Har Grekland längre något val?

Det är idag nyval i Grekland och alla opinionsundersökningar pekar mot att vänstern genom Syriza kommer att bli valvinnare. Det återstår att se men i så fall kommer det grekiska folket att ha gett uttryck för en vilja att bryta sig ur tvångströjan som den s.k. trojkan trätt på landet. Syriza säger sig vilja förhandla om en 50-procentig skuldavskrivning.

Det sägs att EU och övriga euroländer bävar för denna utgång. Höga EU-företrädare försöker därför påverka grekerna i deras val. Att inte försöka påverka opinionen i andra länders val brukar annars vara en oskriven regel i mellanstatliga relationer. Det hindrar emellertid inte bland andra EU-kommissionens ordförande Juncker och tyska förbundskanslern Angela Merkel att sprida skräckpropaganda hos väljarna och uppmana dem att inte ”rösta fel”. 

Skuldavskrivning förefaller fullständigt otänkbart i Greklands fall. Merkel har då glömt skuldavskrivningen till Tyskland efter andra världskriget? Juncker å sin sida ser uppenbarligen demokrati och lättnader för vanligt folk som mer extremt än den skatteflykt han underlättade för storföretag under sin tid som premiär- och finansminister i Luxemburg.

Det är dock inget märkligt med skuldavskrivning, vilket många framstående ekonomer också har påpekat just i fallet Grekland. Till och med finansministrar inom eurozonen, vilket framhålls i en intressant artikel i Financial Times nyligen. Där påpekas också att det panikartade motståndet mot Syriza inte handlar om ekonomi utan om politik. 

För ett och ett halvt år sedan skrev jag om en självkritisk IMF-rapport (som förvisso inte var tänkt att offentliggöras egentligen) där de bedömde att Grekland borde fått skuldnedskrivningar snarare än ytterligare tuffa åtstramningar. De gav också EU-kommissionen stark kritik för att de brytt sig mer om EU-normer än åt att definiera tillväxtförbättrande strukturreformer för Grekland. 

Mycket av detta är vad Syriza går till val på och som nu beskrivs som vänsterextremt. Om Grekland får relevanta åtgärder för att åtgärda sina ekonomiska problem tycks sekundärt för EU- och ECB-höjdarna. Viktigare är att inte själva tappa ansiktet och att rädda eurons anseende och värde. Det finns också hos högerdebattörer och politiker en skräck för att Syrizas politik kanske verkligen lyckas för att få fart på landet. Det är förmodligen det som de mest alarmistiska invändningarna mot Syriza handlar om. Partiledaren Alexis Tsipras har kallats Europas farligaste politiker (det är alltså inte någon av alla de högerextrema mörkermän och kvinnor som nu vinner mark i många EU-länder?), att han splittrar Europa och sätter eld på eurozonen. Jacob Adaktusson försökte i debatt förra söndagen argumentera mot Vänsterns Jonas Sjöstedt och påstod då att orsaken till Greklands problem var att de fört en planekonomi innan krisen!!?? Det hade alltså inget att göra med brister i eurosystemet och finansmarknadens totala lössläppthet som gett bankerna alltmer möjligheter till att skapa nya pengar genom utlåning och som öppnat upp en alltmer absurd handel med derivat? Eller kort och gott att det bjöds upp till konsumtionsfest för att stimulera den heliga tillväxt som i Europa blir allt svårare att upprätthålla med hjälp av produktion?

De förljugna påståendena slår rekord på rekord men Adaktussons var nog lågvattenmärket. Det liknar mycket de tomtehistorier som frodades för ett par år sedan om den lata greken som gott kunde skylla sig själv att ekonomin gick åt fanders och att de bara låg övriga Europa till last. En myt som basunerades ut ända upp på ministernivå över hela Europa.

Frågan är bara om de åtgärder som egentligen krävts tidigare längre är verkningsfulla för Grekland? Det hade troligen varit bättre med en politik liknande den som Island förde efter den djupa kris de gick igenom för ett antal år sedan. Bland annat att förstatliga banker och höja vissa sociala ersättningar istället för att strama åt dem. Måhända ses detta som en vänsterextrem politik men den har fungerat tämligen väl för Island, vilket vi hört ganska lite om. Kanske för att det inte passar in i mallen för vad som vanligen beskrivs som nyttig medicin för skuldsatta länder, som Grekland. En viktig skillnad dock är att Island inte varit inlåst av ECB utan haft en egen valuta med möjlighet att föra en egen valutapolitik.

Det kan alltså vara så att det som Syriza nu vill göra är alltför sent påkommet och att en Grexit, utträde ur eurosamarbetet, borde ha kommit för länge sedan. Men varför inte låta det grekiska folket, med 2 miljoner arbetslösa och 2,5 miljoner fattiga, välja sin väg mot framtiden? Eller är det inte längre så viktigt med demokrati och valfrihet?