Yahya Hassans erfarenheter

Vad bör vi göra åt den socialt nedgraderade kristne patrioten från den vita underklass som försöker få tillvaron i den frisläppta globaliserade moderniteten att passa ihop med sitt känsliga nationalitetsbegrepp och sin invandrarsyn?

Tja, kanske är det denna fråga vi bör debattera likaväl som den muslimske invandraren? I min inledning ovan har jag använt formuleringar från Jes Stein Pedersens kulturdebattartikel i SvD från i lördags 11/1. Han skriver där på detta vis:

”Jag kan nästan inte se två parter som befinner sig längre från varandra än den moderna fria, välutbildade och självmedvetna svenska kvinnan och den socialt nedgraderade muslimske patriarken från den etniska underklass som försöker få tillvaron i den frigjorda moderniteten att passa ihop med sitt känsliga hedersbegrepp och sin kvinnosyn”.

Han skriver där om den danska poeten Yahya Hassan och hur dennes dikter skakat om danskarna med sin uppriktighet om sin uppväxt i ett ”ghetto” i Århus. 

Hot och våld

Hassan har blivit hotad till livet och fått polisbeskydd, berättar Stein Pedersen i sin artikel. Det är tragiskt och ett stort problem för ett samhälle där det fria ordet aktas. På precis samma vis som det är ett problem för den tonårskvinna, engagerad i SSU i Skåne, som blev attackerad av arga unga män som ville markera för henne att hon bör akta sig för att kritisera ”invandringskritiker”. Eller för de fredliga demonstranter i Kärrtorp som blev attackerade av en hop arga unga män som kastade flaskor, sköt raketer och viftade med tillhyggen mot dem som vågade kritisera deras ”invandringskritik”. Eller de journalister som dödats och dödshotats av ”invandringskritiker” för att de vågat utmana dem i sina texter. Som Lisa Bjurwald exempelvis som fått utstå en ström av hatiska kommentarer och förslag på avrättningsmetoder som borde användas på henne för hennes åsikters skull.

Det är också tragiskt för vem som helst som drabbats av de mer än fem tusen (årligen anmälda) hatbrott som till största delen utförs med rasistiska/främlingsfientliga motiv, enligt Brå. Och därmed ett samhällsproblem som det talas ganska lite om egentligen. För samtidigt som diskussionen om vad som inte sägas om muslimer förs i media så pågår sedan flera års tid en lågintensiv psykisk och fysisk mobbning av muslimer som sällan debatteras i några större ordalag. Gustav Fridolin gjorde för ett antal år sedan, som TV4-journalist, en undersökning av hatbrott mot moskéer och fann då att var tredje svensk moské då drabbats av attacker av olika slag och att de hade ”närmast oreflekterat anpassat sig utifrån attentaten”. Skruvat ner skyltar, satt galler för fönstren, uppmanat besökare att inte lämna lokalen ensamma etc. Han konstaterade också att många muslimer, inte minst kvinnor, rent generellt anpassat sin vardag genom att ta bil hellre än tunnelbana och handla i förortens butiker även om de bodde på Gärdet osv. Situationen idag är inte annorlunda. Jag känner själv muslimer som bekräftar detta och det är inte heller många dagar sedan som hakkors ”prydde” bl.a. Södermalmsmoskéns port. 

Kunskapens källa

 

Eller varför diskuteras inte längre särskilt ofta Anders Behring Breivik som utfört de i särklass största terroristattentaten i Norden med över hundra offer? Varifrån har han fått sin världsbild och i vilken kristen grogrund bottnar ett sådant blint hat? Hur kan vi koppla det till framgångarna för Sverigedemokraterna, Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna?

Vi undviker det kanske för att det är en förenkling att leta i hans kristna uppfostran efter förklaringar och för att det vore en förenkling att tolka in alltför mycket av en enda gärningsmans dåd som ett stort samhällsproblem. Inga enkla sanningar kan förklara dessa fenomen och strömningar i samhället. Lika litet som Yahya Hassans erfarenheter kan sammanfattas på det sätt som Jes Stein Pedersen gör när han säger följande:

”Yahya Hassans dikter har försatt en hel nation i självrannsakan, för de pekar direkt på hur gruvligt välfärdssamhället har misslyckats med integrationen av muslimer”.

Som Edward Said har lärt oss är ”orientalen” en källa till upplysningar och ”orientalisten” en källa till kunskap och någon dialektik är ”inte önskvärd och inte heller tillåten”. Said ansåg att det mellan ”orientalisten” och ”orientalen” alltid fanns ett underliggande maktförhållande och alltid till ”orientalistens” fördel. ”Orientalisten” är forskaren och ”orientalen” ämnet; passivt och underlägset. 

Gränsen mellan islamkritik och islamofobi

Jag har inte läst Yahya Hassan så jag kan inte bedöma kvaliteten och trovärdigheten i hans texter. Jag har dock ingen anledning att betvivla äktheten i hans upplevelser. Inte heller finns anledning att tro att han är alldeles ensam om sina erfarenheter. Men att danskar tagit honom till sin barm och kramar honom så hårt kanske säger mer om det danska debattklimatet än tillståndet i det danska välfärdssamhället? Det är inte något nytt med ”invandringskritik” och ”invandrarkritik” i vårt västra grannland. Kanske är det därför lätt att förstå hur snabbt debattörer hakar i denna ende poets egna erfarenheter med samtliga unga muslimers erfarenheter. Att danskar upptar Yahya Hassan i sin gemenskap kanske är för att han bekräftar mytbilden av muslimer och islam (?). På liknande vis som Ayaan Hirsi Ali fått tillgång till de mediala finsalongerna ges Yahya Hassan nu en exklusiv rätt att uttolka och uttala ”sanningen” om islam och muslimer. Ett medialt silverhorn vars stötar slutligen är tänkta att rasera fiendens murar.

Lisa Bjurwald skriver mycket tänkvärt i boken Skrivbordskrigarna om hur de kontrajihadistiska konspirationsteorierna (som kretsar kring dess moder Eurabiateorin) fått genomslag även hos kretsar som inte rör sig i samhällets utkanter. Hon fortsätter:

”Idéer som att alla muslimer snarast måste anpassa sig till våra påstått överlägsna västerländska värderingar har fått fotfäste i mainstreamsamhället via konservativa politiker och debattörer. Många väljer att se mellan fingrarna när islamkritiker korsar gränsen till den islamofoba idévärlden”.

Det är lätt att gå över den gränsen när debattens vågor går höga och det är därför jag och många med mig (hoppas jag) tycker det är viktigt hur företrädare för det normbestämmande etablissemanget uttrycker sig. Det har, enligt min mening, inget att göra med att tysta vissa åsikter eller att inte få berätta ”sanningar”. Det är också så jag tolkar Elise Karlssons reaktion mot Stein Pedersens text som hon framför i dagens SvD. Svaret från kulturchefen Daniel Sandström har sina poänger . Men förhoppningsvis har han inte svalt föreställningen att allt måste publiceras i yttrandefrihetens namn även om jag kan hålla med om att Stein Pedersen inte går över gränsen helt utan balanserar mellan det som Bjurwald här ovan betecknar som islamkritik och islamofobi. Denna balansgång är emellertid besvärlig och det är mycket lätt att kliva över gränsen. En slarvig tolkning bland redaktörer i etablerade medier av det publicistiska ansvaret leder debatten över denna gräns.

 

Vilken diskussion vill vi ha och vart kan den leda?

Stein Pedersen säger sig vara spänd på hur Hassans dikter ska tas emot i Sverige där vi, enligt Stein Pedersen, alltid varit rädda för att ”tala ut om de problem som otvivelaktigt uppstår när ett socialdemokratiserat, och mycket världsligt välfärdssamhälle under relativt få år plötsligt rymmer stadsdelar – ghetton – med övervägande marginaliserade muslimer”.

Alltså, problem uppstår oundvikligen när muslimer bebor ett välfärdssamhälle, menar han. Ganska tungt påstående som bör styrkas med mycket mer än en poets problematiska uppväxt, menar jag. 

Kanske är det snarare så att våra nordiska ”socialdemokratiserade välfärdssamhällen” nedmonterats till den grad att de inte längre rymmer alla människor? Kanske har dessa samhällens marginaliserade blivit så många och så pressade att de kryper in i sina respektive kulturella skal och stänger ute den bistra verkligheten utanför? Då tänker jag alltså på underklass oavsett etnisk tillhörighet. Kanske är det så vi ska förklara framflyttandet av positioner för ”invandringskritiken”? Kanske är det en sådan, bred, diskussion vi bör ha istället för att ringa in en religiös minoritet som samhällets varböld? 

Historien visar åtminstone vartåt det sistnämnda leder. Jag var bara för ett par veckor sedan i Polen och såg ugnarna i Birkenau som för mig symboliserade den slutliga stationen för fördomarnas, utpekandets och hatets mörka stig. Jag skrev igår om att vi lär få vänja oss vid att EU-valkampanjen kommer att kretsa kring migration. Jag hoppas bara att vi inte vänjer oss vid att använda svepande generaliseringar som utmålar en viss grupp som det stora samhällsproblemet. Den mörka stigen vill i alla fall inte jag anträda.

En bred diskussion om tillståndet för allas vårt samhälle måste rymma en mångfald av åsikter men jag håller helt med Lisa Bjurwald som menar att det bör finnas en gräns för åsiktspluralismen. Hon motiverar det mycket träffande i sin bok Skrivbordskrigarna och får därför avsluta mitt inlägg:

”Att få kontakt med tankar som före internet låg bortom den egna umgängessfären kan vara mycket lärorikt. Problemet uppstår när dessa tankar är antidemokratiska, människofientliga och till och med uppmanar till våld. Gårdagens extrema politiska åsikter har på det sättet blivit vardagsmat idag – och kanske, för dem som påverkas, någonting önskvärt imorgon”.