassiskt amerikanskt realpolitiskt uttryck, hos befolkningen i öst. Jag tror det brådskar dessutom. I en OSSE-rapport från den gångna veckan (daterad 5jan-15) om situationen i Pervomaisk i Luhansk-regionen framgår att staden besköts under 1 och 2 januari vilket framgick av vittnesmål från människor som höll till i källaren till en fabriksbyggnad. 40 personer, inklusive många barn, levde i denna källare sedan så långt som sex månader tillbaka. El och värme fanns i källaren men inget rinnande vatten. Maten i staden tillförsäkras bland annat genom åtta soppkök där fria måltider levereras. Enligt uppgift från den kossackledare som fungerar som ”borgmästare” i staden kommer maten från Ryssland och observatörerna från OSSE rapporterar också att de talat med sex personer som sagt sig vara volontärer från Ryssland som rest dit för att ge humanitär hjälp till befolkningen.

Det kommer att krävas betydligt mer lockande signaler än indragna utbetalningar av pensioner och löner från den ukrainska centralregimen för att få dessa människor att krypa ut ur sina källare och hissa den ukrainska blå-gula fanan.