Det talas och skrivs mycket nu om hur vår statsminister Fredrik Reinfeldt traskar runt och ser sig om bland nyborrade gruvhål i Norrland. Han verkar vara förundrad över aktiviteten kring fyndigheterna och förvånad över bostadsbristen där i glesbygden. Han undrar kanske också vad allt detta har med regeringen att göra. Det där sköter ju marknaden.
Att bostäder behövs för alla de arbetare som gruvindustrin gapar efter tar han med sedvanligt likgiltigt lugn. Kanske trygg i sin förvissning att den osynliga handen kommer att börja mura och snickra. Bostadsbristen är stor i Stockholm också. Inflyttningen är massiv och åratal av byggande har gått förlorade i väntan på den där osynliga handen.
Inte heller hinner den där handen med alla nödvändiga förbättringar av tågnätet och underhåll av växlar och banvallar så att tågen kan gå oftare, snabbare, säkrare och framför allt i tid.
På samma sätt är elnätet fullt av onödiga flaskhalsar som gör att landet fått delas in i regioner med olika priser i förhållande till tillgången. Vind- och solkraftssatsningarna går med snigelfart medan klimatproblemet blir allt akutare. Allt i väntan på den där osynliga handen.
Och finansministern Anders Borg står handfallen inför bankernas kundovänlighet och försöker med hjälp av retoriska trollformler förmå denna osynliga hand att framträda för att rätta till bankernas beteende. De följer ju inte mönstret för den klassiska ekonomiska teorin.
Regeringen underlåter på område efter område att använda de instrument staten har eller har makt att skapa för att åstadkomma bättre förutsättningar för en utbyggnad av en hållbar infrastruktur och välfungerande institutioner till gagn för människoliv och näringsliv. Den förutsättningen bör rimligen vara större om staten tar initiativ och styr utvecklingen dit man vill (om den nu vill något) än att öppna den osynliga handen och se vad den bär med sig.
Men det börjar bli ett allt tydligare mönster av passivitet som präglar regeringspolitiken. Den bygger nämligen på en klassisk ekonomisk teori som alltmer visat sig vara felaktig eller möjligen misstolkad.
Detta insåg en gång Socialdemokraterna som knöt samman fack, arbetsgivare och stat i en gemensam satsning för att bygga landet till gagn för alla parter. Det tillhör det förgångna nu och inget att kopiera. Men en lärdom finns att hämta i insikten om helheten, att saker och ting hör ihop och långsiktigheten och det strategiska byggandet av framtiden.
Men, som sagt, den nuvarande regeringen har en annan filosofi. Den väntar på att saker och ting ska hända av sig självt. Väntar på den där osynliga handen. Om den nu alls finns?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar