Israels
förre premiärminister Ariel Sharon har avlidit. Han har varit sjuk i flera år
(vegetabiliserad har det ofta sagts) så det kom inte som någon stor
överraskning. Hans gärningar ligger ett antal år bakåt i tiden så det har
funnits gott om tid att utvärdera dem. Men kanske också nog länge för att
glömma dem? Eller hur ska vi tolka bland andra Carl Bildts twittrande? Vår
utrikesminister skriver så här (för den som undgått att se det):
” Ariel
Sharon was a great leader of Israel. A brilliant military commander, but also a
wise statesman seeing the necessity of peace”
Stor ledare
måhända. De har vi sett många av historiskt. De har dock alltför sällan vunnit
sin storhet genom handlingar av godhet, barmhärtighet och fredsvilja.
Här en liten
påminnelse för utrikesministern och andra som glömt vem Ariel Sharon var och
vad han legat bakom för handlingar:
Libanon
Israel gick
in i Libanon sommaren 1982 under förevändning att slå till mot PLO och fördriva
dem från Israels närhet. Invasionen genomfördes alltså som självförsvar, var
den officiella förklaringen. Det uttalades också att det var ett fredsbevarande uppdrag, att Israel var
där ”för freden”. I augusti hade fredsuppdraget skördat 17500 civila dödsoffer,
40000 skadade och gjort 400000 hemlösa.
PLO gick med
på att lämna Libanon och den 30 augusti 1982 for Arafat till Tunis med sina
stukade gerillatrupper. Överenskommelsen om denna evakuering hade förhandlats
fram av USA:s sändebud Philip Habib och i överenskommelsen garanterades att Israel
inte skulle gå in i västra Beirut där flyktinglägren fanns eftersom de då
skulle vara helt försvarslösa utan PLO-gerillans beskydd.
Den 16
september 1982 bröt Israel mot vapenvilan och Ariel Sharons armé gick in i
västra Beirut och omringade de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila.
Garantin i överenskommelsen med PLO hade visat sig helt utan substans. Från
kringliggande hustak kunde de israeliska soldaterna följa hur kristna
falangister utförde sin sällsynt grymma massaker i de palestinska
flyktinglägren. Deras lysraketer hjälpte den mordlystna milisen att genomföra
sin systematiska mordaktion. Krigskorrespondenten Robert Fisk har beskrivit detta
i en ögonvittnesskildring i Pity the
Nation. Han var en av de första som gav sig in i lägren efter massakern och
hörde till och med skott avlossas av mördarna som var på väg att avsluta sitt
illdåd. Hans berättelse är en lång, outhärdlig beskrivning av skändade lik,
många kvinnor och barn, med uppfläkta magar och avskurna halsar.
En längre
beskrivning av massakern finns på denna blogg och kan läsas här.
Ariel Sharon
fick till och med hård kritik inom Israel och tvingades avgå som
försvarsminister men satt kvar i regeringen utan portfölj, som det heter.
Den store befälhavaren
Till
skillnad från Carl Bildts beskrivning av Ariel Sharon som en ”stor befälhavare”
skulle de som bor i Gaza och på Västbanken snarare kalla honom en stor
slaktare. Sharon har alltid varit sällsynt hänsynslös i sina uttalanden vilket
avspeglat sig i handling vid mängder av tillfällen. Han såg alla palestinier
som terrorister och deras liv hade inget som helst värde. Ett par klipp ur
Robert Fisks Det stora kriget för mänskligheten
ger en mindre smickrande bild av befälhavarens storhet och fredsvilja:
”När Ariel Sharon gav
order om att en Hamasrepresentant i Gaza skulle dödas jämnade ett israeliskt
jetplan ett bostadshus med marken och dödade sjutton civila, inklusive nio barn.
Sharon betraktade angreppet som en seger över terrorn”
”Hans karriär varslar
definitivt inte om fred. Sharon röstade emot fredsavtalet med Egypten 1979. Han
röstade emot ett tillbakadragande från södra Libanon 1985. Han motsatte sig att
Israel skulle delta i fredskonferensen i Madrid 1991. Han motsatte sig
plenumomröstningen i Knesset om Osloavtalet 1993. Han lade ner sin röst i en
votering om fred med Jordanien 1994. Han röstade emot Hebronavtalet 1997. Han
fördömde det sätt som Israels reträtt från Libanon 2000 genomfördes på. Bara
fram till 2002 hade Sharon byggt trettiofyra nya judiska kolonier på palestinsk
mark”.
Bosättningarna och ”skyddsmuren”
Han var
också bosättarnas store skyddsling; ”Jag
sa åt dem: bygg inte stängsel runt era bosättningar. Om ni sätter upp stängsel
kommer ni att begränsa er expansion. Vi bör bygga stängsel runt palestinierna,
inte runt våra platser”. (citerad i Neve Gordon, Israel´s Occupation, ur Inhägnade
stater, avtagande suveränitet, Wendy Brown).
Som
utrikesminister uppmanade han bosättarna att ”ta varje backkrön de kan” på Västbanken
(övers i Robert Fisks Det stora kriget
för mänskligheten).
Som
bostadsminister drev han en hårdnackad bosättningspolitik som än idag är en av
stötestenarna för fredssamtal mellan Israel och Palestina.
Det var
också Ariel Sharon som lät påbörja uppförandet av muren som olagligt dragits
genom ockuperat område på Västbanken och Östra Jerusalem. Dubbelt så hög som
Berlinmuren och flera gånger längre står den nu som ett skamligt minnesmärke av
Ariel Sharon, den kanske främste förespråkaren av ”järnmurspolitik” Israel haft
de senare decennierna.
Provokativ i ord och handling
I slutet av
1990-talet lät han en tunnel grävas under moskéinhägnaden och i september 2000 marscherade
han, tillsammans med 1000 israeliska säkerhetsmän och militärer, upp på Tempelberget
deklarerande att Israel aldrig skulle släppa kontrollen över den heliga platsen,
vilket tände den palestinska vreden och utlöste den andra intifadan. Om det
inte var avsiktligt så var åtminstone timingen för denna provokation oerhört
illa då fredsprocessen befann sig i ett skakigt och avgörande läge.
Den
minnesgode kanske också kommer att tänka på attacken mot Dror Feilers konstverk
på historiska museet 2004. En vandalisering av israels ambassadör Zvi Mazel som
helhjärtat backades av Sharons Likudregering och sannolikt ingick i en kampanj
mot EU för att minska deras inflytande över utvecklingen i Mellanöstern där
också beskyllningar av EU för antisemitism ingick.
Förnekande av
historien
Först under
senare decennier har israeliska forskare, tack vare nyöppnade arkiv, kunnat
skriva en ny självkritisk berättelse om staten Israels födelse och hur
försvaret av denna stat har bedrivits. Till dessa s.k. nya historikerna hör Benny
Morris, Ilan Pappe, Avi Shlaim, Simha Flapan och Tom Segev bland andra.
Regeringen
Sharon utfärdade 2002 förbud mot att använda dessa nya historikers rön i
skolundervisning trots att de till stor del bygger på forskning bland
officiella israeliska dokument.
Bildts egen eller Sveriges officiella
hyllning?
Denne
fredens man hyllar nu vår utrikesminister onyanserat från sitt twitterkansli på
UD. Jag hoppas inte detta är regeringens officiella hållning? Samtidigt kan en
ju i så fall undra över lämpligheten att utrikesministern torgför den.
Carl Bildt
måste kanske som utrikesminister sända kondoleanser till en avliden gammal
statsman men det finns ingen som helst anledning till att samtidigt avge en
hyllning. En sådan kan inte betraktas annat än som en provokation mot alla de
palestinier och libaneser (varav en hel del nu lever i Sverige) som drabbats av
hans beslut och order eller också som en sällsynt oinitierad analys av Sharons
livsgärning. Kanhända har inte heller Bildt läst de av Sharon en gång bannlysta
nya historikerna?
Mer läsning om den kloke statsmannen och fredskämpen Ariel
Sharon finns bl.a. hos:
Amnesty International
Human Rights Watch
Aftonbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar