Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 3

Personfixering och drevjournalistik

Mediernas personfixering och drevjournalistiken som riktar in sig på en person är en del av den snabba, förenklade journalistik som vunnit alltmer utrymme på bekostnad av djupare, undersökande reportage om samhällsproblem och sakfrågor. När drevet går blir det till slut omöjligt för medieaktörer att hålla sig utanför. Det gäller att överträffa de andra och den som fäller bytet först vinner. Ingen kan väl exempelvis ha undgått att notera Juholt-drevet?

Det har dock uppstått en viss debatt om hur sakligt Håkan Juholt egentligen granskades och av vilken anledning just han av alla politiker och partiledare skulle granskas så minutiöst ord för ord? Göran Greider, själv tidningsman, påpekar i en artikel just att ledarsidornas åsiktsmaskineri utlöste vågrörelser genom mediehavet där anonyma röster fick utgöra källor till braskande rubriker. Det var snabb och enkel journalistik och skapade säljande rubriker.

Vi kan nu bevittna hur Stefan Löfven behandlas med silkesvantar och när han exempelvis bryter mot socialdemokratiska kongressbeslut angående kärnkraft får han snarare applåder än visslingar i pressen. Opinionsmätningarna avlöser varandra och tjänar som bekräftelse på partiledareffekter. Det blir lätt en självuppfyllande profetia att måla upp bilden av att S kommer att må bättre av en ny partiledare och har med all säkerhet bidragit till att opinionssiffrorna nu pekar uppåt.

Denna typ av lågintensiva drev som pågick under ett års tid bär likheter med drevet mot Diskrimineringsombudsmannen (DO) för drygt ett år sedan som utmynnade i att Katri Linna fick lämna posten som DO. Ett skäl till detta som angavs från regeringshåll var bland annat ”den samlade bilden” av myndigheten. Denna hade alltså medierna samlat ihop till. Även i detta fall såg drevet ut att anföras från vissa ledarsidor (framför allt DN:s) och fortplantade sig sedan till andra tidningar och radio- och tv-kanaler. Källorna var genomgående antingen anonyma, före detta företrädare för JämO eller andra politiska debattörer som fick publicitet för sitt eget tyckande. En hel del rent felaktiga påståenden etablerades som sanningar utan att någon undersökte sakligheten. Det är fortfarande höljt i dunkel hur detta drev uppkom och kan vara intressant stoff för medieforskare att titta närmare på.

Noterbart är också den aggressivitet med vilken drevjournalistiken bedrivs. Det är svårt att slå sig fri från tanken att aggressiviteten och bristen på sakliga fakta går hand i hand. Finns det otvivelaktiga sakliga fakta att anföra behöver sällan tonen skruvas upp. De talar i regel för sig själva. Nick Davies gör en liknande notering om Daily Mails aggressiva sätt att gräva fram historier, där oönskat material ”kastas bort” och annat läggs till för att stödja historien man vill berätta. Han kallar tekniken för ”aggressive distortion”.

Personfixering och individualisering som samhällsfenomen

Den tyske historikern/författaren Paul Nolte har skrivit en essä ”Politik vid skampålen” i tidskriften Cicero feb-2012. Han talar där om en allt större klyfta mellan medborgare och makthavare och att det leder till att demokratibegreppet alltmer reducerats till kritik av politiska makthavare. Han betonar den starka individualiseringen av civilsamhället och som en följd av det mediernas starka fokus på makthavares person och privatliv.

Media ”avslöjar” och blottlägger makthavarnas brister och maktfullkomlighet. Men jag skulle vilja lägga till att personkulten också gäller de som beskrivs i positiva ordalag. Allt handlar om personer, inte politik. Juholt var en pajas och Löfven en trygg och stabil fackman som ”har vänt siffrorna” för S. Det är säkert sant. Men mest för att media har riktat en så stark strålkastare mot personerna. Politiken har hamnat i skuggan. Det handlar alltså oerhört mycket mer om vem som för ut politiken än sakfrågorna i sig. Man kan exempelvis också se hur Jonas Sjöstedt får positivt bemötande när han för fram sådant som Lars Ohly fick på skallen för att han alls nämnde.

Att sätta sig in i sakfrågor är tidskrävande och arbetsamt för journalister och betraktas som tråkigt och jobbigt att ta till sig för konsumenterna. Det är en lättare och mer säljande väg att gå att berätta om makthavarnas uttalanden, personlighet, klädsel och eventuella lik i garderoben. Det är en av massmediernas viktigaste uppgifter, att granska makten. Men den här personfixeringen leder uppmärksamheten bort från sakfrågor och de politiska visionerna och tenderar att nagelfara de utvalda mobboffren i absurd detalj. I värsta fall får vi fegare och passivare politiker och myndighetschefer som följer mainstream-fåran mot bättre vetande för att det är alltför riskabelt och obehagligt att hamna i drevets klor.

Vi måste också ställa oss frågan hur offren väljs ut? Det är inte alltid uppenbart varför en del punktmarkeras medan andra kan glida undan kritik tämligen lättvindigt. Vem kan avgöra vad som är sant och osant? Vem kan bedöma om den anonyma källan är en ovän, konkurrent eller en välgörande whistleblower? Tryckfrihetslagarna och meddelarskyddet är långtgående och det är viktigt för demokratin att medierna kan granska makten utan rädsla för efterforskningar och repressalier för källorna. Men det kan också vara ett problem för mediekonsumenten när källorna förblir okända. Vem kan granska media? Detta kommer jag att beröra i morgondagens sista del, del4, av denna serie inlägg om media.