onsdag 29 februari 2012

Diskrimineringsombudsmannen – myndigheten som tystnade

Någon som hört något från DO det senaste året? Nej, skulle inte tro det. En del kanske tycker det är bra. Sverigedemokraterna till exempel som helst vill lägga ned myndigheten. Men DO har i sitt uppdrag att informera och sprida kunskap om diskrimineringsförbud och även att skapa debatt kring frågor om mänskliga rättigheter. Därför är tystnaden under det senaste året anmärkningsvärd och väcker en del frågor.

Under hösten och vintern 2010/11 gick ett närmast hatiskt mediedrev mot DO som myndighet, och i synnerhet mot dess chef Katri Linna. Enskilda fall kommenterades och kritiserades och ryktesspridning och anonyma baktalanden ingick som metod för att misskreditera myndigheten och Katri Linna som person och yrkesmänniska. I det mediebuller som uppstod passade regeringen på att använda sin utnämningsmakt.

Det ingrepp i DO:s verksamhet som regeringen utförde i februari 2011 bröt mot de principer som diskrimineringslagen och dess förarbeten föreskriver om att regeringen inte själv ska kunna ändra på ombudsmannens uppdrag. Detta för att, som det står i regeringens egen proposition om den nya diskrimineringslagen, därigenom garantera DO ”en hög grad av självständighet och oberoende i förhållande till regeringen...” DO Katri Linna fråntogs sitt uppdrag och regeringen tog initiativ till vad statsrådet Erik Ullenhag kallade ”en nystart för ett starkare arbete mot diskriminering” genom rekrytering av ny chef för myndigheten, genomförandet av en myndighetsanalys och ett förtydligande av DO:s uppgifter genom ett regleringsbrev vari det bland annat betonades att myndigheten skulle minska ärendebalanserna och redovisa åtgärder som vidtagits vad gäller tillsynen över aktiva åtgärder.

Att den tillförordnade DO som tog vid, Håkan Sandesjö, höll låg profil kanske inte är så märkligt. Han satt bara i drygt ett halvår tills nuvarande chefen för myndigheten, Agneta Broberg, tillträdde i oktober 2011. Att det varit minst lika tyst sedan dess är desto mer anmärkningsvärt. Men möjligen förståeligt. Agneta Broberg är nämligen säkert en duktig jurist men hon har inga som helst kunskaper om myndighetens verksamhetsfält, mänskliga rättigheter och diskriminering. Även om hon enligt egen utsago har läst 10 kilo böcker i ämnet för att lära sig.

Troligen är det så regeringen vill ha det. En foglig tjänsteman som inte bedriver mycket informations- och upplysningsarbete och inte har så många synpunkter på diskriminering. I synnerhet när de blottar svagheter i den egna partipolitiken. Folkpartiet håller i trådarna i den del av arbetsmarknadsdepartementet som sorterar under integrationsministern och har motarbetat myndigheten ända från starten under denna indelning; efter valet 2010.

Det hör ju till saken att den för myndigheten ansvarige ministern, Erik Ullenhag, offentligt gav uttryck åt sitt ogillande av ombudsmannens yttrande i det s.k. niquab-ärendet. DO menade att det inte gick att införa något generellt förbud mot heltäckande klädsel i skolan. Erik Ullenhag framförde i en artikel kritik mot detta och utlovade att han och Folkpartiet skulle driva på för en lagändring.

Redan ett år tidigare hade skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp), på sin blogg och i andra sammanhang, uttryckt sin åsikt att skolor ska ha rätt att vägra kvinnor med heltäckande huvudduk att delta i undervisning och drivit på för att få fram ett beslut i just detta enskilda fall där Stockholms Stad stod som den anmälda parten. Det var också hon som JO-anmälde DO för att handläggningen av ärendet varit långsam.

Under sommaren 2010 försökte också Jan Björklund (fp) lansera ett förslag om ”slöjförbud” i skolor. Erik Ullenhag figurerade även där i lanserandet av ”reformen” inför pressen. Jan Björklund tog för övrigt återigen upp detta ärende nyligen vilket jag skrivit om tidigare.

Till detta kan läggas att den myndighetsansvarige statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) ett halvår innan han tillträdde den posten, uttryckt sitt starka ogillande av DO:s beslut att driva ett annat uppmärksammat fall, det s.k. ”handskakningsfallet”.

Så vad vill då egentligen departementet att myndigheten DO ska vara? Ja, knappast en stark och av regeringen oberoende röst som tar upplysningsdelen av sitt uppdrag på allvar och håller debatten igång om den diskriminering som finns. Inte minst inom offentliga verksamheter. En del svar kanske kommer av Riksrevisionens granskning ”Statens arbete med diskrimineringsfrågor” som ska publiceras 8 mars. Förhoppningsvis utmynnar granskningen i en del rekommendationer till regeringen som kan vägleda dem tillbaka till förarbetena till diskrimineringslagen och dess texter om oberoende som jag nämnde tidigare. Riksrevisionen har ju själva bytt huvudman från att ha sorterat under regeringen till att numera vara en myndighet under riksdagen. För att blir mer oberoende från regeringen. Kanske det kan vara en rekommendation? Låta Diskrimineringsombudsmannen ta sig ur regeringskansliets grepp och inrättas under riksdagen istället. Gärna med en grundlagsskyddad uppgift. Det skulle följa internationella principer för MR-byråer.

Ironiskt nog säger DO Agneta Broberg på myndighetens hemsida att hon ”ser som en viktig uppgift att lyfta upp diskrimineringsfrågorna i samhällsdebatten”.

Vi väntar och väntar...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar