Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 2

Tendenser i svenska media – nyheter eller propaganda?

I mitt inlägg igår redogjorde jag för den förflackning av media som Nick Davies beskriver i sin bok ”Flat Earth News”. Det handlar framför allt om den alltmer undanskymda roll som seriös undersökande journalistik tilldelas på nyhetsredaktioner till förmån för snabba, säljande, sensationella nyheter som lätt kan fångas upp och publiceras. Hans observationer (se del 1) görs naturligtvis ur ett engelsk/amerikanskt perspektiv. Men kan vi se liknande fenomen i Sverige? Jag påstår att det är så, även om en del är mer eller mindre accentuerat här och de svenska medierna rör sig i en annan, ganska unik, legal miljö gällande tryckfrihet vilket ger en viss särart.

Avsaknad av ägarpluralism – ensidighet och konsensus mot åsiktspluralism

Här i Sverige är emellertid ägarkoncentrationen extrem. Enligt en EU-rapport, ”Media pluralism in the Member States of the European Union”, kan denna ägarkoncentration till och med strida mot EU:s rättighetsstadgar. Problemet med avsaknad av ägarpluralism (media concentration) beskrivs i rapporten;

”A few companies may control the majority of TV channels and newspapers, potentially leading to an enormous opinion-forming power in that market”.

Det handlar då främst om Bonnier-koncernens unikt starka ställning. Den tendens, som Nick Davies talar om, att media alltmer okritiskt upprätthåller en politisk och moralisk konsensus som tenderar att bara avspegla de mäktiga gruppernas värderingar, får naturligtvis i en än värre slagsida när ägarkoncentrationen gränsar till monopol. Att lönsamheten är det primära för denna ägare bekräftas av flera som haft samröre med vd:n för Bonnier AB Jonas Bonnier som sägs vara främst intresserad av resultatet.

Det gör väggarna tunnare mellan annonsavdelning och redaktion och de snabba, säljande nyheterna får dominera innehållet. Undersökande journalistik och utrikes rapportering från egna korrespondenter på plats får ge vika. Ledare och debattartiklar ges också stort utrymme. Det kostar inte så mycket med ett allmänt tyckande och man för också på det sättet ut en ständig ström av, i Bonnier-koncernens fall, marknadsliberala åsikter.

Nick Davies ser ägarnas direkta inblandning i det redaktionella som ett mindre problem i Storbritannien och betonar istället de kommersiella kraven som boven i dramat. Tidsödande undersökande journalistik åsidosätts för snabbare metoder och stories som lätt kan plockas upp, gärna färdigskrivna eller förberedda av PR-byråer. I Sverige finns emellertid tecken på att den direkta inblandningen kanske har en lika stor betydelse för vad som skrivs och sägs. Det är just Bonnier-koncernens speciella ställning och relation till alliansregeringen som antyder det här. Enligt Dan Josefsson och Johannes Wahlströms artikel (publicerad i Fria tidningen och Aftonbladet) - en stor medieundersökning - lever de till och med i symbios med varandra.

Den politiska vinklingen erkänns öppet av exempelvis Expressens f.d. chefredaktör Olle Wästberg som tycker det är självklart att en liberal tidning ska kunna göra politisk propaganda för regeringen. Medieforskaren Kent Asp ser ett trendbrott 2002 och ännu ett steg inför valet 2006, där en tidigare tämligen balanserad borgerlig press kantrat över till en övervägande positiv rapportering om allianspartierna, sedermera regeringen. Köpet av TV4 är en alldeles egen historia och kopplingarna mellan regeringen och Bonnierskoncernen är flera och det är ingen hemlighet att flera lag- och regeländringar gynnat de sistnämnda sedan regeringsskiftet.

Det är förvisso ingenting som säger att deras tidningar inte kan vara regeringsvänliga. Det mest allvarliga är däremot regeringens brist på öppenhet. Varför ändras lagar och regler på ett visst sätt som gynnar Bonnierkoncernen? Varför togs exempelvis kravet på opartiskhet bort för TV4 så att det inte längre går att anmäla kanalen till granskningsnämnden? Det är alltså fritt fram för regeringen att via TV4 göra PR för allianspartierna inför nästa val. Det här är en alldeles specifik problematik som går lite utanför problemen de kommersiella kraven som Nick Davies fokuserar på.

Snabba nyheter – lönsamt och bekvämt

I hur stor utsträckning styr PR-byråer och lobbyister medias innehåll? Det är något som den vanlige nyhetskonsumenten oftast har väldigt lite grepp om. För det mesta får vi läsa artikeln undertecknad av en skribent och har ingen aning om varifrån uppgifterna egentligen kommer. Ofta handlar det också om fortplantade ”sanningar” som lever vidare utan någon kontroll och förs vidare tills det blir en del av konsensus. Lite som vandrarhistorier som kan leva i åratal utan att någon vet ursprunget. Vid andra tillfällen är det mer tydligt.

Svenskt Näringsliv som lyckades få plats att i Svd 16/2 föra ut att det är viktigt att veta att Sverige inte är ensamma i Norden om vinster i välfärden. En kartläggning genomförd av Svenskt Näringsliv presenteras och deras företrädare Anders Morin får bre ut texten ordentligt. Journalisten har visserligen talat med Arena för att få en försiktig motbild. Men ett stort uppslag med stapeldiagram ger grafisk översikt och stärker intrycket. Att det är Svenskt Näringsliv som talar redovisas dock öppet.

Lite mer dolt, men ändå klart avläsbart, är exemplet med Microsofts lansering av ”Jobba-hemma-dagen” den 8 februari. En pseudohändelse har då skapats som ska sätta fokus på distansarbete. Givetvis bra om man vill sälja lösningar för kommunikation och datorer. I Svt:s Aktuellt görs ett reportage om distansarbete med ett mindre företag som deltar i kampanjdagen. Väldigt flyktigt berörs att Microsoft är inblandat. ”Nyheten” tas också upp i flera tidningar och nyhetssajter. IT- och energiministern Anna-Karin Hatt (C) skriver också i sin blogg om kampanjdagen och gör kopplingar till regeringens bredbandssatsningar och miljöpolitik.

Kommersiella lanseringar är förstås, ur företagens synvinkel, extra lyckade när företagsnamnen exponeras. Om det också sammankopplas med en samhällsförändring som av många tas som positiv blir det ännu mer lyckat. Media hakar också villigt på många sådana här press-releaser och PR-trick.

Dolt eller öppet forsar alltså nyheter förbi i medieutbudet och en normal konsument har varken tid eller ork att sätta sig in i varifrån allt har sitt ursprung utan förmedlar nyheterna vidare i vardagskonversationer och i sociala medier.

Politiska implantat

Våra makthavare är naturligtvis mycket medvetna om hur medierna fungerar och är numera synnerligen alerta och uppfinningsrika när det gäller att styra debatten och få ut budskap.

Nyligen kunde vi läsa om hur Jan Björklund välkomnade Skolverkets PM som klargör att det strider mot lag att utfärda generellt förbud för heltäckande slöja i skolan men att det i enskilda fall kan vara motiverat av säkerhetsskäl eller om samarbetet mellan lärare och elever försvåras. Björklund fick tidningar och TV att ta upp denna PM som en nyhet och att den, enligt Björklund, bringade nödvändig klarhet i frågan vilket han ansåg nödvändigt då det skulle ha varit oklart sedan DO:s beslut i ett enskilt ärende 2010. Utbildningsminister Björklund fick på detta sätt (återigen) prata om slöjförbud och mjuka upp frågan inför framtiden, kan man tänka. En typ av agenda-setting i liten skala - eftersom frågan inte är särskilt stor - men kan tänkas viktig för just Folkpartiet av någon dunkel anledning.

Hur Moderaterna använder PR-byråer och i första hand Kreab är ingen hemlighet, allra minst i Stockholm där stadens makthavare varit flitiga att försöka få ut sina budskap om exempelvis ombyggnaden av Slussen. De anlitades också för att hjälpa Moderaterna att få ut sitt budskap effektivt i samband med Carema-skandalen.

På senare tid har vi i SvD kunnat läsa om hur svininfluensan haussades upp och en undersökning av medieforskarna Ghersetti/Andersson Odén visar att media var för lite granskande och ifrågasättande och dramatiserade svininfluensans farlighet. De inblandade myndigheterna samordnade sina informationsinsatser och uttrycker i undersökningens intervjumaterial sin förvåning över mediernas myndighetssolidaritet. De konstaterar också att ingen kvalificerad granskning från mediehåll gjorts av myndigheternas beslut. Forskarnas slutsats är att media blev ett lättstyrt instrument för att få ut myndigheternas information.

En dramatisk nyhet säljer naturligtvis och när alla skriver om samma sak gäller det att vara snabbt ute för att vara först med de mest sensationella rubrikerna. Att underblåsa lite lätt hysteri kan vara mycket välgörande för försäljningssiffrorna. Men man kan alltså ifrågasätta, vilket rapport-författarna också gör, om medierna uppfyllde sina demokratiska uppgifter; att informera och att granska?

I just detta fall handlar det säkerligen, från mediernas sida, mindre om medveten manipulation av nyhetskonsumenterna utan snarare om det skadade immunförsvar som Nick Davies menar har gjort media mer känsligt för infektioner av falskhet, förvrängning och propaganda.

Ett speciellt fenomen, som förvisso inte är nytt men som ser ut att öka i styrka, är mediernas personfixering och drevjournalistiken som riktar in sig på en person. Om detta handlar mitt kommande inlägg som jag har för avsikt att publicera imorgon, del 3 av detta inlägg om medias förflackning.