Ukraina i EU är ”inte aktuellt”

Ja, rubriken är nära nog ett citat av Stefan Löfven i nyhetssändningar häromdagen angående ett möte han haft med den ukrainske presidenten Porosjenko nyligen. Återigen kanske man ska säga eftersom denne var på officiellt besök i Stockholm redan 14 november, men nu senast alltså i samband med EU:s toppmöte i Bryssel. Löfven påpekade i Svt:s nyhetssändningar och till pressen att det inte är aktuellt med något EU-medlemskap för Ukraina eller de fem andra östeuropeiska länder som deltog vid mötet, Armenien, Azerbajdjzan, Georgien, Moldavien, och Vitryssland. Däremot att Sverige kommer ge stöd till fortsatta reformer i Ukraina och han tog särskilt upp korruptionen som ett stort problem (han ”glömde” då lagstiftning som begränsar åsiktsfrihet och tryckfrihet, bannlysningar av journalister och bloggare, censur av filmer och böcker, inreseförbud och andra åtgärder mot utländska misshagliga, fängslande av politiskt oliktänkande ukrainare etc etc).  

Att Ukraina är långt ifrån medlemskapet de så hett önskar verkar vara en åsikt som kanske är än mer markerad bland många av de övriga länderna i EU, inte minst i Nederländerna där folket till och med sagt nej i en unik folkomröstning om saken. Sverige förefaller alltmer vara Ukrainas bäste vän i EU. Löfven påminner oss också i intervju vid toppmötet i Bryssel att det var Sverige som var drivande i EU för att år 2009 formalisera de sex nämnda östeuropeiska ländernas samarbete med EU, däribland Ukraina som även då troligen var den tyngst vägande kandidaten.  Vid sidan av Sverige var emellertid också Polen bland de allra mest drivande i den frågan. Det hade i högsta grad med Ukraina att göra, som grannland till Polen med många intressen gemensamt och historiskt sammankopplade på många sätt, bland annat genom kampen mot Sovjetunionen och kommunistdiktatur. Ukraina skulle dessutom onekligen kunna utgöra en buffertzon för Polen mot den store grannen Ryssland till vilken de båda har en minst sagt frostig relation. Men från att ha varit Ukrainas kanske allra, allra bäste vän i EU-förhandlingarna har det på ett par år svängt till nära nog det motsatta.

Polen och Ukraina är nämligen också sammankopplade genom deras gemensamma historia under andra världskriget. Dock en mycket kontroversiell sammankoppling som har sitt epicentrum i Volynien, gränsregionen mellan länderna i vad som då var Polen men som nu är nordvästra Ukraina och sydöstra Polen. UPA, som då var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B:s militära gren, genomförde under 1943-1944 en etniskt rensning av östra Galizien och i synnerhet i Volynien. Tanken fanns då från ukrainsk sida att det skulle vara lättare för Ukraina att göra anspråk på området efter kriget i de fredsförhandlingar som de hoppades på att få vara med i och driva krav på ett självständigt Ukraina. Polacker drevs ut från regionen med bestialiska metoder och omkring hundra tusen polska civila mördades. Antalet offer är förvisso en tvistefråga och har varit så genom åren och det blir alltmer tydligt hur den nationalistiskt präglade polska regeringen hamnat alltmer på kollisionskurs med den nationalistiskt präglade ukrainska regeringen. Den polska filmen ”Volyn” som handlar om dessa händelser är bannlyst i Ukraina. Den får helt enkelt inte visas där. Ukraina bedriver en politisk censur som sorgligt nog är mycket illa känd i Sverige (är ganska ensam om att ha skrivit om den, se länk nedanför detta inlägg), tydligen även i Löfvens rådgivarkrets och hos UD.  Jag skrev om den här polsk-ukrainska konflikten för ungefär ett och ett halvt år sedan (se länk nedanför detta inlägg) i samband med att det polska parlamentet beslutade att de här händelserna skulle benämnas ”folkmord”, vilket i Ukraina betraktades som en oerhörd provokation. Inte minst som det ukrainska parlamentet i april 2015 antog en lag om att förbjuda just användandet av ordet ”folkmord” relaterat till OUN-UPA. Ett förslag som för övrigt lades fram för parlamentet av Yuri Sjuchevitj, sonen till Roman Sjuchevitj som ledde UPA under 1943-44. 

Den här konflikten ser ut att ha eskalerat anmärkningsvärt bara de sista månaderna. Redan i februari 2017 lär den polske ledaren för partiet Lag&Rättvisa, Jaroslaw Kaczynski, ha sagt till Porosjenko ungefär att han kan glömma EU om Ukraina håller fast vid Bandera och att det finns gränser för det polska tålamodet. Den polske utrikesministern lär också nyligen ha sagt att Polen kommer att använda sitt veto i EU för att hindra ukrainskt medlemskap om inte ”historiska motsägelser elimineras” och om inte Ukraina löser ett antal frågor rörande minoriteters rättigheter. Han fortsatte med att upprepa Kaczynskis formulering:

"Our message is very clear: you will not enter Europe with Bandera," said Waszczykowski. "We talk about it loudly and quietly. We will not repeat the mistakes of the 1990s, when there were certain problems in relations with Germany and Lithuania. I am referring to the status of Polish minorities in these countries. Having such experience, we will firmly demand from Ukraine that all matters be settled before Kiev stands at the gate of Europe with a request for membership." (på engelska tillgängligt här, och i original här)

 Det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne har bannlyst polska efterforskningar och uppgrävningar av polska ”offer för krig och konflikter” på ukrainsk mark. Detta efter att ett monument över UPA (uppfört illegalt 1994) nedmonterats i polska staden Hruszowice. Den ukrainska staten ska också ha planer på att bannlysa vissa polska individer från att beträda ukrainsk mark.

Den polske utrikesministern Witold Waszczykowski uttalade nyligen i polsk radio sitt fördömande av ukrainska myndigheters sätt att blockera polska medborgares tillträde till polska minnesmonument och viktiga minnesplatser i Ukraina och därmed hindra skötseln av dem och omhändertagande av kvarlevor från offer för Volynien-konflikten 1943-44. Han aviserade ett motdrag genom att införa inreserestriktioner till Polen för ukrainska medborgare som vill glorifiera nazism eller som vill hindra polacker från att hedra sina offer och nämnde specifikt ”folk som klär sig i SS Galizien:s uniform”. SS Galizien var benämningen på en SS-enhet bildad 1944 och bestående enbart av frivilliga ukrainare och som alldeles vid slutet av 2vk ändrade sin beteckning till 1a Nationella Ukrainska Armén.

Den polske senatorn Jan Zaryn använder starkare ordval än utrikesministern i sin beskrivning av den ukrainska historierevisionen och minnespolitiken, som citeras av Irish Times:

“Ukraine does not want to belong to Roman civilisation. It is behaving like a barbarian in questions of historical memory.” 

 Volodomy Viatrovytj, som är chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, biter tillbaka med att säga att han tycker det polska sättet att uttrycka sig och bete sig ”påminner lite om vår östra granne”, dvs. Ryssland.

Ironiskt nog är båda dessa länder något av europeiska mästare (tillsammans med Ryssland) i grenen minnespolitik. Här hemma vet vi knappt vad det är men det ukrainska ovan nämnda Institutet för Nationellt Minne bildades efter polsk förebild. Båda nationerna är inne på var sitt blint nationalistiskt spår som tillåter lite eller inget av opposition. Polen hålls sannolikt tillbaka av EU och kanske annars skulle ha varit lika repressiva med yttrandefrihet och åsiktsfrihet som Ukraina är idag. Men sättet att forma historieskrivningen efter en nationalistisk idealbild är ungefär densamma. Typiskt nog kom det polska regeringspartiet PiS till makten 2015 med ambitionen att "omkalibrera många av de sätt på vilket det polska folket tänker, pratar och lär sig om sin egen historia" enligt den breda strategin att återskapa en "starkare känsla av nationell stolthet" i Polen, för att citera Deutsche Welle.

Det är i alla händelser en eskalerande konflikt som passerat under svenska mediers radar och som den svenska regeringen tycks helt omedveten om. Och en konflikt som blottar den ukrainska regeringens oförmåga att hantera sina relationer till omvärlden, inklusive tidigare vänskapligt sinnade grannar. Men också dess besatthet av att vittvätta nationaliströrelsen OUN och dess militära enhet UPA, till och med på bekostnad av EU-medlemskapet. Det ger också Stefan Löfvens uttalande om att ett ukrainskt EU-medlemskap ”inte är aktuellt” en annan, för Löfven själv okänd (?), dimension.

Fortsättning lär följa.

Om politisk censur:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/05/nagra-iskalla-fakta-om-ukraina-som-ger.html

Om den polsk-ukrainska konflikten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/08/polsk-ukrainskt-historiekrig.html

Polsk-Ukrainskt historiekrig

Maj Wechselman skrev en liten artikel i Aftonbladet i fredags som tydligen har vunnit stor spridning. Det är glädjande då ämnet är stekhett (eller borde vara) och ger en inblick i den ukrainska statligt stödda historierevisionism som bedrivs i skuggan av Putin-hysterin. 

Hon nämner där att Polen och Ukraina kommit på kollisionskurs med varandra då polska parlamentet den 11 juli beslutade att massakern på 100000 polacker genomförd av ukrainska nationalister under 1943-44 var folkmord. Vilket föranlett vilda protester från ukrainskt håll förstås.

Det finns olika siffror på antalet polska dödade men dokumentationen är riklig och vittnesmålen mångtaliga. Filmbilder och foton finns också tillgängliga i stort antal. Det bör alltså stå utom allt tvivel att den nationalistiska ukrainska armén UPA utfört massmord i Volynien och Galizien, numera nordvästra Ukraina. Att det var Banderas nationaliströrelse OUN-B som stod för beslutet är också väl dokumenterat. Motivet var framför allt att rensa Volynien och en del av Galizien från polacker eftersom de visste att polackerna skulle göra anspråk på gränsregionerna efter kriget som då (sommaren 1943) tyskarna såg ut att sannolikt förlora. Utan en polsk befolkning skulle anspråket bli svårare att hävda tänkte de sig. I bakgrunden låg förstås också ett gammalt polackhat och verkliga oförrätter som ukrainare blivit utsatta för under polskt styre.

Somliga kallar det etnisk rensning medan alltså polska parlamentet vill fastställa det som folkmord. Det är möjligen ett politiskt bollande med ord men tiotusentals mord begicks och med de mest bestialiska metoder dessutom. Det bör vara uppenbart för de flesta. Just inte den ukrainska regeringen dock.

Det ligger helt i linje med en förnekelsekultur som inleddes redan efter kriget då många OUN/UPA-ledare och kombattanter flydde västerut och fortsatte sitt krig genom att befolka diverse akademiska lärosäten och därifrån vittvättat de nationalistiska rörelsernas aktiviteter i Ukraina och producerat material till stöd för ett hjältenarrativ där självständighetskampen har satts i förgrunden och de mörka delarna sopats undan eller förminskats. Delvis med CIA-medel producerades exempelvis UPA-krönikorna (Litopy UPA – Chronicles of the Ukrainian Insurgent Army) av dessa veteraner. En skönmålning av UPA som fortfarande refereras till av dagens ukrainska propagandaproducenter och historierevisionister.

Under senare tid har också yngre akademiker och politiker fört den här bilden vidare och under president Viktor Jusjtjenko (2005-2010) blev den en nationell hållning. Vi kan kalla det en nationell minnespolitik (fast glömskepolitik passar egentligen bättre) eller varför inte tyska Geschichtspolitik som ofta använts för att beskriva Jusjtjenkos hantering av den ukrainska historien. Den var tämligen problematisk i det spända läge som rådde i Ukraina under och efter Orangerevolutionen 2004 och i ett land som Ukraina med en befolkning med så diametralt olika syn på historien och på symbolernas värde. Istället för att ena har denna politik haft en tendens att så split och att det inte har främjat nationens enhet är dagens konflikt ett blodigt bevis på.

Jusjtjenko avslutade med att postumt utnämna Stepan Bandera till ”Ukrainas hjälte”. En utnämning som hans efterträdare Janukovytj senare drog tillbaka. Jusjtjenko ägnade dock mycket av sin tid åt att bygga institutioner för mytproduktion och historierevision. Bland annat använde han sig av säkerhetstjänsten SBU:s (tidigare KGB:s) arkiv vars ansvarige Vladimir Viatrovytj styrde utbud och vilka som skulle få tillgång till arkiven. Det här skriver bland andra den svenske Lund-forskaren Per-Anders Rudling om.

Mytbildningen kring OUN/UPA och Stepan Bandera blev i detta minnespolitiska arbete fundament kring vilka nationen skulle byggas, var det tänkt. Eller också en medveten provokation? Som det senare har det hur som helst fungerat. Nämnde Viatrovytj har dock en annan syn på saken vilket han offentliggjord exempelvis i publikationen Ukrainska Pravda 2010 där han säger att nationaliströrelserna OUN/UPA är hörnstenar i nationens identifikation och att det utan UPA, Bandera och Sjuchevitj inte skulle finnas något självständigt Ukraina. Han hävdade vidare att deras exempel har inspirerat framtida kämpar för mänskliga rättigheter och nationell enhet, som dissidenter under Sovjetstyret och aktivisterna som drev på Orangerevolutionen.

Att distansera sig från Sovjet/Ryssland blev under Jusjtjenko ett huvudspår i den ukrainska politiken vilket naturligtvis inte alla invånare uppskattade. Ironiskt nog bedrevs politiken med ungefär samma metoder som Sovjet tillämpade. ”A spitting image of Soviet history writing”, enligt Rudling. Skolböcker skrevs om, gator döptes om, minnesmärken och statyer restes och minnesceremonierna avlöste varandra, ofta i samspel med den Kiev-baserade ortodoxa kyrkan, vilket har stor effekt bland de många djupt religiösa ukrainarna.

Med Janukovytj tog minnespolitiken en annan riktning men är nu, efter Euromajdan, tillbaka och bedrivs med kanske ännu större beslutsamhet. Nämnde Viatrovytj är också tillbaka och har nu tilldelats en post som ledare av den nyinrättade institutionen Ukrainska Institutet för Nationellt Minne till vilket också allt före detta KGB-material har överförts. Som med andra ord åter är i händerna på samme man som under Jusjtjenko. Hans huvuduppgift är främst att vittvätta minnet av OUN och UPA och de ledande figurerna kring dessa rörelser, som Bandera.  Viatrovytj är synnerligen lämpad för uppgiften då han inledde sin karriär med att göra sig känd i TsDVR (med kontor passande nog på Banderagatan i Lviv), en organisation som grundades av ultranationalister i diasporan med syfte att marknadsföra den heroiska berättelsen om OUN/UPA.

Till stöd får han även det lagpaket som drevs igenom under våren 2015. Det innehåller fyra huvuddelar där en av dem, nr 2538, bär rubriken ”on the legal status and honoring the memory of participants in the struggle for independence of Ukraine in the twentieth century”. I korthet innebär den att det blir straffbart (oklart vilken typ av straff) att offentligt framföra en ”respektlös attityd” till OUN/UPA eller ”förneka legitimiteten i 1900-talets ukrainska kamp för självständighet”. Artikel 5.2 handlar om att staten ska vidta åtgärder för att öka medvetenheten om frihetskämparnas historia. Ordagrant så här:

“The State shall take measures aimed at increasing awareness and drawing public attention to the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It develops and improves curricula, textbooks, programs and activities in order to study the history of struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century. It shall spread objective information in Ukraine and in the world about the struggle and fighters for Ukraine's independence in the twentieth century”.

Det som nyligen ytterligare retat polackerna är att den Stepan Bandera som beordrade massmordet 1943 nu föräras en av de större gatorna i Kiev som byter namn från Moskvagatan till Banderagatan. Det var många som jublade över att på detta vis ge ett tjuvnyp åt ryssarna men tänkte kanske mindre på att polackerna blev minst lika upprörda. Möjligen vilseledda av den desinformation de skedmatats med på senare år.

Håller i skeden gör som sagt Vladimir Viatrovytj som för några år sedan skrev en bok om Volynien-frågan där han försökte leda i bevis att de polska mördade handlade om kombattanter dödade i krig. Per-Anders Rudling gjorde en kritisk granskning av boken och författade sedan (2012) en artikel som kan liknas vid en akademisk avrättning. Så här avslutar han:

”As an account on the OUN-UPA murder of the eastern Poles, this reviewer would not recommend Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina (titeln på Viatrovychs bok/min anm.) either to scientists, lecturers, or students. However, with a critical introduction Druha pol’s’ko-ukrains ‘ka viina could perhaps be used as an object of inquiry in a higher seminar on comparative far-right revisionism and obfuscation. Like Stavlennia OUN do ievreiv (en annan Viatrovych-artikel/min anm.), it illustrates a culture of historical denial that, in combination with self-victimization, fuels the rise of the extreme right. Against the backdrop of current developments in Ukraine, it is disturbing reading […] Ukrainian studies have long struggled to draw the line between scholarship and ultranationalist activism. This book raises serious questions, not only of academic integrity but also of fundamental human rights” (Rudling “Warfare or War Criminality?” 2012:379).

Detta alltså om den person som är bland de högst ansvariga för att förse ukrainarna och världen med ”objektiv information” om OUN och UPA, som det står i den citerade lagparagrafen här ovan.

Det här vore väl något för Stratcom, NATO:s center för strategisk kommunikation, att granska närmare? Kanske kan Sverige introducera en utvidgning av centrets sökradie? Anders Ygeman betonade i slutet av maj i år hur viktigt det var att ”bygga kapacitet för att identifiera och motverka kampanjer” och Stratcoms chef Janis Sarts uttryckt sin förhoppning om att Sverige ska ”bidra med experter och erfarenhet som kommer fortsätta utveckla centrets arbete”.

Varför inte skicka Rudling?

På jakt efter det försvunna förflutna

En solig men kylig februarisöndag beger vi oss från centrala Lviv till den lilla staden Zolochiv, cirka 6 mil därifrån, på jakt efter det förflutna. Jag får följa med Jan Czajkowski och hans fru Ulla på deras sökande efter släktingar till Jan. Han har aldrig tidigare besökt sin pappas gamla hemtrakter och vet inte särskilt mycket om eventuella kvarvarande släktingar men har anlitat Lviv Ecotours för att få stöd med chaufför/guide, Serhiy, som också översätter och hittar i Zolochiv. Det kommer att bli en resa i sökandet efter ett förflutet som har begravts i nya lager av historisk fernissa, som en ny befolkning fört med sig, men också en resa i det nya och instabila Ukraina. Jans berättelse om hur hans pappa Jozef kom till Sverige är dock mycket speciell och spännande i sig och kräver ett visst utrymme till att börja med.

Till Sverige i ubåt

Som 21-årig elektriker krigsplacerades Jozef på en av Polens fem ubåtar och befann sig vid krigsutbrottet 1939 ute på Östersjön. När kapitulationen var nära beordrades de alla att söka hamn i Storbritannien eller på neutral mark, för att ubåtarna inte skulle falla i händerna på ockupanterna (Tyskland västerifrån och Sovjet österifrån enligt uppdelningen i Molotov-Ribbentrop-pakten). De två ubåtar som försökte ta sig till Storbritannien stötte på brittiska minor och gick till botten med man och allt. En ödets grymma ironi för flera hundra sjömän. De tre övriga båtarna (Zep, Rys och Zbik) begav sig istället mot svenska kusten och nådde tryggt fram, bogserade sista biten in till Vaxholm. Därifrån förflyttades de till centrala Stockholm innan de flyttades vidare till Taxinge-Näsby och slutligen till Mariefred, där de låg återstoden av den tid andra världskriget pågick. Flera år med andra ord, både båtar och besättning. Medan kriget rasade hemma i Polen fann de sig internerade i baracker intill sina båtar. Naturligtvis oroliga över vad som hände deras hemland och deras nära och kära och möjligen frustrerade över att inte kunna delta i skeendet, men i övrigt spenderande en ganska fri interneringsperiod i Mariefred. Flera av dem lärde sig svenska, lärde känna svenskar i Mariefred, tog tjänst i jord- och skogsbruk och deltog i den fridfulla stadens sociala liv. Det finns en bok om dessa ubåtar och sjömän, ”Polska ubåtar i Mariefred – en nästan okänd episod från andra världskriget”, skriven av Erik Dahlberg. Ytterligare en bok, ”En polsk ubåtsman i Mariefred” är skriven av en av de polska sjömännen, Wadek Sloma. Dessutom finns en film, ”När polackerna kom till Mariefred”, som beskriver den här ganska unika episoden.

Ungefär hälften av de totalt ca 169 sjömännen begav sig dock hem till Polen igen efter kriget, för att möta ganska osäkra öden. Den andra hälften däremot stannade i Sverige, och bland dem Jans pappa Jozef. Han bosatte sig i centrala Stockholm och levde där fram till sin död 1996. Till Polen åkte han först 1963 men blev besviken över vad han såg och om jag förstått rätt blev det hans enda besök till det gamla hemlandet. Dessutom hade den gamla hemorten Zloczow blivit Zolochiv efter kriget och en del av den ukrainska sovjetrepubliken. Dit begav han sig aldrig.

Här i Sverige gifte han sig och fick tre barn, två döttrar och så sonen Jan. De lärde sig aldrig polska riktigt (fanns ingen hemspråksundervisning då) och fick inte reda på särskilt mycket om Polen. Jozef talade inte gärna om det gamla hemlandet. Mycket är alltså fortfarande höljt i ett dunkel för Jan och hans systrar.

Zolochiv/Zloczow

Vad Jan ändå visste var att farfar också han hette Jan och var skomakare i det då polska Zloczow, utanför det då likaså polska Lwow (faktum är att han också levde medan det hette Lemberg och tillhörde Österrike-Ungern). Farmor hette Marta och började arbeta som piga åt Jan Sr men gifte sig med honom efter en tid och fick tre söner, varav Jozef var mellanbrodern. Hon var mer än 40 år yngre än Jan Sr och enligt ryktesuppgifter lär hon ha haft en kärleksaffär med deras inneboende, en ukrainare vid namn Adam Zagrobelny. Enligt dessa rykten skulle denne Adam till och med kunna vara den biologiska pappan till Jozef. Sanningen blev aldrig klarlagd och gick kanske i graven med mamma Marta, som dog i början av 1960-talet. Hon hade då för länge sedan lämnat Zloczow. Hon och Jozefs två bröder tvingades flytta till västra Polen efter kriget, då Zloczow alltså blev Sovjet-ukrainska Zolochiv.

Egna bilder. Längst upp Jan och sedan stan. En märklig blandning av lantlig idyll, sliten sovjetisk håla och ståtliga Habsburg-residens.

Vi skulle med andra ord hålla utkik efter både Czajkowskis och Zagrobelnys namn i sökandet efter eventuella anförvanter vilket blev ett ganska chansartat företag. Det fanns inga som helst garantier att arkiv och andra uppgifter skulle finnas intakta i Zolochiv.

- This is not like in Western countries, skrattade guiden Serhiy, som också berättade för oss om sin farfar som hann bli inkallad till fyra arméer under sin livstid, först den österrikiska under första världskriget, sedan ukrainska under den korta tid efter 1vk då den kortlivade Väst-ukrainska Republiken utropades, sedan den polska armén och slutligen den sovjetiska. Gränstrakter har ofta en komplicerad och lätt schizofren historia. Det gäller inte minst västra Ukraina.

Vi började hur som helst på ortens stora begravningsplats. Där fanns både enkla gravar med träkors och ståtliga sarkofager och minnesstenar med foton, som brukligt var i Sovjetunionen, ryska namn blandade med polska och ukrainska och en del tyska. Där hade vi dock ingen lycka med oss men fick en fascinerande promenad bland gravarna som framkallade fantasier om vilka människoöden som dolde sig bakom stenarnas namn och datum för födslar och dödsfall.

Egna bilder. Zolochiv begravningsplats. Det förekommer gravplundring, vilket framgår av bilden längst ned.

Strax intill begravningsplatsen finns också en av alla de otaliga monument över fallna soldater som fortfarande står i snart sagt varje stad i Ukraina. När Lenin och andra sovjetiska kommunistledare fallit i och med den lag som togs för knappt ett år sedan (Decommunization laws) bevaras fortfarande monument över kriget.

Egna bilder. Monument över fallna soldater i Zolochiv. The Great Patriotic War/Stora Fosterländska Kriget pågick 1941-45. Numera har Ukraina lagstiftat om att benämningen Andra Världskriget ska vara den enda officiella och det pågick 1939-1945 och inget annat.

Nya tider, nya krig

Efter vandring i snålblåst på begravningsplatsen är det dags för lunch på en av ortens krogar. Vi tar deras specialitet, en sorts gryta med kött, grönsaker och pommes frites (!). Lite udda men smakar bra och Nescafe-kaffet värmer gott. Vi får också tillfälle att lära känna guiden Serhiy lite bättre. Han är en väldigt sympatisk, lugn och öppen människa och berättar att han är inkallad till det militära egentligen sedan 13 månader och att han göra dessa turer på ”fritiden”. Som 46-åring och pappa blev han förvånad över sin inkallelse och förbittrad över att inte ha fått avsluta tjänstgöringen ännu trots att kontraktet skulle löpa över ett år. Det är dock ont om kunniga soldater och Serhiy är så pass gammal att han hunnit göra militärtjänst i Sovjetunionen och sedan varit reservofficer och är tydligen en duktig instruktör och det är som sådan han gör sin tjänst, i Yavoriv alldeles intill polska gränsen. Det är där NATO brukar hålla sina gemensamma övningar med ukrainska armén. Långt ifrån fronten i öst åtminstone. Men han avskyr livet i det militära och längtar till det civila livet på heltid. ”Männen där är inte helt normala”, säger han ungefär. 

Egen bild. Guiden Serhiy och Jan Czajkowski lägger upp planen för dagen (?)

Efter avslutad lunch beger vi oss till den katolska kyrkan i staden där det bör finnas dokument som skulle kunna ge ledtrådar Jans släktingars öden. Vi får vänta en stund eftersom det pågår en gudstjänst i kyrkan och kyrkoherden med andra ord är upptagen. Den tar dock slut rätt snart och den unge kyrkoherden tar emot oss. Han har dock inte tillgång till arkiven visar det sig och hänvisar istället till en person med administrativa uppgifter som Jan kan ta kontakt med senare. Det blir alltså inga personliga möten eller arkivträffar den här dagen. Jan får göra ett återbesök senare, mer förberedd och kanske i sällskap med sina systrar.

Katolska kyrkan i Zolochiv. Från 1726. Längst ned en minnestavla över offren i Katyn , Miednoje och Charkow.

Vi beger oss istället till slottet i Zolochiv. 

Zolochiv Slott och pogromen 1941

Slottet i Zolochiv ligger nästan mitt i staden och är ursprungligen anlagd under 1400-talet. De nuvarande byggnaderna är dock av senare datum men har en intressant historia. Den som är förknippad med andra världskriget är emellertid en mycket mörk sådan, pogromen 1941. Vid denna tidpunkt användes slottet som fängelse och de sovjetiska ockupanterna låste där in en mängd politiska fångar, varav många var ukrainare. När tyskarna avancerade i slutet av juni 1941 fanns inte tid att evakuera fängelset och de sovjetiska vakterna och soldaterna avrättade helt sonika fångarna. Flera hundra lik mötte den anländande tyska SS-divisionen Wiking och de övriga förband som anlände till staden den 3 juli. 

Vad som sedan hände finns det en del olika versioner av men helt klart är att en fruktansvärd pogrom utbröt där judar och en del kvarvarande ryssar, inklusive kvinnor och barn, slogs ihjäl på öppen gata eller slängdes levande i en massgrav. Enligt en historiker, Bernd Boll, som undersökt händelsen närmare, lär ett stort antal män ur den ukrainska befrielsearmén OUN däri ha slängt handgranater för att ta död på de som fortfarande levde. SS-divisionen Wiking vid sidan av Einsatzgruppe C (vars huvuduppgift enligt dess ledare Erich von dem Bach-Zelewski var att ”förinta judar, zigenare och politiska kommissarier” på östfronten)  lär ha deltagit men också ett stort antal civila ukrainare som varit ute efter hämnd för avrättningarna i slottsfängelset. Det sägs att en del judar varit officerare i sovjetiska säkerhetsstyrkan NKVD och därmed kunde ha varit inblandade i fängelseavrättningarna vilket spädde på den antisemitism som funnits lagrad sedan hundratals år och troligen varit en förklaring till den grymhet som utspelade sig under dessa julidagar i Zolochiv med omnejd. En grymhet som finns skildrad på film i ett Youtube-klipp som åtminstone påstås vara ifrån dessa händelser. 

Enligt Bolls uppgifter ska officerare ur reguljära arméns 295:e infanteridivision ha satt stopp för massakern, beordrat återställande av ordningen och förklarat de få överlevande stå under tyska krigsmaktens beskydd. Det varade nu inte så länge men det är ändå intressant att notera att det är en tysk överstelöjtnant (vid namn Otto Korfes) är den som avbryter massdödandet och att det förutom soldater ur SS-divisionen Wiking är ett stort antal OUN-aktivister inblandade som enligt Boll visade prov på en ”brutalitet överskridande det normala”.

Idag är slottet emellertid en fridfull plats med sitt Kina-slott och gröna vallar, som gjorda för picknick under soliga vårdagar.

Egna bilder. Slottet i Zolochiv. 

De mörka händelserna finns dock ingraverade i minnestavlor på väggen vid slottsporten. Beskrivningen visar dock spår av förnekelse då tavlorna endast talar om ”bolsjeviker” och ”nazister” som skyldiga till dödandet. Det finns en hel del skuldbearbetning att gå igenom för Ukraina. Något som givetvis försvåras av de lagar som togs för knappt ett år sedan och som förbjuder andra beskrivningar av OUN-UPA än de som följer hjältenarrativet av dessa rörelser. Som Göran Rosenberg en gång sagt är historieförnekelse ”ingen god tradition” och den gör att vi inte vet vart vi är på väg eftersom vi inte vet varifrån vi kommer. Boll är en tysk historiker men om hans ukrainska kollegor skulle upprepa hans ovanstående beskrivning av OUN-aktivisterna i Ukraina idag skulle den möjligen betraktas som ett lagbrott.

Egen bild. Minnestavla vid Zolochiv slott. Endast nazister och bolsjeviker ligger bakom pogromen på judar... enligt vad man vill att vi ska minnas.

På vägen från slottet stöter vi ihop med flera hundra soldater ur livgardet. Troligen på väg till en filmföreställning, eller kan det möjligen vara en stor dragning. De marscherar hur som helst alla in i Folkets Hus som står där och minner oss om Sovjettiden. Jag hinner fundera över vad dessa unga män vet om vad som skedde i denna stad under 2vk och på vilket sätt det har beskrivits. Dödandet fortsätter och historierevision är ett sätt att hålla det igång.

Egna bilder. Livgardet på väg till... filmvisning?

Mera slott

Vi hinner med ytterligare ett slottsbesök. Bara ett par mil från Zolochiv finns Pidhirtsi med sitt en gång mycket ståtliga slott, byggt mellan 1635-40. Det liknar numera ett spökslott men det är lätt att ana dess forna prakt och utsikten från baksidan ned mot dalgången är magnifik. Den siste privata ägaren packade ihop allt av värde och flydde till Rumänien vid krigsutbrottet 1939 och det har sedan dess varit bland annat tuberkulossanatorium. Det står nu under Lvivs Konstgalleris jurisdiktion men det finns inte pengar att göra några större renoveringar. Ett monument över fallna krigshjältar står framför slottet som minne från Sovjettiden. Ett slitet och förfallet slott är ett annat sådant.

Egna bilder. Pidhirtsi slott. Samt det nästan obligatoriska krigsmonumentet.

Egen bild. Ett eget litet kapell hör naturligtvis ett slott av rang. Pidhirtsi slott tillhör detta.

Det judiska Sasiv/Sassov och sovjetiska rymdkrigslämningar  

Vägen tillbaka till Lviv från Zolochiv finns ytterligare ett slott, Olesko, som ingen riktigt vet hur gammalt det är men som är nämnt i skrift så tidigt som på 1200-talet. Detta hinner vi tyvärr inte se närmare på men det finns en del andra intressanta lämningar från förr av lite ovanligare art.

I närheten av byn Sasow/Sasiv finns en judisk begravningsplats, eller rättare sagt fanns. Det är nu inte mer än en inhägnad gräsmatta, men det står två märkliga vita byggnader kvar mitt ute i det gröna. Där vilar två Chassidiska rebbes/tzadiker av Sasow-dynastin enligt vår guide. Vi har dock svårt att se från vägen de speciella chassidiska typer av gravhus som kallas för Ohel. Själva byn beboddes före 2vk till cirka 40 % av judar. En församling som förintats på samma sätt som så oerhört många i byarna runt omkring här i Ukraina och i Polen. Det mer kända Brody ligger bara någon mil från denna plats exempelvis.

Egen bild. Inte lätt att se men ska vara gravplats för Sasov-tzadiker. En Ohel.

Den chassidiska Sasow-dynastin tillblev emellertid här 1775 under rebbe Moshe Leib Erblich av Sassov. Dessa dynastier grundades av lärlingar till Chassidismens grundare Baal Shem Tov och brukar bära namnet efter platsen där dynastiernas grundare residerar. Sasow-dynastin är bara en av alla dessa som fanns i det som nu är Ukraina. Utanför Tjernivtsi finns exempelvis residenset för Sadagora-dynastin, vilken jag skrev om för ett par veckor sedan. Att besöka en tzadiks grav är en helig handling för chassidiska judar och pilgrimer brukar resa till dessa platser för att be. Bönerna ska få extra kraft vid dessa gravplatser. 

Inte långt därifrån står lämningar av modernare snitt men som jag inte heller blir riktigt klok på vad de egentligen är. Vår guide säger att de uppfördes under den del av kalla kriget som brukar kallas ”Star Wars”, då USA - under Ronald Reagan - lät projektera SDI, ett rymdförsvar för att slå ut sovjetiska missiler. Således tror jag att detta är sovjetiska så kallade ”Early Warning-radar” av något slag. Svar på Reagans "Star Wars". Men jag kan inte härleda på nätet om detta stämmer och i så fall exakt vilken typ detta rör sig om. Kanske även här någon läsare känner till dessa monument över kalla krigets sista dagar?

Egen bild. Sovjetisk Star Wars-radar? Utanför Sasiv.

Tillbaka till Lviv kommer vi alltså utan att ha fått några svar på så många frågor om sin släkt. Men vi har fått en intressant tur genom västra Ukraina, tidigare Sovjet, tidigare Polen, tidigare Österrike-Ungern. Lager på lager av historiskt damm ligger över dessa trakter och gör dem så oerhört intressanta att besöka. Det förflutna ligger där under dammlagret och inte sällan pekar det mot framtiden på ett sällsamt och skrämmande sätt som jag tycker är påtagligt här i Ukraina.Till slut hittar vi faktiskt också en namne till Jan. Förvisso med lite annan stavning och knappast släkt. Men det får duga som avslutning.

Egen bild. Jan Czajkowski och namne (gatuskylten)

Solidaritet – det är rörelsen som är budskapet

Just hemkommen från den vackra staden Gdansk. Ur gruset som var kvar av den efter andra världskrigets bombningar har den gamla Hansa-staden rest sig, pietetsfullt renoverad, och utgör nu en förförisk turistmagnet. Det kan lätt glömmas bort när man strövar längs huvudgatan bland kaféer och bärnstensbutiker att staden också varit plats för ett mångårigt drama där en kraftfull folklig rörelse fick regimen att skälva. Den fria fackföreningen NSZZ, eller Solidarnosc som vi känner den som, blev en betydelsefull del av det folkliga motstånd som fick muren att slutligen falla.

Ett besök vid monumentet för de dödade hamnarbetarna 1970 och det intilliggande museet över Solidarnosc påminner om kraften i rörelsen och den rad av händelser som började med Lech Walesas avsked och återanställning vid dåvarande Lenin-varvet i Gdansk och slutade med att han blev Polens president.

Som reselitteratur hade jag med mig Göran Greiders ”Ingen kommer undan Olof Palme”. Han skriver om arvet från Palme och om socialdemokratin som efter hans död tappat kompassen. Hans huvudtes är att det är rörelsen och den breda kollektiva kampen som är grunden för social och politisk förändring.

På ett märkligt sätt smälter hans text samman med mina intryck av Solidarnosc där jag går längs Ulica Robotnicza och de gamla slitna arbetarbostäderna i rött tegel som snart ska rivas för att ge plats åt det nya Gdansk. 

Själva Leninvarvet heter, sedan det privatiserades 1990, Gdanskvarvet, och sysselsätter numera endast en tiondel, ca 2000 personer, av vad det gjorde under glansdagarna. Stora delar av varvet är övergivet och föremål för restrukturering. En ny stadsdel kommer att byggas på dess mark och de intilliggande kvarteren. ”Den nya levnadsstandarden” förkunnar en reklamskylt i stadens centrum. Någon rotar bland sopor bakom ett staket av korrugerad plåt. 

Solidarnosc blev porten till frihet för hela Polens folk. I jubileumsskriften för fackföreningens 30-årsdag 2010 går att läsa:

”A struggle for freedom was not easy and sacrifices were unavoidable, but a new economic and political reality of the capitalist system also turned out to be hostile to human dignity and work. Therefore, NSZZ Solidarnosc must remain the “Gate of Freedom”, through which an impulse for protection of fundamental values and dignity of human work will keep flowing”.

Göran Greider skriver om det politiska klimatet i dagens Sverige, där Sverigedemokraterna tågat in i riksdagen, att problemet är ”frånvaron av en rörelse och en politik som ger hopp om ett annat samhälle”.

När jag ser bilderna från 80-talets kamp mot regimen som Solidarnosc förde tänker jag på hur dessa arbetare då måste ha känt och tänkt. De såg ett alternativ till enpartistatens maktfullkomlighet. Det viktigaste var, enligt delegaterna vid fackföreningens första kongress 1981, att alla människor var jämlika, hade samma rättigheter och att en känsla av samhörighet var väsentligt i byggandet av landets välfärd. Liberala ideal sipprade måhända genom muren och gav uttryck för vad det egentligen handlade om; att ta kontroll över sin arbetssituation.  

Vad blev det av dessa drömmar? Jag läser vidare i jubileumsskriften:

”A struggle for decent workplace in an independent country and free-market economy turned out to be as difficult as a struggle for freedom itself... Unfortunately, the Trade Union´s engagement in politics was used by many right-wing politicians, who did not regard workers problems as the most important, and Solidarnosc became a tool in their own political games.”

“Rörelsen är budskapet”, hävdar Göran Greider envist. Endast folkliga rörelser kan rubba den borgerliga grundsynen på väljarna ”som kundstock och partierna som företag som ska locka till sig konsumenter”. Denna folkliga rörelse måste, fortsätter han, drivas av något som rör sig om konkreta saker i människors tillvaro:

”En sådan praktisk-konkret och samtidigt nästan överväldigande utopisk fråga går att peka ut utan större ansträngningar: den dimension av individuell frigörelse och social jämlikhet som rör arbetets frihet... Arbetet är det centrala i de allra flesta människors liv. Även för dem som går arbetslösa visar den sig vara det när arbetsgemenskapen går förlorad. Det är vanmakten, auktoritetstron och lydnaden på Sveriges arbetsplatser som dagligen och under hela liv fortgående stympar människor”.

Denna vanmakt är ungefär densamma oavsett det är partieliter eller ekonomiska eliter som styr företagen och bestämmer över de anställdas situation. Men vilka alternativ pekas ut nu när den liberala marknadsekonomin utropat sig som enväldig härskare över världen och framställs som den enda vägens politik så snart alternativa idéer förs fram? Vad kommer härnäst för folkliga rörelser? 

När vi har tröttnat på att förvalta våra fonder, välja elbolag och försäkringsbolag och flyttat runt våra pensionspengar för att få bästa möjliga ränta. När valfrihetens futtiga instrument för förändring i riktning mot ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle visar sig inte tillnärmelsevis räcka till.

Vilka värden ska vi samlas kring då för att åstadkomma politisk förändring?

Apropå Palme och Polen: